Acceleration mot stillheten

Man kan undra. Jag har tre underbara barn som säger och gör roliga saker hela dagarna så att jag blir tvungen att byta namn på dem till Marodören, Ligisten, Söta Ärtskidan och Retstickan, bara för att nämna några. Jag borde alltså skriva om dem.

Jag har också fått det tipset från flera håll. Att det rentav skulle kunna bli en kommersiellt bra sak.
Men inte då. Mitt psyke vägrar. Istället skriver jag obegripligheter, så kallad poesi. Det mest icke kommersiella man kan pyssla med. Ingen fan läser poesi.

Några timmar i veckan lånar jag ut tjejerna till dagis. Jag tycker det är pest, men det påstås att människor är sociala varelser och därför ska vi prompt umgås flockvis med främlingar. Alltså är det en nödvändig inskolning för dem till det vanliga mänskliga liv som förväntas av dem och jag vill naturligtvis ge dem den möjligheten. Så att de i sinom tid kan välja fritt.

Själv är jag glad att jag är gammal nog att slippa tvingas till sådant längre och jag glider allt längre bort från det vanliga varat.

Varje gång jag tvingas åka till stan i något förment viktigt ärende (läs skatteverket eller bilbesiktningen) finner jag den smutsigare och larmigare och hetsigare än sist.

Städer är cancersvulster i landskapet. De suger inte enbart ut omgivande landskap på dess rikedomar, utan gör det numer i global skala, och förbrukar hela jorden i sådan takt att det förutom avgaser osar av människors kvalm; stresshormoner blandade med parfym och illa fungerande syntetiska doftdöljare, deodoranter kallade.

Jag vet inget som äcklar mig mer än folkhopar i rulltrappor eller i köer till kassorna på systemet, och den som utsöndrar mest stresshormon är givetvis jag.

Usch!
Fy fan!!
Vilken tillvaro de flesta väljer!!!


Jag vill vara ensam
här i skogsbrynet
och medan jag lär mig
att baka bröd för att slippa
dessa satans förskurna skumgummilimpor
som åkt lastbil ända från Skåne och ungarna
leker och klättrar på köksbänken
så diktar jag.

För mig är det livet.

Jag accelererar i enstörighet.

Det finns ingen återvändo.


(Uppkopplingen fortfarande dålig)

Framtidsfråga

Lycklig som vore jag omgiven av fostervatten.
Att vara hemmapappa med tre småbarn är stort.

(Tänk att ett otroligt maskulint arbetarparti SAP, har hittat på och även genomfört detta! Tänk om sådana som Putin och Bush hade haft möjligheten att vara med sina barn. Hur förändrad skulle världen inte kunna bli!)

Jag har lagt det "stora" skrivandet åt sidan.
Av en händelse började jag istället skriva i min SPD, Sporadiska Dagbok.

Helt oväntat blir det poesi. På kvällarna skriver jag poesi medan jag matar lillknatten med den sista flaskan välling för dagen.

Ska jag lägga ut dessa spånor här i bloggen eller är de för sköra?
Jag vet inte. Ännu.

(Uppkopplingen är fortfarande kass)

Fortsatt krångel

Hm. Denna gång tog det 32 minuter att komma åt redigeringsrutan.
Fast då kastade jag förstås bort nio minuter på att försöka komma åt att svara på kommentarer.

God Jul på er alla som fortsätter att komma hit och titta och läsa!

Någon gång dagligen kollar jag om jag verkar ha bra uppkoppling. Idag såg den faktiskt bra ut, hela 32kb, men ändå tar det alltså mer än en halvtimme att logga in här för att skriva.

(Nu återstår att se om jag lyckas lägga upp detta innan det kopplar ned)

Det mest tålamodsprövande...

Jag har 12 inlägg liggande som aldrig blivit publicerade.
Det första som händer varje gång jag försöker koppla upp mitt modem är att antivirusprogrammet snor hela bandbredden för att hämta en uppdatering. Detta brukar ta allt mellan tre till tjugo minuter…
Sen kopplar det ner. Automatiskt.
Fast jag inte vill.
Jag kopplar upp igen och får någon sorts tillgång till nätet. Jag försöker logga in på blogger för att lägga in mitt färdigskrivna inlägg som jag redan har gjort ett urklipp av så att det bara ska vara att klistra in.
Att logga in på blogger tar aldrig mindre än 14 minuter.
Rätt ofta lägger jag ned en hel timme av mitt liv utan att få upp mitt blogginlägg...

Kort sagt: Man vill begå mord. Hänga någon ansvarig.
För att inte balla ur helt så lägger man av. Man använder inte sin uppkoppling.

Små sporadiska ryck får man ändå.
Det är då man ringer Telia. De vill jättegärna sälja mobilt Bredband till mig.
Jag frågar om de kan garantera att det kommer att fungera.
”Ja, då”, säger de.
Jag begär att få skriftligt.
Av någon andledning går inte det att ordna.
Att det ska vara så svårt att skriva det man muntligen utlovar!
Jag begär skriftligt eftersom ingen mobiltelefon, oavsett märke eller operatör fungerar hemma hos oss. Det finns ingen täckning.

Återstår det gamla NMT-nätet. Om jag köper Bredband via det tvingas jag binda mig i ett år till en rätt ansenlig kostnad.
NMT ska ha bättre täckning, men återigen jag vill inte binda mig i ett år till något som sedan visar sig inte fungera.
Inte heller här kan jag få skriftligt. Jag har att betala och se om det fungerar. Liksom hoppas att jag inte blir lurad.

