FAS3 och det Fackliga löftet

Hur går det för den som är med i facket och hamnar i FAS3?
I FAS3 finns två alternativ; antingen är du hos en sk "anordnare" som utnyttjar det faktum att hans firma tjänar 5000:- i månaden av skattebetalarnas pengar när du sitter reglementsenligt sysslolös,
eller så utnyttjas du att arbeta för fullt med Arbetsförmedlingens goda minne, till en ersättning som i bästa fall är 65% av dina arbetskamraters lön som gör samma arbete. 


Hur går det med det fackliga löftet som vi svurit varandra sedan 1898?
Det löfte som i begynnelsen gav oss 8 timmars arbetsdag istället för 16:


Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!


Hur ser facken på att vi i som är inknuffade i FAS3 de facto tvingas bryta det fackliga löftet?


Alla som hittills vittnat om FAS3 på denna blogg har jobbat, utfört riktiga arbeten till gagn för arbetsgivaren, i strid med vårt löfte till varandra. Att det även står i strid med AF´s regler hör liksom bara till den allmänna rättsröta regeringen med snabba grepp inför överallt och i detta fall döljer med sekretess.


Regeringen har sett till att facken inget ska få veta. Ingen ska kunna ta upp strid. Man har beordrat sekretess kring vilka företag som har FAS3:are hos sig. (6:e stycket nedifrån).


Det är hög tid för oss och facken att agera med kraft.


Och ja. Jag är åter medlem i ett fack. Jag gick ur (SIF) Unionen för drygt 3 månader sedan eftersom facket inte ville hjälpa mig när jag var på väg in i FAS3. Nu förstår jag att de inte ens förstod min fråga när jag ringde. Jag blev snarstucken. Jag blev arg eftersom jag solidariskt betalat medlemsavgift i 25 år sedan 1985. 


Vi kan inte stå ensamma mot moderater som vill införa Thatcherismen i Sverige idag. Vi måste stå enade och tillsammans. 


Annars kan vi inte försvara de världen vi tror på. En mänskligare värld där omtanke och värdighet ställs framför egoistisk ekonomisk rovdrift.  Läs gärna och diskutera varför vi blivit så osäkra - och ideligen väljer fel väg mot våra egna intressen. Hur det kan komma sig att vi mot våra egna intressen kan få för oss att välja så totalt katastrofala och människofientliga regeringar. 


Det är tid att vakna. Det är tid att lita till våra inre röster. 
Innerst inne vet vi vad som är rätt. Vi måste tala med varandra om det så vi förstår att vi inte är ensamma.

_________________________

En påminnelse vad Moderaterna stått för de senaste 100 åren:


1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP (Allmän tilläggspension)
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort.
1976: Nej till femte semesterveckan.


Och nu, vid makten, har de skruvat upp tempot ännu mer. Se bara på sjukförsäkringen. 

Att se hatet i vitögat och fatta mod

[ur Sporadisk Dagbok 20100922]

Framför mig en dag i raden av dagar som gör det så lätt att falla i svårmodets frestelse.

Jag tigger om tillförsikt, jag tigger om nåd, jag andas in djupt - och långsamt ut - för att släcka begäret, för att hindra jargongen som växer i mitt huvud, den giftiga ironin. Jag kan inte hjälpa att min själ bär på en våldsamhet jag aldrig bett om att få.

Jag kan visst fyllas av ömhet inför enstaka ting, ett barn, en blomma, en hora, en slav, men aldrig inför många, i mitt fall, män i uniform eller poliser som genomför razzior*. Mitt väsen darrar, mina rörelser blir laddade med våld och jag frågar mig; Är detta den bittra bikt jag tvingas lämna efter mig, denna min  svaghet jag så hett önskar att jag kunde omforma till ödmjukhet?

Det är min granne som är rasist, och kanske min far, och din. Det är ingen oformlig massa.
Vi har lärt oss att säga att vi inte hatar, men jag erkänner. Jag hatar och det kostar otroliga mängder energi att förandliga de känslostormarna till något vettigt. Jag önskar att det var annorlunda.

Så, vad gör jag nu? Vad gör vi nu? 12 procent av befolkningen ser invandring och mångkultur som ett problem. Många av oss tror dessutom att stora klyftor kan utlösa än värre ekonomiska kriser och då blir det spöklikt att läsa om 30-talet.

