Att långsamt inse att man behöver hjälp

Jag har inte bestämt mig för att äntligen göra den där resan in i mig själv alla hävdar är så viktig. Jag tvingas av omständigheter som inte är förhandlingsbara.

Viktiga livsval har alltid kommit emot mig på det sättet, de är digitala till sin natur och trots att jag alltid har hävdat att det är löjligt att söka efter sig själv är det precis det jag ska göra. Min paroll har annars varit: Fråga inte efter vem du är. Fråga efter vad du vill istället.

Vad vill du?

Jag vill ha en kvinna. Jag vill ha sex. jag vill ha off-piståkning. Jag vill ha fallskärmshoppning. Jag vill ha en asienresa och en arizonaresa och en floridaresa för att hoppa mer fallskärm. Jag vill ha ett jobb där jag kan tas i anspråk helt och fullt intellektuellt.

Så har jag malt på. I stort och i smått.

Effektivt vinnande allt det jag åtrått.

Lycklig?

Harmonisk?

Till freds?

Någonsin?

Nä. Det har inte hört till konceptet.

I min yrkesroll, som datakonsult, som journalist, som vad jag nu varit; Vad har jag brytt mig om de produkter man tillverkat, eller sålt, eller försökt ta fram, eller pysslat med? Jag har varit på jobbet för att hämta pengar. Jag har aldrig varit involverad. Jag har inte deltagit.

Så hoppade jag av allt det där. Det kändes tomt. Jag sade mig; jag vill ha äkta engagemang: Blev min dröm; författare.

Efter fem böcker publicerade: Lycklig? Harmonisk? Till freds?

Nä.

Nu hör jag min egen andning och bruset från blodet i öronen skrämmer mig. Allt annat stannar upp, blir obehagligt tyst och jag är inte längre man att bedöma om det är jag eller min verklighet som ligger i spillror. Är det jag eller varat i sig som är en illusion?

Jag läser texten till det faktablad jag brukar ha med mig när jag håller ledarskaps- och utvecklingsutbildnigar. Rubriken lyder, som ett hån nu:

"Förverkliga dina drömmar".

Jag tvingas fråga; Vad har drivit mig, vad har jag drömt?

Till vad, använder jag, arma människa, min största gåva; den fria viljan?

I samma stund frågar jag mig om den verkligen är fri, för jag inser fuller väl att jag drabbas av drifter jag inte rår över, som rycker mig hit och dit. Krafter så starka att jag inte mäktar hålla emot och som utan att jag kan se någon orsak kastar mig från eufori ena stunden direkt ned i bottenlös depression i nästa.

Förr talade man om demoner, eller att man reds av maran, idag tror vi oss klokare och mer faktabaserade och benämner samma fenomen som obalans i någon av våra signalsubstanser.

Livets spännvidd, antingen är allt från moral och allt annat vi upplever en sorts andligt given signal eller så rör det sig om en vätska i hjärnan som har en viss koncentrationsgrad som kan mätas i mol per liter.

Oavsett är livets idé svår att förstå och jag kan bara konstatera, somliga av mina drivkrafter gör mig själv illa. Därefter min närmaste omgivning.

Jag vet inte vilket som är värst. Eller, det vet jag.

Att inte vara god för sin omgivning är långt mer plågsamt än något annat.

Jag har, förefaller det mig, en överjordiskt svår uppgift framför mig.

Fragment av detta hamnar troligen här på bloggen.

Tack för att du har läst

Anders

__________________

Efter samtal med Johan kring hans postning om en krönika om en resa.

Akbar, Regeringskansliet

Haga Sopia. Emblemet säger, Allahu Akbar. Gud är stor. Är det kulturer som byggt detta vi är rädda för?

Stora, vackra regeringskansliet. Inte byggnaderna. Inte teglet, betongen, murbruket. Utan ni människor som jobbar där. Som har haft tålamod med mig. Som förstulet och vänligts börjat korrigera mig.

