Tangentbordets alla inneboende världar

Det var ett 3 sekunders verk för sonen att ställa om tangentbordets funktion – samtidigt slungade han mig ut i tankelabyrinter kring allt det godtyckliga vi tar för givet:

Måttenheten en meter. Det hexadecimala dataspråket. Att riksdagen måste ha en talman…

Jag tryckte Ä och fick upp tecknet \ på skärmen; och det blev som en kod för mig, med ytterligare förborgade hemligheter i en aldrig sinande spiral:

Varför virvlar galaxer ut i spiraler, alldeles som vattenvirvlar? Även det tar vi för givet. Och gravitationen. Det mest märkliga av allt att inte alla kroppar svävar fritt och oberoende av varandra...

Alla tecken hade bytt plats på ett till synes slummässigt sätt; även nya, kyrilliskliknande dök upp. Efter tre timmars irrfärder tog jag mig tillbaka till det vi anser vara vårt alfabet.
Nu varken vet eller minns jag hur jag bar mig åt för att återställa QWERTY-ordningen som vi tar så för given trots att den är lika godtycklig som alla andra underbara system min son så fiffigt iintroducerade för mig.

(Tur jag inte låg i jäktad brevväxling med skatteverket eller motsvarande godtycklig nödvändighet, då hade jag med alla säkerhet uppfunnit svordomar istället *^>Z""# för att uppleva denna berikande stund)

Äventyret Mirtazapin

Fallskärm, ingenting mot Mirtazapin.

Att käka Mirtazapin är att känna sig som en vanlig människa men överraskas av berikande och intensiva episoder:

Jag kan sitta helt lugnt och betrakta ettåringen medan han river ned bordsduken. Det enda jag lite förstrött vill rädda i situationen är ett kuvert på bordet som innehåller en av barnens mostrars körkortsförnyelse. Jag vill inte att Odin börjar tugga på den och förvandlar handlingen till pappersgröt.

Ja. Det är mitt enda bekymmer i världen: Att Odin inte ska äta ett papper och det avstyrs, som alla hemmapappor vet, rysligt lätt genom att ge honom något annat och helst färggladare att tugga på.

Mitt under denna idylliska scen med sonen på bordet händer saker stora som under en av Islams nätter. Det står skrivet att under nätternas natt skall himlens portar öppna sig och vattnet i krusen bli sötare. Jag bestrålas av sådan värme och härlighet att jag tappar andan och utan motstånd görs jag på så sätt redo att bekänna mig troende på den enda Guden, men just när jag har orden på mina av iver skälvande läppar suger det till i magen som av panik.

Jag har panik och paniken griper omkring sig, bemäktigar sig magen, klöser, river, sliter och strålar till sist med ett tjut vidare ut i armarna och i benen. Jag sitter vid köksbordet mer panikslagen än jag någonsin varit.

Jag var i Sudan när inbördeskriget bröt ut och hörde skottlossning i stadens trånga ekande gränder utan att kunna säga från vilket håll skotten kom där jag vandrade. Den gången valde jag att med ett behärskat och viljestarkt lugn gå tillbaka till mitt hotell för att packa och den episoden var ingenting mot det här.

Jag har hört talas om panikångest men inte förstått vad folk talat om. Jag har aldrig upplevt det.
Jag har ofta ställt det så att jag helt frivilligt försatt mig i fruktansvärd rädsla: första fallskärmshoppet var läskigt, nästa hopp i raden ännu otäckare, men aldrig har ett fallskärmshopp varit så ohyggligt som jag hade det vid frukostbordet när jag tagit Mirtazapin och medicinen ännu inte stabiliserat nivån på signalsubstanserna i hjärnan.

Vad ska jag säga? Resan till Sudan kostade på sin tid 2000 spänn. Ett fallskärmshopp går på omkring hundralappen. En hel ask Mirtazapin om 30 tabletter kostar bara 79 kronor.

Pris prestanda om man vill ha sig en skräcktripp, då vinner Mirtazapinet överlägset.
Men som stämningshöjande medicin till en person som från början var deprimerad, vet jag inte – och rätt vad det är får man otippad bonus; flera otäcka tripper per tablett.

På ett sätt fungerar medicinen, fast kanske inte som tänkt: Jag blir så skraj av den att den skrämmer mig upp ur depressionen och tillbaka till livet.

Jag har redan halverat dosen och börjar kunna säga ”Fuck off!” när medicindemonerna nalkas. Tricket är att göra som jag gjorde i Sudan under okänd skottlossning, jag låtsas inte om att jag har en panikattack. Jag skär mina morötter eller vad jag nu gör som om inget händer inuti mig.
Jag fastnar inte längre i deras skräckinjagande grepp.

Denna resa har varat 28 dagar för länge. Det börjar bli dags att avbryta.

Odin lugnt och metodiskt jobbande med köksduken för att utlösa sin fars hemskaste eller häftigaste själsliga upplevelse hittills i livet.

