Att komma förbi

Jag blir aldrig nöjd med en tavla, men kommer till en punkt där jag inte kan gå vidare. Det händer när den har en liknande struktur som naturen. Det innebär att den måste vara organiserad på ett trovärdigt sätt.
   
När man går i skogen bejakar man en sanning utan att tänka på det, hur naturen visar sig i dess olika nyanser, färger och proportioner. Det förfaller oss naturligt och om man tänker mer strukturellt kallar vi det organiskt, men i själva verket har naturen sin egen korrekthet. Jag tar ett utsnitt ur detta och försöker förstå, men mest handlar det om att bearbeta.
   
Den ständiga utmaningen består i att komma förbi det man ser och tycker sig förstå är vackert. Min ambition är att alltid förstöra mitt mediokra första intryck. Annars kommer jag inte att göra några upptäckter av värde alls.

Drönare och förtroende

Människor utan humor inger noll förtroende. Humor är en mänsklig kvalitet som bla psykopater saknar. Tänk er Hitler eller Stalin dra ett skämt.

Jag har även svårt att se Bush den yngre dra ett skämt som går hem. Kanske han var varmhjärtad längst därinne, men han misslyckades eftersom han hade för lite substans mellan öronen.

Det finns andra kategorier människor som saknar humor. När jag jobbade på Ericsson fick ledningen för sig att ta in ekonomiska Controllers. De såg inte verkligheten, än mindre människorna. Deras verklighet strålade ut från deras Exel-blad och de tvingade 70.000 människor på Ericson att leva efter deras siffervisioner.

Det gick inte att prata dem till rätta. Än mindre dra ett skämt, då ignorerade de en med en kall blick. Teknikerna sprang och gömde kretskort i källaren. Teknikerna insåg att det var smart att lagerhålla vissa grejer, allt medan räknenissarna skrek: "Allt som inte ligger på rulle mellan fabrik och kund ska destrueras. Att hålla lager kostar." Vips stod tusentals kvadratmeter uppvärmd lageryta tomma. Det var ekonomi enligt det decenniets räknenissemode.

När jag ser Obama i detta skämtsamma och jovialiska sammanhang får jag fullt förtoende för honom. Jag räknar honom som högst mänsklig. Och intelligent.
Samtidigt vet jag att han sänder iväg drönare att döda människor på andra sidan jorden. 

Jag förstår inte hur han kan bära det.

Jag förstår inte att han låter sig ledas av räknenissarna som säger att drönare är en kirurgisk metod att föra krig och billigare än att skeppa över unga amerikaner som sen kommer hem som trasiga kritiska krigsveteraner, eller i kistor. Som i sin tur väcker opinionen.

När han drar dessa skämt tyder allt på att han är en underbar människa.
http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-22327845
Det skrämmer mig nog mest av allt.

Vad socker kan omvandlas till

Hjärnan är kroppens största organ och förbränner socker och syre som alla de andra. En fråga man kan ställa sig är hur och varför vi får olika personligheter.
    Hustrun är extrovert och hennes hjärna svarar glatt på yttre stimuli, exempel: Hon får ett svårt personalärende och hon kastar sig över det för att hitta lösningar på problemet. Hennes hjärna gör detta galant, ofta genom att ringa mig och andra och prata om problemet, under pratet löser hennes hjärna problemet.
    Själv är jag introvert. Tornar ett externt problem upp sig vid horisonten hukar jag i det jag vill gömma mig av pur uttråkning. Däremot älskar min hjärna att konsumera socker genom att hitta på egna problem. Den tänker ut (ofta idiotiska) fantasterier som tagna ur intet, sen sätter den igång och ältar de där sakerna.

När jag plötsligt får för mig att bygga ut huset säger inte min hjärna: "Gå och snacka med byggherrar, snickare, ingenjörer, arkitekter eller att det vore en bra idé köpa läroböcker i hållfasthet och svensk byggstandard.
   Istället tänker min hjärna: Vilka spännande material finns det ute i skogen och i jordskorpan jag kan konstruera mitt hus av? Och så sätter den igång att problematisera allt från lämpliga växtplatser till vilken bärighet mossa kan tänkas ha.
   Sen bygger jag i regel aldrig den där saken jag ägnat år åt att grunna över. Det är tänkandet som är intressant, inte att åstadkomma onödigheter i den fysiska världen.

Likadant när jag målar mina [ytterst konstfärdiga] tavlor. Då står jag inte och stirrar på vare sig natur, båtar, valda kroppsdelar på nakna kvinnor, en blomvas arrangerad tillsammans med äpplen på ett bord eller arkitektoniska underverk att avbilda.
    Inte heller ställer jag mig att stirra på färgburkarna för att utröna om jag ska börja med den gröna eller den gula.

Min hjärna hittar på färger av pur leda när jag klipper gräs eller gör annat som vår efterhärmande statuskultur hittat på. (Varför klipper man strängt taget gräs? Borde inte det få växa och skapa former efter eget skön? Gräsets celler pysslar också med socker för minst lika intrikata ändamål som våra).

Jag kan också se färger för min inre syn när jag diskar, dammsuger eller rotar i toaletten med borsten för att gnugga bort de lämningar som envisas med att fastna där.
  Då far det omkring blåtiror inför min inre syn, eller ilsket röda blaffor som jag sedan målar.

Behöver jag tillägga att jag gärna sluppit att måla? Sådant gör jag av tvång för att på något sätt dra in pengar så att jag kan köpa mer socker. 

Hur det kommer sig att ett organ väljer att omvandla socker till så vitt skilda reaktioner på stimuli har jag ingen aning om. Jag har med nöje grubblat i 20 år över saken utan att förstå ett enda gram av min hjärna.
    Med lite tur kan jag grubbla i 40 år till.  

