onsdag, maj 30, 2007

Deppighet gör en icke trovärdig

Tro aldrig en deprimerad.

Det går inte att lita på sådana.

När jag väl träffade grabbarna på Gudmunbråskolan och höll mitt föredrag blev allt livsviktigt igen.

Vitaliteten återkom.

Den grå dimma jag befunnit mig i lättade. Men den ligger där och lurar. Jag går inte säker. Jag måste ta kontroll över mitt liv igen.

Jag tror det handlar om kontroll. Mitt arbete, min försörjning, min ekonomiska trygghet, allt som har med mitt författarskap att göra – är utom min kontroll.

Det är hemskt att ha det så.

Jag måste tillskansa mig kontroll igen. En sak jag gjort är att jag slutat att snusa. Efter över 30 års snusande har jag nu varit snusfri i 12 dagar.

Det är inte svårt att sluta snusa, som folk påstår. Vill man ta kontroll gör man det.

Det är underbart med kontroll.

Men över mitt arbete, i vilken takt mina böcker ska produceras, har jag ingen som helst kontroll. Och branschen är svampig och glidande och undflyende.

Mitt humör kommer troligen att svänga ett tag framöver, men jag börjar mitt i allt ta ut en ny riktning.

Jag klarar inte av att vara utan mål.

Jag håller nu på att omformulera mina mål.

Det kommer att bli bra.

Den skenbara friheten


Att bo på hotell är som att sitta i fängelse. Fast man tror att man är fri.

I själva verket är man aldrig fri.

Vad är frihet?

Jag har trott att jag varit fri och att jag skriver fritt, men det är inte så.

Jag är en del i en expansiv kommersiell underhållningsindustri.

Som författare har man bara två val att göra: Antingen drar man sig tillbaka och sätter sig verkligen och experimenterar med form och språk – och kanske faller det ut något nytt och vackert efter tio års möda…

Eller så spottar man i nävarna och låter tänderna glimma i ett vargleende och så kastar man sig ut på det brusande marknadstorget och säljer sig.

Några andra val finns inte.

Detta är en del av min ledsenhet. Jag har försökt att tillfredsställa båda dessa aspekter, dels försvara min konstnärliga frihet, dels knipa tillräckligt mycket av publikens öra så att jag kan leva på det jag älskar mest av allt – skriva.

Jag känner mig deprimerad för jag vet inte riktigt vem jag är och var jag står.
Så många verkligheter krockar i mig. Jag är familjeförsörjare och måste dra in pengar. Jag är också vårdande och byter blöjor och lagar mat och tvättar.
Jag kämpar att vara konstnär – och det är väl det som är värst.

Schakalerna kommer allt närmare.

Det är så det känns.

Ytterst har jag två hedervärda saker att försvara: Min familj och mitt författande.

Alltså har jag inte tid att vara deppig – ändå är jag det – och om någon timme ska jag hålla föredrag.

Det får mig att känna mig som en pajas.

tisdag, maj 29, 2007

Turné

Jag brukar och borde även denna gång skriva om möten. Jag har mött grabbar på GB-skolan i Sollefteå och jag har träffat killar på Timrå Gymnasium. Jag har även blivit intervjuad av SR. Och suttit bort fyrtiotvå mil i bil.

Jag har svår migrän och jag sitter på hotell Kramm i Kramfors.

Jag har haft svår migrän hela dagen.

Jag har hållit tre föredrag.

När jag körde bilen mellan ställena höll jag på att köra av vägen.

Jag är aningslös hur mina föredrag blev.

Jag är aningslös vad jag sade till Sveriges Radio.

Klockan är lite över nio. Jag låser dörren till mitt rum.
Jag sänder detta inlägg och tänker sova.

Livet känns som en enda lång och tom korridor just nu.

Jag hoppas att föredragen blev bra.

Godnatt













måndag, maj 28, 2007

Ospecificerad vomering

Jag är lycklig när jag är med barnen. Det är meningsfullt. Men i mitt jobb har jag slagit i botten. Tappat mål och riktning. Det känns fullkomligt meningslöst att skriva och slita och åka på turnéer.

Lik förbannat packar jag.

Det finns ingen annan utväg.

The show must go on.

Under tiden ramlar det in recensioner och lektörsutlåtanden kring min senast utgivna bok ”Den andra hustrun”.