 Jag tänker att rädsla finns. Det går inte att komma ifrån. Jag är rädd för poliser och militärmakt. Andra är rädda för burkor och muslimer och minareter.

Däremot behöver inte feghet finnas. Jag tror inte att feghet i egentlig mening existerar. Det är mer en fråga om hur beredd man är, hur väl förberedd.

Har man kunskap och är väl förberedd uppträder man värdigt i det att fegheten ges tillfälle att ge plats för det vi kallar mod.

Feghet och mod är inte egenskaper, eller ens karaktärsdrag. Det är begrepp som visar på nivåskillnader i förberedelse inför de uppgifter vi som människor ställs inför.

_____________

* Fotnot: razzior mot vänner i sunkiga kvarter, mot datorhallar med servrar innehållande våra drömmar om en friare och öppnare värld, militära anfall på andra länder som USA in i Korea, Vietnam, Irak och båda supermakterna, en i sänder, in i Afghanistan. Ja, jag är mer rädd för män i uniform än för de få terrorister som finns. Uniformerade män samlade till arméer har dödad och torterat och förnedrat så oändligt många fler.

Vitt hat vs Den skälvande tråd från vilken fakta och drömmar frigör sig

[ur SPD (Sporadisk Dagbok 20100920)]


Ett ihållande sus i öronen. Dagen går utan att jag kan skriva, varje timme, varje sekund gör det svårare att hitta orden, bygga meningar, uppnå helhelt. Ilskan över min totala brist på uttrycksmedel. Författarens gissel. Suset i öronen, hör jag nu, är djungeltrummor och vi närmar oss i en cirkelrörelse glassplitterfyllda nätter.
Att skriva för andra, så att andra inte bara begriper utan fattar mod, så att vi får klarhet samtidigt som jag själv når klarhet och mod. Det händer ibland, jag gör den upptäckten ibland, men inte nu i den Nya tiden som frivilligt vecklar in sig i sig själv och suger upp en tid som borde ha lärt oss; detta hejdlösa användande av ord som "Historisk" fräter som syra och öppnar en rymd av svärta i mig, omkring mig. 


Jag kan inte ens gråta, åt något av hållen, sorg eller glädje, fastän höstens sprakande och mångfaldiga färger dundrar in i mig under rastlösa promenader. Jag har ett behov av ord, att känna strävheten av en naturlig och ren ilska och slunga den ur mig som en välslipad yxa. Jag hatar detta hat och jag vill svepa bort allt det svarta i ett enda hugg, en enda dikt som skimrar, inte tillräckligt klart, utan så klart att vi äntligen anar den overkligt jublande slutpunkten. Glädjen, värmen från ett leende som lyckats passera över språkgränsen när två främlingar möts och blir vänner.


men en röst kommer över mig, in i mig, en hemsökelse som får mig att minnas åsnan som skriade på gatan nedanför mitt fönster i Kairos slum. Hur länge jag bodde där ensam i förtvivlade försök att lyfta min sporadiska dagboksanteckning till en högre form? Månader gick och förutom skrivandet finns kvardröjande bilder av apelsinskalen jag kastade till åsnan för att få dess anklagande skrin att tystna och när jag tittade upp mot den smala himlen i gränden, rymden och stjärnorna däruppe som rusade genom den tidiga morgontimmans flytande silver.
   Jag vände in i rummet och gick över golvet av vita och svarta tärningar med bruna prickar som flöt och flyttade sig till knastrande ljud för att förskingra slumpen och på så sätt inte bara ställa hela skapelsen på ända, utan det fanns givetvis de som genast drog fördel av att oddsen i livets spel aldrig mer kunde återfå rätt proportioner. Andra sa att det var kackerlackor, men de hade naturligtvis fel. Det är först nu kackerlackorna, de av den art som har gömt sina blågula facklor bakom blommor, har återuppstått i en kammare och pratar med munnar som rör sig i blanka ansikten ovanför strikt knutna slipsar att de uppnått något "Historiskt".


Hela dagen har gått och jag söker ännu den tunna skälvande tråd från vilken fakta och drömmar frigör sig. 


Jag säger till mig själv: Ge inte upp, ge inte upp, det går inte an att förlora.




