söndag, maj 31, 2009

Never say never

Från Familj2009
- Farsan. Kanske ska du låna någon cool outfit av mig nu när du ska på din första anställningsintervju på 22 år?

* * *

Hrm, lite slumpartad och helt meningslös talmagi. Det sker kl 11, det jag inte gjort på 22 år. Jag som trodde att jag aldrig mer skulle söka ett fast jobb.

* * *
(Lite uppdatering av album för familj är vad jag hinner med numer. Ibland. Klicka på själva bilden så kommer du rakt in i den del av albumet som är uppdaterad)

söndag, maj 24, 2009

a.f.k

Jag har varit och kommer troligen vara a.f.k.

Annars är läget gott för mig : )

Utan ironi är jag just nu inne i en positiv syn på livet trots att jag är en av många som söker jobb.
Det enda tråkiga, men som jag väljer att inte tänka på, är att jag tvingats släcka mitt lilla författarföretag för att enligt af:s regler få vara en "vanlig hederlig" arbetssökande bland andra.

Det enda jag beklagar är att jag inte hinner blogga! Jag ska försöka målformulera att få iväg åtminstone något/några vettiga inlägg med rimlig periodicitet.

ha det!

onsdag, maj 13, 2009

IPRED är institutionaliserad utpressning

... Är en av slutsatserna i denna enkelt hållna, lättfattliga och redligt skrivna text om patent och upphovsrätt av innovatören och uppfinnaren Rickard Bergsten.

Läs den. Frågan är om vi inte borde printa ut texten och tapetsera riksdagen med den.

* * *

Mer hinner jag inte fundera över saken. Jag söker jobb och skriver mitt livs första CV efter att ha jobbat i mer än 30 år och haft hundratals olika arbetsgivare i jag vet inte hur många olika branscher. Till min förfäran ser jag att jag inte har ett enda skriftligt omdöme över vad jag gjort eller presterat de senaste 20 åren.
Jag har ju uppfunnit mitt liv och leverne dag för för dag som fri skribent och föredragshållare.

tisdag, maj 12, 2009

Konsten att förvärra en kris - a.k.a - Jag ska pissa på hans grav

Vi genomlever precis nu en svår finansiell kris. När jag möter personal på arbetsförmedlingen i min hemstad, Östersund, säger de att vi ännu har det ganska bra i vår region. Vi har alltså inte på långa vägar nått botten.

Ändå. Trycket ökar för varje dag på alla kommuner i länet. Skatteunderlaget minskar med varje arbetstillfälle som går förlorat eftersom varje arbetstagare som blir arbetslös får så mycket lägre ersättning från A-kassan att både köpkraften minskar, men också skatteintäkten till kommunen.

Varje arbetslös köper alltså mindre i de lokala affärerna, samt levererar in mindre skatt än tidigare.

Det är möjligt att finansminister Borg har ordning på sina statsfinanser, men det beror på att underskotten i nästan samtliga Sveriges kommuner förvärras i snabb takt. Medvetet eller omedvetet trycker regeringen ut allt ekonomiskt ansvar så att det hamnar på kommunerna, men också på de som har det sämst ställt i samhället. SvD tog häromdagen upp hur det delvis går till, men min sammanfattning blir att kommunminister Mats Odell (KD) är helt iskall och oberörd inför fenomenet. I samma andetag som han påstår sig anse att kommunerna ska vidmakthålla välfärden stryper han det statliga stöd som tidigare regeringar hjälpt kommunerna med.

Den sammanlagda effektten (något förenklat) blir att staten har tvingat A-kassorna att höja avgifterna, men samtidigt betalar staten i sin tur ur ut mindre i A-kassa och drar även in bidragen till kommunerna som nu tvingas hjälpa allt fler arbetslösa med socialbidrag.

Regeringen slår mot våra kommuner från två håll. Man minskar skatteunderlaget och man ger samtidigt mindre bidrag till kommunerna. Ändå kräver man att de ska upprätthålla välfärden.