Allt blir bakvänt. Omdömena är odelat positiva, vilket gör mig ännu bittrare.
Skriv hellre att mina böcker stinker och är skit, vill jag skrika. Så jag verkligen får klart för mig att jag ska sluta skriva, att det är ovillkorligen gagnlöst och urbota idioti. Men inte fan.

Så här avslutar bibliotektjänst lektör sitt utlåtande:

”…Romanen förmedlar en spännande läsupplevelse samtidigt som den väcker en lust att vilja veta ännu mer om den fascinerande historiken bakom Djingis Khan och om hans tid. Det är en bok som kan tilltala en bred målgrupp.”

Vad är det som gör mig bitter?
Inte själva skrivandet, utan att jag tvingas ha branschkontakter. Det är branschen som håller på att få mig att spy.

Fy fan!

Bara så. Jag tänker inte specificera.

onsdag, maj 23, 2007

Plötsligt försvann min vilja

Idag grinade jag.
Först var det svårt att säga varför.
Hustrun blev rätt perplex.
Vart efter började jag med hjälp av henne begripa.
Jag har jobbat för hårt, men inte själv förstått.

Jag vet inte vad det är som knäcker mig.
Kanske saknar jag bara vanlig hederlig uppskattning?
Kanske är det jobbigt att se att mina böcker i bokhandelsleden omsätter miljoner, men att det står 156.000 kronor minus i min rörelse?

Jag vet inte, mer än att jag de senaste åren jobbat mer än 16 timmar om dygnet.

Så, idag bara grät jag.

Sist jag hade semester var 1989… Sen dess har jag varit frilans och författare.
Det enda råd jag kan ge människor – bli aldrig egen företagare.

Jag orkar inte kämpa längre. Så känns det.
Vi får se om jag skriver om det, eller om det blir lite tyst här.
Jag vet inte.

Hej då.

onsdag, maj 16, 2007

Istället bygger vi katedraler och smarta bomber

Fick kommentar från UiU efter förra inlägget.
Här kommer därför en vomering från hjärnan; sådan automatskrift jag kan syssla med hellre än att titta på TV, som ren förströelse alltså.
Det kallas även ”processkrivning”, att man först bara häver ur sig, sedan sätter man sig och väljer ut bra saker man kanske kan göra något av.

(För inte så länge sen, fanns det en litterär genre som enbart bestod av sådant här:-)

Dr Klurautmiller sade till mig följande, som om han talat i en dålig film:
”Du måste ha en uppriktig tro och har du inte en uppriktig tro får du lov att fejka. Det handlar om en ofattbar kraft, vars källa inte går att spåra, och kan du inte besvara dessa frågor utan att harm eller likgiltighet griper dig måste du ge dig ut på en lång och strapatsfylld resa”.

Och väl i främmande land finner du att jorden under dina fötter är en annan och att själva myllan består av söndersmulade kranier och blod som de kärlekskranka har lämnat efter sig... Men i själva verket är det likadant över hela världen flickorna väntar och ser passivt på medan killarna knaprade så kallat fotbollsgodis för att stå ut med sina smärtor, det vill säga, Voltaren och allt annat som kunde dämpa deras som de trodde smärtor i benen efter glidtacklingar – men det handlade om något helt annat.

Det handlar alltid om något annat.

Ensamheten. Intigheten. Och klaustrofobin i den långa smala korridoren på jobbet.

… Här försöker jag ett annat spår. Du vill bara vara dig själv, säger du, gudlös och umbärlig, men jag har tre barn som jag älskar. Men simsalabim där kommer paradoxen - genom det är jag icke helt umbärlig. Och en gång tog jag hand om en liten bror, då jag själv var liten. Så gott jag kunde. Vad är värdefullare än att vi tar hand om varandra, så gott vi kan?
Vad är kärlek?
Vad är det väsentliga?
Gud? Nej! Jag säger icke!

Det väsentliga är vi.

Människor.

Vi. Alla.

Förmår vi inte förstå vad kärlek är eller Gud är eller vad stort är eller vad meningsfullt är – låt oss åtminstone ta hand om varandra.