Däckbyte, 17:e fastrostade hjulbulten

Ketchupdoktrinen

Jag och Johan Westerholm är i polimik. Det handlar om hur vi når fred. Han tar avstamp i verkligheten här och nu för att plädera den pragmatiska men också skenheliga politik vi för. Hans ståndpunkt är att det inte finns någon annan väg. Han skriver i sin blogpostning "Utrikesministerns uppgift" att det är löje att tro "att den svenska utrikespolitiken skulle ha som främsta och enda mål att visa solidaritet till andra länder är humbug"
    Han fortsätter: "En svensk utrikesminister har bara en uppgift, och det är att ta tillvara Sveriges, och svenska medborgares, intressen i en orolig värld."

Ketchup skapar terror

Han hävdar att det inte går att radikalt ställa om vår livsstil. Vi vill sippa på vår latte, han menar att även politiskt medvetna fredssträvare inte kan tänka sig att välja bort något av sin livsstil för att visa solidaritet med kaffebonden i Sydamerika, bomullsplockaren i Egypten eller miljön.

Jag vill inte snärja Johan genom att påstå att jag håller med honom till 100% för att sedan lappa till honom med ideologiska metaargument. Icke desto mindre håller jag med honom fullt ut. Jag önskar att alla som är intresserade av att diskutera och förstå fredsprocesser läser Johans inlägg för att på så sätt inhämta en realistisk bas som utgångspunkt för fortsatt fredsarbete. Det stora flertalet är fullständigt omedvetna om sammanhangen, att utrikesministern (för att personifiera den intrikata mellanstatliga samvaron med geopolitiska spänningar åt alla håll) för att förhandla fram fördelaktiga handelsavtal måste ha något att erbjuda motparten. G77-förhandlingarna är ett sådant exempel. De påstås bygga nya frihandelsavtal, men handlar om att selektivt skapa handelshinder för att skydda de deltagande staterna från mördande konkurrens som skulle blåsa bort oöverskådligt många arbetstillfällen i länder som Sverige med högt kostnadsläge.
    För att klara av att hålla en hög levnadsstandard i ett litet obetydligt land som Sverige krävs det att vi ger bort värdefulla saker. En av de åtråvärda varor vi sitter på är information, säkerhetsinformation. Det är därför vi anser att det är vettigt att ha 400 anställda och en budget på ca 800 miljoner kronor i en institution som kallas FRA.

Jag väljer ett exempel i mängden för att ge enklaste möjliga bild om vad det handlar om: Jag kallar det Ketchupdoktrinen.
   Europa importerar tomater helt fritt, medan så primitivt förädlade produkter som ketchup och krossade tomater är belagda med skyhöga tullar. På så sätt anser vi oss försvara den inhemska livsmedelsindustrin. Inte bara företagens vinster utan kanske främst de arbetstillfällen som de skapar. Kaffe skulle kunna rostas i Colombia, men rostas i Karlstad där ett familjeföretag omsätter en dryg miljard och har 250 anställda.

För att följa Johans tråd ytterligare så skriver han: "Vi skall ha klart för oss att inte heller LO vill se en fri tjänsteimport eller import. Det skulle utmana den svenska fackföreningsrörelsens styrka i grunden."

Vi i den rika världen följer i alla lägen Ketchupdoktrinen, i egennytta, för att skapa välfärd åt oss själva. Samtidigt försätter vi andra länder i fattigdom. En fattigdom som tvingar bland andra nordafrikaner att försöka fly över till Europa för att få arbete.

För att skydda Europa från detta hot byggs nu murar längs gränserna, kustbevakningsfartyg patrullerar haven, helikoptrar svävar i luften. De flyktingar som ändå tar sig igenom interneras i för oss dyra, för flyktingarna hemska läger, för att inte välla ut på arbetsmarknaden.

I mina ögon skapar visserligen Ketchupdoktrinen jobb i Europa, men också enorma kostnader i form av lidande och fattigdom i andra länder. Denna fattigdom driver folk att dels fly och försöka ta sig in i Europa, dels uppstår det sådana spänningar mellan rik och fattig att radikalism av olika slag genast börjar gro. Folk får större benägenhet att lyssna på extrema idéer, man finner ingen annan råd än att beväpna sig med den fattigas ende vapen, man ställer till terrordåd.

Förenklat skapar Ketchupdoktrinen ett antal ketchupfabriker i Europa, samtidigt drar den in oss i en ond spiral av kostnader för militär materiel och personal för att bevaka våra gränser, men också stora summor i bistånd till FN och andra organ som försöker få ordning på de där "primitiva" länderna som krigar och hotar oss alla med terrorism.
   Kostnaderna för att skydda oss mot terrorism är osannolikt höga. På varje flygplats kryllar det av säkerhetsvakter, scanners, röntgenapparater. På Londons gator sitter det kameror uppsatta var hundrade meter, delar av ett övervakningssystem för miljarder. I Sverige står en av våra största och kraftfullaste datorer hos FRA, inte för att räkna ut hur vi bäst bygger vindkraftsturbiner, utan för att avlyssna hela befolkningen för att höra om där finns någon terrorist ibland oss.

Här krockar Johans och mina tankar. Han anser att utrikesministern handlar riktigt som vidmakthåller Ketchupdoktrinen. Jag anser att vi sitter fast i ett felaktigt tänkande, att Ketchupdokrinen på ett endast närsynt sätt främjar vår sak. I själva verket är det en kass utrikespolitik. Vad värre är, det är en kasst uttänkt marknad och därmed slår den sönder själva idén om hur kapitalismen bör fungera för att skapa bästa möjliga produktionsförutsättningar. På ett naturligt sätt.

