fredag, maj 08, 2009

Att ge upp hoppet

Bild från påbörjat manus. Arbetsnamn: Kapselhopparen. Den kommer aldrig att bli av.

Jag är inne i en process och jag vet inte vart den kommer att leda. Jag vet inte ens vad jag vill den ska leda till.
Det handlar om att ge upp hoppet.
Det kanske låter konstigt.
Men jag håller just på att upptäcka att man kan må bra av att ge upp hoppet.

Min hårda och absoluta strävan den senaste 20 åren har varit att bli författare. Så sent som förra veckan ville jag fortfarande bli författare.

När jag håller föredrag eller skrivkurser får jag ofta frågor kring mitt skrivande. Folk kan se häpna ut när jag erkänner:

- Jag är nybörjare inför varje bok. Jag vet inte hur man gör. För varje bok måste jag hitta formen, språket, för just den berättelsen. Jag är ute på tunn is varje gång jag startar, ja hela färden går över väldigt tunn is och jag vet aldrig om det kommer att bära.

* * *
Vad få vet är att jag skrivit lika många böcker till.
Alltså; Fem utgivna.
Fem i papperskorgen, sen uppeldade i lågor.

* * *
Förfärligast ur alla aspekter var boken, mitt storartade stilistiska experiment, som gick fram och tillbaka mellan mig och förläggaren på Bonniers fyra vändor.
Varje gång sa förläggaren:
- Intressant. Det här är bra... Men inte kommersiellt gångbart.

I all rättvisas namn måste det även sägas att förläggaren gjorde allt som stod i hans makt att hjälpa mig igenom.
Men det gick inte.
Projektet kapsejsade. Jag gav upp efter fyra vändor.
Den gången var det inte skönt att ge upp.

Jag vågar, orkar inte räkna alla arbetstimmarna. Snabbt överslag ändå. Mer än 3000 timmar. Vid datorn för att bara korrigera i det där stilistiska intressanta men inte kommersiellt gångbara experimentet.
Lägg därtill svettiga sömnlösa nätter i vånda för att hitta en ny form för boken - som Bonniers sen ratar. Igen. Och igen.

* * *
Och nej. Jag vill inte lägga ut det litterära experimentet på nätet.
Vare sig jag eller förlaget ansåg det färdigt.
Hur andra gör bryr jag mig inte om, men jag vill inte släppa ifrån mig texter som inte är klara.

* * *

Av ekonomiska skäl har jag nu gett upp hoppet.
Jag vill inte bli författare mer.

Det är den största befrielse jag känt.

Jag har tidigare inte förstått vad pjäsförfattaren John Osborne
menade när han skrev:

"Sen jag gav upp
hoppet, mår jag
mycket bättre."


Jag har alltid flinat lite åt strofen, tagit den som en tokrolig liten grej, sådär.
Jag tycker fortfarande frasen är rolig, men nu är den dessutom sann.

* * *
Jag ger upp. Jag är inte författare mer.
Jag ska söka vanliga hederliga kneg och därmed kopplar jag helt bort författandet.

* * *

Samtidigt, i det parallella universum som ligger jämte mig i mina drömmar vet jag:

Ja, jag är fullt på det klara med att jag lurar mig själv.
Egentligen.
Jag kommer i verkligheten aldrig att kunna sluta skriva.
Grejen är bara att min hjärna funkar på så sätt att jag bara kan göra en sak ordentligt i taget.

Nu söker jag andra jobb för första gången sedan 1989.

Först ställde jag in mig på att söka städjobb, för att kunna komma hem med en lika utvilad som skrivtörstig hjärna.
Plötsligt flyttade jag fokus helt.
Fråga mig inte hur det kommer sig eller varför, men jag började söka svåra säljjobb som är helt baserade på provision och som kommer kräva att jag vrider musten ur mig helt för att lyckas.

Att jag fattat beslutet just precis nu i en lågkonjunktur kan tyckas absurt.
Det finns förskräckande få jobb att söka.

Det spelar ingen roll.
Jag klarar inte av att hålla min frilansande lilla skrivfirma flytande längre.
Eller orkar inte.

Båda utsagorna är lika sanna.

* * *
Jag trodde aldrig att jag skulle ge upp hoppet.
Nu när jag gjort det undrar jag:
Varför gjorde jag det inte tidigare?

Lättnaden är enorm.

I vart fall just nu.

* * *

20 kommentarer:

Olof Bjarnason sa...

Jag vet inte om jag ska säga grattis eller det var tråkigt att höra :|

Lycka till hur du än gör !!

Kram

Anaïs sa...

"Loosing all hope is freedom". - citerat ur "Fight Club"...
Njut av lättnaden. Sedan kan du ju alltid ändra dig. ;)

Markus "LAKE" Berglund sa...

Jag vet inte heller vad jag ska säga, men det är en enormt ynnest att få följa dig i denna process Anders.

Och vad du än gör, sluta inte skriv. Även om du inte kan livnära dig som författare, så vet jag att du kommer kunna påverka och beröra många människor med dina texter, så släpp aldrig pennan!

Lyckönskningar!

Gun Svensson sa...