Kielos om räddslans tyrrani

Stellan Skarsgård om den totala dogmatismen

I mitt förra inlägg beskrev jag Fredrik Reinfeldts totala fanatism.
Att ta ord som fanatism i sin mun kan få folk att backa, att inte tro på det man säger, att man överdriver.

Stellans Skarsgård berättar ytterst sakligt om den totala fanatism som gripit alliansen. Enda skillnaden är att han kallar det för dogmatism.

Det här är ett tal alla borde lyssna igenom innan de går och röstar.

Fanatikern Fredriks totala oförmåga att älska kanske avgör valet

Handlingar slår tillbaka. Såväl goda som onda.

Jag har varit inne på det tidigare och i inlägget Mosa Mona-kampanjens briljanta baksida tar jag upp tråden första gången. Att ägna sig åt smutskastning är som att kasta skit i en fläkt, (för att något förvrida det amerikanska uttrycket - shit in the fan). Uttrycket, eller snarare tankegången, har en lång tradition och i Indien föddes ur det idén om Karma.

En fråga svävar in i mitt oroliga och upprörda sinne: Är fanatism raka motsatsen till kärlek?

Jag tror det men Gudarna ska veta att både Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens regelverk behövde reformeras, men att ändra dem från en viss hälta och dysfunktionalitet till ren och kall och oförstående vidrighet är inte oansvarigt. Det är, jag finner inget annat ord, fanatiskt. 

Och Fredrik Reinfeldts egna svar?

Jo, att: "det kostar [underförstått lite lidande, lite människoliv, sådär i marginalen] när man genomför stora reformer." 

Winston Churchill sa en gång att en fanatiker är en som inte vill byta åsikt och inte kan byta samtalsämne. 

Churchills ord skrämmer mig när jag tänker på hur Fredrik gång på gång väljer att först undvika att svara på frågan om sjukförsäkringen, men när väl svaret kommer säger han. "Det är en nödvändig reform". Punkt. 

Är det så idealister, som närmast fastnat i sin tro så hårt att de inte längre kan byta åsikt, fungerar, tänker jag och bläddrar genom  "Väckelsetrilogin" författad av Fredrik själv.

Läsningen får mig att fasa. Jag kan inte sammanfatta det på annat vis. 

På ett sätt är det sorgligt att allt detta onda som nu kommer ur denna "ideala" tanke som sprang fram i Fredriks huvud redan under unga år ska behöva väcka Karman till liv. Jag hade önskat att de rödgröna (och för all del även piraterna) av egen kraft hade lyst så starkt att vi överhuvudtaget inte lade märke till Fredrik alls. 

Men det är inte så världen eller Karma eller orsak/verkansambanden flödar genom rumtiden och får oss att se och välja det goda. Det sker mer nyckfullt och till synes godtyckligt. Ändå sker hela tiden stora förändringar och därför blev jag så glad ända in i mitt innersta väsen när jag såg min bror på TV där han intervjuades och sade ungefär nedanstående som ju av naturliga skäl klipptes ned:

"Jag kommer göra något jag aldrig gjort förut. Rösta på Socialdemokraterna. Jag har aldrig gillat Mona och har mer sett henne som en belastning för det socialdemokratiska partiet men efter att ha sett och verkligen lyssnat på vad hon sagt i varenda valdebatt på varenda kanal så är hon den ENDA som rakryggat stått upp och tagit mot all skit som kommit från både höger och vänster och om det är ledarskap vi vill ha i det här landet så är Mona Sahlin det enda valet, enligt mig.

Reinfeldt kan stå med sina hundögon och ljuga och vrida på fakta men 4 års politik, i huvudsak moderat politik, gör inte bara det här valet viktigt, det är ett ödesval och när alliansföreträdarna står i tv-studiorna och lika kallt och cyniskt enbart pratar om jobbjobbjobbjobbjobbb så står den andra sidan och pratar om människorna bakom alla siffror, tabeller och diagram och för mig står det helt klart att alliansen bara är en cynisk samling människor som är satta att administrera det här landet medan Mona och hennes samarbetspartier vill leda landet och det är människorna därute som ska leda landet mot ett bättre och lite varmare Sverige. Inte siffror i en kolumn..." 

 ca 2 3 minuter in i sändningen kommer min bror och efter honom en brud som har de mesta sagoliga skäl att rösta på Fredrik :)

