Kyrkis

Naya pratar högt för sig själv:
Det är så roligt på kyrkis. Man får leka och måla och pyssla och sjunga.
Tänk om man hade ett sån’t hem!

På andra sidan väggen

Sedan dopet i Allhelgonakyrkan har allt gått utför. Att mäta från en sådan händelse som ett dop är djupt orättvist, men vi människor gör gärna så, delar in livet i hanterbara block. Kanske gör vi det för att förstå. Men det finns inget att förstå. Just nu finns bara trötthet, en allt mer uppslukande och förtärande trötthet.

Det heter att man kan gå in i väggen. Hur ska jag säga? Det känns som om både hustrun och jag passerat väggen och kommit ut på andra sidan.
Här råder dov tystnad, en sorts tröghet i tanken parad med otrolig lättretlighet. En ständigt bultande huvudvärk och försöker man ta trappan lite fortare kommer yrsel och illamående.
Det är ingen sjukdom. Bara trötthet. Trötthet över alla gränser.
Anledningen är att vi just nu har ett barn för mycket, men det känns taskigt att säga så, för Odin, den sista, är ett under av gemyt och leenden.

Han är fem månader och han har aldrig skrikit mer än en minut i sträck. Skriker han längre beror det enbart på att vi inte är snabba nog att få fram mat. Får han bara mat i tid ler och gurglar han – och så somnar han sedan nöjd.

Tjejerna är det heller inget fel på. De är bara fulla av liv och vitalitet. Det är bara det att dessa två små figurer hinner på ingen tid alls ta fram mer saker än hustrun och jag hinner städa undan.

Fram till för en månad sedan var allt topp. Jag såg inga problem med att ha barn. Varken hustrun eller jag var någonsin griniga eller skällde omotiverat på våra barn. Men nu har vi som sagt passerat den berömda väggen. Vi är knäckta av för lite sömn. Senast inatt skällde jag ut Naya för att hon hade mage att väcka mig. Jag fräste att hon kunde sova ändå, fast hon hade mardrömmar.

Hustrun och jag har gjort upp scheman. Vi ska avlösa varandra, ge varandra utrymme för ”egentid”. Framför allt ska vi skapa sovtid åt varandra.

Samtidigt försöker jag jobba. Plötsligt sitter jag i min bil på väg till något föredrag – och jag är i ständig kontakt med nu två förlag, dels mitt vanliga förlag, dels med ”En bok för alla”, eftersom de ska ge ut min debutroman i nyutgåva. Man kräver av mig att rätta texter. Och skriva flikord. Och förord. Och jag vet inte vad. Allt ska vara klart nyss. Allt är så bråttom. Jag förstår inte varför. Själv har jag väntat och väntat i åratal på att dessa böcker ska ges ut – och så blir det plötsligt så bråttom.

Varför är vi så trötta? Kanske beror det på att vi ända sedan dopet har haft avlösande sjukdomar hos barnen. Det började med magsjuka under själva dopet. Sen hade vi en efter en magsjuka. Därpå förkylning med hög feber. Nu har Naya precis haft svinpest. Och på skrivbordet drivor med manus som ska rättas… Två böcker, sjuhundra sidor text, eller vad det är. Har inte vågat kolla. Klart helst innan jul… Det kommer inte att gå.

Hur det nu än är, vad det än beror på, måste vi ta oss tillbaka. Att vara på fel sida väggen är outhärdligt. Och jag trodde aldrig att jag skulle skälla på mina barn, fastän de inte gjort något fel. Men är man på fel sida väggen händer även det.

De borgerliga vill slå sönder demokratin

I ett tidigare inlägg (Vad tror du) citerade jag den nyliberala lobbybyrån Timbro.

Timbro driver hårda och aggressiva teser, främst påverkar de ledarskribenter på högerkanten samt vår högerregering. Vänstern, miljöpartiet och socialdemokraterna är naturligtvis immuna mot propaganda från det hållet. För Timbro vill förändra Sverige till något annat än vad det är. I mitt förra inlägg om Timbro ställde jag den öppna frågan: Vill Timbro och högerregeringen inskränka demokratin i Sverige?

Det verkar så.

Timbro väljer att skriva i termer som att de vill befria Sverige. Ett exempel:

”Vi ska befria Sverige från det socialistiska projektet”.

Vad Timbro avser med det socialistiska projektet står inte riktigt klart, men en generös A-kassa hör nog dit. Och sjukpenningen.

Timbro vill helst privatisera allt, till varje pris.

Timbro vill även ”befria” Sverige från, citat: ”Kollektivistisk demokrati innebär att majoriteten styr obegränsat över samhället.”

Nu har högeralliansen börjat arbetet med att befria Sverige från viktiga demokratiska beståndsdelar.

Det ena är att man vill slå sönder Försäkringskassans samverkansråd. Borgarna vill alltså ta bort den politiska insynen och styrningen, därmed tar man även bort offentilighetsprincipen. Vi medborgare får inte veta hur våra skattepengar används inom Försäkringskassans område, som är stort, vitt och brett.
Försäkringskassan betalar ut barnbidrag, sjukförsäkring, aktivitetsstöd.