I min värld vore det mer vist ordnat om vi lät nordafrika inte bara odla tomater, utan även göra ketchup av dem och sälja till vem de vill. Under tiden använder vi vårt utbildningsförsprång att skapa nya affärsidéer, vi lägger inte 800 miljoner på att hålla igång FRA:s dator utan allokerar pengarna att istället räkna ut hur man bygger solpaneler, vindkraftverk och samtidigt när man ändå är inne på aerodynamik så får vi fram bättre flygplansvingar som kräver mindre energi när de pressar sig genom luften.

Att överge Ketchupdoktrinen i förmån för en ny doktrin är givetvis vanskligt; hur skae det se ut under en övergångsperioden?

Det om något är en värdig tankenöt för Johan att knäcka. Jag hoppas innerligt att han i sitt pragmatiska tänkande är smartare än jag, för jag har ägnat oändligt mycket tankemöda åt problemet utan att se någon ljusning.

Att jag tjatar så mycket om energi, att vi hellre bör lägga militära utvecklingspengar på att utveckla förnybara energikällor beror inte på att jag i detta sammanhang bryr mig om miljön utan på att dagens energikällor i form av olja, uran, kol är den enskilt största och viktigaste grundpelaren för världens dyraste konflikter, både i pengar räknat och i mänskligt lidande. Det är egentligen inte staterna som vill kriga. Det är oljebolagen som pressar sina stater till krig.

Om vi kan ordna en långt ned i leden autonom och distribuerad energiförsörjning, lekfullt uttryckt, om vi kan fixa så att varje hushåll kan ha en liten energigenerator i garderoben eller under diskbänken skulle vi i ett slag göra de två mäktigaste industrierna obsoleta över en natt, oljeoligopolen och det militärindustriella komplexet. Därmed skulle vi vara avsevärt mycket närmare fred.

I sin tolkning av liberalism kör Björklund och regering över allt förnuft

Arma barn skriver Johan Westerholm om det faktum att kristendomen återigen ska få en särställning inom svenska skolan. Det blev ett av den nytillträdda regeringens  första beslut.
   Därmed går regeringen emot skolverkets utredning som säger att religionskunskapen bland annat ska "främja en öppen diskussion om frågor som rör tro och livsåskådning" samt "skapa nyfikenhet och intresse för religion."
   Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har enligt SvD sin ståndpunkt helt klar:
   - Skolverkets uppfattning är fortfarande att alla de fem stora världsreligionerna ska behandlas lika, och därför kör regeringen nu över myndigheten, säger han.

Jag måste erkänna att jag baxnar. Alliansregeringen, med, utrikesminister Carl Bildt i spetsen, brukar i andra fall inte vara sena att påpeka att vi är ett litet land som är i stort behov, för att inte säga totalt behov av våra exportintäkter för att klara oss.

När folk inte ville gå med i EU utbrast Carl Bildt på sitt tillspetsade sätt: "Ska vi låta Sverige bli en liten randstat i periferin?"

Därute i världen finns det över 1,3 miljard kineser (60 språkgrupper och kulturer) som i spridda skurar tror på Taoism, Buddhism, Islam, och det finns även små enklaver kristna.

Vidare ute i den där världen vi inte bör bli en randstat till, enligt utrikesministern, finns Indien som tillsammans med Kina går med expressfart in i framtiden och Indien (ca20 språk) med kulturer som härrör ur hinduism, sikhism, zoroastrianism, jainism, judendom och stora mängder Islam. Jodå, kristendom finns också små klickar av.

Vi bör också ta upp Umma, den muslimska gemenskapen. Muslimerna räknar över en miljard. Grovt kan sägas att de är uppdelade i shia- och sunnimuslimer. Islam, har liksom kristendom och de flesta andra religioner, även en mystisk gren, sufism. Sufism och andra mystiska grenar skulle kunna vara ett sätt att skapa kitt mellan religionerna, eftersom dessa strömningar alltid och i alla tider har accepterar och respekterat andras tro, på sitt sätt varit ekumeniska.

Det vore smakfullt att vara ödmjuk inför detta. Vi är nio miljoner svenskar. Utanför våra gränser finns det miljardstora grupper (som på intet sätt är homogena utan uppvisar samma förvirring som vi) som har annan kulturell förankring. Bara för att hålla oss till det mest prosaiska och vårt välstånd så behöver vi fortsätta att upprätthålla handeln med dem.

Men en tanke, en stor tanke föresvävar mig, tänk om vi redan i skolan kunde få möta vad tankar andra kulturer burit med sig och kan innebära i vår förryckta värld.

Jag väljer därför en muslimsk hadith (lite eftersom SD och andra verkar ha sådan total skräck för muslimer) ur en av samlingarna som blivit mest kanonliknande. Imam Bukhari (d.870) sade:

nr2
"A man came to Allah's Apostle and said, "O Allah's Apostle! Who is more entitled to be treated with the best companionship by me?" The Prophet said, "Your mother." The man said. "Who is next?" The Prophet said, "Your mother." The man further said, "Who is next?" The Prophet said, "Your mother." The man asked for the fourth time, "Who is next?" The Prophet said, "Your father. "

Mig veterligen lyfts ingenstans i Bibeln kvinnan fram så mycket som det görs i Koranen och i muslimska hadither. En jämförelse jag anser våra barn ska ha rätt att göra utan att den ena religionen ställs framför den andra.

Vad skulle inte denna sorts kunskap kunna uträtta i världen?
Det som förvånar är att Jan Björklund ideligen uttrycker att han är liberal. Var finns det liberala i att ställa en religion framför andra i våra skolor?

Måste våra barn göra revolt en gång till för att slippa dumhetens ok och bli fria?

Att se hatet i vitögat och fatta mod

[ur Sporadisk Dagbok 20100922]

Framför mig en dag i raden av dagar som gör det så lätt att falla i svårmodets frestelse.