De människor som också råkar ha oturen att bli arbetslösa först kommer också troligen att innan krisen är över tvingas in i en situation där de måste söka socialbidrag och därmed lastas kommunerna än mer.

* * *

Igår gjorde jag mitt andra besök på arbetsförmedlingen. Eftersom jag drivit ett sk hobbyföretag har jag haft en rent helvetisk brevväxling med både min A-kassa och Försäkringskassa. Det har tagit större delen av min kraft och tid den senaste månaden. Jag tror nu att vi rett ut att jag är berättigad att få stöd genom det som hos Arbetsförmedlingen kallas

"Jobb och utvecklingsgarantin".

Insatsen består av tre faser:
1) Kartläggning och jobbcoatching i max 150 dagar.
2) Praktisk arbetsträning (fas 1+2 max 450 dgr)
3) Långvarig samhällsnyttig verksamhet.

Om jag fattade saken rätt finansieras fas 3 genom att man går på socialbidrag.

Det här är alltså det paket regeringen med vars hjälp Reinfeldt vill föra Sverige in i framtiden. Vi ska strax se hur det fungerar i praktiken.

* * *
När jag kom till Arbetsförmedlingen igår var det så proppfullt att man inte kunde ta sig genom foajén. Det var som tunnelbanan i rusningstid. En handfull företag var där och hade några jobb att erbjuda, därav trängseln.

Efter att ha armbågat mig fram genom hopen kom jag till det rum jag anvisats till. Vi var totalt 17 stycken som samlats. Alla hade vi förlorat eller hade inte rätt till A-kassa och skulle nu omhändertas i det förmedlarna själva förkortade till "jobbgarantin". Jag har de senaste 20 åren betalat in min A-kasseavgift, men eftersom jag varit korkad nog att bedriva "hobbyföretag" framför att söka anställningar, så har jag ingen rätt till A-kassa.
Samtidigt, hade jag inte betalt in avgiften hade vare sig A-kassan eller Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan ansett att jag hade någon grund för att få vara med i "jobbgarantin".

Hade jag inte betalt denna på sitt sätt i mitt fall rätt onödiga avgift, hade jag hamnat rakt hos socialen nu.

Efter en timme visade det sig vad 20 års betalande av A-kassa i mitt fall var värd:

a) Jag måste släcka mitt företag och istället ta anställningar om jag nu får uppdrag i mitt företag.
b) Jag blev hänvisad tre jobb, där samtliga ska finansieras av skattebetalarna.

* Skogsvårdsstyrelsen ville ha någon händig och snickarkunnig arbetsledare att göra något ute i skogen.
* Östersunds stora festkommitté som varje sommar stänger av hela stan och ordnar fyllefest för 40.000 aspackade besökare ville att jag skulle hjälpa till och arbetsleda staketbygget.
* Och det var företagarna i ett industriområde som ville ha en arbetsledarkunnig person som kunde hålla reda på de övriga arbetslösa som ska städa området gratis åt dem.

Accepterar jag inte anställningar av den här arten riskerar jag att slungas rakt in i socialbidragsberoende.

* * *

Det är fler än jag som anser att regeringen Reinfeldt med detta kvaddar mer än de bygger. Det värsta är att man med berott mod, (eller är det omedvetet?) slår sönder livet för stora grupper människor. Många tror att innan krisen vänder kommer hela 12% att vara arbetslösa.

Vi skulle istället kunna bygga för en bättre framtid. Finanspolitiska Rådet konstaterar att arbetsmarknadsutbildningen bör utökas, vilket DN skriver om.

Det är givetvis en väg att gå. Att istället för att frisera arbetslöshetssiffrorna och göra en fiktiv arbetsledare av mig som ska styra över horder med andra arbetslösa där vi alla äger helt andra kompetenser än det vi för tillfället tvingas till att göra.