Får borgarna som de nu vill, mister vi, folket, vår chans att genom våra politiker påverka hur Försäkringskassan styrs och fungerar. Vi mister också stora delar av den fria insyn vi har idag.

Det andra som borgarna nu vill är att göra om styrelserna på våra högskolor och universitet. Idag tillsätts styrelserna politiskt, ordföranden är en politiker. Nu vill borgarna att våra lärosäten ska sluta sig, det ska vara rektorn som är ordförande i sin egen styrelse.

Återigen, vi medborgare, förlorar all chans till insyn och påverkan över våra lärosäten.

Vi kan tycka vad vi vill om våra politiker, det finns missunnsamhet, rent av hat mot dem. Men politiker kan vi rösta bort. En anställd rektor som dessutom sitter som ordförande över sin egen styrelse blir tämligen opåverkbar.

Varför vill borgarna det här?

Varför vill de demontera vår demokrati?

Vad kommer här näst?

Och varför går centern och folkpartiet med på denna totala högervridning?

De icke döda ideologierna

Vänner till mig sa innan valet: ”Det blir nog bra med ett maktbyte. Jag vill ha förändring.”

Jag blev alldeles matt i kroppen, för jag hade inget att säga, så övertygade var de att det inte fanns någon skillnad mellan partierna. Ändå visste jag så innerligt väl att det inte går att resonera så. För mig, fastän jag aldrig varit politiskt aktiv eller ens intresserad, framstod skillnaderna som enorma.

Främst handlar det om människosyn. Borgarna har sammantaget en i mina ögon hemsk människosyn.

Det har inte alltid varit så. Långa tider stod exempelvis Bondeförbundet, det gamla Centern, för tämligen varma socialliberala åsikter. Så är det inte längre. Centerns nuvarande ledare, Maud, är ultrablå, ultrakonservativ. Många gräsrötter inom hennes eget parti känner heller inte igen sig. De är närmast mållösa av fasa.

En annan kraft som ryckt fram inom borgerligheten är en övertro på nyliberalism. Själva termen, nyliberalism, är djupt felaktig. Det finns inget nytt i dessa tankegångar, snarare en tillbakagång till något en del faktiskt kallar för ”nattväktarstaten”. Alltså att staten ska ha så liten makt som möjligt, helst inte uppta några skatter alls att fördela till behövande grupper i samhället. Var och en ska bli sin lyckas smed – och de som går under skiter man i. Så kan nyliberalismen faktiskt sammanfattas, om än något godtyckligt.

Jag tror nu inte att moderaternas Fredrik är för en nattväktarstat rakt av, men att säga så, att så dra de nyliberala tankegångarna till sin spets har en fördel, det tydliggör vad det handlar om, att vi är på väg in i ett systemskifte.

Socialdemokratin, å sin sida, står för något helt annat. Socialdemokratin tror på solidaritet. Socialdemokratin tror på principen: Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.

Det är sådana värden socialdemokratin kämpar för, som de vill ska få genomslag i sin politik.

Men väljarna såg det inte så. De såg, eller trodde sig se, ett tungt betonggrått parti vars högsta pampar mer eller mindre var fastcementerade vid makten.

Den här bilden av socialdemokratin är djupt felaktig.
Det finns ingen större demokratisk och folklig rörelse i Sverige. Om partiet ibland är trögt, rör sig trögt, beror det just på detta, att det innehåller så många som vill lite olika, ser på medborgarnas behov lite olika, men alla genomsyras de av en tro på människors lika värde; och de vill omtanke och solidaritet.

Partiet är också lite trögt för att man i djup demokratisk anda bereder sin politik på sådant sätt att alla ska få chansen att göra sig hörd.

I Sverige har vi alltså en stor bred folkrörelse (s) som står mot den ekonomiska makten. Denna folkrörelse är tyvärr vår enda garant mot att sådana med nyliberala idéer kommer till makten.

Inför det val som nyligen avgjordes trodde inte väljarna att det var ett systemskifte som skulle genomföras om det skulle bli så att man bytte regering. Väljarna trodde att kursen för svensk politik var lagd, att borgarna skulle göra lite små justeringar och förbättringar. Framför allt lät det som om de skulle bedriva rent socialdemokratisk politik eftersom de rakt av stal gamla honnörsord från (s) och använde i valkampanjen.

Men inget kan vara mer felaktigt. Nu ser vi hur de nyliberala tankarna driver rena excesser i regeringskansliet.

Själv åser jag detta med fasa. Den mest aktuella frågan har varit striden om a-kassan. Borgarna påstår sig vilja sänka a-kassan så att folk inte sitter och är lata utan tar sig ett arbete. Som om sänkt a-kassa i sig själv kan skapa jobb ur tomma intet.

I praktiken handlar det inte enbart om en sänkning av ersättningen av a-kassan vid arbetslöshet, utan borgarna höjer också avgiften för den enskilde, samtidigt som de inte sänker arbetsgivaravgiften, som de sagt.