* * * Uppdatering 24 augusti 2008 * * *
Jag har märkt att många söker på ordet Mirtazapin och hamnar på detta inlägg i min blogg. Det är snart ett år sedan jag skrev det. Vill du ha mer information om hur jag upplevde läkemedlet Mirtazapin gör sökning i arkivet under år 2007 och hela månaden augusti. Jag skrev nästan dagligen. MvH Anders Widén
* * * Slut uppdatering 24 augusti 2008 * * *

*** Uppdatering april 2013 ***
Mirtazapin visade sig vara helt fel medicin. Jag är Bipolär och då kan vissa mediciner förvärra situationen. Särskilt SSRI-preparat.

Jag skriver nu och då om min neuropsykiatriska funktionsnedsättning. Här en länk till ett inlägg om det. 

Att kalibrera det man ser

Naturligtvis städade jag köksgolvet det sista jag gjorde innan vi lade oss igår. Golvet var helt rent och mattan låg spikrak utan minsta skrynkla. Det är obehagligt att trampa på lego och jag blir lite ledsen när bokryggar går sönder, vilket de gör när böcker är vända ut och in och man sedan trampar på dem.

Klockan har inte ens slagit sex på morgonen.
Jag kommer ner i köket efter de stora barnen eftersom jag bytt blöjor på minstingen. Den vuxnes vassa blick är påslagen. Jag känner den morgontrötta grälsjukan stötas upp som en hård boll i munnen och hur jag är nära att skrika: ”Städa upp! Här var snyggt för bara en minut sedan!”

Men jag besinnar mig. Istället sätter jag mig, släpper ned Odin på golvet och genast kryper han och tar en av hästarna som ligger framför frysen.

Tula ylar sitt allra högsta illtjut, fast hon sitter i soffan. Man hör inte vad hon säger men förstår innebörden. Odin får INTE röra hästarna.

Jag andas ut och långsamt släpper jag den vuxnes syn på saken. Den vuxne vill få ordning. Den vuxne vill städa upp. Genast! Men framför allt vill den vuxne ha lugn och ro och läxa upp Tula som skriker att Odin inte får leka med de hästar som bara ligger där och skräpar. De hästar som hon har tröttnat på och bara slängt på golvet. Fast jag har sagt åt henne tusen gånger att städa efter sig. Särskilt i köket!

Jag tar ett djupt andetag till och långsamt börjar jag se den verkliga verkligheten: Hästarna ligger allihop. Kanske de sover. Tula har lämnat dem ifred där. Med avsikt. Hon planerar rent av att gå tillbaka till hästarna när de har vaknat. Jag prövar den teorin, viskar:

”Tula. Jag tror Odin bara väcker en häst. Går det bra?”
Tula nickar. Det går bra. Min medling fungerade.

Så enkelt är det att slippa börja skrika före klockan sex på morgonen.
Så svårt är det att slippa börja skrika när som helst på dygnet.
Två långa andetag bort och tusen tankar ligger den andra välden. Där blir man ett med barnen istället för den stora arga jätten som alltid är röd i ansiktet och skäller.

Det obegripliga

Jag har sagt det tidigare: Jag bor mitt i ett paradis. Och här sitter jag till häst mitt på ägorna.
Idag testade jag att skjuta med min egen designade mongoliska ryttarpilbåge.
Naturligtvis barbacka.

Någon som begriper att jag deppat ihop?

(Dock. Idag mår jag bättre än de senaste 24 dagarna. Så här långt var det väldigt, väldigt bra att halvera dosen)

Köttigt ansikte och trötthet

Visaulisering: utan och med Mirtazapin Krka. Huden i ansiktet känns köttigare än vanligt, samt dras nedåt med en kraft av ca 4g...

Hade inte tänkt skriva mer om medicinering.
Men det är av allmänintresse, har jag märkt.
Andra därute tar också mediciner.

Jag har efter 23 dagars intag inte kommit fram till om medicinen är bra eller inte.
Eller rättare; medicinen hjälper mot nedstämdheten, depressionen, men har i mitt fall svåra biverkningar.
Här följer en så kortfattad, och förhoppningsvis adekvat, beskrivning som möjligt hur preparatet verkar på just mig:

Intar tablett 2000 på kvällen, somnar direkt vid sänggående ca 2100.
Sover hela natten. (Här fungerar prep. utmärkt, som sömnmedel).
Vaknar av barnen eller att hustrun lämnar hemmet.
Är vid uppvaknandet bakis och tröttare än trött. Så fortsätter det fram till kl 1200-1300 på dagen. Lägger jag mig ned somnar jag direkt. Det går helt enkelt inte att hålla sig vaken om jag lägger mig.
(Detta trots att jag sovit mer än 10 timmar på natten.)

Sen börjar det vända och jag blir nästan normalpigg efter ca kl 1500.Jag mår alltså ganska bra mellan 1500-2000 varje dag.
Så här långt har Mirtazapin Krka gett mig fem timmar vaket, normalt, skönt liv per dygn…

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Min läkare - samma eftersom jag tillhör en liten vårdcentral - rådde mig att fortsätta ta pillret för 8 dagar sedan: Då var jag närmast skräckslagen för biverkningarna var otäcka.Jag läser på http://www.fass.se/ ser att halveringstiden i kroppen är 20-40 timmar för min medicin.

