Brev till blivande författare

Genom alla år har jag svarat personligt på brev från alla de blivande författare som av en eller annan anledning fått för sig att skriva till just mig för att fråga hur man gör för att få en bok utgiven på ett förlag.

Jag vet inte hur man gör. Jag är den sämsta att berätta och råda. Rätt ofta känner jag mig desillusionerad, ibland rentav slagen till marken. Det är kul att skriva och vara författare, men det finns en fas av yrket som är tung, blytung, själva utgivningsfasen. Även med en succéliknande bok i bagaget är det tungt att kontakta nya förlag för att ge ut en ny bok.

Jag hör talas om författare, som faktiskt skriver sämre säljande böcker än jag själv, som har den finaste och lyckligaste relation till sina förläggare. När jag hör dessa solskenshistorier fattar jag precis ingenting.

Så, de som av otur eller annan anledning vänder sig till mig för att få råd får höra en ganska nedslående historia.
Den senaste som skrev till mig och frågade om råd fick detta svar:


Hej XXXX
Förlåt att jag dröjt med svar. Orsakerna är många och de vanliga ursäkterna att jag haft ont om tid skulle vara lätta att gömma sig bakom, men det beror främst på att jag känner mig ledsen över att jag istället för att hjälpa din entusiasm att växa måhända kommer att hämma den.

Ändå, det bästa är att vara beredd på den verklighet du som författare har att möta. När en författare tar kontakt med ett förlag kan denne till en början känna sig väl till mods, de låter trevliga och lovar stort att de ska titta på det man sänder in till dem.

Sen förnimmer man ingenting, möjligen ett totalt och ihållande vakuum. Eller snarare, man får aldrig reda på vad som händer. Man ringer och frågar, då har de glömt bort en. Man blir konsternerad, och i hemlighet så sårad att man kommer av sig och inte minns att man hade fler saker att fråga. Man tvingas ringa upp igen efter några dagars svår vånda, då vet de inte ens vart manuset tagit vägen, och det händer att de blir vresiga och fräser omotiverat åt en. På deras tonfall förstår man att man är en mycket störande individ som de helst vill slippa prata med.

Personligen hade jag en sagolik tur med mitt första manus; ”Månskensligisten”. Redan efter 17 dagar ringde Bonniers upp mig och sade att allt var klart. De gjorde sig till och med omaket att spåra upp mig och fick tag i mig på en fallskärmsklubb. Det var en lördag, en röd lördag.

Så kan det alltså också gå till, att förlaget spårar upp författaren en helgdag. Att förlaget visar sig vara ivrigt att ge ut det man skrivit – och att de till varje pris vill meddela författaren fortast möjligt innan något annat förlag tar boken, eftersom förlagen vet att man oftast skickar till flera samtidigt.

För att detta ska ske måste förlaget uppleva två saker: Att manuset är bra och har potential att sälja.
I själva verket är den främsta måttstocken det sistnämnda, att de tror sig kunna tjäna mycket på boken. Denna tro åsidosätter hastigt alla andra kriterier, sådant som litterär kvarlitet och andra subtila värden. Det är därför det ges ut så mycket skit. Viktigaste kriteriet är och förblir att det går att sälja. Mängder och åter mängder.

Sedan min debut, som gick så lätt och smidigt, har jag gett ut ytterligare fyra böcker. Varje bok har varit en strid på liv och död att få ut och under långa perioder har själva processen gjort mig djupt deprimerad. Förlagen svarar inte. De glömmer mig. De lämnar inte tillbaka manus. De är otrevliga. Jag skaffade till och med en agent, som ju ska stå på författarens sida i alla lägen. Denna agent sket fullständigt i mig och min bok, visade det sig. Så, efter mycket trassel bytte jag agent, och har numer agenten endast för utlandsförsäljningen, om det nu blir någon sådan. Att ha agent i Sverige har jag alltid tyckt varit onödigt, men ett tag gav jag upp eftersom jag ville ha någon mellan mig och de otrevliga förlagen.
Dock, nu har jag ingen agent för den svenska marknaden eftersom de drar kraftig procent. Istället biter jag i det sura äpplet och tar alla förlagskontakter själv, hur obehagligt det än är.

I början blev jag väldigt ledsen över den bryska behandling jag tyckte att jag fick utstå från förlagens sida. Det blir jag inte längre. Jag börjar inte bara bli härdad utan även förstå hur förlagen har det. De är aktiebolag. De ska leverera vinst till aktieägarna och de råkar sälja den svåraste sorts produkt som finns, böcker. Och de får in floder av manus varje dag.