Hos Piraten Beelzebjörn hittar jag följande lista över bloggare som också reagerar.
Monica Andersson
Adventskalendern
Hanna Fridén
Sjukskrivningsreglernas konsekvenser
Anders Widén
Moberg
Maktkamp24
Oscarsson
Pophöger
Roger Jönsson
Signerat Kjellberg
Anders Nilsson
Kattalena
Annarkia
Esbjörn Jonsson
I just can’t get enough
Drakfors
Pellefantia
Annahita
In your Face
Högbergs Tankar
SQ
Nerd life deluxe
Sigfridson
Tingeling
Millrel
Maria
Brockman
Utredarna
Yttrandefrihet ftw
embryo
Storstad
Alltid rött, alltid rätt
Röda Berget
Chrissan
S-buzz
Min luktar oxo fisk
Esbati
CattasBubbla
I was cured all right
Tankar från roten
Hobbyorginell
Fjärde Väggen
Erdoderdo

Och Johan Westerholm hur skit flyger ur fläkten på våra tidningar, skrivna av journalister som ska vara kritiskt granskande, inte megafoner. Vilket de så sorgligt glömt.

Rättssäkerheten och avhoppen från nyspråksmoderaterna

Det är i huvudsak två frågor som driver mitt politiska intresse, som anarkist vill jag ha total frihet och integritet, och som solidariskt kännande människovarelse vill jag se värdiga system som på ett vettigt sätt tar hand om våra skattepengar och med dem genererar en anständig välfärd. Åt alla, oavsett inkomst.


Med rätt stort gnissel, vad gäller integritetfrågorna, finner jag i övrigt störst värdegemenskap med Socialdemokraterna och jag är med i partiet, inte för att jag håller med, utan för att försöka påverka partiet i en mer frihetlig riktning. 


Inte desto mindre driver Socialdemokraterna och de rödgröna med styrka och envishet en rad frågor som handlar om samhällets och dess institutioners förmåga att upprätthålla anständiga välfärdssystem när människan behöver dem. Här är jag helhjärtad sosse. 


På denna punkt har alliansen så kapitalt misslyckats att jag numer skäms över att bo i Sverige. Vad värre är, alliansen tycks helt blind och oförstående inför sin egen fatala brist på empati. De ser helt enkelt inte sina egna brister, de brister som nu gör att sjuka tvingas ut ur sjukförsäkringen och till slut hamnar de, efter att ha sålt allt de äger, hos socialen. 


Ett systemfel som regeringen har skapat vältras inte bara ned på den kommunala nivån, socialkontoren, utan rakt ned på den enskilda sjuke. Den sjuke ska bära de rikas skattesänkningar.
Ärligt talat, jag blir mållös inför denna flagranta brist på respekt för medmänniskor som blivit sjuka. Jag har bara tre ord kvar att skrika: Alliansen måste bort. 


Krassman tar på sin blogg upp ytterligare en moderat som inte längre står ut med det egna partiets politik. Han text har jag klippt in rakt av nedan, vill ni gå till hans blogg och lämna en kommentar så är direktlänken här.


"Återigen så skapar den borgerliga sjukförsäkringen avhopp inom Moderaterna. Den här gången är det Lissa Lettson i Solna som fått nog av sitt partis politik mot dom sjuka. Likt Lars Sjöblom menar hon att hon att hon inte kan försvara ett parti som bedriver förföljelse av sjuka. Liisa arbetar som personligt ombud och hon ser dagligen konsekvenserna av sjukreglerna och hur många sjuka får lämna hus och hem.

Liisa anser att dagens sjukregler är helt oacceptabla och en katastrof för många sjuka.- Det här är det största systemfelet jag någonsin sett. Rättssäkerheten är satt ur spel. Regeringens mål att sänka sjuktalet har lett till att de använder vilka medel som helst. De som är sjuka blir kränkande behandlade och döljs så att ingen ser vad som verkligen pågår, säger Liisa.

Jag läste om nyheten på Facebook och jag ringde upp Liisa sent igår kväll. Hon berättade att hon varit Moderat länge men att beslutet som hon tagit inte var svårt. Jag frågade om hon hade läst om Lars Sjöblom och det hade hon gjort. I dag så skall jag hålla i ett torgmöte med Ylva Johansson (S) på Sergelstorg och Lars Sjöblom skall medverka och berätta om sitt ställningstagande. Jag frågade Liisa om även hon ville medverka och svaret kom direkt. – Ja det vill jag!