Den senaste veckan har jag stadigt mått som bäst strax innan jag ska ta nästa tablett på kvällen. Detta får mig att tro att en lägre dos skulle kunna vara bättre.

Jag beslutar att göra experimentet att endast ta halva tablett nr 24.

På http://www.fass.se/ framgår även att underhållsdos kan vara lägre. Om inte funderar jag ändå på att fasa ur denna medicin. Jag står inte ut med tröttheten längre.

Jag anser för övrigt att den enda expert som finns vad gäller min kropp, mitt sinne, mitt liv – det är jag.

Det intelligentaste jag kommer på just nu är att minska dosen.

Rulltrappsmonster och andra faror

Min bror bemästrar rulltrappsavslut med 3 lånade barn.


Det värsta jag vet är att vara introspektiv. Näst därefter kommer introverta personer. Hur roliga är dom!?

Vad tillför de kalaset?

Va?

Och så är jag en sån själv. I vart fall just nu och 20 dagar tillbaka på bloggen.

Samtidigt måste jag ta det. Vara det. För tittar jag i backspegeln ser jag plötsligt hur jag betett mig.

Under en och samma tidsperiod har jag gjort följande:

1) Skaffat 3 barn.
2) Skrivit 4 böcker.
3) Gett ut 4 böcker.
4) Skrivit 3 andra böcker som refuserats.
5) Planerat och genomfört
a) Klimatförändringsföredragsturnéer
b) Djingis Khans turnéer.
c) andra författarturnéer.
6) Uppfunnit en ny pilbåge.
7) Varit pappaledig med både 2 och 3 barn…
8)…

Jag slutar räkna upp grejer här, eftersom varje enskild sak i sig är ett heltidsjobb. Tag bara ett exempel. Man tror att det bara ska vara kul och avslappnande att uppfinna en pilbåge. Och det är det. Länge. Men plötsligt föreslår någon att man ska ansöka pengar, man gör det på en höft, och innan man vet ordet av fastnar man i en annan karusell, man sitter och producerar ansökningshandlingar…

Summa Pilbågen: Det kostade mig mer tid att ansöka om pengar hos ALMI än vad det tagit att köra mitt vanliga race med föredrag…

Men återigen. Här tappar vi fokus. Brännpunkten är att jag till slut kollapsade och mitt sinne fick för sig att det inte längre kunde kontrollera tillvaron. Jag sjönk ned i depression.

Ett modernare ord är utbrändhet – ett ord eller sjukdomstillstånd som sittande regering med sin nysvenska ett tag ville radera, men nu sitter och snuttar lite till på eftersom det blev lite folkstorm kring det.

Naturligtvis spinner min hjärna vidare även nu. Om förmiddagarna kan jag fortfarande känna oron över att jag inte har riktig koll. Men mot eftermiddagen hjälper mig medicinen att vara i nuet. Att bara vara – och då är jag med mina barn och upptäcker äntligen livet tillsammans med dem.

Sist vi var inne i stan hade Tula INTE kontroll över rulltrapporna. De var otäcka och hon måste hålla handen, helst att jag lyfte upp henne i famnen.
Den här gången har det skett en mental utveckling. Utan att hon sett någon rulltrappa ute i skogen där vi bor kunde hon utan skräck färdas själv mot toppen.

Hade jag fortfarande varit totalt introvert och deppig hade jag missat denna syn. Kolla in hennes målmedvetna seger över det förut så otäcka rulltrappsslutet där man ju inte visste hur man skulle hoppa eller sätta fötterna för att inte åka in i maskineriet och trasas sönder av självaste rulltrappsmonstret:

Min upptäckt av semester

Dag 18.

Medicinen har inte ”kickat in”, snarare ”svarar” jag bättre och bättre på den.
För första gången på över 6 år tar jag ledigt och följer med familjen på utflykt. Annars har mitt standardsvar alltid varit: ”Jag ska bara posta, skriva, fixa det här PR-brevet, förbereda det här föredraget, få undan lite fakturering…”

Jag har inte tagit en ledig dag sen jag vet inte när.
Mer än sex års slit. Inte en enda dag semester. Inte en enda sjukdag.

Luften gick bara ur mig. Jag fick en liten snuva, det räckte för att knäcka mig. Jag kunde inte längre kliva ur sängen. Det fanns bara en enda medveten tanke kvar i huvudet för cirka 20 dagar sedan, innan medicinen.
”Jag orkar inte kämpa mer”.

Utan medicin skulle jag varit däckat ännu. Medicinen har lyft mig ur svartsynen och depressionen. Jag har fortfarande vissa biverkningar, så som trötthet på morgnarna och en vag känsla av att vara bakis fast jag inte druckit. Men jag är tillbaka i livet och kan följa min familj på en tur till Åre.

Jag med sonen framför Ristafallet.

Sonen softar i liften under sin första färd upp till toppen.

På väg ned. Man måste räkna ALLA liftstolparna.