Historiskt har jag inte varit värst förtjust i S-märkta lösningar. Men faktiskt försöker man nu i opposition komma med konstruktiva förslag och i SvD redovisar Sven-Erik Österberg och Ylva Johansson huvuddragen:

"Arbetsförmedlingen ska reformeras i grunden. Arbetslöshet drabbar idag långt fler grupper än förr och de arbetslösas behov kan idag se väldigt olika ut. Dagens arbetsförmedling har inte möjlighet att möta dessa olika behov. Att matcha människor till jobb handlar också alltmer om att ge människor stöd att utveckla sina unika möjligheter genom utbildning. Därför vill vi ersätta Arbetsförmedlingen med en kompetensförmedling . Arbetsgivarna ställer allt större krav på specialkompetens hos dem som söker arbete. En uppgift för Kompetensförmedlingen ska vara att få fram den efterfrågade kompetensen."

* * *
I mitt särskilda fall har jag försökt att hålla liv i mitt "författarhobbyföretag" genom att åka från Malmö i söder till Kiruna i norr för att hålla bland annat skrivkurser.
jag har gjort det i sådan grad att mitt företag nu har ett underskott på 102.000 kronor.

Jag ser en entusiast som vill hjälpa människor att använda och upptäcka svenska språket. Arbetsförmedlingen ser det också, vilket bekymrar mig. Vi är fler intelligenta människor som ser att jag har en kompetens som skulle kunna vara nyttig.

Igår träffade jag hela fyra stycken empatiska och trevliga arbetsförmedlare.
Men de är satta av regeringen att köra ut mig att bygga staket kring fyllefestplatser.
Varken de eller jag ser en vettigare lösning, för det är så regeringen byggt upp regelverket.

Enligt regeringen ska jag absolut inte kompetensutvecklas inom det jag är bra på.

Jag är fenomenal på att hålla entusiasmerande skrivkurser. Snart bygger man ett fängelse i Östersund. På fängelser vet man att det finns en fruktansvärd överrepresentation av dem som har dyslexi. En broblembild jag själv brottades med i skolan.
En problembild jag ofta arbetar med på våra skolor.
Vi har fått fler invandrare i Östersund. Jag skulle inte kunna ge dem de första lektionerna i svenska, men jag skulle kunna komma in efter en säg en termin och köra några av mina halsbrytande skrivövningar med dem.

Men det vill inte statsminister Reinfeldt.

Och så såg det ut där i rummet på arbetsförmedlingen när jag såg mig omkring bland mina olycksbröder och olyckssystrar som nu skulle skickas ut i vettlösa projekt. Där satt människor med en rad kompetenser de skulle kunna utveckla, bara man gav dem möjlighet.

Grejen är att Reinfeldt skapar ett ekonomiskt incitament åt mig på det personliga planet. En ekonomisk morot. Det är för min egen del långt mer ekonomiskt förnuftigt att gå med på att bygga fyllefestplatsstaket än att driva mitt eget företag vidare. Ett företag som på sikt skulle kunna hjälpa Sverige att bli en grad mer kompetent.

Min privata kamp står alltså där. Jag har statsminister Reinfeldt rakt framför mig.

Jag kan inte hjälpa mig. Blodet sväller i mina ådror. Jag tänker: Jag ska överleva den jäveln så att jag kan pissa på hans grav.

söndag, maj 10, 2009

När benen viker sig under nerverna


För tio dagar sedan, eller så, var jag på arbetsförmedlingen. Man borde vara glad i hågen när man går dit eftersom det är meningen att det ska vara en snäll och hjälpande institution.

Istället är det ren skräck. Det första jag fick i ansiktet vara att enligt reglerna ska man flytta om man inte hittar jobb, osagt inom vilken tidsperiod. Att konjunkturen vänder och Östersund åter kan behöva arbetskraft är inget man tar hänsyn till. Jag försökte framföra att det vore bra dumt; ska vi slita min hustru från det jobb hon har som rektor? Ska vi rycka upp tre barn som har trygghet där de är? Eller är det er mening att splittra familjer?

Platsförmedlaren bara blinkade.
- Lyckas du inte få ett jobb måste du flytta.

