fredag, augusti 17, 2007

Lyckopiller i Paradiset

Hästarna frustar i hagen. Dofter från dem och ängarna och skogen är överväldigande och jag är fortfarande nykär i hustrun efter nio år.
Jag älskar mina barn och vi har kul tillsammans.
Jag har gett ut fem böcker, den senaste och i mina egna ögon den bästa, i våras.
Jag är inte rik men familjens ekonomi är ordnad.

Kort sagt; jag har strävat efter att uppnå ett sådant liv och att bebo en sådan plats som vårt torp i hela mitt liv eftersom det är min bild av paradiset på jorden.

Jag bebor alltså min egen lyckligaste dröm.

Ändå hände något för några månader sedan, mer exakt i början av maj månad.

Mitt tankeinnehåll var likadant då som nu: Att jag bodde med min familj i ett paradis. Ändå blev jag i ett slag djupt deprimerad.

Depressionen har hängt i hela sommaren. Ibland har sinnet lyfts upp och andats riktigt frisk luft, ungefär som när en säl hittar en vak att andas i innan den dyker ned igen. I helgen blev depressionen akut. Jag sjönk igenom fullständigt och tog mig inte ens upp ur sängen.

Alla val försvann ur mitt liv. En sorts mental förlamning bemäktigade sig mig.


Djup depression är det hemskaste tillstånd jag känner till, svårare att hantera än sorg.

Att plötsligt befinna sig i en förlamande depression är helvetet på jorden: Och detta helvete kan drabba en utan synbar orsak.

Det är inte så att mina tankar sakta men säkert mal sönder mig genom att vara oroande eller negativa. Det var och är alltså inte mitt tankeinnehåll som knäcker mig. Jag har inte ens haft dåliga drömmar.

Jag blev drabbad av depression som om jag plötsligt fick en oförmedlad och ojuste glidtackling som slog av mig båda benen. Tacklingen var så mycket mer oväntad eftersom jag gick på promenad i mitt eget paradis, där ingen någonsin brukar attackera mig. Sådana attacker förekommer endast på fotbollsplaner.

Detta lömska angrepp skrämmer mig. Hade jag levt singelliv hade jag inte vidtagit några åtgärder. Jag har drabbats av depressioner förr. Jag tillhör helt enkelt dem som får depressioner lite nu och då.

Men nu har jag tre barn. Jag har inte möjlighet att ligga i sängen och vara handlingsförlamad. Jag har inte ens möjlighet att befinna mig i depressionens gränsland, för där är jag omåttligt aggressiv, kan inte tåla att barnen skramlar med tallrikar eller gör minsta fel.
Jag måste kunna lita till mitt sinne, det får inte plötsligt förlamas, eller än värre, plötsligt koka över.

Så. Nu sitter jag här i mitt paradis. Mitt sinne är efter helgens vistelse nere i helvetets svalg, åter uppe på en funktionell nivå, men livet är fortfarande insvept i som i en filtrerande filt. Inget roligt når in till mig.

Intellektuellt vet jag att jag fortfarande bor mitt i ett paradis, men jag känner det inte. Allt runtomkring mig lämnar mig ointresserad och apatisk. Jag är fullkomligt oengagerad.

Inga huskurer har under sommaren hjälpt. Jag har prövat samtalsterapi tidigare i mitt liv, det har inte hjälpt, inte haft ett dugg med min depressiva läggning att göra.

Jag har uppsökt läkare och fått en förskrivning. Framför mig ligger en ask Mirtazapin. Biverkningarna, om man drabbas av dem, är ångest, försämrad koncentrationsförmåga, muskelryckningar…
Det står att om jag får självmordstankar ska jag kontakta läkare…

Jag sitter och undrar om jag ska ta ett första piller.

Beslutet handlar om att sätta igång en testperiod, för ingen tycks veta hur dessa antidepressiva medel egentligen fungerar, rätt ofta slår de slint.
Man kan behöva byta preparat för att hamna rätt.

Att meka med sinnet känns inte lockande alls, men jag har inget val. Depressionen har varit för lång och jag måste komma ur den.

Jag tar nu mitt första piller och bestämmer samtidigt att jag publicerar det här inlägget.





torsdag, augusti 16, 2007

M*S*T*B-metoden

MSTB har funkat på alla våra barn. Vår son, tredje i raden, är inget undantag.

Bara MSTB är uppfyllt ler sonen godmodigt mot världen som vore han upplyst av ett inre ljus som sprider fröjd och glädje i varje skrymsle av hans själ.

Brister en enda av komponenterna i formeln MSTB vet man som förälder plötsligt mycket väl att man lever för sonen är utrustad med högre ljudvolym än de unga damerna. Hans kropp är också hårdare och snabbare – och trots att han ännu inte kan gå tar han sig upp för stegar, stolar, lådor, bokhyllor, räcken, gardiner – och kan därför befinna sig var som helst i huset, helst på livsfarliga höjder, vad det verkar, som man tidigare visste var ointagliga för barn.

