Det pågår ett orättfärdigt krig därute. Det är ett krig som kännetecknas av otroligt ojämna styrkeförhållanden, en gammal sliten metafor för detta är att striden står mellan David och Goliat. Det finns ett fåtal artister som blir uppbackade av de 4 stora, Sony, EMI, Warner och Universal.
Vad händer när en sådan artist varit "Pirat", alltså rippat eller stulit? Jag tänker nu inte själv ta ställning i det enskilda fallet och anklaga någon, jag är tondöv och har ingen kompetens, men alla källor pekar mot att det är ett faktum Timbaland och hans skivbolag tjänar miljoner för hans del och miljarder för bolaget del. På musik som är stulen.
Det är krig. Vi måste börja länka. Vi måste få lagstiftarna att fatta att IFPI inte is the shit. IFPI är en girig Goliat i kubik.
Läs hos Thomas Tvivlaren. Han har skrivit lite för långt, men läs 80 + 64 + 4 = 0
Jag vill själv borra i det här, men här någonstans tar alltid min ork slut. Hur ska jag berätta?
Jag tillhörde en av de lyckligt utvalda när jag gav ut min debutroman "Månskensligisten" på Bonniers. Trodde jag.
Vad jag inte förstod var att jag skrivit över större delar av upphovsrätten än jag velat. Framför allt fick Bonniers 72,5% av vinsten. Min motsvarighet till fack, Författarförbundet, ansåg att det var helt i sin ordning.
Men egentligen började problemen när jag skrev min böcker om Djingis Khan. Jag låg fortfarande på Bonniers, skickade in manus, men sade samtidigt att jag ville omförhandla kontraktet.
Jag försökte förhandla och samtala i flera månader. Jag fick ett enda svar, typ 30 gånger från Bonniers: "Det är inte så vi arbetar".
Jag började se mig om efter annat förlag. Det kom att bli Hjalmarson & Högberg.
Efter oändligt mycket fotarbete fick jag tag i en agent som sades vara välrenomerad, Tönnheim. Böckerna om Djingis Khan skulle utomlands. Men Tönnheim var hal. Han hade mina böcker något år, men betedde sig konstigt. Till slut lirkade jag mig ur samarbetet, inte på grund av någon logik utan för att jag mådde tjuvtjockt av att ha med karln att göra. Jag höll på att deppa ihop. Jag visste då att det fanns marknad i Norge och Tyskland för mina böcker och i den stunden sade jag upp min agent! Några år senare fick jag läsa i tidningarna vad Tönnheim egentligen sysslat med under den tid han även haft mina böcker i sin korg.
En skandal skakar bok-Sverige. Den svenske författaragenten Hanserik Tönnheim har under många år inte betalat ut royaltypengar till de internationella förlag och författare han arbetat med. Det rör sig om miljontals kronor.
Sen dess har jag bytt agent ytterligare två gånger. Mitt förlag är ytterst anständigt, men både de och jag inser att de gjorde fel som tände på min bok. Deras professionalitet sträcker sig inte till historiska romaner, de ska syssla med fakta- och debattböcker. De var helt enkelt oprofessionella när de föll för min berättelse om Djingis Khan. De tyckte om den så otroligt att de ville ha den, men har inte upparbetat rätt kanaler för att sälja tillräckligt många volymer så att jag kan få arbetsro att fortsätta skriva på serien.
* * *
Det har det gått bra för mig. Jag har gett ut fem böcker, mitt författarföretag har i skrivande stund endast 104.000 kronors underskott och ingen av de stora drakarna har klorna i mig.
Men när jag ser tillbaka på de senaste tio årens kamp som författare inser jag varför jag blivit så trött och deprimerad. Branschen är full av skurkar som vill lura en. Förlag som vill rippa (Jag har varit i kontakt med över 30 förlag) en på stålar genom att skriva häpnadsväckande kontrakt. Förtvivlade debuterande författarkollegor hittar till mig via bloggen eller min hemsida och berättar att de får skambud, blir illa bemötta, utsatta för härskartekniker.
Det händer att jag segnar ned på knä, inte orkar kämpa längre. Bland annat är jag just nu mitt uppe i skrivandet av en ny bok. Rätt som det är tryter all kraft, för jag har tänkt mig att den endast skulle ges ut i e-boksform, eller åtminstone först som e-bok. Sen kunde jag och läsarna tillsammans kanske ta fram en mer raritet till pappersbok.
Men jag tror alltså att förlagen fortfarande har en roll att spela. Jag vill samarbeta med de duktiga människor som sitter där som redaktörer. Jag vill även att jag och alla mina författarkollegor ska kunna komma i åtnjutande av förlagens förtäckta distributionskanaler. För det finns inte en enda bokhandel i Sverige som tar in en bok som inte getts ut av ett 'riktigt' förlag. De små förlagen har även svårt att få distribution och hyllplats i bokhandeln.
David mot Goliatkampen sker på många plan, i många skikt.
Egentligen behöver vi riva hela den sjuka strukturen.
Det sorgliga är att bokförlagen håller på att förstöra e-boksformatet på samma sätt som skivindustrin förstört för sig själv. Och oss alla.
Läs Isobel när hon skriver om att sälja sin digitala själ. Själv orkar jag knappt. Jag blir bara så deppad.
* * *
Och kom ihåg, läs 80-64-4=0