Instämmer med alla de andra - du behövs i världen - du delar med dig och gör den bättre genom det.

David sa...

Oj.

Men, du lyckades ju faktiskt vara författare ett tag. Trots att du nu givit upp hoppet så lyckades du ett tag. Det kanske är därför du inte mår dåligt av det? Det är nog som det ska vara.

Lycka till. Sen innebär väl inte yrkesförändringen att du kommer sluta skriva? Det kommer bara ta lite längre tid, inte innebära så mycket stress. Något du gör när du känner för det?

Men, provisionsförsäljare? Hela konceptet är ondskefullt, du kommer behöva lära dig manipulera...

Peter Madison sa...

Du behöver ju inte ge upp bara för att du "givit upp". Omgruppera tänket och tankestyrkorna och go with the flow ett tag. Once a författare always a författare, enligt mig. Dina ord kan ju aldrig tas ifrån dig och det vore synd för världen om de gick miste om dem, världen behöver dessa ord. Så är det.

Ut och åk bil under himlarna nu med fintoyan och veva ner rutan och blås ut hjärnan på allt det gamla och tryck in lite nya vindar.

/bro

David sa...

Alltså, provisionsäljjobb. Det passar inte in med de värderingar som du gett uttryck för i denna blogg. Jag tror du är förbannad. Och jag tror att du har svårt att erkänna för dig själv att du sjuder under ytan.

Varför vill du ha ett jobb som i regel bara hjärtlösa manipulatörer stannar vid? Det stämmer inte med den bild av dig du ger här. Jag tror att du innerst inne vet att det är så ett sådant jobb fungerar, och du vill få ut din frustration på det sättet. Någonstans inne i bröstet är du förbannad och uppgiven, och du vill kanalisera den kraften på något sätt. Det kan vara så att du känner i ditt undermedvetna att du hittat en väg att lätta på trycket, kanske är det därför du känner dig lättad?

Jag tror att du sjuder under ytan, och om jag har rätt så behöver du erkänna det för dig själv, innan du uppnår kritisk massa och exploderar, och splittret skadar någon du älskar.

Karin S sa...

Hej Anders,
Jag känner verkligen igen det. Har också släppt tanken på "fler böcker" och det har känts bra. Sen, rätt som det är, så kommer man ändå på något som man vill testa litegrann, se vart det tar vägen liksom. Och så är man där igen. Men man tänker att man gör det som en HOBBY och så rätt som det är så tänker man: Men det här är ju bra!?

Själv jobbar jag som arkitekt då och då. Det känns både bra och frustrerande.

Jag tänker så här: Man är författare men man kanske inte är skrivande författare hela tiden. Ungefär som arktitekt, man är arkitekt även om man inte är ritande arktiekt.
Med andra ord: Du är författare - till din död. Antagligen även efter.

Och vad gäller andra jobb, kan inte det politiska engagemanget leda till sådana? Kan du inte bli talskrivare, typ? Kommunalgubbe? Politiskt tillsatt tjänsteman?
Eller vill du ha ett jobb där man slipper tänka?

Nennen sa...

Tyvärr! Du slipper inte undan. Din själ är av evigt skaparemateria. Även om Du tror att Du "pausar" skapar Du. Med Dina ord och tankar har Du skapat en riktigt stadig platta för Ditt bygge. Lycka till!

Mattias sa...

Det känns förstås oerhört tråkigt att höra det här. Själv har jag alltid velat bli musiker, jag har alltid fått höra från omgivningen att "Det går inte, det är för svårt att tjäna pengar på det". Det har gjort att jag aldrig på allvar har försökt, vilket har lett till att jag ångrar mig. Nu är jag istället arbetslös efter att ha jobbat på några knegjobb där jag inte trivs. Min mamma ångrar också något enormt att hon inte har satsat mer på musiken säger hon. Kanske är det bättre att försöka och misslyckas än att aldrig ha försökt.

Det är förstås ett problem att så få kulturarbetare kan försörja sig. Som piratpartist känns det ju lite trist. Men det är trots allt en situation som finns idag, med dagens system.

Min spontana reaktion är att "lägg upp sakerna på The pirate bay". Det är synd om all arbetad tid ska gå till spillo, se på Unni Drougge, det kommer säkert någon till nytta, och du skulle säkert tjäna lite pengar om du la till en donator-knapp. Men vill du inte så vill du inte.

Du ska dock veta att de flesta på internet har en annan uppfattning om vad som är ett "färdigt arbete" än vad bokförlagen har. Men jag håller med dig. Man vill gärna lämna ifrån sig något som är klart. En text man har pulat lite med.

Men man måste säga att du valde en märklig tid för att skaffa ett "vanligt" jobb. Själv har jag sökt jobb sen november. Ingen A-kassa får man heller eftersom de har fem månaders väntetid på alfa-kassan då så många söker. De "håller på och utreder".

Hoppas att du inte tog det här beslutet för att jag skrev i förra inlägget att du skulle pröva på att vara arbetslös, tänkte jag säga, men såg sen att det här inlägget skapades innan jag skrev det, så det borde inte ligga någon kausalitet i det. Men lite dåligt samvete får man ju.