Han slår sig inte lika lätt som flickorna gjorde, smärttröskeln är högre – och han blir inte lika rädd. Däremot låter han mer när han väl slagit sig, för då gråter han inte i smärta, utan i vansinne över att världen går så ohyggligt emot honom.
Och har han slagit huvudet i väggen och blivit vansinnig över det kan man få se honom med full kraft banka in huvudet igen eftersom han vill göra illa väggen, eller hur han nu tänker, resultatet blir oftast mer oljud och multipla blåmärken istället för ett enda.

Samma skrik tränger ovillkorligen över hans läppar om fadern glömt bort någon av bokstäverna i formeln. Får han inte Mat inom ett visst bestämt tidsintervall transformeras han från godmodigt jollrande ena sekunden till ett vanvettigt och ljudligt utagerande där varje muskelfiber i kroppen vibrerar av vrede och harm. Och för man då mat till hans läppar slår han ilsket bort den. För regeln är enkel: Har det redan gått för långt kan man inte få in någon mat i honom, man måste istället lära sig att iaktta hans vredesutbrotts dynamik, ty vreden följer sinuskurvor och i dalen av ett svårt raseri där han hämtar andan och på nytt fyller tårkanalerna med nya vredestårar kan man, om man har tur, lyckas lirka in en sked mat i munnen.

Nästa bokstav är S som i Sömn. Grabben behöver sömn för att behålla sitt harmoniska sinnelag, annars löper han amok. Första sömnbristsymtomet är att han förföljer en och drar en i byxbenen medan han högljutt kinkar och gnäller på det mest enerverande vis. Försöker man då skaka honom av sig hörs ett illtjut.
Det finns bara en lösning: Att inom loppet av 30 sekunder sno ihop 190ml välling och kasta honom i säng med flaskan vänligt men bestämt intryckt i truten – då somnar han med njutningsfullt slutna ögon efter att ha slurkat i sig någonstans mellan 140-185 ml.

TB står för Torr Blöja. Grabben hatar att ha klägg i blöjan. Glömmer man att i förebyggande syfte sniffa eller med fingret som sond känna hur det står till i blöjan signalerar han ganska snart sitt missnöje genom att helt förlora humöret.

Jag har inget större eller vidare statistiskt underlag, utan har endast testat MSTB-metoden på mina tre egna barn, två flickor och en pojke.

Uppfyller jag barnens behov enligt MSTB har jag lagt grunden för att den psykosociala miljön i hemmet fungerar.
Om inte hamnar jag i galopperande kris.

Idag har varit ett undantag. Jag har följt MSTB, ändå har sonen kinkat från klockan 05.30 till 14.12.
Något är fel.

Jag ska nu dubbla M och S, alltså Mat och Sömnransonen. Hjälper inte det och han inte har feber så står jag mig slätt. För MSTB med ibland intensifierad dos har gjort mina barn kinkfria och glada i fem år...


onsdag, augusti 15, 2007

Prinsessornas korrigeringsanstalt

Hustrun och jag har jobbroterat
Hon ut i arbetslivet – jag hem till hemmet.

Pappaledig. Som det kallas…

Idag öppnade jag alltså det jag kom att kalla ”Prinsessornas korrigeringsanstalt”.
Man måste ju ha ordning – och arbetsro även i ett hem med tre barn.

Ty här ska utföras det viktigaste av alla värv – uppfostran av två flickor samt ett gossebarn.

Till lunch frågade jag alltså flicka 5 år, samt flicka 3 år om de ville ha prinsesslunch.
De uppgav förtjusta att de ville så.
Till en början förlöpte allt väl, de satt fint, utan att retas, sticka varandra med besticken, sparkas och annat ofog vanliga barn ibland kan ägna sina luncher åt.
De sprang inte ens upp från bordet för att göra vad nu barn gör när de springer istället för att sitta i ro och äta.

Men sen såg jag att de inte satt helt prinsesslikt, de förde heller inte sina bestick så hovsamt och graciöst som man kunde begära av prinsessor.

Jag sade att upprepades detta slarv så skulle de efter maten få gå in i korrigeringsanstaltens mörkaste vrå och tvingas utföra de hårdaste sysslor.
- Som askungen?, frågade de.
- Värre, sade jag med isande röst.
Och pratade de för mycket skulle tiarorna läggas undan, samt vampyrtänder tas fram och isättas i munnarna på dem till varnagel.

Efter maten gick flickorna ut. Jag hade glömt att jag utfäst vidare och hårdare korrigering, så till slut kom Naya snart 5 år in och sade:

- När ska vi till fängelset? Vi vill ju bli riktigt fina prinsessor.

Sålunda förde jag prinsessorna Tula och Naya till vedboden där Naya iförd vampyrtänder till extra varnagel fick kasta vedträn till den stund de kände sig nog korrigerade i sitt beteende.
Det tog hela tjugo minuter ansåg Naya, ty de hade uppfört sig såååå illa.
Under tiden drack prinsen Odin vatten ur polen. Vatten som börjar bli grönt och äckligt och som jag lovat mig själv att byta de senaste veckorna.

