De icke könsneutrala barnen

Med inställningen: "Ha! Jag har två händer och 4 tänder som fixar alla hinder ni kan hitta på" – går sonen lös på allt; och forcerar allt.


Jag har läst det i böcker. Forskare på TV har sagt samma sak:
De påstår att pojkar och flickor är könsneutrala i många år, att skillnaderna kommer först när organ som hypofysen och äggstockarna och testiklarna får för sig att börja producera östrogen respektive testosteron.

Det är skitsnack.
Jag har inget stort statistiskt underlag, men genom att iaktta mina egna barn och de i bekantskapskretsen ser jag att det är en våldsam och egenartad skillnad mellan pojkar och flickor.

Skillnad 1:
När flickor slår sig gråter de jämrande, som om det gör ont och de vill ha tröst.
När sonen slår sig skriker han inte för att det gör ont, utan för att han är förorättad och förbannad på världen som hade mage att gå honom emot.

Skillnad 2:
Sade jag ”Ajabaja” med en knivsudds grad skrovligare röst än vanligt, (alltså inte ens strängt) till mina flickor när de var små och var i färd med att ta i den glödheta vedspisen lyssnade de, nickade prinsesslikt och förståndigt och rörde aldrig vid spisen, inte ens om jag inte var i rummet.
I 15 månader har jag försökt allt; jag har sagt det, förklarat det, skrikit mig hes och VRÅLAT ”Ajabaja” till min son. Resultat noll. Han kastar sig fortfarande med ännu större iver mot spisen vid varje varning. Dessutom; jag har huggit tag i honom, släpat bort honom, knäppt honom på fingrarna, hållit hans fingrar svidande nära glöden. Kort sagt, ingenting hjälper. Han inte bara rör vid spisen, han öppnar luckan, rotar i rostret, sticker in hela huvudet, sveder luggen och bränner sig titt tätt. Ändå. Han ska dit igen och igen och igen och igen.
Det sprakar ju och är livsfarligt spännande – eller hur nu unga representanter av mitt eget kön tänker. Om de tänker.

Skillnad 3:
Våra flickor kan leka tyst – och finna nöje i det!
Vår pojke ruskar och slamrar i allt, kastar saker så att de låter och smäller. Annars är sakerna inte kul. En sak som inte låter är per definition inte kul – och tas inte upp till lek igen, såvitt man inte kan manipulera sönder grejen, för att försätta saker i olika grader av sönderfall är också kul!

Skillnad 4:
Höjer jag av misstag rösten eller ändrar tonläget knappt förnimbart kan jag få mina döttrar att falla i tröstlösa tårar som kan pågå i timmar, eller åtminstone tills fyra liter glass kommer på bordet, och det händer helt utan att jag har velat inskärpa något eller varit det minsta arg. Jag råkade bara uttrycka mig lite högljuddare än vanligt.
Jag kan skrika och varna och göra min läskigaste röst utan att min son reagerar, eller snarare – han skrattar åt sin roliga far och fortsätter att öppna spisluckan, ugnsluckan, klättra utför brandstegen, hänga ut genom fönstret eller dänga sönder finporslinet eftersom det krasar så skojigt och jag skriker ännu högre då.

Skillnad 5:
Jag kan kasta upp mina flickor i luften, men det finns en gräns som jag lärt mig, gör jag det för våldsamt och plötsligt uppstår gråt – de finner det läskigt.
Ju hårdare och vårdslösare jag kastar min son, ju mer förtjust blir han och råkar jag dänga honom lite i väggen eller i taket bekommer det honom aldrig illa, utan han skrattar bara ännu mer, medan minsta förnimmelse av närhet till tak eller vägg för flickornas del leder till stor katastrof – ”Jag kunde ha dött pappa! Så där få’ru inte göra”.

Skillnad 6:
Jag kan redan brottas hårdare och mer på riktigt med min ettåriga grabb än jag kan med döttrarna som är 3 o 5 år gamla…

Skillnad 7:
Mina döttrars alla utandningar, utdunstningar och svettningar är fräschare och doftar godare än det som en gång kom in i deras kroppar. Dessa små förtjusande eteriska varelser är helt enkelt små reningsverk.
Allt som min son får i sig kan bli – och blir – några grader äckligare. Han har redan svår fotsvett, rapar högt och karlaktigt, fiser och beter sig och luktar i största allmänhet som karlar gör, det vill säga illa.

Skillnad 8:
Teknik är inget för flickor. Jag vill påstå att mina döttrar är intelligenta, men låsmekanismer och annat är inget de funderat över en enda sekund under sina fem första levnadsår.
Sonen däremot har redan klurat ut alla barnsäkra lås, på ugnen, på skräp- och återvinningsbehållaren, på vedspisen, fönsterhakarna, alla husets dörrar och så vidare. Han tar sig in och ut överallt – och når han inte flyttar han vilka möbler som helst för att kunna klättra på dem och nå även lådan som står på det manshöga kylskåpet.

Skillnad 9:
Flickor slåss inte spontant. De tar till och med emot stryk från sin mycket mindre lillebror som redan funnit ut att det är jätteeffektivt att dra dem i håret – då ramlar de stora flickorna omkull, gråtande.
Och när de ligger ned kan man med fördel sätta sig på deras huvuden och hoppa på dem.

Skillnad 10:
Jag har verkligen försökt avstyra det jag själv hatar: Flickornas totala fäbless för rosa prinsessleksaker. Sic! Men icke: Lekrummet är efter fem års flicktyranni proppfullt med rosa tjafs. Nu kommer sonen in, väljer pricksäkert, bilen, båten, loket och vräker undan det rosa tyllet som var i vägen.


En annan skillnad. Flickorna har aldrig gått från gården under alla dessa år. De blir ängsliga av bara tanken. Sonen försvinner redan dagligen. Man får springa och leta efter honom. Lämnar man honom utan uppsikt i större tidsrymder än man hinner säga till någon av flickorna: ”Nej snälla, ha mössan på dig, det är kallt ute”, så är han borta. Spårlöst försvunnen.