Fast samtidigt tror jag att jag snubblat in i kärlekens rike. Detta land är gott, varmt och omärkvärdigt. Bibeln är svår och märkvärdig i jämförelse och därför skit. Alla skrifter är skit. Mina fem publicerade böcker är skit – eller sett ur annat perspektiv: Febrigt famlande och sökande efter svar som inte finns att finna i detta tillkrånglade krångel. Altaren kan tippas över ända. Ett altare är aldrig mer än en bänk. Men när min son knådar bredvid mig och med sin kropp ordlöst förklarar att det är lite mer välling som gäller, eller när mina äldre döttrar vill höra en saga, då är allt enkelt. Och att vi är tillsammans är mer än allt skrivet, mer än alla katedraler.

Byggnader med kors och halvmånar och stjärnor och åttaarmade feta figurer kan störta, det spelar ingen roll, bara jag får vara med mina barn – och slippa mista dem.

Denna tanke sträcker ut sig, i all sin anspråkslöshet och jag önskar att jag kunde förklara eftersom den är så enkel och människorna skulle äntligen slippa detta desperata, infernaliskt felaktigt invecklade fikonlöv som vår civilisation har blivit.

Vår civilisation är förstörande.

Den fjärmar oss från kärleken. Meningen.

Det enkla i att vara människa. Och älska.

Istället bygger vi katedraler och smarta bomber.

tisdag, maj 15, 2007

Absolut glad


Som författare vill jag vara obegränsad. Oinskränkt

önskar jag kunde skriva i samma mått förbehållslöst som min dotter ritar

måndag, maj 14, 2007

Yavii, yavii, yavii


Jag bläddrar fram och tillbaka i mitt källmaterial kring Djingis Khan.

Det gäller att sortera och välja noga. Ingen läsare orkar med mängder av fakta i en roman. Som läsare är man på matiné. Man vill ha underhållning – inte en lektion i främmande terminologi.

Låt oss ändå göra en djupdykning bland några detaljer. Det rör sig om mongoliska kommandon:

1) Morindoo – "Uppsittning till häst", (gör dig redo för strid).
2) Yavii - sagt en gång betyder det "Vi går framåt", sagt skrikande flera gånger stegras betydelsen till "Anfall! Anfall! Anfall!"
3) Uragshaa - "Gå framåt".
4) Odo - "Nu".
5) Aragshaa - "Gå bakåt, backa".
6) Zuun tiishe - "Gå vänster".
7) Baruun tiishee - "Gå höger".
8) Zogs - "Stopp".

En enkel, ganska betydelselös ordlista, kan tyckas.

Jag håller inte med.

Ta till exempel de tre orden Yavii, Uragshaa och Odo.

Man kan tänka att det skulle räcka med ett av dem, alla betyder på något sätt, "Framåt, Anfall, Nu".

Mongolerna ansåg att alla nyanser behövdes. PÅ så sätt visar dessa enkla glosor hur noggranna de var och hur de använde sig av exakta och precisa distinktioner.

Man kan och bör röra sig framåt mot fienden på många olika sätt.

Det är sådana små detaljer som hjälper mig att återskapa hur det kan ha gått till, för vi vet inte säkert. Källorna är fragmentariska, det finns inga stridsmålningar och de arkeologiska fynden är få och okatalogiserade.

Ordet "Yavii" är för mig närmast onomatopoetiskt och känns positivt och livsbejakande att ta i munnen och utbrista. En sorts fröjdesång!

Det låter som ett glädjerus och att ett ord växlar betydelse beroende på hur det utsägs får bara det fantasin att dra i väg med mig.

söndag, maj 13, 2007

Söndag

Det regnar och är ruggigt så jag eldar extra för att få det mysvarmt.
Vi är bara tre hemma och väntar och längtar efter de andra.
Tula somnar till slut i soffan efter att ha frågat tusen gånger:
- När kommer mamma o Naya?

Odin missar alla sina sovtider, kryper omkring och övar sig att vinka.
Han öppnar och knyter handen, timme ut och timme in.
Själv smiter jag till datorn i försök att stjäla mig tid att skriva.
Till slut ger jag upp och låter det vara vilodag.


lördag, maj 12, 2007

Den sällsynta oinskränkta självständigheten

”Jo”, (sa den hänförde läsaren), ”detta är själfullt, detta är genialt! Jag förstår och beundrar detta! Jag har själv tänkt exakt likadant ett hundratal gånger! Med andra ord, den här mannen påminner mig om mitt eget skarpsinne, och därför beundrar jag honom”.
Så skrev Coleridge för bra länge sedan.

