Att skriva

Jag tror inte jag har ett enda gram talang. Ändå skriver jag. Ständigt. Det här envetna tränandet har jag med mig från idrotten. Att bli fotbollsspelare på elitnivå kräver 10 000 timmars grundträning, det anser IFK Göteborgs tränare.

All idrott är krävande. För att genomföra ett perfekt konståkningsprogram behövs outsägligt mycket övning.

Vad tränar jag mest? Vad är värdefullt att lägga tid på?

Ljud är viktigt. Hur det låter.
Interpunktion är grundläggande. Rätt utförd leder den läsaren in i en viss andning och rytm. Inte som i skolan, där meningarna enligt den alltid lika nitiska läraren måste innehålla subjekt och predikat. Finns inte.
Upprepning; bra ibland, oftast inte.

Att kunna beskriva en scen är vitalt. I ivern att måla är det lätt att göra som när nybörjaren filmar med videokamera. Fokus åker hit och dit, zoomen in och ut, filmaren har svårt att välja motiv och blir vag i berättandet. Man blir förvirrad, rentav sjösjuk, att se. Samma verkan kan en text få på läsaren.

Jag tränar inte genom att skriva vanlig prosa. Träningen, eller snarare sökandet pågår någon annan stans. I rotvälskan. Min alldeles egen rotvälska.
Jag är rädd att ingen kan följa den. Därför bloggar jag aldrig det jag egentligen tänker, skriver:

Storslagenheten i beståndsdelens stillhet
vanmakten en plansch
med färger som kolliderar
sinnebilden våldsammare än okunnigheten

Sådant sysselsätter mig. En del kulturknoddar tror att man ska reda ut dylikt och låta trycka i små böcker med två tre ord per rad. Vem vill läsa?
Jag vill. När det är bra. Det finns bra sådant, men det är inte min genre och det som jag råkar producera är ett sorts slagg, ämnat att kastas.

Vad söker jag? Tomhet. Att tömma mig från vardagsbjäfset. Allt det här struntet vi säger varandra, som sprutar ur radion, ur teven, ur tidningarna.

Det sprutar strunt även ur prosan numera. Jag är så led vid det att jag inte kan säga. Varför skriva som de sämst övade pratar, typ? Bara fatta va trist det blir rätt så fort, liksom.

Att skriva handlar om att skaffa ett förhållningssätt. Ibland att inta en bestämd pose. Intensivast handlar det om känslolägen. Att härbärgera en känsla och fullödigt skriva den, som om man faktiskt var kär, på väg att dräpa, eller övergiven.

Att skriva bortom vardagsbjäfset, att söka efter kärnan, är ensamt och stort.

En helig böjelse

Jag älskar böcker, går igång på böcker, särskilt i antikvariat. Ett besök på antikvariat är meningslöst om det inte får pågå tills hungern sätter in eller tills de stänger. Ett antikvariat är inte bara böcker att bläddra i, det är doft, det är kunnig och hjälpsam personal, nya bekantskaper i form av okända döda författare, vackra bilder, underbara typsnitt; kort sagt en nervkittlande händelse i alla riktningar, en fix, en tripp, en kalejdoskopisk cerebral underkur.