Känns som sagt sorgligt att läsa det här inlägget.
Hoppas att det löser sig och att skrivlusten återvänder. Eller åtminstone att du hittar ett jobb du trivs med.

Anaïs sa...

Alltså det här: "...söka svåra säljjobb som är helt baserade på provision och som kommer kräva att jag vrider musten ur mig helt för att lyckas. Att jag fattat beslutet just precis nu i en lågkonjunktur kan tyckas absurt." - låter för mig som ett självskadebeteende, jämförbart med att i självförakt och smärta skära sig i armarna.
Ta det lugnt...din konstnärssjäl! Du behöver nog en rejäl viloperiod, en konvalesens. "Vi" väntar på dig.

handelsehorisont sa...

Att ge upp hoppet är väl helt OK, det är då man öppnar för förändring. Det farliga är att tappa modet! Jag hoppas du inte gör det utan åtminstone stannar hos oss med dina skriverier på nätet. Vi är många som gillar vad du skriver.

IbnArn sa...

Jag tror nog att det är bra med en paus. Men du kommer nog aldrig att kunna släppa pennan. Jag hoppas i alla fall att du forsätter på bokserien om Djingis Khan.

Ett städjobb kanske kan funka. Gott om skog finns det väl i trakterna av där Du bor? Skogsröjning och plantsättning är ju jobb som låter hjärnan ägna sig åt kreativt arbete och som inte ställer krav på att vara snäll mot otrevliga kunder:)
Kolla med skogsbolagen eller testa frilansa. It beats McDonalds och Ica!

Jörgen L sa...

Janmen, va f-n! Då får jag ju aldrig veta hur det går till slut!

:-)

Men, allvarligt talat, det är klart att man ska göra det man mår bra av. Man kan alltid skaffa sig nya hopp...

Lars-Erick Forsgren sa...

Man kan aldrig ge upp skrivandet!
OM man sen kallar sig författare el ej är en annan sak.
Man kan t o m skriva för byrålådan.
Men skriva, och helst kommunicera dessutom.

jeffer sa...

Jag tror jag förstår din känsla - jag har upplevt liknande, men i ett helt annat sammanhang. Man tror, man hoppas, man blir vankelmodig - sedan byter man spår. Bittert, men ändå upplyftande - man kan ta sats på nytt.

Man backar, men som lejonet - inför ett språng... (tror jag Nietzsche skrev)

Förstår jag rätt är det fråga om Uppgiften, men också en lön till försörjning för dig och din familj.

Beträffande Uppgiften är din förmåga att hantera text för att förmedla känsla och budskap ovärderlig!

Mot den vanliga medborgaren står en nästan ofattbar mäktig lobby som till och med stora länders presidenter utan förbehåll tar parti för (Sarkozy). Då behövs välformulerade motvikter.

Det är människor som du vi vill ha i politiken.

"Vem kan vi lita på, vem står på vår sida?" frågar allt fler efter FRA, Ipred, datalagring, telekompaket och andra svek från dagens politiker.

Jag litar på dig.

Jens O sa...

Vad jag kan se, har du inte givit upp författandet Anders. Det har enbart ändrat format.
Den här texten du har presterat, om något bevisar den tesen. Lycka till i ditt nya författarskap. :-)

Anders sa...

@ Alla:
Oj, tack. Jag vet inte hur jag ska svara. Jag har därför rafsat ned en ny postning där jag försöker besvara en del av de frågor som dykt upp här.

Till
@ David vill jag säga: Oroa dig inte. Det finns olika sorters säljarjobb. Jag är ingen försäljare.
Däremot skulle jag kunna vara rådgivare åt industrier när de ska köpa in produkter de behöver. Då möter man proffs, inköpschefer osv. Man är helt rökt om man försöker manipulera dessa proffs som behöver köpa in produkter för att själva kunna producera saker.

Den sortens säljare/rådgivare ser jag inget fel i att vara.
Vad gäller provision. Jag är nu handelsresande i ord. Jag säljer föredrag. Det är exakt samma sak som att sälja något på total provisionsbasis.
Synd för mig är att efterfrågan viker, särskilt på skolor och bibliotek. Man har inte råd när kommunerna drar ned.

Till
@ Jens slutligen.
Du har rätt! Det här är en ny form!!!

Men jag vill mer än denna form!
vi får se om jag kan ta upp den tråden igen.

@ Alla
som sagt jag har gjort en ny postning och fler lär komma.

@ Jörgen, jag vill inget hellre än att skriva klart Djingis.
Kanske som pensionär, om man nu få bli det i vår framtid:)

David sa...

Jag är glad att jag hade fel. :)

Anders sa...

@ David.
Ja, på ett märkligt sätt känns det just nu som en befrielse, oavsett vilket jobb jag måste ta. Jag slipper jaga och vara "säljare" av mina egna föredrag.
Att ha eget är skit. Jag har visserligen varit väldigt fri i 20 år nu utan fast arbete, men samtidigt är man aldrig riktigt ledig...
Man jagar, tänker, funderar, fasar, över jobb och pengar precis hela tiden... Om man ska klara sig ett år till...