En icke hållbar hållning

Idag skulle jag lite snabbt kolla en grej på nätet och till min förvåning rasslade modemet ingång med hela 52.2 kbits, det vill säga nästan full hastighet. Det tog till exempel bara någon minut att ladda DNs första sida, mot tjugo minuter sist jag försökte.

Måndagen den 25 juni skrev jag i bloggen om att blygas. Att jag blygdes främst över att läsa en del andra bloggar.

Denna blygsel kom sig inte av någon privat blogg, som en del trott och oroat sig över via mejl, utan av att jag råkade läsa några professionella bloggar, skrivna av sådana som på ett eller annat sätt får betalt för att häva ur sig saker på nätet.

Vi behöver här inte namnge någon, men dessa bloggars allmänna hållning var tvivlande, misstrogen, i sämsta fall misstänksam. Man hävde mer som regel än undantag ur sig oreflekterade och kritiska omdömen om snart sagt vem som helst.

Inom filosofin finns en gren som kallas skepticism, vilken kunskapsteoretikerna inte tar på allvar eftersom den faller på sin egen orimlighet.

Att skriva på det vis dessa bloggare gör är ur filosofisk mening att vara skeptisk.

Det har tagit mig en månad att formulera en, hoppas jag, oantastlig filosofisk sats, vad jag egentligen lärde mig genom att snudda vid dessa personers obehagliga bloggar. Min slutledning formuleras i skrivande stund på följande vis:

Att vara skeptisk är att inta en icke försvarbar hållning.

Satsen gäller såväl dessa bloggare som allmänt.

Satsen gör alltså anspråk på att vara en allmängiltig tes som det tog mig en månad att klura ut genom en rad logiska steg och uteslutningar.

Jag lovar, sådan tid lägger ingen av de nämnda bloggarna ned på någon enda av sina meningar eller tankar...

Nu klurar jag vidare på om jag kan expandera denna sats att omfatta ytterligare mer för jag skulle gärna vilja kunna skriva:

Att vara skeptisk är att inta en icke försvarbar hållning till livet.

Visst kan jag skriva så, men är denna senare sats lika sann som den första?
Denna sista sats finner jag mycket förförisk, men bör man överhuvudtaget sprida saker som kanske inte är sanna?

Att reflektera ett grand kan till synes förstumma en. Man blir tyst långa stunder. Man vill inte säga saker på måfå.

Allt medan det finns andra som mer än gärna säger saker - och dessutom gör ett nummer av att vara elaka.

Försök att blogga

Tja, denna gång tog det 17 minuter att logga i, ytterligare drygt fyram minuters väntan på att jag skulle kunna börja mat in text i denna textruta...

Jag avser att fortsätta blogga, men jag får vänta på att de lagar teleledningen.

Det tråkigaste när man ringer och felanmäler är att teleoperatören alltid ber en kolla sin egen utrustning. Det har jag gjort. Min dator går blixtrande snabbt på hotell och hemma hos svärmor...

Nu är ledningen felanmäld för säkert 25:e gången det senaste halvåret...

I väntan

Jag var lovad bredband till senast november förra året. Sedan flyttades det till februari. Sedan april. Nu är det juli och leverantörer och gräventreprenörer lovar inget längre…

Vår telefontråd är så dålig att det ofta tar över 7 minuter att bara logga in på blogger för att skriva ett inlägg, eller svara på en kommentar.

Jag tar därför lite semester från allt vad uppkoppling heter ett tag.

Att blygas

Var går gränsen mellan personligt och privat?

Vad ska man skriva i en blogg?

En del blogginnehavare häver ur sig mer grejer om sig själva än jag skulle avslöja ens för en sådan där professionell lyssnare som stödjer sig på den kvasivetenskapliga läran om psykoanalys och som har tystnadsplikt. För jag tror inte på prat. Än mindre tror jag på kokainisten som hittade på psykoanalysen. Ett av hans mest grundläggande fel var att han till varje pris ville göra en dogm av vår sexualitet.

Jag tror inte att man kan prata av sig bekymmer. Sin nöd. Eller på det viset få sitt behov av tröst mättat.

För något år sedan var jag inne på samma tema. Varför skriva blogg?

