Må min son lyckas bättre - i allt
Då och då tar jag hand om mina gamla anteckningar. Det är inte så lätt som man kan tro då de är psykedeliskt men samtidigt fantasilöst katalogiserade undermappar med namn som: anteckning_pågående_projekt, bok, boken, boken_1997, de_smala_skriken, dikter, dikter1, dikter_2001, [Här hoppar jag över nio i samma icke förklarande anda för att inte tråka läsaren till döds] dikter_disgusting, dikter_strukna, ego_motsatser, kolaps (trolig felstavning av kollaps), Kybele, manöverutrymme, Med_handen_i_himlen, murbräckan, osv osv.
Varför jag binder ihop filnamn bestående av flera ord med understreck är ett mysterium även för mig själv.
En förklaring kan vara att det rör sig om 20 års verbal geggamoja. (Första datorn att skriva prosa på införskaffade jag 1986, men som tur är var den inte kompatibel med efterföljarna, varför dess innehåll lyckligen gått förlorat).
Vid datorn bredvid surfar Odin, 5, och trots att hans förkylning är så tjock att hans näsa väsnas som en ångloksvissla har han betydligt större framgång än jag och han ropar förtjust:
- Pappa! Jag hittade den!! och så visar han mig "The Annoying Thing" på youtube.
Jag skulle tro att Tranströmer blir den sista svensk som får priset inom överskådlig tid. Annars är vi som bekant obestridligt världsbäst att skriva i detta land. Jag tror åtta pris på en försvinnande liten befolkning. Jämför till exempel med Kina.
För att uppleva någon form av framgång deletar jag nu friskt! Det känns som ett riktigt bra arbete!!
"Deleta" är för övrigt ett ord som borde in i SAOL mellan orden Delegering och Delfin.
Jag har inget emot bra och begripliga anglicismer.