Alla kan bli sjuka, och blir vi sjuka blir vi inte friskare bara för att vi blir fattigare. Jag säger inte nej till skattesänkningar, men inte på bekostnad av kvalitén i skolan, inte på bekostnad av massarbetslöshet hos våra unga och inte på bekostnad av att sjukskrivna skall tvingas till socialbidrag. På söndag kan du vara med och förändra detta, rösta rödgrönt på söndag för en human sjukförsäkring."

Gammelmedia på detta:
TV4 / SvD / DN / Aftonbladet /

Mosa Mona-kampanjens briljanta baksida

Vissa företeelser är svåra att ta på och det är först i efterhand, när vi alla får facit i form av fakta, som en förändring av vår upplevelse av varat sker; då plötsligt ser alla klart.

Ett obegripligt stort exempel:
En hel fucking värld gick med på att USA skulle bomba Irak tillbaka till stenåldern. Påstådd orsak; Irak var fullt av terrorister, ingick i "Den onda axeln av satanism" (Fritt översatt från Bush's tal i TV) och dessutom hade Irak enligt Bush biologiska- och kemiska massförstörelsevapen.

En enda människa i hela världen skaffade sig fakta och stod emot; Hans Blix. Det tragiska är att ingen lyssnade på Hans Blix. Inte ens vårt lands politiska representanter protesterade. Bomba skiten, tyckte även de.

Och nu när USA bombat Irak tillbaka till stenåldern och inga terrorister från 11/9 kröp fram ur dammolnen, för de terroristerna kom ju från Saudiarabien, USA:s mesta kompisland i den delen av världen. Och precis som Hans Blix sagt; det fanns inga otäcka vapen.

Nu står allt klart. Alla vet att USA:s intåg i Irak var och är en lika förfärande tragedi av minst lika stora mått som Vietnamkriget. Ändå är det tyst. Det är som att vi inte längre bryr oss.

Vi lever i en tid där meningen och själva betydelsen av ordet Solidaritet har suddats ut ur våra sinnen.

Även om det är så kan jag inte förstå nästa problem som detta vårt kollektiva beteende och förnekande döljer: Varför i hela friden står vi ut med att leva i lögn helt plötsligt?
Hur har det blivit så?

Låt mig göra en halsbrytande jämförelse. Egentligen är den omöjlig, men jag parar ändå ihop den med ovanstående eftersom båda handlar om en kollektivt genomförd lögn - och som massan, vi alla låter passera.

För vem vågar säga att vår (i jämförelse) lilla politiska tilldragelse i Sverige är sann? Den som vi bara kan kalla "Mosa Mona-kampanjen"?

De borgerliga partierna och den till 80% borgerligt ägda pressen lägger verkligen inte fingrarna emellan. Mona ska mosas. Men det är inget vi kan ta på och rent och faktamässigt bevisa, ännu. Vi har bara känslan av obehag. Av att det luktar illa och att det hänger många lögner i luften.

Det finns andra lögner i omlopp. En stod Thomas Bodström för i tisdags när han debatterade om EU:s datalagringsdirektiv. Han påstod att det skulle kosta Sverige 30 miljoner per dag i straffavgift om det inte genast infördes. Något som SvD:s faktakoll ger gult ljus för.
Hur kan man vara så klantig? Vad vinner man på att vara så nonchalant med sanningen? I ett sådant lättkontrollerat fall förstör man ju bara sin egen argumentering om man far med osanning.

I ett annat inlägg i en annan debatt påstår Fredrik Reinfeldt att 270 av 290 kommuner tar emot ensamkommande flyktingbarn.
Återigen en siffra som är otroligt lätt att kontrollera och migrationsverket säger att det idag endast finns överenskommelser med 168 kommuner.

Varför all denna lögn?
Är politikerna dåligt pålästa? Skulle inte tro det. De jobbar med det här varje dag, minst 10 timmar. De kan de här sakerna. De är dessutom intelligenta.

Alltså: Är det tecken på nonchalans eller vill man med sina lögner framställa sin egen politik i bättre dager?
Jag tror det sista. För även om man i efterhand kan beslå en politiker med lögn så lät det i debatten så övertygande och bra. Minnesbilden från debbatten i TV blir ändå det som avgör.
Man räknar kallt med att de flesta väljarna är ute i "arbetslinjen" och arbetar så hårt att deras enda källa i det jäktade livet till information blir en snabb titt på TV-nyheterna.