Jag tigger om tillförsikt, jag tigger om nåd, jag andas in djupt - och långsamt ut - för att släcka begäret, för att hindra jargongen som växer i mitt huvud, den giftiga ironin. Jag kan inte hjälpa att min själ bär på en våldsamhet jag aldrig bett om att få.

Jag kan visst fyllas av ömhet inför enstaka ting, ett barn, en blomma, en hora, en slav, men aldrig inför många, i mitt fall, män i uniform eller poliser som genomför razzior*. Mitt väsen darrar, mina rörelser blir laddade med våld och jag frågar mig; Är detta den bittra bikt jag tvingas lämna efter mig, denna min  svaghet jag så hett önskar att jag kunde omforma till ödmjukhet?

Det är min granne som är rasist, och kanske min far, och din. Det är ingen oformlig massa.
Vi har lärt oss att säga att vi inte hatar, men jag erkänner. Jag hatar och det kostar otroliga mängder energi att förandliga de känslostormarna till något vettigt. Jag önskar att det var annorlunda.

Så, vad gör jag nu? Vad gör vi nu? 12 procent av befolkningen ser invandring och mångkultur som ett problem. Många av oss tror dessutom att stora klyftor kan utlösa än värre ekonomiska kriser och då blir det spöklikt att läsa om 30-talet.

 Jag tänker att rädsla finns. Det går inte att komma ifrån. Jag är rädd för poliser och militärmakt. Andra är rädda för burkor och muslimer och minareter.

Däremot behöver inte feghet finnas. Jag tror inte att feghet i egentlig mening existerar. Det är mer en fråga om hur beredd man är, hur väl förberedd.

Har man kunskap och är väl förberedd uppträder man värdigt i det att fegheten ges tillfälle att ge plats för det vi kallar mod.

Feghet och mod är inte egenskaper, eller ens karaktärsdrag. Det är begrepp som visar på nivåskillnader i förberedelse inför de uppgifter vi som människor ställs inför.

_____________

* Fotnot: razzior mot vänner i sunkiga kvarter, mot datorhallar med servrar innehållande våra drömmar om en friare och öppnare värld, militära anfall på andra länder som USA in i Korea, Vietnam, Irak och båda supermakterna, en i sänder, in i Afghanistan. Ja, jag är mer rädd för män i uniform än för de få terrorister som finns. Uniformerade män samlade till arméer har dödad och torterat och förnedrat så oändligt många fler.

Motvikt i en bakåtsträvande valrörelse

Käbblet i valrörelsen gör mig olustig. Känner mig trängd av alla fantasilösa ord. Båda sidor, det måste tillstås, sprider hopplöshet omkring sig för alla partier har förlorat sin själ.
Undantaget är Piratpartiet och även om mina sympatiserar helhjärtat hamnar hos dem räcker deras kamp inte till en vilja att regera och göra gott över hela linjen. 


Det envisa bombardemanget av "Jag tycker", "Jag tror", "Jag vet" från riksdagspartiernas företrädare håller på att puffa mig över kanten till cynismens bittra källa eftersom det så tydligt visar att en politiker aldrig i livet lyssnar eller kan utgöra någons ombud. Det handlar enbart om ett förbluffande stort Ego.


Deras språk avslöjar. Det oreflekterade användandet av första person singularis säger allt.  


Famlar efter stöd. Finner tröst i Poeter som erbjuder hopp, men också påminner om vikten att inte falla:  


"The problems of the world cannot possibly be solved by skeptics or cynics whose horizons are limited by the obvious realities. We need men who can dream of things that never were." 

John Keats

Kärlek vs Rättsväsende

Det enda som krävs för att förhärda en ung människas hjärta

för alltid är ett rättsväsende. 

____

Jag är en av dem

Läs Isabelle Ståhl om Jan Björklunds och andras totala hjärtlöshet.

Solidaritet eller fascism - Demokrati eller slaveri

Ironisk informationsaffisch i London, eller är den på riktigt?

Svar, den är på riktigt.

Senaste tiden har jag suttit fast lika illa i livet som myran som kämpar mot tuggummit. Jag har mått rent fysiskt illa av att vara utsatt för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd där man hellre slår sönder mina möjligheter att starta upp min lilla författarröelse och på så sätt hjälpa mig upp på självförsörjande fötter.

Istället skickar man mig till ett museum där jag ska jobba med saker som aldrig kan leda till någon jobb för min del. Jag lär mig inget nytt och jag ökar således inte min konkurrenskraft på arbetsmarknaden, som min arbetsförmedlare ihärdigt påstår. Det finns inga tjänster där att få, kommer heller aldrig att finnas. På museet finns ungefär ytterligare 50 personer i samma situation. En del av dem högt utbildade akademiker, men som tvingas gå på praktikplatser eller andra av arbetsförmedlingen finansierade projekt.

På så sätt vänjer sig arbetsgivaren att få högt utbildad arbetskraft alldeles gratis.

Inte nog med det. Har en människa råkat vara i praktik ett år så flyttas man ytterligare ett steg ned på skalan.

Då är man i FAS 3 som den moderata alliansledningens reform kallas och som ger arbetsgivaren 225 kronor om dagen för att man arbetar gratis åt honom.

Arbetsgivaren tjänar alltså 4500 kronor i månaden på att du arbetar åt honom.

Fiffigt vad!
Eller inte, ur ett mänskligt solidariskt perspektiv.

Det värsta är att jag har talat med fackliga representanter, mest från kommunal. Inte ens de begriper vad det är fråga om. De uttrycker till och med att det kan vara bra att arbetsgivaren inte bara får välutbildat folk gratis utan även pengar. (be mig inte återberätta argumenten, för de var så röriga).