Jag står här, naiv och med rumpan bar. Ni har dragit ned byxorna på mig. Blottat min okunskap. Men ni har gjort det på ett sätt så att jag kan leva vidare, utan skam.

Ni hedrar mig genom att lyssna

Liksom en gång 1994 då sossarnas partistyrelse hedrade mig genom att lyssna på mig när jag var förbannad. Ledsen. Upprörd.

Liksom liberaler och folkpartister utanför regeringskretsen nu gärna diskuterar med mig, byter idéer och erfarenheter med mig.

Vi samtalar eftersom vi vill samma frihet. Vi drömmer i denna sak samma drömmar, även om vi i en del andra frågor har väldigt olika syn, så när vi alla hoppet om en friare och oräddare värld.

För mig får det andliga dimensioner när jag, som nu, kan möta människor ur helt olika läger och finna att vi har samma dröm.

Jag är inte kristen, men Jesus sade att vi borde förkasta Mose lag på en punkt. Moses slog fast att öga, för öga, tand för tand, fot för fot, blånad för blånad och så vidare skulle gälla som norm.

Det var ett sätt för honom att på den tiden att stoppa och reglera det eskalerande våld som grasserade. Småsaker drog gärna iväg och slutate i blodhämd.

Moses sade att reglerad vedergällning var en bra metod. Man skulle betala tillbaka med samma mynt.

Den taniga grabben Jesus, så ser jag honom, kom på en helt annan idé. Han sa: "Skit i Moses. Han har fel. Det blir inte bra att möta ont med ännu mera ont. Vänd andra kinden till istället. Och räcker inte det, ge också bort din skjorta, även om man bara bett om din mantel. Och säger någon åt dig att gå en mil i hans tjänst. Gå två mil."

Vag gör Jesus här? Varför ger han oss denna absurditet? Varför inverterar han Mose lag till dess raka motsats?

Vad tusan menar han?

Kanske menar han att vi ska stanna upp. Inte bli rädda. Inte slå tillbaka Och ett knep kan vara att över det absurdas gräns bara göra gott och envisas med att bemöta allt ont med gott. För till slut nöter man då kanske ned det onda.

Det bekymrar mig att (med vald felstavning) krisdemokraterna i regeringen inte ser denna koppling. Ser samma Jesus som jag.

Vilken frihetskämpe är han inte, denne gestalt på korset?

Och bygger egentligen inte allt gott vi ändå åstadkommit i västvärlden på denna oerhörda idé om att inte ta till motvåld?

I Expressen igår fick en dåraktig dårdoktor otroligt nog spaltutrymme. Han basunerade ut att vi svenskar är sådana trygghetsnarkomaner att vi hellre väljer det reella hotet från terrorister, än det overkliga hotet från en FRA-lag. (Hur han nu hittar logik i detta resonemang - och att tidningen ville publicera skräpet).

Han har precis fel. Han text visar hur rädd han är. För det främmande. Han vet inte vad Jihad betyder, hur termen växt fram.

Vi får tänka oss stolta krigande beduinstammar på arabiska halvön för länge sedan. Krig ansågs både nödvändigt och hedervärt, för det var det enda sättet man kommit på att fördela de knappa resurserna.

De här människorna, precis som vi, upptäckte snart att det fanns andra värden i livet. De förandligades, ville utveckla sin inre idévärld. Begreppet Jihad låg nära till hands, men nu kom bland annat sufiker på att det inte handlade om att bekämpa yttre fiender, utan sina inre.

Man begav sin in i inre andliga resor, man bekrigade sina låga instinkter, försökte få bort våldet i sig själv och hitta fram till kärleken.

Inom islam har man försökt hantera och neutralisera exakt samma saker som inom judendom och kristendom. Det vi ibland kallar dödssynder som avund, rofferi, frosseri, kränkningar, mord.

