Semester

Barnen vaknar tidigt.
De vill bada fastän det inte blivit varmt än.
Jag ser mig omkring. Jag ryser. Åt alla håll husvagnar.
Jag tänker. Det här är inte klokt.
I tredje världen bor folk i kåkstäder med dåliga hus av papp och plåt och vad de hittar.
I den fattiga kåkstaden hämtar man vatten någontsansifrån, oftast en kran alla delar.

Likadant beter vi oss på campingar. Det finns bara en skillnad; i kåkstäderna är husen byggda av så billig materiel som möjligt. På en camping kostar varje rapplig husvagn, med detta världsmått, en hel förmögenhet. I övrigt beter vi oss lika, går för att köa vid vattenkranen, sedan diska i klunga under ett dåligt tak, man tömmer sin egen stinkande latrin och om kvällarna startar varje familj sin eld att tillaga mat över. Dock, vi ägnar inte dagen åt att samla ved, istället köper vi färdiga bricketter och häller på någon liter tändvätska för att det verkligen ska ta sig. Fort.

Varför trängs vi i den rika världen frivilligt i eländiga och tillfärlliga kåkstäder bestående av husvagnar om semestern?

Jag fattar inte – och kommer aldrig i mitt liv göra om misstaget att hyra en husvagn.
Jag avskyr hela grejen.

Men som vanligt. Inget bekymrar barnen.

- Pappa! Vi vill bada!!

Morgonen är ung och kall.
Jag klär på barnen mer än de vill.
Jag går med barnen till stranden.
De vill inte klä av sig.
Först nu är det kallt, känner även de.

Flickorna stannar i vattenbrynet. Tåspetsarna på sandalerna snuddar precis vattnet.
Det är den gräns de finner förnuftig.
Odin stannar inte.
Han traskar i vattnet utan att blinka.
För honom finns ingen gräns.

Så förefaller det.
Så olika är våra världar – och äntligen glömmer jag mig. Jag glömmer att jag har tusentals idiotiska husvagnar i ryggen, fyllda med fulla feta svenskar på semester som jag snart ska tvingas stå i stinkande latrinkö med.

Båttur

Med flickorna fungerar det som så att man säger: "Stå still här och håll i er".

Med grabben, som jag märkt begriper mer än han låtsas om, går inte samma trick. Han låtsas helt enkelt inte höra.

Istället får vi vuxna jobba i skift.

Och eftersom både jag och hustrun har ett militärt förflutet kör vi med ordentliga överlämningar:

- Jag tar befälet över O.

- Jag tar över här.

- Du tar befälet när han kommer upp. Jag går tillbaka till flickorna.

Under tiden klättrar och undersöker unge hr O precis allt som går att beklättra på båten.

Några detaljer jag minns som jag fick hejda honom från att slutföra:

* Att dra ur sprinten ur brandsläckaren i serveringen.

* Att vrida kulventilen till stora vattensprutan på övre däck.

* Att pilla loss hakarna till räcket vid landgången.

* Att klättra upp i livbåten.

* Att ge sig ut på akterdäck där det inte längre fanns reling utan mer endast bildade tak.

* Att klättra stegen hela vägen ned i maskinrummet.

* Att ha ut allt toalettpapper ur hållaren. (Han hann bara ca 7 meter papper).

Tja, listan kan göras längre; allt medan flickorna satt eller stod på sina anvisade platser...

En del påstår att det märks att det är min son och att det har med genuppsättningen att göra. Jag minns bara att när jag var i Odins ålder så selade fröknarna på dagis alltid fast mig i staketet. Alla andra barn fick springa omkring fritt. Jag satt eller stod fastselad.

Eller också fick jag sitta på föreståndarens kontor, som straff och varnagel för att jag gjort något. Grejen är att jag aldrig begrep att jag gjort något fel. Jag bara satt där och hade tråkigt och bröt av hennes pennuddar när hon inte såg. (Det var mitt straff tillbaka och den enda njutning jag kunde utvinna på hennes tråkiga kontor)

Jag tyckte dom vuxna var astaskiga, och jag hatade vuxna och sedan alla auktoriteter långt upp i åren.

På båten, betedde sonen sig så som jag som barn, upp och ned för lejdaren hundra gånger, och den var så pass säker att jag kunde ta kort. Det kunde jag inte när han hängde över relingen och räckena och andra ställen. Eller snarare, jag kunde gjort det, men vågade inte.

När vi kom i land på verkön såg hr O intressanta djur på andra sidan och ville förstås in direkt, en enkel staketklättring på land som jag kunde ta bild på.