Närmare i tiden, år 1963, arresterades en ung diktare i Leningrad. Han hette Joseph Brodsky och anklagades för ”social parasitism”. Sedd med åklagarnas ögon var han ett samhällsskadligt element, han hade inget stadigvarande jobb och om han verkligen skrev dikter, som han påstod, så hade i vart fall inte kommunistpartiet beställt dem, inte heller hade han publicerats någonstans, han kunde inte visa upp ett enda förlagsavtal, eller identitetskort från någon kulturredaktion på en av staten godkänd tidning. Han tillhörde varken Författarförbundet eller Partiet. Han tillhörde ingenting.
Först året därpå hölls rättegången, kanske ville man mjuka upp de misstänkta genom att låta dem sitta länge i häkte. Vid förhandlingarna framkom att Joseph inte ens gått färdigt den sovjetiska grundskolan och åklagarsidan kände ända in i märgen hur rätt de hade i att fängsla denna obildade och aparta person som skrev så konstiga saker att de inte kunde begripa sig på dem. Joseph försvarade sig inte, eller så gjorde han det, men med en sorts brutal ärlighet ingen av de närvarande förstod, han sade: ”Jag har ingen annan arbetsgivare än Gud”.

Joseph Brodsky sändes till Sibirien, men en opinionsstorm växte och blev så enorm att Brodsky frigavs och strax därpå ”erbjöds” han att emigrera, den politiska makten ville inte ha kvar den farliga tänkaren i sitt land. Han flyttade till USA, där han fortsatte att skriva om det stora diktare i alla tider betraktat som de eviga ämnena: Kärleken, Livet, Döden, Naturen, Tiden och något som kanske kan kallas Gud.

År 1987 fick Joseph Brodsky nobelpriset i litteratur.

* * *

Det ska sägas med en gång, Brodskys poesi är intellektuell, ändå enkelt samtalande, vid samma tillfälle komplex, till och med halsbrytande. Hans signum är absolut självständighet. Jag tror ingen skulle utbrista om honom ”att det här begriper jag fullständigt och han tänker som jag, alltså är det genialt”. I det ligger spänningen att läsa honom, mitt i det enkla, vardagliga plocket med föremål som han kan ägna sig åt, stiger något större fram, en annan sanning.

Det har hänt att Joseph Brodsky anklagats för elitism, att han inte skriver för ”vanligt” folk.
Jag får lust att ställa en motfråga: bör en författare skriva på sin egna intellektuella nivå, eller på läsarens?

En annan fråga: Varför detta ständiga vurm för det medelmåttiga? Varför anses det att en författare bör passa in, eller annorlunda vinklat och med Coleridge i början av detta inlägg, påminna en (läsaren) om det egna ”skarpsinnet”, eller kanske snarare ”begränsade fattningsförmåga”?

Coleridge skrev inte detta som en gliring till en totalitär stat. Han fällde sin kommentar i det som vi tror, fria väst.

Jag måste spänna mig när jag läser Brodsky, mina intellektuella muskler vibrerar och dallrar på den yttersta gräns jag kan prestera i tankeskärpa, och det är inte alltid belöningen kommer, men när den gör det är det alltid hisnande och då har jag med den speciella sorts bistånd en dikt kan ge lyckats erövra ytterligare ett litet stycke pulserande liv och för en stund viker den trista medelmåttigheten åt sidan och jag andas friskare luft.

fredag, maj 11, 2007

Djurparken vid havet

I skydd av mina egna fantasier kryssar jag oberörd fram mellan leksakerna på hallgolvet som vore de försåtliga minor som drivit med strömmarna från barnens rum. Trampar man det minsta fel kantrar man genast och måste söka stöd mot en vägg medan man svärande lyfter den ömmande foten. På toaletten nere hittar jag tandborsten som jag igår kväll lade uppe, men jag finner ingen tandkräm. Jag kryssar tillbaka, nu mellan barnen, och lyckas ta mig genom köket utan att trampa på Odin som för tillfället väljer att attackera mig som en lågt kommande bulldozer. Inte heller stör jag den prinsessdans Naya och Tula utför med allvarliga miner och med änglavingarna de fick i julklapp lätt på sned. I trappen föser jag några blöjor nedåt mot soporna till, de har en sorts anhalt mellan femte och sjunde steget, på sin färd från skötbordet uppe till sopsorteringen nere. På toaletten uppe blir jag först förvirrad, för jag tänker på och bevarar i minnet allt jag kan, den text jag håller på och skriver, men ändå kan jag inte låta bli att överrumplas och ta in det som möter mig i badrummet och mot min vilja gör mitt sinne en halsbrytande färd från min egen fantasi rakt in i den värld Naya och Tula precis lämnat bakom sig, men eftersom jag inte vill möta några nya världar ropar jag irriterat:
”Vad har ni stökat till i badrummet för?”
Prinsessorna på nedre planet låtsas inte höra.
”Allt jag vill är att hitta tandkrämen!” ropar jag lite snällare.
”Men den är ju där, pappa”, ropar Naya tillbaka.
”Den ä ju dä, pappa!” ekar Tula.
”Var?” mumlar jag förtvivlat medan jag kämpar för att hålla kvar mitt arbete i tankarna för att slippa börja om. Att starta en ny bok är ett helvete och gör mig alltid stingslig.
”I djurparken vid havet!”