Vad har borgarna alltså gjort? Jo, de har höjt skatten. Arbetarna får betala en dyrare a-kassa två gånger, först genom kvarblivna arbetsgivaravgifter, sedan via en högre egen avgift. Som tack för detta får arbetarna sedan en lägre ersättning om de råkar blir arbetslösa.

Staten tjänar miljarder på detta. Borgarna fördyrar och försämrar en försäkring för oss alla och vi frågar oss vart pengarna ska gå. Jo, borgarna sänker förstås förmögenhetsskatten.

Borgarna gör som de alltid har gjort, de tar från de vanliga folklagren och ger till de rikaste.

Jag tyckte om Robin Hood när jag var liten. Man kan förenklat säga att Robin Hood även är socialdemokraternas ideal, att via skattesystemet omfördela från de rika till de fattiga, allt medan borgarna är som den elaka kungen i Robin Hood, han som tar allt från de fattiga för att få allt själv.

Men vad har dessa små skattetekniska finesser kring a-kassan med ett helt systemskifte att göra?

I grunden handlar det om människosyn. Systemskiftet och borgarnas ideologi handlar om människosyn.

De vill inte bara sänka a-kassan. Det är en liten sak i sammanhanget. Borgarna vill sänka a-kassan eftersom det i sin tur, efter ett tag, kommer att sänka lönerna i Sverige.

Borgarna vill ha låglönejobb. De vill kunna anställa fattighjon som kan diska efter dem, klippa gräset, tvätta poolen. Det är vad man vill.

Borgarna säger att de genom detta vill skapa hushållsnära tjänster. Som om det någonsin kan skapa välfärd och exportintäkter.

Varje ekonom vet att Sverige är ett litet land som är extremt beroende av exportintäkter – och borgarna gör allt för att låsa in folk i låglönejobb i deras trädgårdar och kök, istället för att hjälpa till att utbilda folket till jobb i branscher som kan ge oss, hela Sverige, det vi behöver mest; exportintäkter.

Och staten – vi alla – ska ha så lite som möjligt att fördela.

Folkpartiet, som trots allt, också de har lite socialliberala ådror kvar i sig har redan börjat flagga att de i framtiden, bortom denna mandatperiod, ska bli lite ”snällare” igen.
Nu, så länge de är med i den borgerliga alliansen tänker de gå med på allt, åtminstone denna mandatperiod. Sen vill de ut och visa ”folket” att de är snälla igen.

Jag kan bara tyda det på ett sätt: Folkpartiet vet att de gick till val på en rad lögner. De lurade folket att det inte var ett systemskifte på gång. Efter mandatperioden vill de försöka rädda ansiktet.

Att så svänga kappan efter vinden, för att en kort stund få njuta maktens frukter, visar att man som parti inte är värd en enda röst.

Vi har fått en ny hotbild i Sverige. Den går under det vilseledande namnet ”nyliberalism”.

Tror vi på demokrati, mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och även tycker att solidaritet kan vara bra som grundton i ett samhälle har vi en enda sak att göra.

Vi måste gemensamt bekämpa borgerligheten med all kraft. För just nu, i denna epok, har borgarna valt nyliberalismen som sin ideologi. Inget kan vara sämre för vårt land.

Tråkigt jobb

Att skriva böcker är hänryckande, roligt och rätt som det är så satans svårt att jag bara vill ge upp, aldrig skriva mer.

Att rätta korrektur, som jag nu gör, är enbart enerverande och tråkigt. Jag får för mig att jag borde skriva om hela rasket, i vart fall långa stycken, men då måste jag korrekturläsa boken igen, vilket är det sista jag vill.

Andras böcker läser jag gärna om och om igen, men mina egna böcker tråkar verkligen ut mig mer än något annat.

Dop av sonen

På söder i Stockholm ligger Allhelgonakyrkan. Vi åkte dit för att döpa Odin. Vi har ingen anknytning till just den kyrkan, mer än att vår kompis och gudfar till Tula brukar ”leka” prästkandidat där. Ordet lek kommer av ”liturgi”, varför det alls inte är fel att säga att man leker i kyrkan. För att få oss i form stämde Patrik också upp i det som kallas liturgisk sång medan prästen Hanna körde det mer vanliga rejset och lotsade oss genom högmässa och dop. Tja, vad gör man inte för att få två präster till sin sons dop! Det blev inte sämre av att en hel kör från Halland var på besök i kyrkan och sjöng.



Odin tyckte det var obehagligt att bli stänkt på. Men så fort Hanna slutat att stänka och lyfte upp honom i luften för att församlingen skulle få titta på krabaten blev han karsk igen och sken efter ett tag som en sol.

På festen efteråt var det meningen att jag skulle dokumentera de närvarande, men Naya sa att jag tog så tråkiga bilder.
- Får jag kameran, sa hon.
- Jag med, sa Tula.
Är det barndop, så är det. Barnen fotograferade det som var viktigt:

ballongerna
och presenterna.