Vi kom in på mitt författarföretag. Jag startade det som hobbyverksamhet för många år sedan och som tur är, är det fortfarande klassat som sådant. (Som "äkta" egenföretagare är man helt rökt. Det har alla, röda som blå regeringar, genom alla tider sett till).

Min plan innan jag mötte af var att jobba på så mycket som möjligt i mitt företag och så kunde af fånga upp mig de perioder det inte gick bra. Platsförmedlaren såg oförstående på mig, så kunde det inte gå till och i nästa andetag sade hon:

- Vi har en skogsbonde här som behöver arbete utfört. Vi kan betala din lön så får du jobba hos honom.

Det svindlade för mig, af ansåg att jag skulle hjälpa en rik skogsbonde med gratis arbetskraft som skattebetalarna skulle stå för, allt medan jag inte fick driva mitt eget företag vidare.

Jag kunde inte se någon för Sverige god ekonomisk logik i resonemanget. Jag berättade att min prognos var att jag åtminstone skulle skapa en halvtid åt mig själv i mitt eget företag, men att jag inte kan leva på en halvtid. Platsförmedlaren bytte ämne...

* * *

Jag väljer att bryta skildringen av besöket hos arbetsförmedlingen precis här. Det fortsatte i 70 minuter. De som arbetar där gör givetvis rätt när de följer det av regeringen stipulerade regelverket. Att det slår blint och märkligt på indvividnivå när man sitter där och ska följa reglerna är inte platsförmedlarens fel.

Mitt val är att inte ta strid. Jag söker arbete för fullt. Från städjobb till försäljare. Ica Maxi i Östersund håller på att byggas. På 45 platser fanns det förra veckan 650 sökande som i ren panik söker jobb bara där. Det ger en fingervisning om hur arbetsmarknaden ser ut på orten.

Enligt reglerna ska jag kasta in den 651:a ansökningen, men där någonstans drar jag gränsen för vilka kontraproduktiva handlingar jag går med på att utföra. Dessutom känner jag killen som startar affären. Han vet att jag skulle bli den sämsta att ha drällandes i butiken - inte orkar han med fler ansökningar heller.

Samtidigt. Det är ingen mänsklig rättighet att vara författare. Jag har haft ynnesten i 20 år att syssla med det jag älskar. Jag har ett lyxproblem!

Förutom:
Jag ska till arbetsförmedlingen imorgon måndag. Jag ska vara där från kl 10 till 15. Benen viker sig redan under nerverna.

("Benen viker sig under nerverna" är troligen ett citat eller parafras efter Majakovskij).

* * *

Mot min vana lägger jag ut det som jag den kvällen skrev i SPD. (Sporadiska Periodiska Dagboken). Det kan delvis betraktas som ett svar på alla vänliga kommentarer jag fick under förra inlägget: Att ge upp hoppet.




UR SPD. (Mina privataste anteckningar)

Jag går genom de tomma rummen
alla de universum jag en gång ville måla
med mina vackraste bokstavsfärgade drömmar

och inuti oregerliga mig skär
ännu en förvirrad dag
eftersom jag fuskat med döden.

Jag skriver mig fri i stulna ögonblick
i övrigt tvingas jag röra mig i den sorts
döda stillhet jag i alla år undvikit i panik

Det handlar om
de människofientliga kraftfält
endast byråkratier förmår alstra

Men tro inte att arbetsförmedlingens
tunga tryck kan betvinga det
mod jag ändå besitter

Det finns ett aber dock;
den absoluta troheten mot mig själv
är inte stridslysten, den är mjuk och
ligger öppen och oskyddad och naken

ett rådjursöga som inte kan fly utan måste
stanna på skådeplatsen för alla märkliga
påhitt som kallas mänskligt civiliserat liv

så, för att leva och andas en sekund till
undviker min blick platsförmedlarens
(för mig) lite otydliga och blurriga nuna

Jag ser genom fönstret en himmel
som rister i de första takterna
av en förintelsehymn

Hjärtat slår så det gör ont
jag kan inte höra min egen röst
förneka att jag vill vara författare.