Det kräver sin man att både bevaka och korrigera prinsar och prinsessor.

måndag, augusti 13, 2007

Äntligen Bollywood


De flesta i min omgivning anser att jag har en fullkomligt apart smak, jag hävdar motsatsen: en miljard indier + någon miljard människor till från Centralasien och bortåt Indonesien + jag själv kan inte ha fel. De bästa filmerna görs i Bollywood.

Imorgon smäller det på SVT. Äntligen. Kolla in kl 20.00.

fredag, augusti 10, 2007

Bredband...



…skulle ha varit inkopplat och klart enligt löfte och avtal från kraftbolaget för – nej, jag vågar inte nämna datum för att inte förlora fattningen denna härliga kväll – men det var för väldigt länge sedan…

... Under tiden...


Styrelseordföranden i kraftbolaget påstås i tidningarna ha ägnat sig åt urkundsförfalskning av stämmoprotokoll för att kunna behålla ett högre arvode än den sänkning av arvodet som beslutades på stämman.

Om det ena har med det andra att göra vet jag inte. Idag grävde vi i vart fall själva 400 meter dike och lade ned den optiska slang som glasfibern sedan ska blåsas in i. Slangen kom förstås inte till vår by utan hamnade 3 kilometer fel, i en annan by, men vi bor ju på landet och bönderna har hjullastare och traktorer så sådana detaljmissar fixar vi lätt själva…

Jag förstår ingenting. För sex år sedan ville jag göra just det vi gjort idag. Gräva själv.

Kraftbolaget kommer givetvis att äga och tjäna pengarna på bredbandet som vi kunder grävt, instalerat – och dessutom betalat för.
Varför vi inte fick göra detta redan för sex år sedan är för mig en gåta.

söndag, juli 29, 2007

En icke hållbar hållning

Idag skulle jag lite snabbt kolla en grej på nätet och till min förvåning rasslade modemet ingång med hela 52.2 kbits, det vill säga nästan full hastighet. Det tog till exempel bara någon minut att ladda DNs första sida, mot tjugo minuter sist jag försökte.

Måndagen den 25 juni skrev jag i bloggen om att blygas. Att jag blygdes främst över att läsa en del andra bloggar.

Denna blygsel kom sig inte av någon privat blogg, som en del trott och oroat sig över via mejl, utan av att jag råkade läsa några professionella bloggar, skrivna av sådana som på ett eller annat sätt får betalt för att häva ur sig saker på nätet.

Vi behöver här inte namnge någon, men dessa bloggars allmänna hållning var tvivlande, misstrogen, i sämsta fall misstänksam. Man hävde mer som regel än undantag ur sig oreflekterade och kritiska omdömen om snart sagt vem som helst.

Inom filosofin finns en gren som kallas skepticism, vilken kunskapsteoretikerna inte tar på allvar eftersom den faller på sin egen orimlighet.

Att skriva på det vis dessa bloggare gör är ur filosofisk mening att vara skeptisk.

Det har tagit mig en månad att formulera en, hoppas jag, oantastlig filosofisk sats, vad jag egentligen lärde mig genom att snudda vid dessa personers obehagliga bloggar. Min slutledning formuleras i skrivande stund på följande vis:

Att vara skeptisk är att inta en icke försvarbar hållning.

Satsen gäller såväl dessa bloggare som allmänt.

Satsen gör alltså anspråk på att vara en allmängiltig tes som det tog mig en månad att klura ut genom en rad logiska steg och uteslutningar.

Jag lovar, sådan tid lägger ingen av de nämnda bloggarna ned på någon enda av sina meningar eller tankar...

Nu klurar jag vidare på om jag kan expandera denna sats att omfatta ytterligare mer för jag skulle gärna vilja kunna skriva:

Att vara skeptisk är att inta en icke försvarbar hållning till livet.

Visst kan jag skriva så, men är denna senare sats lika sann som den första?
Denna sista sats finner jag mycket förförisk, men bör man överhuvudtaget sprida saker som kanske inte är sanna?

Att reflektera ett grand kan till synes förstumma en. Man blir tyst långa stunder. Man vill inte säga saker på måfå.

Allt medan det finns andra som mer än gärna säger saker - och dessutom gör ett nummer av att vara elaka.

torsdag, juli 19, 2007

Försök att blogga

Tja, denna gång tog det 17 minuter att logga i, ytterligare drygt fyram minuters väntan på att jag skulle kunna börja mat in text i denna textruta...

Jag avser att fortsätta blogga, men jag får vänta på att de lagar teleledningen.

Det tråkigaste när man ringer och felanmäler är att teleoperatören alltid ber en kolla sin egen utrustning. Det har jag gjort. Min dator går blixtrande snabbt på hotell och hemma hos svärmor...

Nu är ledningen felanmäld för säkert 25:e gången det senaste halvåret...