måndag, augusti 20, 2007

Själavandring


Dag 4

Begreppet själavandring har fått ny innebörd och jag har med fasa bytt skepnad snabbare och oftare än Dr Jekyll and Mr Hyde idag.

Morgonen startade med yrsel och förvirring, sen slog demonerna till redan efter första kaffekoppen. Jag blev rastlös, så där otäckt rastlös att jag inte kunde sitta still och jag förstår nu var uttrycket ”Klättra på väggarna” kommer sig av.

Man vet faktiskt inte vart man ska ta vägen.

Sen pratade mina barn lite högt, tyckte jag. Och plötsligt blev jag som min mor. Hon skrek alltid: ”TÄNK PÅ MINA SPANSKA NERVER!”

Plötsligt hade jag spanska nerver, men vis av hur illa jag tyckte om när min mamma gav luft åt sina spanska, så höll jag klaffen. Jag lät mina barn väsnas, fastän det var hart när olidligt för mig.
Den ljudnivå jag normalt tycker är helt OK, skar nu som knivar genom märg och ben. Varje ljud, varje utstött ord, varje gnissel av dockan som yngsta dottern släpade efter sig mot golvet höll på att få mig att krevera.

Att ha spanska nerver är inte lätt och jag hade det mest hela dagen.
Plötsligt, när jag inför middagen stod och tvättade potatis, slog så den stora friden in.

Att tvätta potatis framstod som den skönaste av sysslor. Jag kände ett inre lugn och harmoni. Sedan blev det bara bättre och bättre.

Från förvirrad på morgonen till hysterisk under dagen, till jovialisk på kvällen. Jag kan gå så långt som att säga att jag slutligen blev rent flegmatisk efter klockan 19.00.

Jovialisk och flegmatisk är två karaktäristika jag aldrig tidigare förknippat med mig själv.

* * *

Jag har läst på lite om dessa moderna antidepressiv som finns. De är inga lyckopiller, utan verkar på så sätt att bland annat kroppseget serotonin mer kommer till sin rätt. Enkelt uttryckt förhöjs den kroppsegna serotonin- och noradrenalinhalten i hjärnan.

Trots att jag dessa fyra första dagar upplevt vansinnigt hemska saker som utspelar sig i min själ på så sätt att den byter skepnad, har medicinen också i små korta glimtar gett mig en mer korrekt bild hur jag mår som frisk, än jag tidigare någonsin haft.
Jag har så länge haft ett brus av oro, ångest och depression omkring mig att jag inte kommer ihåg hur det känns att vara frisk.

Läkarna påstår dessutom att medicinen kan hjälpa mig att självläka.
Men ännu är det för tidigt att ropa HEJ.
Det kan fortfarande vara fel medicin och fel dos.

Ändå. Jag har fått hopp att åter hitta ut ur depressionen.
Jag hade aldrig klarat det utan medicin.



söndag, augusti 19, 2007

En otrevlig typ


Dag 3; Eftermiddag.

Ensam under hela dagen, familjen åkte bort.
Jag gör endast ”trevliga” saker för mig själv. Pilbåge, skogspromenad, klappar hästar, hoppar jämfota…

När hustrun kommer hem upptäcker både hon och jag att jag är:
Stickig, grinig, lättretlig.
Taggig.

Min sammanfattning av dagen:
Humöret svänger enormt, men är till övervägande aggressivt och utagerande.
Mitt sinne omvandlar just nu nedstämdheten till stridslystnad, men aggressiviteten som finns inom mig är helt okontrollerad.
Börjar jag prata om mitt arbete/författarskapet stöter tårar i ögonen direkt…

Jag är emotionellt flack och brister i empati när sinnet är på detta vis.
Detta är ett tillstånd, som när det uppträder i mitt vanliga liv, gör att jag drar mig undan människor eftersom jag vet att jag inte kan låta bli att såra dem, att jag ångrar mig senare eftersom jag sagt okontrollerade saker.

Nu förstår jag hur detta tillstånd handikappar mig lika mycket som den rejäla depressionen.
Jag brukar även undvika att fatta viktiga beslut när jag mår på detta sätt.

Försök att kortfattat beskriva tillståndet:
Emotionellt flack, aggressiv och bristande empati.

Med andra ord: Kolerisk.

Kära allihop...

Jag är livligt trött på alla som kommer med klämmiga små råd att jag bör bada eller jogga eller för den delen, PROMENERA.

Visst, jag vet. Det är JÄTTEBRA, och jag GÖR redan ALLA sådana aktiviteter.
Jag HAR promenerat idag.
Jag HAR sprungit.
Jag HAR skjutit pilbåge.
Jag HAR hoppat jämfota i hästhagen.

Alla dessa aktiviteter får en dels att tänka på annat, dels sätter man igång kroppsegna endorfiner och andra roliga kemikalier som jag ju bevisligen behöver.

MEN. Det finns tröskelvärden.
Är man bara lite grann nere, då kan redan en töntig liten joggingtur göra hela susen.

Är man Riktigt deprimerad, alltså värre däran än Ior i Nalle Puh, då hjälper ingenting av ovanstående.

Då bygger sådana förslag endast på ens redan tunga last av förnedring.

Som deprimerad har man endast två sätt att svara på sådana råd:
1) Att gömma sig djupare under täcket. (Om man är nere i helvetessvalget).
2) Att aggressivt gå till anfall för att få tyst på plågoanden. (Om man inte var riktigt ända nere i helvetessvalget).

Så. Jag avböjer vänligen men bestämt fler hurtfriska små råd.