Islam försöker precis som alla andra religioner göra oss inte bara andligare utan till bättre människor.

Andlig Jihad, den inre striden, kan alltså föra människan till trakterna av Jesus idéer. Stor inre frid. Kärlek och omtanke och välvilja till världen omkring.

Krisdemokraterna i regeringen är på felaktiga grunder skräckslagna och vill att FRA ska söka efter ord som Jihad i våra mejl och telefonsamtal.

Verklig Jihad är sökandet efter kärlek. Och har man en religiös andlighet så är denna kärlek synonym med de likvärdiga begreppen Allah och Gud.

Muslimerna kom på att vi människor är ganska korkade och naiva, ofta går på i ullstrumporna när vi inte bör, förhastar oss och felar. Dessutom kan vi vara elaka utan att vi egentligen vill. De kom på att det kanske kunde vara ett bra trick att påminna sig själva om detta fem gånger om dagen.

Man började tvätta sig för att symboliskt torka bort skiten även från själen, så rullade man ut sin matta och kastade sig på knä och utbrast; Allahu Akbar.

Allah är stor. I sin nåd låter Gud mig leva fast jag är så usel. Nu lovar jag att bättra mig.

Så ungefär tänker en miljard muslimer.

FRA i Sverige , dess motsvarighet i USA, och EU, alla dessa på felaktiga grunder skräckslagna vill nu börja avlyssna varje gång en muslim vill företa en liten andlig resa och råkar utbrista; Jihad.

Det är där vi hamnar. Vi måste avlyssna all världens muslimer, för det är dem vi är rädda för.

En miljard människor måste avlyssnas.

Under min naiva, inre och yttre Jihad, de senaste dagarna har jag kommit till insikt att det trots all denna rädsla finns storhet.

Rädsla har visserligen styrt riksdagsmän att rösta galet. Rädsla har styrt att en olycklig lag överhuvudtaget kommit på bordet. Även fruktan har drivit mig. Fruktan att vi ska möta ett litet ont som enstaka individer och terrorister utför med ett mycket, mycket oproportionerligt och större ont.

Själva apparaten FRA blir ju faktiskt gigantisk.

Först en miljard muslimer. Sen sikher, de verkar ju konstiga och så har vi, ryssar för den gamla rysskräcken ligger alltid latent...

Märk väl, förespråkarna tjatar verkligen om att det är utlänningar som ska avlyssnas och då blir det med automatik väldigt stora volymer avlyssning.

Om vi genomför denna lag halkar vi 4000 år tillbaka i utvecklingen, till Mose tid då lagar skrevs på stentavlor.

Vi glömmer på det sättet all den civilisation som byggts av mycket större tänkare än Moses. Vi glömmer inte bara Aristoteles och Jesus. Vi glömmer även Muhammed och sätter Islam i en ännu värre knipa än USA redan gjort.

Precis som hos oss sker vackra saker inom Islam.

Regeringen kan göra mycket mer för mycket mindre pengar än vad FRA kostar.

Man kan göra en filmfestival i Stockholm, Örebro och Kalix och andra orter.

Man kan ta hit filmen "A Jihad for Love"

Precis som krisdemokraterna har problem med bögskräck så har den muslimska världen det. "A Jihad for Love" verkar i mina ögon vara en mycket spännande film. Jag skulle vilja se den och att det fanns krafter i Sverige som ville ta hit den.

Akbar regeringskanslister. Utan ett uns av ironi säger jag, stora regeringskanslister. Tipsa gärna regeringen om filmen. Tipsa dem om att kultur kan bygga broar mellan människor.

Istället för att kika på varandra genom avlyssningsapparatur och bakom bomber, möts vi, dansar och har kul.

Ni är 4500. Jag sänder nu 10 solrosor till er var.

45000 solrosor vill jag skänka er.

De är helt utan törnen och taggar.

Jag har ingen konfession.

Ändå säger jag.

Idag är Gud stor.

Allahu Akbar.