Vacklar jag in deppig på ett antikvariat ramlar alltid böcker över mig som får mig att leva ut det där grumset jag har i mig. Jag tvingas göra mig hemlig och stå och gråta bakom en hylla. Texterna är så sorgsna och vackra att de förlöser och det finns bara en väg till absolution och räddning; jag förköper mig och tar med mig hem balsamen jag just fått i händerna.
Är jag käck och glad kommer andra böcker till mig, de poppar ut som självlysande knarksvampar ur hyllorna och det är bara jag, bokknarkaren, som kan se hur de lyser. I dem hittar jag vanvettiga politiska system eller tankar, skrivna av författare som på fullt och blodigt allvar pläderar för saker som på något sätt gått lite ur tiden, vilket gör deras patos och uppriktiga mening så mycket mer komisk nu.
Oavsett humör letar jag alltid efter sanningen och har så gjort i hela mitt liv. Sanningen står i en bok som innehåller ”De heliga preferenserna”, en bok som förklarar hur man upphäver sådana saker som tyngdlagen och på ett enkelt sätt berättar orsaken till varför vi är här.
Det är en sorts glasklar fysikbok där författaren reducerat och brutit ned hela universum i lika enkla som eleganta matematiska satser som även sådana som jag kan begripa med hjälp av de små korta fotnoter som står bredvid.
Efter en timmes läsning har man greppat universum rätt bra. Efter två kan man göra himlafärder.
Även politiskt är boken banbrytande. Det handlar inte längre om republik eller monarki eller demokrati. I några korta slagkraftiga stycken förklaras hur vi ska göra för att få det bra. Utan hierarkier.
Jag är rätt mycket ateist. Ibland. Det gör ingenting för den här boken är inte religiös i tråkigt from bemärkelse utan en uppenbarelse. Jesus talade om kärlek. Den här boken är i sin knastertorra faktaredovisande form ren kärlek: Till oss människor.
Boken ger ogrumlad insikt och den som läser blir gudomlig.
På ytan kommer allt förstås att verka som vanligt, men händer det otroliga att den här bloggen en dag börjar ge svindlande tankar vid läsandet, då vet ni. Då är det inte jag som hittar på längre. Då har jag fått tag i boken och börjat portionera ut ”De heliga preferenserna” i lagom doser.
För är det något jag har på känn så är det att det inte kan vara särskilt kul att vara ensam och Gud.


<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>


De heliga preferenserna återfinns i...

… En vid första anblick oansenlig bok, ungefär två fingrar tjock, rygg i brunt slitet läder. Bindningen lossnade enligt utsago en aning 1752 och reparerades klumpigt av en periodiskt drickande skomakare i Buenos Aires som sedan uppenbarligen glömde att läsa den eftersom dödsattesten som har återfunnits visar att karln till sist tog sig en enda lång period och sorgligen söp ihjäl sig. Obduktionen utfördes vid Buenos Aires nyöppnade akademi för blivande läkare och ingen, inte ens professorn som lade det förevisande snittet över buken, hade någonsin sett en så av absint och andra starka drycker förstorad lever. Organet finns fortfarande att beskåda inlagt i sprit och formalin i en försluten glasskål.
Boken dök upp igen 1827 i Valencia, Spanien, där den diariefördes och lades på en hylla för reparation i borgmästarens eget bokbinderi. Det var vid den tiden initierade källor, alltså brödraskapet de riktiga bokmalarna, började föra noteringar och kalla boken för ”The seldom seller number one” eftersom få människor fann den och ännu färre köpte den.
Vid tyskarnas intåg i Danmark under andra världskriget befann sig boken på ön Langeland i ägo hos en präst som troligen stulit den ur det dödsbos kvarlåtenskap som han övervakat och varit god man för. Dödsboets sinnessjuka änka hade, visade det sig, kusiner och tremänningar i Valencia. Änkan fördes till hospital svärandes och spottandes ett enda ord: ”Prästfan”. Sedermera vid 67 års ålder löpte prästen plötsligt amok och började tafsa våldsamt på bygdens konfirmander. Han blev entledigad från sin tjänst och förflyttad till Bornholm med hjälp av tyskarna. Prästens vidare öde är okänt och boken försvann. Att den genom tiderna haft låg omsättning beror främst på dess oansenliga skepnad, men också på den, vid första påseende, vilseledande titeln: "Vi ska alla den vägen vandra”.
En titel som i alla tider fört köpare som hållit i den på fel spår, så de valt bort den till förmån för något mer till synes nervkittlande. Man måste bläddra i den en stund, då först förstår man vilken dyrgrip den är.