Istället: Förintelsehymnen stegras
rullar genom korridorerna och ackompanjerar
det torra ljudet av blanketter som fylls i.

Jag är inte längre det jag vill vara
inom mig skriker mitt första bud
min enda ledande tanke genom alla år:

Det du vill ha gives icke, det vinns.

* * *

fredag, maj 08, 2009

Att ge upp hoppet

Bild från påbörjat manus. Arbetsnamn: Kapselhopparen. Den kommer aldrig att bli av.

Jag är inne i en process och jag vet inte vart den kommer att leda. Jag vet inte ens vad jag vill den ska leda till.
Det handlar om att ge upp hoppet.
Det kanske låter konstigt.
Men jag håller just på att upptäcka att man kan må bra av att ge upp hoppet.

Min hårda och absoluta strävan den senaste 20 åren har varit att bli författare. Så sent som förra veckan ville jag fortfarande bli författare.

När jag håller föredrag eller skrivkurser får jag ofta frågor kring mitt skrivande. Folk kan se häpna ut när jag erkänner:

- Jag är nybörjare inför varje bok. Jag vet inte hur man gör. För varje bok måste jag hitta formen, språket, för just den berättelsen. Jag är ute på tunn is varje gång jag startar, ja hela färden går över väldigt tunn is och jag vet aldrig om det kommer att bära.

* * *
Vad få vet är att jag skrivit lika många böcker till.
Alltså; Fem utgivna.
Fem i papperskorgen, sen uppeldade i lågor.

* * *
Förfärligast ur alla aspekter var boken, mitt storartade stilistiska experiment, som gick fram och tillbaka mellan mig och förläggaren på Bonniers fyra vändor.
Varje gång sa förläggaren:
- Intressant. Det här är bra... Men inte kommersiellt gångbart.

I all rättvisas namn måste det även sägas att förläggaren gjorde allt som stod i hans makt att hjälpa mig igenom.
Men det gick inte.
Projektet kapsejsade. Jag gav upp efter fyra vändor.
Den gången var det inte skönt att ge upp.

Jag vågar, orkar inte räkna alla arbetstimmarna. Snabbt överslag ändå. Mer än 3000 timmar. Vid datorn för att bara korrigera i det där stilistiska intressanta men inte kommersiellt gångbara experimentet.
Lägg därtill svettiga sömnlösa nätter i vånda för att hitta en ny form för boken - som Bonniers sen ratar. Igen. Och igen.

* * *
Och nej. Jag vill inte lägga ut det litterära experimentet på nätet.
Vare sig jag eller förlaget ansåg det färdigt.
Hur andra gör bryr jag mig inte om, men jag vill inte släppa ifrån mig texter som inte är klara.

* * *

Av ekonomiska skäl har jag nu gett upp hoppet.
Jag vill inte bli författare mer.

Det är den största befrielse jag känt.

Jag har tidigare inte förstått vad pjäsförfattaren John Osborne
menade när han skrev:

"Sen jag gav upp
hoppet, mår jag
mycket bättre."


Jag har alltid flinat lite åt strofen, tagit den som en tokrolig liten grej, sådär.
Jag tycker fortfarande frasen är rolig, men nu är den dessutom sann.

* * *
Jag ger upp. Jag är inte författare mer.
Jag ska söka vanliga hederliga kneg och därmed kopplar jag helt bort författandet.

* * *

Samtidigt, i det parallella universum som ligger jämte mig i mina drömmar vet jag:

Ja, jag är fullt på det klara med att jag lurar mig själv.
Egentligen.
Jag kommer i verkligheten aldrig att kunna sluta skriva.
Grejen är bara att min hjärna funkar på så sätt att jag bara kan göra en sak ordentligt i taget.

Nu söker jag andra jobb för första gången sedan 1989.

Först ställde jag in mig på att söka städjobb, för att kunna komma hem med en lika utvilad som skrivtörstig hjärna.
Plötsligt flyttade jag fokus helt.
Fråga mig inte hur det kommer sig eller varför, men jag började söka svåra säljjobb som är helt baserade på provision och som kommer kräva att jag vrider musten ur mig helt för att lyckas.