Inte ens  facket har alltså fattat vad det här handlar om. Att det rör sig om att införa total lönedumpning. De facto en ny form av slaveri.

Man håller på att skapa en klass av välutbildade som aldrig kan få ut mer än maxbelopp för a-kassa i lön.
Dessutom saknar denna grupp alla de rättigheter och förmåner verkligt anställda ännu så länge har.

_______________

Jag har alltså själv dragits in i detta mörka och varit förtvivlad. Särskilt förtvivlad blir jag ju när inte ens arbetarrörelsens representanter begriper vad som är å färde. Det i tider då en stark arbetarrörelse verkligen skulle vara på sin plats för att försvara det som tagit 120 år att bygga upp.

Tyvärr handlar det inte bara om att bli slav. För samtidigt börjar den horisontella solidariteten att vittra sönder. Och dess organiserade del utsätts för systematiska attacker från nuvarande alliansregering. Det blir dyrare att vara ansluten, man vill luckra upp lagar på arbetsmarknaden, allt i den fria marknadens namn.

Alla som ännu har ett fast jobb klamrar sig fast för allt vad tygen håller och förblir inte solidarisk med sina fränder på samma nivå. Nej, av rädsla omformas solidariteten och riktas uppåt, mot arbetsgivaren.

Jag ber dig tänka: Vad händer med ett samhälle där all horisontell solidaritet byts ut mot vertikalt lismande?

Jag säger inte att vi är där, det finns ännu rätt stora öar av horisontell solidaritet, men det rör sig om snabbt krympande ytor.

Vad brukar man kalla vertikala samhällen och varför känner vi aldrig igen dem när de är i antågande?

Det beror på att de alltid kommer omärkligt och byter form men jag tvingas här att kalla det vid dess rätta namn. Vi är mitt i en smygande fascismifiering utan att vi inser det. Oftast sker allt detta med det allra bästa för ögonen. Ingen vill något ont. Ännu. (Tänk de nya lagarna FRA, Datalagringsdirektivet och justitieminsiterns förslag att det inte behövs rättegångar).

Vilken grad av fascism ett samhälle till sist uppnår är det tragiska måttet på hur medborgarna underlät att försvara de två viktigaste värden vi har: Solidariteten och demokratin. (Allt medan man i valrörelsen pratar om butlers och RUT och skattesänkningar, burkaförbud och personaltäthet på fritids.) 

_________

Edit, läs gärna en "liberal rebell" och hur han för resonemanget vidare, mest med spets riktad mot ett förfärligt stystem. Han påpekar mycket riktigt att även Socialdemokratin får ta åt sig delar av skulden för att vi begåvats med ett mycket märkligt regelverk kring de som råkar hamna i arbetslöshet. Men viktigare, han vågar ta upp det tredelade landet Sverige.

Edit 28/8. Scaber Nestor för resonemanget vidare på sin blogg.

Edit 30/8. Klara (PP) har satt ihop en debattartikel med andra i PP och väntar på vem som kan tänkas ta in den. Samtidigt rekommenderar och återpublicerar hon "Liberal rebells text om det tredelade samhället.

Kärlek i universums periferi

Jag vill inte vara med i någon valdebatt. Jag kan inte ens. Det är inte min bag. Jag är och förblir anarkist.
Även om jag anslutit mig till socialdemokraterna och är medlem.

Det konstiga är att de tagit emot mig. Att de till och med nominerat mig på någon lista som jag inte förstår vad det innebär. Jag har sagt precis som det är:

- Hör ni. Jag är anakist. Jag är pirat. Jag är till och med liberal när det kommer till frihetsfrågor, men inte när det kommer till neoliberalers syn på marknaden.

Jag kan aldrig sätta en abstraktion som marknaden före den konkreta varelsen i kött och blod; människan.

Ändå låter de mig vara kvar.  De där konstiga sossarna ser sig omkring, slår ut med armarna och säger: "Fan kolla! Vilken märklig bukett av blommor vi är!"

Och så är det ju. Det där partiet som alltid blir anklagat för att vara värsta pampnästet består av alla möjliga, från sådana misantroper som jag som lufsar omkring i  m59 köpta för 20 spänn på militärt överskott till kritstrecksnissar som byter från bruna till svarta skor kl 17.00 för annars känns det fel för dem i salongerna.  (eller om det är tvärt om, jag har aldrig fattat varför och vilken färg man byter på pjuck sådär vid olika klockslag).

Ska jag sammanfatta varför jag har valt att gå med i det för en anarkist så märkliga partiet socialdemokraterna så handlar det om en enda sak.

Socialdemokrater är snälla människor. Dom vill sin nästa väl.

Det vill inte det blå laget.
Det blå blockets ledare upprepar en enda sak och han sa det med extra eftertryck i Västerås förra året när han ville återvinna sina gamla kärntrupper som börjat tvivla starkt på vad deras ledare höll på med i sin retorik. Den lät så vänster, men där, i Västerås bedyrade Fredrik:

"Färdriktningen har inte förändrats, det är mer en fråga om tid."

Här talar han klartext. Moderaterna har alltid, i alla tider, i mina ögon varit motståndare till all utveckling och befrielse av människan. Framför allt vill man inte hjälpa sin nästa.

På många sätt är socialdemokratin en klen motvikt för att försvara de värden jag tror på. Men det finns ingen annan till hands.

Därför har jag valt att ansluta mig till den snälla sidan, men det skaver mig på något sätt att vara medlem.

I hjärtat är och förblir jag en misantrop, en anarkist, en ensam irrande röst som söker snällhet och vill hitta fler sätt att uttrycka kärlek på. Inte minst i stunder när jag påminns om att jag endast en kort liten tid benådats att vistas här, på en liten blå och grön och alldeles överväldigande vacker planet i periferin av ett galet stort och ofattbart universum.