Frukostfilosofi

Jag läser i tidningen mama. Man tror att det ska vara en bra tidning, riktad till föräldrar, kanske med lite sunda tips och råd. Så är det inte. Det är samma glassiga underklädsbilder på trådsmala brudar som i alla andra. En sorts mjukporr, kan man säga. Allt stilfullt, framför allt snyggt fotat.
Vad ger det för signaler till unga mödrar?
Nästa sida; fotomontage på Hollywoodstjärnor i bikini, ibland med barn i famnen, med bildtextkommentarer som: ”De ser till och med glamourösa ut när de fryser.”

Nästa uppslag: ”Goodbye Cellulite!”

Så en sida som ser seriös ut. Det handlar om att våra kärnfamiljer har blivit helt sönderslagna. Det står att 25% av alla barn i Sverige lever med separerade föräldrar. Jag börjar läsa: ”Tilde, Kristian Luuk, Jessica Andersson, Magnus Hedman, Peter Jihde… alla tillhör de den stora skara som har separerat från barnens pappa eller mamma. Och visst, det är ingen höjdare för relationen med de söta, jobbiga små kravmaskinerna.”

Jag baxnar. Vad har redaktörerna på mama för syn på barn? Vad har människor för syn på barn? ”Jobbiga Kravmaskiner?

Jag ögnar igenom artikeln. Ren skit, finner jag. Den lär mig ingenting. Den rapar upp lite statistik, helt utryckt ur det sammanhang där den samlats in medan en psykolog citeras lite hit och dit artikeln igenom.

Inte ett ord om att vi människor kan ha eller förvärva ett sunt förhållningssätt till varandra, till livet – eller till våra barn. Jag är inte värst kristen, men Jesus kallade detta förhållningssätt för KÄRLEK. I åtminstone tvåtusen år har vi alltså vetat om att det finns kärlek här i världen. Men de flesta verkar skita i det.

Jag slänger ifrån mig tidningen och ser på mina barn. De äter frukost. Tula utropar ”Uhäh” och pekar på smörkniven. Hon vill breda smör på mackan. Själv. Jag hjälper henne med smörkniven.

Kravmaskin? Nej, jag tycker inte det. Däremot är det hur spännande som helst att följa hennes hårda koncentration när hon ska smöra smör på mackan. Det riktigt kniper i hjärtat på mig.

Hon håller på i över tjugo minuter att smöra. Hennes hjärna och hennes kropp vill verkligen lära sig det här. Vilket skådespel att följa! Samtidigt kopplar jag av med en kopp espresso till – och hinner få undan lite disk.

Naya är i mina ögon inte heller någon kravmaskin. När har hon någonsin krävt något av mig? Det är snarare så att jag kräver massor av henne. Att inte reta lillasyster, att städa efter sig, att sitta still… Nu frågar hon om hon får ta det tea som är kvar i mammas kopp.
- Synd att mamma måste åka till jobbet, säger hon.
- Ja.
- Går det bra att jag tar tea?
- Det går bra.
Hon tar tea – och blir överförtjust att hon får dricka ur mammas finaste kopp.

När hon druckit klart säger hon:
- Jag tycker Ior också måste få frukost.
- Tror du inte han blir kladdig.
- Men pappa, Ior måste också ha frukost.
Jag överväger. Vi har sagt och inpräntat regeln: ”Ingen lek vid bordet”. Men nu handlar det inte om lek. Det handlar om att kompisen Ior också måste få frukost. Vilken tyrann vore jag inte om jag förbjöd en sådan älskvärd vänlighet från min dotters sida? Klart kompisen ska ha mat.
Jag nickar godkännande.
Och Naya strålar.

Mina så kallade "jobbiga kravmaskiner" har givit mig en underbar start på dagen. Igen. Sen gungar vi och bygger lite på vedboden. Jag får inte upp värst många plankor på väggen, men vi gör det tillsammans. Under tiden väntar vi och räknar ned tiden allihop: Naya, Tula, Ior Scoobidoo och jag att mamma ska komma hem.
Det är det bästa vi vet, när vi hör mamma ropa i dörren att hon är hemma.

Skolvärlden

En författare som trivs på scen, bild från Gudmunbrå/Ådalsskolan.