Det är bara några hundratusen medborgare som tar sig tid - eller har tid och intresse - att sätta sig in djupare i den politiska diskursen.

Fredrik Reinfeldt kan alldeles i lugn och ro fortsätta att ljuga. Han vet dessutom att pressen till 80-procent är allierad.

Därför vadar vi fram i så många lögner från politikerna så att även vi, fåtalet som är eller åtminstone har haft ett djupare intresse, börjar känna, först äckel, därefter vanmakt.

Vad gäller Mosa Mona-kampanjen - som ingen ännu kan bevisa att den är iscensatt - så har jag från två helt oberoende håll fått klart för mig att den börjat få oväntad effekt. På en arbetsplats jag besökte sade en person som aldrig tidigare röstat på Socialdemokraterna:

"Det är så djävla fult att jag tänker lägga min sympatiröst på den kvinna som orkat stå mitt i denna kanonad av smutskastning. Jag kommer att rösta på Mona."

Den andre sa: "Må Schlingman vrida sig i sin säng och sen i sin grav."

____________

Och här ett blogginlägg som har bäring på det värsta sveket i Alliansens lögnaktigt förda politik - och varför det är vansinnigt att sänka skatterna med 100 miljarder för dem som redan har mest. 

Motvikt i en bakåtsträvande valrörelse

Käbblet i valrörelsen gör mig olustig. Känner mig trängd av alla fantasilösa ord. Båda sidor, det måste tillstås, sprider hopplöshet omkring sig för alla partier har förlorat sin själ.
Undantaget är Piratpartiet och även om mina sympatiserar helhjärtat hamnar hos dem räcker deras kamp inte till en vilja att regera och göra gott över hela linjen. 


Det envisa bombardemanget av "Jag tycker", "Jag tror", "Jag vet" från riksdagspartiernas företrädare håller på att puffa mig över kanten till cynismens bittra källa eftersom det så tydligt visar att en politiker aldrig i livet lyssnar eller kan utgöra någons ombud. Det handlar enbart om ett förbluffande stort Ego.


Deras språk avslöjar. Det oreflekterade användandet av första person singularis säger allt.  


Famlar efter stöd. Finner tröst i Poeter som erbjuder hopp, men också påminner om vikten att inte falla:  


"The problems of the world cannot possibly be solved by skeptics or cynics whose horizons are limited by the obvious realities. We need men who can dream of things that never were." 

John Keats

Påminnelse

"Patriotism … is a superstition artificially created and maintained through a network of lies and falsehoods; a superstition that robs man of his self-respect and dignity, and increases his arrogance and conceit."

EMMA GOLDMAN

Politik handlar ytterst om värdegrund

Jag finner inte den väg Alliansen, men kanske främst de sk Nya moderaterna, har slagit in på som värdig.

Så här skriver Johan Westerholm:
"Vad ligger då i farans riktning? Idag är det möjligt att med DNA-teknik kunna diagnosticera anlag till neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD hos nyfödda. Observera just anlagen, och inte nödvändigtvis de utvecklade symptomen. Sätt er sedan in i de allmänna villkoren i försäkringsbolagens sjukförsäkringar och ni kommer finna att grupper som denna omöjligen kan få en heltäckande försäkring."


Och redan idag har Fredrik och Filippas politiska vilja slagit igenom i Stockholm. Den som inte har privat försäkring får snällt vänta i kön...




Bland annat detta handlar vägvalet om.
Ytterst handlar det om värdegrund och synen på människan.
Socialdemokraterna och de rödgröna vill skapa en vård där behovet styr, inte plånboken, eller vilken genetisk uppsättning du råkar födas med.


Även Alliansfritt Sverige.

Det viktigaste moderata bekännandet - Ever

Här kommer ulven under fårakläderna fram. Det är otroligt svårt för oppositionen att säga dessa saker, för då låter det bara som gnäll eller att de vill smutskasta sin motståndare. 

Men här berättar en Moderat som mitt i brinnande valrörelse väljer att kliva av sitt - i hans ögon fullkomligt förljugna och lögnaktiga parti. Läs hans story här (jag har klippt in hela texten som citat från Aftonbladet i det fall den av någon anledning skulle försvinna från deras server) eller läs texten hos Aftonbladet. 