Söndag - vilodag

Från Kamera2010

Gräset är grönt.

Barnen springer runt bärbuskarna. 

Jag ser dem från nybyggda altanen.

Det finns inget ja, det finns inget nej. 

För en stund lever vi som om det inte fanns

några motsatser. 

Vi accepterar det som är och ingår i helheten. 

Redan att slå upp tidningen och följa en börskurs

fragmenterar det som är frid och meningen. 

Acriter et fideliter

Förra veckan gjorde jag ett träsvärd till Naya eftersom hon ville ha ett till teateruppsättningen hon skulle vara med i. Efter föreställningen kom hennes kompis, en sjuårig kille, springande mot mig över parkeringen i regnet och sa andäktigt:
- Anders, kan du göra precis ett sånt svärd som Naya har till mig?

Han hade aldrig sett ett finare svärd. Jag svarade undvikande, sa att jag hade ont om tid, att jag bygger hus och lagar mat och sätter på tvättmaskiner och måste reparera gräsklipparen och pendlar till arbetet och allt det där vi vuxna stackare gör.

Han stod framför mig medan regndropparna studsade mot asfalten. Liksom förkrossad nickade han att han förstod.

En första förnimmelse kom över mig. Jag sa:
- Jag lovar inte något, men man vet aldrig. Kanske får jag en lucka tid.

När jag kom hem och sett att hustrun fått fatt i alla barn för läggning lösgjorde jag mig från mina uppgjorda planer, de som så kan hålla oss alla fången för att få oss att göra alla måsten.  Jag gav mig ut och letade ämne till ett svärd.

Efter någon timme lade jag sista handen vid svärdet, jag ristade på handtaget in pojkens namn och därunder fick jag för mig att jag borde skriva ett lämpligt latinskt citat.

Någonstans i denna process kom det till mig som en andlig förnimmelse som fick den vanliga värdens tyngd och absoluta betydelse att för en stund ge vika. Jag kunde inte längre ta den på  allvar eftersom jag anade ett större och väldigare och varmare och sannare sammanhang.

Jag skrattade inom mig åt farsen som pågår "därute", inte melodifestivalen, om någon nu trodde det, utan valåret, fajten mellan de fyra nyanserna av gråblått som sker i riksdagen. Och jag skrattade åt ekonomernas eviga springande  efter sina fiktiva värden och BNP. Hela  grejen.

Så bedrövligt tokigt de betedde sig allihop!

Jag satt där med träsvärdet som jag ska ge till min dotters kompis och skrev in det latinska citat som kom för mig när jag drog in denna sjuåring i mitt sinne. Jag ristade in "Acriter et fideliter", vilket på svenska närmast torde forma de förbluffande och bortglömda orden "Tapper och trogen".

Du sköna tid

Det har inte passerat en atomvinter, även om det drar askmoln stora som kontinenter över himlen.
Jag har bara inte haft tid att uppdatera bloggen i den takt jag gjorde som en fri ande.

Istället gör jag mitt bästa, som en bland andra lönearbetande på en planet i utkanten av en galax bland miljarder andra galaxer.

Jag bor ännu - opraktiskt nog - i en stuga, vid kanten av en skog, långt från arbetsplatsen i närmaste stad. Med den accelererande urbaniseringen kommer jag snart att följa efter alla andra anpassligt sinnade i den framtid som redan är här.

Vi har inget val eftersom marknaden sägs ha en inbyggd intelligens som gör den långt smartare än du och jag - och dessutom är den global.

Vi människor är små, mycket små, för att inte säga betydelselösa, redan i det lilla, lilla globala marknadsperspektivet.

En och annan, mer andligt sinnad människa, frågar sig; var det för det här vi kom till, ur ett kosmiskt perspektiv?

Zenbuddhistisk reflektion så här ett valår

Zen säger: "Sök inte sanningen. Bara sluta att ha åsikter."


Rätt befriande!
(Lägg undan alla argument, all strid, all irritation, alla missförstånd...)

Vi kan också ta en liknelse från Wikipedia, som med den enklaste prosa visar hur vilse vi är, precis som små fiskar!

En bekymrad ung fisk simmade upp till havets kloke gamle.

- Folk pratar så mycket om något som kallas havet, men vad är detta hav? sa fisken.

- Havet är det som finns runt omkring dig, svarade den gamle.

- Men varför kan inte jag se det?, frågade den unga fisken oroat.

- Havet är inom dig och utanför dig. Du föddes i havet och du kommer att dö i havet.

Havet omsluter dig, precis som din egen hud, svarade den gamla fisken.

Fiskarna vet inte att de lever i sjöar och floder, vi människor förstår inte att vi lever i en odelbar, föränderlig och ständigt skapad värld.

Borgare är alltid borgare

Från CC CopyCat byrån

Jag rekapitulerar några delar av mitt litterära bagage för att se om det har bäring på integritet- och frihetssdebatten.

Detta eftersom en en socialliberal bloggvän nyligen vänligt tipsade att jag inte borde använda ordet "Borgare" eftersom det inte stod för något. Ordet borgare var ett urvattnat och malplacerat tillhygge från vänster. (Finns ens en vänster eller har den glidit mot mitten och blivit svårt värdekonservativ?)

För att fortsätta resonemanget anser jag att Fredrik Reinfeldt (M) är fullkomligt inpyrd av den borgerliga tanken och idealet. Även Maud Olofsson (C) och Jan Björklund (FP). För att inte tala om den hit och dit populistiskt studsande och värdekonservativa guttaperkabollen Göran Hägglund (KD).

Man kan tycka att det härifrån är långt till Herrman Hesse, men är det verkligen det?