Jag har tidigare nämnt att jag tillsammans med mina grannar har tagit ned skog och lagt ned flera kilometer med slang att blåsa in en optisk fiber i. Jag har alltså förutsättningen för Bredband framdraget ända till mitt hus. Kruxet är bara att Jämtkraft av någon anledning inte vill blåsa in den där fibern, som de lovade mig och mina grannar för över ett år sedan.

Så här sitter jag och orkar inte längre använda min dator.
Jag orkar inte göra bankärenden heller, för ofta kopplas jag ned.
Vad det beror på? Att den som äger kopparnätet skiter fullständigt i att reparera. Det går att prata i telefon, det är bara lite skrapigt, men att koppla upp modemet går knappt alls.

Felanmälan är gjort flera gånger… Naturligtvis.

Så. Vi får se när jag orkar uppdatera bloggen nästa gång.

Hoppöst internet

Jag kan inte besvara kommentarer. Jag blir utkastad eller så kommer en tom sida upp istället för kommentarsrutan…

Att logga in här på blogspot tog denna gång 17 minuter…
Vi får se om jag lyckas att lägga upp det här inlägget.

Jag vill gärna blogga, men jag klarar inte av det med min dåliga telefontråd. (Över en månad sedan vi anmälde fel till vår operatör).

Jag återkommer med tätare uppdateringar så fort jag kan koppla upp mig bättre.

Leda och lycka

Jag har loggat exakt 2867 fallskärmshopp. Det är fortfarande roligt att hoppa ur flygplan, men mycket av adrenalinkicken har med åten gått förlorad. Alltså drömmer jag ofta om att hoppa från en klippa eller byggnad. Det är inte enbart adrenalinkicken jag är ute efter. Tvärt emot vad folk tror chansar aldrig en fallskärmshoppare. Än mindre chansar man om man ska hoppa exempelvis från en låg byggnad. Förberedelserna är minutiösa, kontrollen av utrustning och ens egen fysiska och mentala status rigorös.

Man lämnar inget åt slumpen och mycket av tjusningen ligger i den mentala och noggranna förberedelsen.

Jag har aldrig varit intresserad av jakt, men så blev jag med pilbåge. Jag skjuter det amerikanare kallar ”Barebow”, alltså utan sikten och tjafs. Jag skjuter så som människan gjort i minst tiotusen år för att skaffa mat och något väcks inom mig. Jag vill jaga. Mer eller mindre omedvetet sätts processer igång inom mig.

Vid snabbskytte är min träffbild på 20 meters håll stor som en tallrik. Det motsvarar ungefär det man kallar ”killzone” på en björn som rusar emot en. (Vid noggrant sikte krymper träffbilden till ett tefat).

Teoretiskt skulle jag alltså kunna ge mig ut på björnjakt med pilbåge - och älg skulle vara en barnlek eftersom de exponerar en långt större yta för skytten att träffa med ett dödande skott.

Det är i teorin. Ännu är jag inte mentalt beredd att skjuta mot något djur. Det finns fortfarande risk att jag endast skulle skadeskjuta.

Men processen är igång och utan att i övrigt romantisera stenålderns hårda livsvillkor så förstår jag att just i detta var stenåldersmänniskan långt lyckligare än jag kan bli i vår civilisation. De levde på riktigt, medan nutidsmänniskan måste fejka allt.

Hade jag levt då hade jag naturligtvis varit storviltsjägare. Jag hade inte behövt göra nästan 3000 fallskärmshopp för att få de adrenalinkickar just mitt mentala system behöver för att inte tråkas ihjäl i den allmänna leda våra moderna arbetsplatser erbjuder.

Istället för att bli betraktad som en galning som hoppar från flygplan och broar skulle jag åtnjuta hög social status i jägarsamhället. Jag skulle bli aktad för mitt mod och att jag och mina kamrater gav oss ut på storviltsjakt skulle inte ses som något onödigt resursslöseri utan berika hela stammen med mängder av nyttigt protein.

Jag förstår nu att jag alltid har haft detta inom mig. När jag jobbade som journalist råkade jag en gång i fikarummet utbrista: ”Fan, vilket jävla låtsasjobb vi håller på med! Jaga nyheter! Bah!”

Mina kolleger såg misstänksamt på mig efter den stunden. De utgjorde i sina egna ögon ”Den tredje statsmakten” och förfäktade demokratin och yttrandefriheten och annat vackert med sina pennor. Allt medan jag såg oss som ett gäng mesar av värsta sort som inte vågade någonting, särskilt inte livet. Vårt jobb saknade all ära, allt mod.

Jag höll på att ledas ihjäl.

Hur spännande är det att ”jaga”, det vill säga ringa en politiker för tusende gången en dag, endast för att få ett uttalande som man på förhand vet vad det kommer att bli?
Hur spännande är det jämfört med att möta en björn med endast en pil på sig att rädda sitt eget liv och stammens liv?

Ledan är överhuvudtaget vår tids värsta gift och min teori är att vi förbyggt vår civilisation över en gräns av bekvämlighet och trygghet där våra gamla jägarpsyken inte längre trivs.

De vackraste och roligaste människorna

Önskar jag hann reflektera och skriva ned varje dag.
Åtminstone samla ihop veck0rna som går.

Hela dagarna umgås jag med de vackraste och roligaste människor jag träffat i hela mitt liv.

Så är det att ha barn.

Och idag kom snön. Det finns stjärtlappar och snowracer och skidor. Roligast är att åka pappas skyffel. För den har mest fart. Och så kan man skyffla iväg barnen i en himla fart rakt in i drivan.

Så. Varför köper vi så mycket prylar när det finns snöskyfflar!