Om 14 dagar fyller Odin 2 år.

Jag började rymma ordentligt när jag var 3 år.
Jag tror min mamma och mormor, som också hade hand om mig ibland, tillkallade polis för att hjälpa till att leta efter mig sju gången innan jag ens fyllt 4.

Vad beror sådant här på?

I mina ögon rymde jag aldrig! Och jag ser på min son att han heller inte rymmer eller gör dumheter. Det är bara det att toarullen får sån skön fart när man snurrar den och räcken sitter där för att beklättras; man kommer närmare den häftiga bogvågen som sprutar då...

Skratt klarare än kristall

Sommarkväll i huset vid skogens rand

Dukar ute
barnen springer omkring
tjo ho
och över allt
förbi ängarna
högre än fågelsången
och molntussarna
hörs mänskobarnens
- mina barns -
skratt klarare än kristall

en klump i halsen av
det dubbla jag allt oftare erfar
och jag sväljer
klarar rösten och ropar
- Ra ra ra rabaaarber paj!

och barnen rusar fram
över så mjukt grönt gräs
att mitt öga en kort stund
verkligen, verkligen,
får för sig, att världen,
hela världen,
är precis så vacker
som mina näthinnor
och öron
i denna stund tror

Skottkärran

Varför har vi köpt cyklar, sparkar, trampbilar, pulkor när det bästa är att åka skottkärra?
- Fortare, ropar Naya.
- Mer, ropar Tula.
- Igen, ropar Odin.

Enda chansen att få pusta ut är att ha glass på lager.
Endast då kan en skottkärra stå still.

Paradisets grundvalar

Här bor vi.

Hela mitt liv har jag sparat, gnetat och drömt; att kanske jag kan fixa ett paradis en dag.

Och här står jag och känner gräset under mina bara fötter. Naya och Tula går runt hagen och plockar blommor. Odin springer omkring. Hustrun tar fram sin favoritstol för att sitta i solen en liten stund.

Här står jag mitt i min dröm som på inget sätt är färdig. Nu vill jag vidare och drömmer att fler kunde få det som jag.

Inte för att jag tror att alla vill bo i ett rött hus med hästhagar runt omkring.
Men jag önskar innerligt att alla kunde få del av den trygghet och kärlek jag får mig till del.

Men det är inte så och det ser ut att vara långt borta.

* * *
Istället är omkring 30 miljoner på flykt.
De har inga hem.

Det är också så att en handfull länder i väst, som endast rymmer 12 procent av jordens befolkning, använder det så kallade världssamfundet för att gynna sina egna intressen.

Läs våra intressen.

På så sätt får 88 procent av jordens befolkning ingenting att säga till om när de globala spelreglerna bestäms.

På så sätt är mitt paradis byggt på djupaste orättvisa.
Varje elektrisk manick jag äger är tillverkad av småflickor i Kina eller Taiwan som jobbar under vidriga förhållanden för att jag ska kunna köpa billigt.

Och för att jag ska få bensin till bilen fortsätter man att bomba människor som råkar bo i trakter där det finns olja.
Men vi påstår att vi inte bara vill ha oljan, utan fixa demokrati åt dem. Att det är därför vi bombar.

* * *
Just nu befinner sig 30 miljoner människor på flykt.
De lämnar sina söndersmulade hem och drömmar.
För att jag ska ha det bra i mitt privata lilla paradis.

* * *

Tusen bus...

Ibland får jag en känsla av att mina föräldrar bara berättar när jag gör bus.
Det är inte rättvist. På tusen bus hjälper jag nog i alla fall till med en städning.
Och då är jag noga också!

Glädje och sorg

Fallskärmsklubben fyller 50 år. I skrivande stund pågår jubileumsfesten.
Jag och hustrun har åkt hem för att lägga barn. Vi orkar inte festa. Vi två vuxna i hushållet har svår sömnbrist, men vi har varit på klubben hela dan och träffat vänner.
Det är speciellt att träffa vänner sedan 20 år tillbaka, som man delat ett intensivt intresse med, men som man inte hört av eller sett på 10, 15 år.

Först var jag ut i onsdags, jag hade inte planerat att hoppa, men när jag kände doften av flygfotogen, hörde turbinen vina igång, så förvandlades jag till en av Pavlovs dreglande hundar. Jag fick sådan lust och jag hade hört talas om att man kunde lösa en speciell veteranlicens.

Jag nämnde min önskan att hoppa och plötsligt hjälpte alla till, jag fick låna skärm, man visade mig hur de speciella flikarna, som jag inte var van vid, skulle stängas, man trollade fram höjmätare och läderluva och hoppoverall.