Ur Stäppvargen:

"Nu kan man säga, att det "borgerliga" som ett ständigt förhandenvarande mänskligt tillstånd inte är något annat än ett försök till utjämning, en strävan efter en medelnivå mellan de otaliga ytterligheter och motsatser människornas beteende rymmer. Om vi tar vilken som helst av dessa motsatser, till exempel helgonet och vällustingen, så blir liknelsens innebörd genast klar: Människan har möjligheten att inrikta all sin strävan mot det andliga, viljan att närma sig det gudomliga, helgonidealet. Omvänt har hon också möjligheten att helt och fullt hänge sig åt driftlivet, åt sina sinnens begär, och rikta all sin kraft på vinnandet av momentan lust. Den ena vägen leder till helgonet, till andens martyr, till självuppgivelse åt Gud. Den andra vägen för till vällustingen, drifternas martyr, självuppgivelse åt förruttnelsen. Mellan båda försöker borgaren leva i ljum medelmåtta. Aldrig ger han upp sig själv eller ger sig hän, varken åt sinnesruset eller askesen, aldrig blir han martyr, aldrig går han med på sin egen förintelse - tvärtom, hans ideal är inte jagets hängivelse utan dess hävdande, hans strävan går varken ut på helighet eller motsatsen, det absoluta är honom motbjudande, han vill visserligen tjäna Gud, men också sinnesruset, han vill nog vara dygdig men också göra det litet trevligt och bekvämt för sig. Kort sagt, han försöker slå sig ner mittemellan ytterligheterna, inom ett område av måttfullhet och trevnad, fritt från stormar och häftiga oväder, och det lyckas honom också, fast på bekostnad av den livets och känslans intensitet, som ett liv inriktat på absoluta och extrema mål skänker. Leva intensivt kan man bara på bekostnad av jaget. Borgaren skatta emellertid ingenting högre än detta jag (visserligen blott ett rudimentärt utvecklat jag). På intensitetens bekostnad ernår han alltså självbevarelse och säkerhet, i stället för religiös extas får han samvetsro, i stället för njutning trevnad, i stället för frihet bekvämlighet, i stället för brännande glöd får han en lagom behaglig temperatur. Därför är borgaren till sin natur en varelse med svag livsdrift, ängslig, rädd att ge upp sig själv, lättstyrd. Därför har han i maktens ställe satt majoriteten, i våldets ställe lagen och i ansvarets ställe omröstningssystemet."

(Min fetstil)

Edit: Fronesis nr 24 skriver: "Vad innebär det att tala om borgerlighet i dagens Sverige? Vem tillhör denna sociala kategori och vad utmärker den? Och var går gränsen mellan medel- och borgarklass? I Fronesis nr 24 dissekeras gårdagens såväl som dagens borgerlighet."

Var föds våra drömmar?

Inatt drömde jag att jag såg ned på min bröstkorg, så knäppte jag upp skinnet som vore det en skjorta. Ett papper låg bredvid skelettet, där vänstra lungan borde ha varit och hjärtat. En bårhuslapp vars prydliga maskinskrivna text upplyste att jag varit död sedan 1957. På baksidan stod det i blyerts att Gud var rastlös. I samma stund blev jag medveten om något jag vetat redan medan jag levde, att klena författare ofta är skarpsynta kritiker av andra författare.

Det svindlade. Jag hade i själva verket aldrig varit särskilt begåvad. Och nu var jag död.

Jag vaknade skrämd och hånad av mig själv, förutom att jag längtade vansinnigt efter sex (en glidning på skalan skräck för närhet), vilket befriade mig från de bottenlösa grubblerier som tornade upp sig. Småningom somnade jag och kosmos nästlade sig åter in i mig med hela sin makt och obegriplighet.

__________

Ofärdig skiss efter samtal med Johan om det som berör.

Kapitalism, fårhjordar och LED-lampor

Ett svep på nätet (medan sotaren stökade i köket) gav en ny bekantskap, SF-författaren Richard Morgan, men ibland blir man osäker om det är rätt person man hittar citat ifrån. Orden nedan om kapitalism och eld kan vara Richards, men det finns också en liten chans att källan är fel. (lämna gärna kommentar om du vet).

Oavestt vill jag dela med mig av tanken:

"I don´t believe there´s anything intrinsically wrong with capitalism, just as I don't believe there´s anything intrinsically wrong with fire. Both have served as powerful engines of human development and offer huge civilizational benefits if handled correctly.

In the case of fire, that means the provision of fire extinguishers, a fire brigade, and hospital burns units. Unfortunately, it seems to be beyond our capacity (or at least interest) to do anything similar with capitalism."

RICHARD MORGAN

Låt oss i Monty Phytons anda utbrista: "And now for something completely different".

Ett gäng snubbar fick för sig att förverkliga en kreativ filmidé om vad man kan göra med en fårhjord, några vallhundar och ett gäng LED-lampor. Eller kanske inbillar man bitvis bara betraktaren det hela? Oavsett är resultatet hänförande så här en måndag morgon då man strax ska gå ned och ta rätt på sotig förödelse i köket.

Nothing else but awesome

Min hustru är tolerant. Jag får göra allt jag vill för henne. Utom detta. Hon har utstått 11 års tjat nu. Jag tjatar inte ofta, tar upp ämnet en gång per år och ägnar således 364 dagar åt att i tysthet planera, visualisera men även vässa min argument för hur lycklig jag skulle bli.

Det finns en annan klippa i Norge, en klippa som ger betydligt bättre säkerhetsmarginaler. I mina ögon är det lika säkert att hoppa från Kjerag som från ett flygplan på tusen meters höjd.

Hustrun har hoppat ur flygplan. Hon har några hundra hopp. Hon både kan och förstår alla säkerhetsaspekter, utom en; i hur mycket högra grad jag rent psykologiskt har 'habiterat' mitt beteende i frifall. Jag har tretusen hopp.