En del av mitt jobb som författare är att åka runt på skolor och försöka inspirera. Vad är jag för en figur på scen? Vad bidrar jag med? Och vad hinner jag på några timmar uppleva på skolorna jag besöker? Den bild jag får genom tidningar och media stämmer inte med den bild jag själv upplever. Det är inte total kris på våra skolor. Det är tvärt om ganska bra. En del skolor är riktigt bra. Jag känner att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att jobba där. Och för den delen, gärna släppa dit mina barn, utan att få en stor ångestklump i magen.
Är det undantagen man lyfter fram i tidningarna? Det måste vara det. I snabb takt har jag den senaste tiden besökt Primrose i Östersund, Ånge Gymnasium, Gudmunbrå- och Ådalsskolan i Kramfors, GB Gymnasiet i Sollefteå, Ramsele skola, Vallaskolan Frösön och Timrå Gymnasium.

Jag har besökt hundratals skolor. De flesta av dem fungerar bra.
Jag har sett en enda skola i total kris. Min egen.

För några år sen besökte jag den skola jag själv gick i Stockholm. Det var förfärligt, närmast en chock. Utanpå syntes inget, men inuti såg den ut som ett bombat och utbrunnet hus i Beirut. Det hade eleverna ställt till medan lärarna gjorde jag vet inte vad. Blundade? För det är så att jag inte har varit på en enda skola som har för få vuxna. Vuxentätheten på våra skolor är stor. De flesta skolor har en vuxen på nio elever. De sämst ställda har kanske en vuxen per elva elever. Resurskrisen som det ständigt skrivs om i media är för mig obegriplig. Våra skolor är personaltäta.

Finns det en brist och uppstår det problem beror det på att man på lärarhögskolan lär ut fel saker. Man lär inte ut ledarskap. Att hålla en lektion inför en större grupp än tre kräver ledarskap. Denna enkla sanning har försvaret i alla tider insett. Inte skolan.
Man har på senare tid i regeringskansli och riksdag blivit varse att lärarutbildningen på flera punkter är undermålig, men fortfarande talar man om fel saker. Man har inte begripit att det är bristen på ledarskap som är den springande punkten.

Som tur är överväger ändå de skolor där människorna någorlunda trivs, elever som vuxna. Hela tiden uppstår problem, men man tar itu med dem. Skolsverige är inte ett bombat Beirut, så som min egen skola såg ut för bara något år sen.

På de flesta håll finns den viktigaste ingrediensen; tillräckligt många engagerade vuxna, som trots lärarutbildningens fatala brister i ledarskap, på plats och i skarpt läge, lär sig leda sina elever och på så vis får till en skön atmosfär och arbetsmiljö.

Timrå Gymnasium

Oftast när jag håller föredrag brukar jag få blommor i present. Helt knäppt, egentligen, särskilt här i Norrland. De där blommorna dör alltid i bilen på väg hem, utsatta för olika temperaturchocker som de blir. Jag brukar tänka att blommorna ändå kan vara bra att ha. Ifall jag kör i diket kanske de kan kastas under hjulen så jag kommer upp igen.
Timrå Gymnasium var trevligt rakt igenom. I lärarrummet diskuterade jag dataprogramspråksyntax med en lärare. En annan lärare kom med nyfödd bebis och vi kelade med den. Elever hade tillåtelse att komma in på lärarrummet för att ställa frågor. Det är inte alla skolor som tillåter det. Här fungerade det utmärkt. När jag höll mitt föredrag blev det varmt och trevligt i publiken. Skitsköna killar, helt enkelt. Efteråt fick jag dubbla applåder. Första gången det händer. Och jag fick till min fasa en present som eleverna begärde att jag skulle öppna medan jag fortfarande stod på scenen. De väntade ivrigt att se hur jag skulle reagera. Det visade sig vara en kokbok, men inte vilken som helst. Den handlar om hur man lagar mat på Djingis Khans vis. Helt perfekt för mig! Boken heter:

”Imperial Mongolian Cooking”.