Världen stannar, för jag kan inte stå emot längre, jag glider in i flickornas universum och blir förfärad:
”Jag tror minsann Scoobidoo håller på att drunkna”, ropar jag.
”Vi har inte tid. Vi är prinsessor”, ropar Naya till svar.

Långsamt viker djurparken vid havet undan, som en dyning som sakta häver sig och drar sig tillbaka från en strand. Framför mig är den vanliga röran som den vuxna delen av min arma själ anser måste städas. Med en anstrykning av lyckligt vemod föser jag undan Scoobidoo och räddar honom från att få tandkrämsstänk på sig. Att det är en sådan möda för mig att skapa världar och så lätt för dem.

torsdag, maj 10, 2007

Enkel transkribering eller svår sugkopp, det är frågan

När ska man sätta ned foten? Man vill ju vara trevlig. Man vill ju hjälpa. Men nu är det som så att jag blivit rena transkriberingscentralen.
Bonniers mejlar – och vill ha hjälp att transkribera Conn Iggulden till Svenska eftersom de ska ge ut en bok om Djingis Khan av honom.
”Show me the money”, sa jag. För det är ju som så att Bonniers äger DN o TV4 och jag vet inte allt, mer än att de tjänar miljarder per år.

Jag fick inga pengar för att hjälpa dem med transkribering, så jag struntade i det. De lät hellre sin översättare gissa sig fram…

Och TV4 skulle transkribera en produktion av BBC. Den hjälpte jag faktiskt till med, i naiv tro att jag skulle få pengar, för det var den första förfrågan jag fick. Ni gissar rätt – jag fick inga pengar…

Sen jag började ge ut mina böcker om Djingis Khan har jag tappat räkningen, förfrågningar duggar in ganska tätt.

I min mejlbox ligger sedan några dagar en förfrågan och jag har varken svarat eller slängt bort den. Känns så oartigt att bara slänga. Men energi börjar sippra ur mig. Jag orkar inte längre vara vänlig.

Så här ser mejlet ut:

”Jag var några veckor i Mongoliet och skriver en reseberättelse. Det där med transkribering är inte lätt, olika kartor ger olika former för ortsnamn. Mest funderar jag på det hårda h-ljudet, som i ortnamnet Darhan. På mongoliska används den kyrilliska bokstaven X, på engelska skrivs detta h-ljud kh. Jag förmodar att man på svenska borde skriva Darhan, inte Darkhan, som ger ett uttal med hörbart k.
Vad tycker du?”
Exxxx Exxxxx

Det pinsamma – och energikrävande – denna gång är att det bara tog en minut att läsa mejlet och att det skulle ta mig max lika lång tid att svara eftersom svaret är enkelt: ”Jag skulle välja Darhan, precis som du själv är inne på”.
Men i och med det behöver jag egentligen inte svara. Frågeställaren har ju redan svarat – men ändå väljer denna att ta upp min tid. Så, jag börjar undra. Vad är det här för en lömsk liten kontakttrevare? För som författare blir man vart efter van även sådana; personer som till varje pris vill ha kontakt med en och suger sig fast som sugkoppar på ens kropp, fast man vänligt och bestämt försöker skaka dem av sig…

En sugkopp satte sig fast vid mig i över sju år och jag lever fortfarande i skräck att denna person ska komma tillbaka och börja påstå saker inför hustrun, för jag vet att denna person inte drar sig för något.