En fundering: Jag får högre stresspuls och obehagskänslor (läs ångest) när jag tänker på att träffa arbetsförmedlingen, än jag får när jag planerar ett hopp från en klippa.

När det gäller vissa tilldragelser i vardagslivet har jag ingen som helst stresstålighet, allt medan jag i andra situationer söker maximal utmaning och därmed maximalt adrenalinpåslag.

Att förbereda mig mentalt och fysiskt, att skaffa kunskap och sedan hoppa från Kjerag är min högsta jordiska dröm.

Fast hustrun har rätt i en sak. Jag kommer aldrig att nöja mig där. Hon förstår att hon inte kan släppa mig dit. För jag vill flyga som killen på filmen.

Han har inga marginaler kvar.

Existentiellt, filosofiskt men även politiskt ger denna min brinnande längtan djupa tankar kring frihet och vad frihet är.

Länge var det förbjudet att hoppa från klippväggar som Trollväggen i Norge. Det kostade så mycket att skicka ut räddningsteam.

Nu har politikerna vänt. Man tillåter hopp från klippor och välkomnar att det blivit en lukrativ kommers kring hopparna.

Från världens alla hörn reser sådana som jag som är sugna dit. En del bara går och kikar och våndas, andra tar en kurs och hoppar.

Sputnik och kreativiteten

Igår googlade jag på "teorin om allt". Det som fångar mig är att de fysiska konstanterna är vad de är.

Man kan fråga sig varför dessa konstanter har sina värden. Hade de inte dessa värden skulle inte solen brinna så länge som den gör, vara för varm eller kall. Universum så som vi känner det skulle kollapsa.

Vetenskapen har tagit fram och räknat ut konstanterna, men kan inte svara på frågan: Varför har de fått just sina exakta värden?

Här fladdrar jag ut i oändliga fantasier. Jag struntar i att jag inte har någon som helst skolning, vare sig i astronomi eller fysik.

Jag tänker: Vårt kosmos är en lokal företeelse bland många.

Bara en enda sådan tanke, som jag har svårt att förklara och dela med mig av, förskjuter på ett häpnadsväckande vis alla mina tidigare perspektiv och tankar.

Samtidigt är satsen helt värdelös. Den tar mig inte vidare till en ny förståelse, men kanske kanske är den ett litet steg på vägen.

* * *

Fantasi och kreativitet står inte särskilt högt i kurs. Det är inte riktigt vad våra regeringar prioriterar. Tvärt om, våra styrande uppträder närmast som vore de paranoida.

Strax innan jag föddes fick ryssarna för sig att skjuta upp Sputnik. Denna uppskjutning, som skrämde skiten ur västvärlden, satte fart på saker. Plötsligt chockades det igång åtgärder som skulle befrämja kreativa insatser. Man inledde rent av i stor stil en hel del kreativietetsforskning i USA.

Man insåg att kreativitet förutsätter fantasi. Man lärde sig stora saker och det stod inte på förrän man satt människan på månen.

Det är över 50 år sedan man kom på detta. Idag gör vi precis tvärt om och det ser nästan ut som en samlad tanke, som en signal eller ett bevis på att liberalismen är död och det progressiva i socialdemokratin också det lever en tynande tillvaro.

Istället för att möta informationsteknologins möjligheter med ny och bejakande lagstiftning försöker man strypa och kontrollera medborgarna med åtgärder och lagpaket som FRA, IPRED, ACTA, Stockholmsprogrammet, datalagringsdirektivet.

Istället för att skapa en skola som befrämjar kreativitet och utveckling sätter vår till namnet liberala skolminister igång att införa en total kontrollapparat allt längre ned i åldrarna, där man ska mäta helt ointressanta kvantiteter fakta, istället för att lägga krutet på att utveckla den kommande generationen.

Istället för att möta klimathotet med nya kreativa lösningar, så börjar man mäta och kontrollera och dividera om påhittade gränsvärden, man börjar handla med utsläppsrätter och kvoter som är tagna ur luften och inte har det minsta med vad atmosfären tål, allt för att låta industrin fortsätta köra med befintlig och energislösande teknologi - och dessutom tjäna pengar på handeln med de nya fiktiva värdepapperena gällande utsläppsrätter.

Kort sagt, man inför olika kontroller inom alla områden som är mänskligt kända. Man gör det utan att fråga sig vad man egentligen bör kontrollera, än mindre frågar man sig vad man kan vinna med kontrollen. Man har bara fått för sig att kontroll är nödvändigt.

Man kontrollerar snart sagt allt och dödar därmed all frihet och kreativitet, och kommer därmed allt längre bort ifrån att kunna skapa en ny sputnik.

Bristande fokus

Pic from iliadis.eu

Vad kan jag konkret göra för en arbetsgivare?

Praktiskt taget ingenting mer än att visa mig surmulen.

Jämte denna bloggtext ligger mitt sk CV i ett fönster bredvid.

Jag vill ingenting med det där CV:t.

Möjligen vänster-klick-färga texten och högerklick-ta-bort.

Det känns som en krigsförklaring.

Jag upplever det som om någon håller på att tränga in över min gräns.

Nu har jag stängt det där fönstret.

Man måste hålla vakt. Ursinnigt.

Jag har funnit min väg.

Jag vill vara författare.

Jag måste skapa mig utrymme till det.

Ändå lät jag en annan värld och värdering komma in i mig. Förgifta mig.

Det är inte världens fel eller någon annans fel: I min värld bär jag ansvaret.

Jag kan inte skylla på ekonomisk kris. Regeringen. Taskiga omständigheter.

Ansvaret är mitt.

Endast mitt.