(Moderaten Lars Sjöbloms ställningstagande har även viss bäring till det jag skrev i en postning häromdagen "Solidaritet eller Slaveri")

"

– Därför lämnar jag Moderaterna

Avhoppade politikern: Jag har haft svårt att se dem som röstat på mig i ögonen

För fyra år sedan kandiderade jag till kommunfullmäktige i Norrtälje för de Nya Moderaterna. Jag ville engagera mig politiskt i ett parti som brann för friheten och som gav människor en möjlighet att välja i Välfärdssverige. De Nya Moderaterna talade till mig, det lät som om de både värnade friheten och välfärden.

Jag är polis och har i dag en ryggmärgsskada efter flera olyckor i tjänsten. Det har gett mig en insyn i vardagen för dem som Välfärdssverige ska värna. Och det var den insynen som gjorde att jag begrep att de Nya Moderaterna i verkligheten inte är det parti för alla som de utger sig för att vara. Människor som drabbats av partiets politik bemöts med arrogans och kyla. Jag har haft svårt att se dem som röstat på mig i ögonen.

Jag har företrätt Moderaterna i Norrtälje både i kommunfullmäktige och i socialnämnden. Jag har varit övertygad om att min bakgrund som samhällsbärare i polisen och med min erfarenhet som handikappad skulle berika Moderaterna.

Men när jag visat på de sociala problemen partiets politik leder till så har jag bemötts av en arrogant tystnad. Det är skillnad på vad som sägs och vad som görs, och det ska vi inte prata om i partiet.

I grunden är detta ett ledarskapsproblem inom Moderaterna. Och det har visat sig, inte minst när ministrar fallit för att de betett sig på ett helt annat sätt än hur partiet vill verka utåt. Men denna dubbelhet är tyvärr en del av Nya Moderaternas natur.

Det är ingen slump att höga företrädare för partiet gång på gång blivit påkomna med byxorna nere. Det är en del av vad Moderaterna är i dag.

Jag brukar säga att Moderaterna är ett parti som har en bra känsla för näringsliv och pengar men som saknar social kompetens. Även om det låter annorlunda på valaffischer och annonser så finns det ingenting hos Moderaterna som gör att man ser människor och deras problem.

Tyvärr så blir politiken sådan att den bara passar för framgångsrika friska, och om andra hamnar i kläm så osynliggör man det och skyller på att man jagar fuskare.

För egen del har jag blivit bra behandlad av Försäkringskassan hittills, men jag ser med förskräckelse hur folk som är sjuka trycks ner av de nya hårdare reglerna som införts.

Jakten på ett fåtal fuskare används som rättfärdigande för att försämra för hederliga människor som drabbats svårt av sjukdom. Det är inte rätt.

När Moderaternas politik i riket leder till att allt fler tvingas till att söka socialbidrag, och när moderat politik på lokal nivå handlar om att till varje pris hålla nere kostnaderna så är det inte fuskarna man kommer åt utan handikappade, sjuka och arbetslösa som hela sitt liv velat göra rätt för sig.

Det är en stor skillnad på Moderaterna när de talar till folk och när de genomför sin politik. Lokalt som centralt så är det en mycket liten klick som styr och som bestämmer vad som får sägas. När jag påtalat skillnaden mellan partiets budskap och dess politik bemöts jag med att jag inte har ”de rätta karaktärsegenskaperna” för att vara moderat. Och om de rätta karaktärsegenskaperna för att vara moderat ska vara att ljuga skäppan full för väljarna så har de väl rätt.

Därför väljer jag att lämna Moderaterna och jag vill göra det klart och tydligt att jag gör det för att de mjuka Nya Moderaterna inte finns. De är bara en ordkuliss."

Lars Sjöblom

Övervakning och elektronisk fotboja på våra barn i skolan - vill vi ha det?

Så här skrev ÖP i ett mejl till mig:


Hej
Läste på din blogg där du skriver om Dexter och kontrollen av våra
barn i skolorna.
Jag undrar nu om du skulle vilja skriva en debattartikel om detta i
Östersunds-Posten?
Jag tycker att du hade många intressanta tankegångar i en fråga som jag
misstänker att många föräldrar inte tänkt på och som du själv
skriver så har det inte förts någon debatt om detta i medierna.
Så, är du intresserad har du 3 000 tecken till ditt förfogande på
ÖP:s åsiktsuppslag.