Jag vet inte, kanske tog det en halvtimme så satt jag i planet. Då hade jag ändå hunnit träna reservdragsdrill och andra säkerhetsdetaljer.

När flygplanet vände upp på final och dörren öppnades på 4.000 meters höjd var min anspänning större än jag mindes att den brukade vara, men när det väl var min tur att ställa mig i dörren var allt stilla igen. Adrenalinkicken uteblev. Istället följde ett njutningsfullt frifall, jag trackade ut mot sjön, vände och trackade hem mot fältet igen. Jag löste skärmen högt, som planerat, och seglade stilla omkring och njöt av utsikten. När jag landade kom barnen rusande.

Nu undrar jag; hur nära glädjen ligger sorgen?

För första gången i mitt liv känner jag sorg över att en epok är över. Jag har varit så glad och lycklig hela dagen. Jag har kramat vän efter vän efter vän. Och småpratat.

Men jag upptäcker nu att det vi har gemensamt, inte är ett ”har”, utan ett ”hade” – och detta hade ligger 10, 20 år tillbaka i tiden.

Det är en sida av det vemod som plötsligt drabbat mig. Ett vemod som är så starkt att det är mer korrekt att skriva sorg.

Den andra sidan är att jag gjorde en upptäckt. Fallskärmshoppning räcker inte längre för mig. (Jag har inte riktigt förstått varför jag slutade.)

Nu vet jag.
Fallskärmshoppning utgör inte längre den utmaning jag vill ha, den skärpning av sinnena som jag åstundar.

Jag har hustru. Jag har tre barn. Jag är 47 år.
Jag vill hoppa BASE.

BASE är när man hoppar från fasta föremål, broar, antenner, klippor.

I fallskärmshoppning från flygplan har man enorma säkerhetsmarginaler i form av tid. Dessa marginaler krymper avsevärt, i vissa fall till obefintlighet, vid BASE-hoppning.

Att hoppa fallskärms har, som ingenting annat, förhöjt min livskänsla.
Så är det inte längre.

Jag har 2791 fallskärmshopp.
Trots ett långt uppehåll över flera år kommer inte den förhöjda livskänslan tillbaka när jag hoppar. Ingen adrenalinkick alls.

Detta är den enda punkt jag och hustrun inte är överens.

Jag vill gå vidare.

Jag vill hoppa BASE. (En diskussion vi haft i 10 år)
Hon säger: ”Hur kan du riskera allt det vi har?”
Mitt svar: ”Det kan jag inte.”

Där står vi.
För mig finns det vanvettig BASE och mera förnuftigt utförd BASE.

Vid Lysefjorden i Norge finns ett fantastiskt berg att hoppa ifrån. Man bedriver till och med seriösa hopputbildningar där. Detta berg är så högt och så brant att, såvitt man gör rätt, kan skaffa sig säkerhetsmarginaler som liknar dem vid vanlig fallskärmshoppning.

Det är denna klippa jag vill till. Som ett första steg i en ny hoppkarriär.

Första gången jag var på väg dit var 1996.
Precis när jag skulle åka fick jag ett telefonsamtal, en vän hade just förolyckats och kraschat in i den bergvägg jag var på väg till. Denna vän var lika rutinerad hoppare som jag.

Lycka och sorg står nära varandra.

En form av lycka är att leva intensivt, men jag kunde inte fortsätta min planerade resa. Jag avbröt och har sedan dess, i tolv år, begrundat varför jag vill hoppa BASE.

Jag har många vänner som förolyckats våldsamt. Mot klippväggar, eller i hopp från flygplan, eller kraschat till döds i flygplan som störtat.

Jag har också vänner som bara dött, liksom passivt. En låg i sängen. Han var 33 år gammal och låg och vilade sig i sängen. Han låg och dog där. Obduktionen kunde inte visa varför.
Detta var min absolut bästa vän och han låg och dog i sängen.
Denna, helt lugna, liksom lömskt smygande död, förskräcker mig långt mer än de andra.

Fallskärmsklubbens 50-årsjubileum pågår för fullt.
Jag har borstat tänderna. Jag ska gå och lägga mig, men har ännu tankar inom mig. Det får bli en dikt till avslutning:


* * *

Lycka och sorg
är så starkt förknippade
till varandra att

vi frågar oss vad ska vi fylla våra liv med:
mod eller kryperi
vi vågar inte riktigt svara och under tiden

är horisonten otroligt blå
medan minnena sorlar högljutt,
utan avsikt att söndra våra liv
till ruiner.