Bågbyggaren Heikki och jag bor 17 mil ifrån varandra, eller om det rentav är 27. Vi kan inte sitta och åka emellan för att diskutera våra tankar. Telefon fungerar ibland. Men överlägset bäst är det via dator. Möjligheten att skicka e-post har revolutionerat vårt sätt att kommunicera. Det blir också så att man vart efter utvecklar ett språk. Ett språk som blandas med foton och skisser. Troligen begriper ingen annan vad Heikki och jag skriver till varandra:Till denna bild skrev vi: ”Vid klyka, strängen ändrar riktning mer i ytterläge. Åtgärd öka vinkeln. I centrum, skålad yta ger hög impact i centrum, kan negligeras…”
Så där håller vi på!
På vanlig svenska kan jag berätta: Prototypen på bilden är provskjuten i två timmar. Den skjuter pilar med högre hastighet än våra två referensbågar. Så långt överträffar prototypen våra vildaste förväntningar.
Givetvis kvarstår svåra uppgifter att lösa. Just nu är det största problemet torsion, felaktig vridning av lemtoppen.
Det är lätt att fastna där, i tekniken. Heikki och jag tror att vi utvecklar endast en pilbåge. Det är inte sant. Vi utvecklar också ett språk för att kunna förstå varandra. En sorts yrkesjargong där vi skalat bort allt som inte behövs. Allt lull lull vi människor annars säger, grymtar, ler, smackar mellan varandra för att faktiskt mjuka upp språket, så det vi sagt inte ska verka så naket och viktigt. Har ni märkt det, att det faktiskt är så de flesta pratar? Nittio procent trams, en sorts osäkerhetens svada…
Heikkis och mina experiment har visat mig språkets riktiga ansikte igen.
Varje ord bör vara betydelsebärande.