Tala gärna med mig, men som vanligt. Inte som om jag plötsligt förvandlats till ett litet barn som inte förstår sitt eget bästa.

I orolig väntan på ”kick in”


Förmiddag dag tre.

Jag är tillbaka i min ”normala” sinnesstämning.
Tack vare medicinen fattar jag äntligen att det är fullkomligt omänskligt att leva i detta tillstånd.

Test av sinnesstämning #1. Det glada hållet:
Jag tänker på min favoriträtt; fläskkotlett med apelsin- och sojasås.
Jag laddar tanken att hustrun och jag ska laga den tillsammans. (ett sorts förspel).

Trots denna trevliga tanke, som när jag är frisk kan fylla mig av berusande förväntan, känner jag mig lika glåmig som en gråsugga, ett sådant där djur alla vill trampa på och döda.

Alltså, det hjälper inte att tänka glada, positiva tankar när man är deprimerad.

Test av sinnesstämning #2. Det sunkiga hållet:
Tänker jag på bokmässan blir jag alldeles matt, liksom kraftlös. Ja, tankar på bokmässan, eller i övrigt att ta itu med mina böcker får mig att sjunka ihop. Plötsligt tappar jag även lusten att göra andra saker, sådana som kan vara angenäma. Som att rida till exempel.

Jag har en enda önskan, att medicinen åter ska ”kicka in” som den gjorde under första dagen några berusande timmar.

En ond natt


Natt mot dag tre.
Jag har varit vaken stora block av natten, alldeles som jag alltid har varit innan medicinering. Tankarna har irrat. Om jag hade övermod och ville åka till bokmässan igår, så tar denna natt musten ur mig. Bara tanken på bokmässan gör att jag känner mig ynklig. Jag kryper ned under täcket och vill gömma mig för världen.

Varje tanke jag har denna natt, även om jag tänker på glass, exempelvis GB:s 88:an som jag tycker är riktigt god, så blir känslofärgen negativ.

Inte ens tanken på en god glass är en god tanke. Mirtazapinet gör ingen verkan. När jag kliver upp har jag svår yrsel. Det är det enda som tabletten ger mig.

I hybrisens tecken


DAG TVÅ
Genomgående förhöjd sinnestämning. Av biverkningarna gör främst en svag yrsel sig påmind. Momentana stunder av övermod, så som jag känt mig i perioder av livet då jag varit smått manisk.

Idag vill jag ta itu med saker som släpat i min rörelse: Ta tag i den kommande bokmässan i Göteborg för att åka dit, även utan att mitt förlag är där med sin monter.

Bokmässan har varit en av mina tankemässiga varbölder under hela sommaren, ett av dessa borden/måsten som fått mig att nästan kräkas, bara jag tänkt på den.

lördag, augusti 18, 2007

Förnimmelse av en gryning


Förmiddag första dagen:
Trött. Intill döden trött. Och yrsel. Om jag släpper ned handen i knät känns den fyra gånger tyngre än vanligt. Likadant med ansiktet där skinnet och köttet hänger så tungt att det känns som om ansiktet ska rinna av och endast lämna skelettet kvar.
Yrsel och huvudvärk och stickningar så svåra att jag mår illa. Får kräkkänslor.

När jag pratar hänger kinderna inte med, orden kommer klumpigt, munnen är svår att manövrera. Kroppen är inte ett med min vilja, den har eftersläpning, varför jag blir fumlig och klumpig i rörelserna.

Eftermiddag första dagen:
Ansiktet glider inte lika svårt nedåt längre, huvudvärken är i det närmaste borta. Yrseln endast svag. Tröttheten är kvar, lägger jag mig ned somnar jag inom några sekunder, men håller jag mig i rörelse och gör saker är jag pigg – och förnimmer vagt en glädje!
Jag är glad för första gången på flera månader.

Plötsligt sätter jag mig ned i solen, låter barnen stoja för sig själva. Jag upplever att biverkningarna är utanför mig, de har sitt tillhåll i kroppen. Kroppen är trött, vill sova, jag, min själ, är pigg och även om förnimmelsen är vag så finns det glädje i mig, andra kanske har hela oceaner av glädje. Jag är väldigt lycklig över min enda lilla droppe!
Den får mig att vilja ta för mig mera av livet. Den lilla droppen gör att jag vet att det finns.

Det sker en total separation mellan själen och kroppen och dess tråkiga reaktioner på medicinen.

Det påstås att det ska ta veckor för dessa mediciner att ”kicka in”, men jag känner en helt annan livslust redan efter 19 timmar från det att jag svalde första tabletten.

Biverkningarna är periodvis så svåra att jag ibland tvingas uppamma all kraft för att hålla mig i styr, men samtidigt uppfångar jag hur livet skulle kunna vara, hur lycka och välbefinnande smakar. Mitt inuti biverkningarna, som är så våldsamt påtagliga, känner jag min friska kärna.


Test av motorik och koncentration

Jag testar att skjuta pilbåge. All känsla är försvunnen, jag känner inte hur jag ska göra uppdrag, dessutom har jag fått skakningar. Jag skjuter 30 pilar, tvingas öva in en snabbare stil för att komma runt problemet med de nykomna skakningarna.

Jag skjuter en serie och presterar 4% sämre än normalt.
Fyra procent kanske inte låter som en så farlig försämring, men det är skillnaden mellan att hamna på pallen eller ganska långt ned i resultatlistan på SM.
SM går idag, vilket jag missar på grund av min depression.
Pilbåge är min roligaste hobby, men jag förlorar gärna den, det spelar ingen roll. Jag har fått livslusten åter.