Mvh
Per Lindh
Debatt- och åsiktsredaktör
Östersunds-Posten


Jag läste in att de beställde en debattartikel, men ÖP tog in texten som en insändare. (Sen när började tidningar liksom beställa insändare???!) Nå, det spelar mindre roll. Hur som: Här är resultatet i tidningen, och nedan postar jag samma text. Kommentera gärna. Sno lika gärna och lira om texten lite att passa i en lokalblaska när dig!

_______________________

(Inständare i ÖP den 14 maj 2010)
Övervakning och elektronisk fotboja på våra barn i skolan - vill vi ha det?
Alla förstår andemeningen i den klassiska dystopin "1984". Det är från den boken uttrycket "Storebror ser dig" kommer. 

Det senaste året har vi sett en livlig debatt kring FRA-lagen, så som det ska vara i en demokrati. Det parlamentariska läget är tämligen sunt kring FRA, oppositionen säger att de vill riva upp lagen om de får makten, dessutom har ett helt nytt parti bildats för att sätta stopp för bland annat FRA:s framfart; Piratpartiet. 

För att slutligen få igenom lagen i riksdagen hette att endast försvaret skulle få analysera medborgarnas datatrafik. Nu när lagen trätt i kraft sker genast inte bara ändamålsglidningar, utan flera myndigheter vill ha tillgång till informationen och säger sig finna stor nytta av den samlade informationen. Den ligger ju redan där och kan sorteras i intressanta sökmönster. 

Helt utan debatt införs just nu andra digitala system. Inte en enda politiker diskuterar eller lyfter frågan. Än mindre sätts vi medborgare in i saken.

Alla Sveriges skolor håller på att upphandla IT-system för att hantera allt som rör våra barn från förskola till gymnasium. Det praktiska med systemen är att du som förälder exempelvis kan gå in via din dator hemma och ändra din inkomstuppgift, vilket sedan styr dagistaxan. Du kan läsa ditt barns betyg, följa utvecklingssamtal och barnets eventuella skolkande. Allt läggs in. Ned på minuten när, om skolan vill. 

Samtidigt som skolorna försöker lära våra barn att vara försiktiga med vad de lägger upp på Facebook lägger nu skolorna upp en total profil över varje barns skolgång. Ett otydligt kluster av motstridiga lagar ska hantera rättsskyddet av dessa uppgifter. Offentlighetsprincip står mot förvaltningslag och personuppgiftlag, samt kommunallag, alla ska på något sätt samsas om att värna våra barns integritet, fast lagarna är skrivna för en pappersvärld, inte en digital värld.

Ingen har sett över den komplexa juridiska situation som uppstår. Dessutom, register läcker alltid och ingen vet vilka ändamålsglidningar dessa våra barns uppgifter kan utsättas för över tiden. 

Samtidigt utgör detta en miljardmarknad där flera företag konkurrerar om marknadsandelarna. Östersunds kommun håller i detta nu på att införa "Dexter", vars främsta konkurrent torde vara TietoEnator. Krokoms kommun använder sig av "Skola24". Ett annat system är PODB. 

Företagen lägger in otaliga finesser i systemen för att tjäna mer, men också locka kunden. Mot en extra kostnad per elev och år kan man låta det gå iväg ett SMS till föräldern så fort ett barn skolkat. Automatiskt. Detta har redan varit på tal i Krokoms kommun eftersom funktionen finns i Skola24. Fiffigt säger en del. Har ni redan infört elektronisk fotboja på våra barn, säger andra.

På det administrativa planet förefaller det praktiskt med automatiska SMS. Dessutom föregriper det regeringens förslag till ny skollag där man skriver: "Om en elev utan giltigt skäl uteblir från den obligatoriska verksamheten ska rektorn samma dag se till att elevens vårdnadshavare informeras om att eleven varit frånvarande..."

På det existentiella planet händer något annat. De administrativa system som är tänkta att förenkla tillvaron börjar sätta vår mänskliga rättigheter ur spel. Både barn och föräldrar tvingas allt längre in i ett totalt övervakningssystem som allt mer liknar det skräckscenario George Orwell målade upp när han 1948 skrev 1984. 

Anders Widén, författare