Det jag verkligen vill skriva och formulera det skriver jag i mina böcker. Där tar jag mig tiden att tänka och formulera det jag vill få berättat. Bloggen blir på det sättet endast en avskrädeshög för jag vet inte vad för slags texter – eftersom jag inte ens vill vara vare sig personlig eller privat här – eller har dålig kläm på var gränsen går mellan det personliga och privata. Min självbiografiska debutroman ”Månskensligisten” suddar ut dessa gränser fullständigt – och där berättar jag mer än jag skulle göra för någon enda människa, och den boken säljs fortfarande pallvis, och det är det som är det märkvärdiga, för här i bloggen vill jag fortfarande inte skriva.

Jag blygs över att skriva i bloggen.

Jag blygs att vara oöverlagd. Oövertänkt.

Det har gått så långt att jag ibland blygs över korkade saker andra bloggare skriver – vad det verkar, helt utan att blygas.

De allt ovänligare affärsuppgörelserna

Jag har alltid försökt göra rätt för mig och jag äger en vilja att betala mina räkningar i tid, men numer är det mer regel än undantag att jag tvingas betala förseningsavgifter och dröjsmålsavgifter.

Vägverket är värst. De skickar ut sina räkningar med så liten tidsmarginal att jag sällan hinner betala i tid. Fick just en avi från vägverket med posten idag. Den ska vara betald inom 12 dagar. Annars.

Jag frågar mig varför? Jag är uppvuxen i ett samhälle där det varit kutym att ge kunden en månad på sig att betala.

Man kan vara på semester.
Man kan ha strul med sin uppkoppling.
Man kan även ha strul med sin postgång.

Varför ger de mig endast 12 dagar att betala en registeravgift som dessutom kommer att gälla ett helt år i förskott?
Varför kunde de inte sänt ut blanketten 20 dagar tidigare?
Varför har de så snäva rutiner?

Allt fler myndigheter, verk och privata företag har hängt på denna trend. Vi får allt snävare med tid att betala våra räkningar.
Det är som en kvarleva från 90-talet då ekonomiska controllers rusade igenom varje företag, och offentlig verksamhet, vilt skrikande: ”Ni måste tänka på er CASH FLOW”.

Cach Flow var under nittiotalet det heliga mantrat. I dess efterdyning håller man nu på att se över varje betalningsrutin och mantrat har blivit: ”Pengarna in först, sen levererar vi kanske den service folk vill ha”.

Jag vet inte. Jag har betalat räkningar i 30 år. Jag kan inte minnas att jag betalade ett enda dröjsmål de första 25 åren. Nu kommer dessa krav allt tätare. Inte för att jag vill fuska, utan för att jag helt enkelt inte hinner.

Företag och offentlighet kräver av mig att betala snabbare än jag kan. Min postgång och min internetuppkoppling är inte snabb nog för det samhälle jag lever i. Och jag har fyra mil till närmaste kassaservice som tar hutlöst betalt för att utföra den enklaste betalning åt mig.

Det här borde vi kräva lagstiftning kring. Det här är banne mig en folkhälsofråga.
Åtminstone jag känner mig alltmer pressad och stressad. Räkningarna blir allt svårare att betala i tid.

Vem kom överhuvudtaget på att mäta ett samhälles lycka med hjälp av ett transaktionshastighetsindex; ju fler transaktioner per capita och år, ju lyckligare är vi?

För det är ju faktiskt vad Cash Flow handlar om.

Zlatan och Beckham

Inatt drömde hustrun att hon fick en puss av Zlatan.
Inte nog med det. Han kom inflygande, sent till träningen, i helikopter. Sen sket Zlatan i träningen lite lagom nonchalant sådär, för att istället pussa på min hustru som stod och tittade på de svenska gossarnas uppladdning inför det som komma skall.

Jag tror nu inte på Freud. Ett enda dugg. Men ändå kan jag tyda den här drömmen.

Jag har att rycka upp mig innan hustrun vill ha någon yngre!

För förut har hon ”bara” drömt om Beckham.

Veckans uttalande

- Jag är en absolut äkta demokrat. Saken är den att jag är den ende, det finns helt enkelt inga fler i världen.

Sagt av Putin enligt TT.