Den innehåller maträtter som ”Himalayan potato curry” och ”Uzbek walnut fritters”. Den frestar även med deserter som: ”Chinese chesnut mound with cream and glazed fruits”

Den bästa och roligaste present jag fått efter ett föredrag.
Första gången på 13 år som en arrangör verkligen tänkt till och varit lite originell.

En granne

© HovslagarDaniel alias ”Nita Järnet”

Jag har inte själv sett den ännu. Björnen. Jag har bara sett skit i skogen efter den. Däremot har jag en cool granne, ”HovslagarDaniel”, som tidigare arbetat som pressfotograf, inte bara sett björnen utan tagit bild på den. Pressfotograftakterna sitter i. Bilden är färsk, togs av ”HD” med den dåliga kamera som finns i en del mobiltelefoner. Han lyckades få upp mobilkameran och ta bilden utan att köra i diket.
Bilden är tagen kanske tusen meter hemifrån mig. Björnen går i riktning mot min gård.
En kilometer norr om min gård har HD sett vad han tror är vargspår.
Någon dag när jag får tid över måste jag dit och kika.

Jag har sett lo. Jag har björn och varg kvar.

Vallaskolan

Som vanligt förberedde jag mig våldsamt noggrant inför min föredragning på Vallaskolan. Att komma som en slapptask, oförberedd, inte veta vad jag ska säga, duger inte. Det vore att visa de 200 elever jag skulle träffa bristande aktning. Det är illa nog att skolan tvingar dem att lyssna på en författare i en timme, är jag dessutom oförberedd anser jag att jag utsätter dem för värsta sortens skit.

För några år sedan skrevs det om Vallaskolan i lokaltidningarna. Det stod inte rätt till. Man nådde inte uppsatta mål. Men jag märker det genast när jag möter eleverna. Nu står det bra till på Vallaskolan, Frösön. Jag kan skämta, lämna ut mig, vara lugn och naturlig. Jag behöver inte begära att de ska lyssna. Inte höja rösten. 200 elever ger mig efter föreställningen tummen upp och varma applåder.
Efter tretton års kringkuskande på skolor borde det vara rutin. Ändå blir jag fortfarande lika glad.

Jag travade vidare till rektorsexpeditionen. Jag sade som det var: ”Kul att vara här! Jag vågar påstå att den här skolan funkar bra just nu!”
Rektorn blev givetvis glad, fick en sorglös stund och solade sig i mitt beröm, men så rynkades pannan och rektorn sa att jag säkert förstod att de också hade problem. Till min häpnad började rektorn helt öppet rada upp problem och vilka insatser de satte in för att jämka, reparera och komma till rätta med dem.

Hur förklara den värme jag kände? Man hade grepp om saker, man var till tänderna engagerade och satte in åtgärder. Man hade en plan, en vision – och man strävade vidare, fast totalbilden i mina ögon redan var toppen. Jag märkte att man på skolan hade ett synsätt: Problem var inte problem utan sågs som ”uppgifter att lösa”. Vi kom in på klavertramp. Hur oerhört lätt det är att agera fel som skolledare. Man har ögon på sig, från alla håll. Hela samhället bryr sig hur en skola fungerar. Ändå måste man agera. Våga. Ibland vara tuff.

Jag gick till personalrummet; det var som att komma in i ett ljust och luftigt specialdesignat rum som ställts i ordning för fotografering till en glassig inredningstidning. Jag fick veta att det inte kostat just någonting att fixa det. Det var två brinnande och engagerade lärare som grejat allt. Bild och slöjdlärarna hade även gjort elevernas ”rastrum” eller vad vi ska kalla det; helt otroligt snyggt och härligt.

Tänk: Två lärare som jobbar fullt med jobbet – och dessutom fixar trivsel till alla på skolan. I min värld är det sådana människor som är de riktiga hjältarna. Men det handlar också om att släppa fram dem, inte kväva dem.

För det räcker inte att en eller två eller tre lärare brinner.
Då brinner de ut rätt fort.