Sådana här mejl har alltså två sidor. Det kan vara ytterligare en liten förfrågan, som jag faktiskt kan svara på, men det kan också visa sig vara en igel som kommer att bränna mig i flera år.

Som ni förstår har jag dragit en gräns när stora aktörer hör av sig och vill utnyttja min lite udda kunskap, då vill jag ha betalt, grejen är bara att de aldrig vill betala. Helt fantastiskt absurt, men inget som längre förvånar mig. Bonniers och deras gelikar uppträder som skit, det har jag vant mig vid.

Det är den här andra, mer mänskliga, gränsen som är svår att dra.
Min hemsida och även bloggen - även föredragsturnéerna - gör att jag kommer i kontakt med massor av trevliga nya människor, men ibland klarar jag inte att filtrera bort rätt, eller snarare, fel personer.

tisdag, maj 08, 2007

Recension i LT


Tack vare Nenne, som gjort det underbara omslaget fann jag till sist recensionen som LT skrivit och den finns här.
För dem som inte orkar eller vill följa länken är den korta sammanfattningen denna:
Skickligt och läsvärt om krig och kvinnoinflytande
I vart fall var det så recensionen rubriksattes.

måndag, maj 07, 2007

I Länstidningen

Artikel om författaren finns här

och det sägs att det även ligger en recension av boken där, men den har jag inte hittat.

lördag, maj 05, 2007

Avskedets högstämda vemod

När man har förberett sig länge kan man göra sig mer intelligent än vad man egentligen är, men det hjälper inte när ens käresta ska vinkas av från perrongen och hon redan har packat ned sina förhoppningsvis mest behövda ägodelar i väskan. Så snart man tar de väl inövade orden i mun, de träffande glosorna man sugit så länge på och de skarpsinniga svaren förstår man att man ändå inte kan utsäga dem. Hon ska åka och man har inget mer att meddela, det som likväl blir sagt kommer att vara lamt och ihåligt, som för att dölja oron, men också uttrycka att det är just disharmoni som till slut är det enda som finns kvar och under hela den sista minuten kysser man varandra med en vanvettig hunger man trodde inte var möjlig, men med ens förstår man att kärlek hatar alla avstånd och att sötman, avskedets bittra njutning, har denna negation till källa.

onsdag, maj 02, 2007

Att döda eller avskräcka


(ett axplock ur mina mer spatiösa anteckningar som jag aldrig tidigare visat någon)

Jag kan nedteckna ordet ”blogg” men det sker som en rent mekanisk akt och det är så det hamnar på skärmen, utan att det passerar mitt själsliga filter. Inuti mitt (i hemlighet) sköra väsen är det ett så fult ord att jag inte kan uttala det med min inre röst ens med vidtagna mått av mumlande försiktighet. Kanske har därför bloggen alltmer kommit att likna en sorts kameral angelägenhet istället för den lekplats för ord den skulle kunna vara.

Oftast finner jag njutning i att skriva, men jag kan även gnissla ur mig ord och mest friktion skapar det ämne till historia som stiger ur dossiern Spacelounge har sammanställt åt mig för där famlar jag inte enbart efter ord utan även form för jag vet inte vilken beskaffenhet eller gestalt jag ska ge den historien, jag har varken fångat en struktur eller fått klart för mig hur jag vill att texten ska kännas när läsaren tar den i sin mun.

Nu märker jag att jag är i färd med att förråda en hemlighet, det sista en författare bör göra, för då förstör han mysteriet, vad texten har förborgat för läsaren, men jag kan inte hålla tand för tunga en enda sekund till; den där bloggen jag skriver är vämjelig och jag avskyr den.

Parallellt med att jag bemödar mig att tränga in i dossierns hemligheter för att hitta ett språk att berätta den historien väljer jag bland de fjäderlätta ord som behövs i en diktsamling för att skapa, i så hög grad som möjligt, den mättnad och tyngd jag eftersträvar och inget i denna värld kan vara mer grannlaga. Bredvid dessa förehavanden strukturerar jag fjärde delen om Djingis Khan och på så sätt är jag en i högsta grad lyckligt lottad person, jag har aldrig tråkigt och umgås hela dagarna med närande idéer som jag vill göra bok av så att även andra kan njuta och förfäras eller rentav uppröras av dem.