Det år jag skickade in min debutroman; ”Månskensligisten”, fick Bonniers in 1852 romanmanus till påsikt. Under de 17 dagar det tog dem att ta ställning för min Månskensligist hanterade min förläggare och hans medarbetare ytterligare 109 andra manus. Varje månad år 1993 strömmade det förbi 154 manus på den avdelningen. Manus som skulle skumläsas, varav några utsågs att bedömas vidare i en djupare läsning, flertalet skickas tillbaka till författaren så fort som möjligt. En del tappades säkert också bort…

Förlagen har ett helvete att välja rätt i denna aldrig sinande ström av manus, att göra en vettig bedömning av vad de kan tjäna pengar på. Det händer att förlagen begår fatala misstag; Pippi Långstrump blev först refuserad, likaså tidernas största kassakalv, Harry Potter. Man kan undra hur de förläggare som refuserat dessa vinstmaskiner kände efteråt, hur mycket alkohol det gick åt för att döva den smällen. Eller vad de nu tog till. Att ha fått in och läsa Harry Potter och refusera kostar trots allt miljarder i förlorade intäkter…

Om det är trångt i porten att få ge ut en vuxenroman så är det ännu svårare att få ut barnböcker. Det är fler därute som har fantasi och vill skriva just barnböcker. Jag har själv skrivit tre barnböcker. En av dem har jag även låtit illustrera. Detta illustrerade manus sände jag samtidigt in till sex olika förlag. Jag brydde mig inte längre om att ringa eller prata med alla. Jag drog lott och ringde endast Bonnier Carlsen. En trevlig röst tillhörande en kvinna talade om för mig att de varje år fick in 3.600 barnboksmanus, varav några få, kanske någon enstaka nykomling, ges ut.

Mindre förlag, sådana som Opal, som ger ut exempelvis Pettson och Findus kan ibland ha en något tillbakalutad hållning och enbart satsa på den kassako de just råkar ha i stallet. De är alltså lika svårflirtade som de stora förlagen som besväras mer av den veritabla störtloden av manus att sortera. Alla författare skickar på chans sina manus till de stora, vilket medför att bara manus och refuseringshanteringen blir en ganska stor kostnad för dem. De hinner inte ens vara riktigt trevliga, vilket de säkert skulle vilja, men skulle kosta alldeles för mycket eftersom förlagen då skulle behöva anställa ytterligare en stab men människor som hade till enda uppgift att sitta och ringa och trösta alla ledsna författare ute i landet.

Sett så har man som författare bara att acceptera varför förlagen ibland låter så besvärade när man ringer och vill tala med dem om den fantastiska bok man just skrivit.

När man sänder in en barnbok har man rent statistiskt inte så stor chans att få boken förlagd. I 3499 fall av 3500 får boken avslag. Detta avslag kan dessutom ta lång tid att få bekräftat och förlaget kan i hanteringen rent av tappa bort en. Så ser det ut.

De flesta förlag försöker dock att klara av varje refusering inom 6 veckor. De tjänar inte på att ligga på manus de inte vill ge ut. Att det ibland fastnar hos dem beror oftast på mammaledigheter, sjukdom, personalomsättning och sådana omständigheter.

Av mina sex insända barnbokmanus till lika många förlag fick jag tillbaka fyra. Två förlag tappade bort mig i hanteringen och de som svarade skrev standardsvaret att: ”boken inte passade in i deras utgivning för tillfället.”

Bara samma dag jag som barnboksförfattare postar mitt manus är det tio andra som samtidigt skickar sina manus till samma förlag.

Alla författare bryr sina hjärnor med tankar och frågor kring hur de ska fånga förlagets intresse. Jag tror ärligt talat inte att det går, att det inte finns några sådana knep, förutom historiens äldsta; att man råkar känna någon på ett förlag, att man ibland kan komma före i kön genom ett slags svågerpolitiksprincip.
Jag känner ett sådant fall som fått hjälp genom känningar, men jag känner även motsatsen, att vänskapen istället gjorde att vännen inte såg och upptäckte sin författarväns fina text.

Det som till sist bär ett manus till publicering är att inte bara förläggaren. När ett manus börjar granskas djupare är förläggaren inte ensam. Han eller hon samlar till ett redaktionsmöte och flera är med och gissar och tror och gör den ekonomiska bedömningen om de ska satsa på boken.
Att trycka en bok är dyrt. Särskilt barnböcker som har färgtryck. Därtill kommer distribution och det förlaget fasar, att behöva betala frakt på osålda returer.

Branschen funkar på det märkliga viset att bokhandeln får hem böcker gratis, och de sänder även tillbaka osålda returer gratis. På så vis är det är förlagen som tar all ekonomisk risk.

Därför drunknar förlagen i manus de aldrig kommer att ge ut. Många av dessa manus har stora förtjänster och kvaliteter. Ändå kommer de aldrig att ges ut. Ingen vågar satsa pengar på dem. Man anar och tror att de inte är tillräckligt kommersiellt gångbara.

Förläggaren kan många gånger äga en vilja att ge ut flera av dessa manus som sållas bort, men han vet samtidigt att han inte har råd att misslyckas. Så, vad kan jag till sist säga för att ändå inte knäcka din eller någon annans entusiasm?

Det finns många förlag och de personer som jobbar på dessa olika ställen har naturligtvis inte samma smak.
Säger några förlag nej, kan det ändå finnas förlag som vill ge ut just din bok.

Och som sagt, man kan ha en sagolik tur. Så som jag hade i min debut!

Här en förteckning över svenska förlag.

www.forlaggareforeningen.se

.