Att jag fattat beslutet just precis nu i en lågkonjunktur kan tyckas absurt.
Det finns förskräckande få jobb att söka.

Det spelar ingen roll.
Jag klarar inte av att hålla min frilansande lilla skrivfirma flytande längre.
Eller orkar inte.

Båda utsagorna är lika sanna.

* * *
Jag trodde aldrig att jag skulle ge upp hoppet.
Nu när jag gjort det undrar jag:
Varför gjorde jag det inte tidigare?

Lättnaden är enorm.

I vart fall just nu.

* * *

tisdag, maj 05, 2009

Stora fiktiva pengar och små verkliga

- eller hur jag försöker övertala mig själv att byta karriär.


I den stora världen kan ett företag gå med förlust år efter år utan att gå i konkurs. Utan att VD:n behöver dra ner på sin lön eller bonus.

Ett av dessa företag heter SAAB. Det har gått i förlust i över 11 år. Det rör sig om obegripliga miljarder. Jag tror inte att ledningen eller de som sitter i styrelsen för företaget har lidit ett enda dugg under alla dessa år.

Egentligen har väl även de som är på det sk golvet också fått sin lön i alla dessa år.

När företag går dåligt hjälper skattemyndigheten till. Man kan bygga upp underskott i sin rörelse. Staten tar alltså inte pengar från ett företag när det inte finns några pengar att hämta. Istället är det helt okej att bygga underskott som man senare kan nyttja för att göra avdrag när vinsterna väl börjar trilla in.

Jag har också ett företag. I min lilla rörelse har jag för tillfället ett underskott som i sammanhanget är fullkomligt försumbart. Ändå. För mig som egen företagare är det direkt kännbart. Jag kan inte lyfta lön, inte ta ut bonus. Jag kan inte ens betala in sociala avgifter så att jag i framtiden får pension. Inte kan jag betala in till någon a-kassa heller så jag kan klara mig en period som arbetslös.

Just nu kan mitt företag endast skapa mer kostnader, inga inkomster. Det kostar som bekant att dra igång saker.

I stunden känns det tungt och ser jag tillbaka på mina 15 år som författare ser jag en snubbe som slitit hårt och varit orolig precis varje dag för hur det ska gå.
Under perioden har jag gett världen 5 böcker och själv har jag fått ut en lön som är lägre än en städares.

Det är inte synd om mig. Det är inte det jag säger. Jag har valt och gjort exakt det jag velat. Jag har varit lycklig i mitt skrivande. Jag har haft fantastiska 15 år.

Det är bara det att just nu orkar jag inte längre. Just nu drömmer jag om lyxen av att gå till ett arbete vilket som helst. Tanken föresvävar mig att ett av de sämst betalda jobben i vårt land skull få min personliga ekonomi att lyfta till oanade höjder.

Jag skulle vilja städa. Jag skulle vilja sätta på en industridammsugare och ha 2000 kvadratmeter heltäckningsmatta framför mig och bara gå där och tänka på ingenting. (Under gymnasietiden hade jag ett sådant dammsugarstädpass - då hatade jag det. Nu skulle jag njuta).

Och när jag går där och rytmiskt för sugstycket fram och tillbaka; om jag då mot förmodan får några tankar i skallen skulle jag tänka: Så härligt enkelt det är att vara löntagare. Man har allt: högre lön, a-kassa, pension, semester, sjukdagar och cashen som flyter in i plånboken varje avlöning gör det med förutsägbar periodicitet.

Andra gör allt skitgöra åt en, momsredovisar, betalar in sociala avgifter, för in vinster här och gör avdrag och sätter upp förlusterna där de hör hemma och får allt detta surrealistiska att fungera långt ovanför mitt huvud som är lika lyckligt tomt som ett urblåst ägg.

Fast ännu härligare måste det vara att vara VD för ett företag som går med miljardförlust i elva år utan att någon säger till en att man gör dåligt ifrån sig.