Det finns endast en smutspartikel i min skrivandes värld och det är bloggen, denna oförlåtligt tråkiga och förljugna mask jag anlagt till skydd för mitt innersta inne där jag är lika spröd och bräcklig som en nattfjäril som strax ska till att snudda vingen mot fotogenlampans glas, och samma sak med varje allvarligt levande och arbetande författare, de söker sig mot ljuset riskerande sina vingar.

Jag vill att du, Anders, ska förstå situationen: Jag har i bloggen varit spänd, och fastän jag är kreativ har jag dolt det bakom kanonader av alldaglighet och tråkiga politiska inlägg medan jag kämpat mot den växande beslutsvånda detta arrangemang visade sig ha inbyggt inom sig: Jag har skrivit i över ett år i bloggen, men dolt att jag är författare.

Författare har jag varit någon annan stans, på platser där jag kan vara ensam och trygg och i ro har jag i denna avskildhet petat ned ord efter ord i den svarta mylla som själva berättelsens struktur utgör och efterhand har jag betraktat och behagats av mitt arbetes frukter, men lika ofta har jag begravt orden i tystnad, endast sprakandet och den plötsligt uppflammande hettan i köksspisen har för ett ögonblick avslöjat att jag just kremerat en ibland stor, lika ofta liten, men alltid alltför otymplig kropp som aldrig fick rätt fason.

Hade bloggen varit ett manus med samma fysiska apparans och bestått av prasslande papper med kaffefläckar och spill och feta tumavtryck från mackorna jag äter och strykningar med anteckningar i marginalen hade den gått samma väg, upp i min skorsten och spritts med vindarna för att småningom gödsla markerna med sitt nedfallande stoff.

Ingenting av detta har gått att ana i bloggen, vilket visar vilken blek och förljugen plats den blivit med alla de förfärliga konstellationer som bildas när jag stympar mig själv och inte är ärlig, och jag tvingas nu att ställa den lika oförfalskade som taktlösa frågan; vad har jag varit rädd för?

Den finns en knapp för förstörelse av bloggen och som bär det skäligen prosaiska namnet ”delete”. Och jag har suttit med ett stort inre lugn och svävat med muspekaren över dödsknappen en lång stund. Jag har inte vippat med foten eller skruvat mig på stolen som jag brukar när jag tar sats inför större beslut. Den elektroniska kremeringen har befunnit sig ett enkelt musklick bort och skamsenheten har manat mig att trycka. Men en annan röst viskar i den sorts ständigt pågående inre monologlika dialog som hör de vankelmodiga till; låt den stå kvar, som påminnelse och avskräckande exempel.

Jag önskar givetvis att det alltid rann glödande lava ur min mun, som kunde begrava denna världs all smuts och fulhet och på så sätt göra livet en aning uthärdligare, men så är det inte.

Här tror lekmannen att det borde komma en programförklaring, att jag hädanefter ska vara sann och uppriktig, eller åtminstone stuva in dolda budskap mellan raderna av mina annars till ytan helt intetsägande texter, men något sådant kan jag inte utfästa. Att skriva är en färdighet som till största delen består i att lära sig största möjliga urskiljning och denna process kan inte lyda under proklamationer, hur välmenande de än är.

Alla kan i viss mening skriva, alltså fästa ord på papper eller andra medium och därmed häva ur sig bloggar och texter och tidningsartiklar och deckare och hela romaner som i bästa fall bildar en tunnsiktig askhög av förströelse, men i själva verket aldrig betyder mer än det damm som virvlar i de trista och solkiga hörnen i en nedlagd cirkus. Djuren gjorde nyss sina konster där och mellan trapetserna högt under tältduken flög människor med djärvhet och elegans, men inget av detta fantastiska och magiska lyckades folk förstå eller fånga. Vi lever istället strunt och skriver därmed än värre strunt, allt medan det kurage och behag vi drömmer om att äga förblir oss ouppnåeligt.

Att skriva bara för att roa och underhålla brukar till sist bli ihåligt, för att inte säga tomt, men är alltid till vissa grader förlåtligt, men att skriva enbart för att framhäva sig, lämnar en till sist ensam på ett kvävande hett hav med enstaka oljefläckar som enda riktmärken tills man plötsligt befinner sig omgiven av inga andra vänner än rostiga och halvt sönderfrätta drivminor av okänd men, det anar man, skräckinjagande art.

Urklipp ur min Sporadiska Dagbok, kallad SDB