(Anteckning: ett försök att samla ihop mitt författande)
Efter min debut fick jag förslag av flera tidningar att recensera böcker. Minns jag rätt fick jag till och med betalt (inte bara en gratis bok) när jag försökte, men jag orkade bara två eller tre recensioner innan jag gav upp. Jag har läst i hela mitt liv och tycker det mesta är skräp. Såväl text från bästsäljarlistorna som erkända nobelpristagare kan tråka ut mig till ursinne. Samtidigt är det bland de senare någonstans jag oftast hittar det som är intressant, men bland mina favoriter finns flera obskyra författarskap, sådana som ingen akademi skulle närma sig. En del av dem uppmärksammas, om än inte av akademier, till exempel Bukowski.
Efter min debut fick jag förslag av flera tidningar att recensera böcker. Minns jag rätt fick jag till och med betalt (inte bara en gratis bok) när jag försökte, men jag orkade bara två eller tre recensioner innan jag gav upp. Jag har läst i hela mitt liv och tycker det mesta är skräp. Såväl text från bästsäljarlistorna som erkända nobelpristagare kan tråka ut mig till ursinne. Samtidigt är det bland de senare någonstans jag oftast hittar det som är intressant, men bland mina favoriter finns flera obskyra författarskap, sådana som ingen akademi skulle närma sig. En del av dem uppmärksammas, om än inte av akademier, till exempel Bukowski.
En sak skrämmer mig; jag faller påfallande ofta för texter som är producerade ur trasighet.
Jag ser en av mina favoritförfattare IB Singer (nobelpriset 1978) i det ljuset. Han skrev för att hålla ihop skärvorna och på sitt sätt för att återväcka de döda. Han föddes sensibel och känslig, fick med den psykiska dispositionen utstå och bevittna pogromer, fattigdom, vart efter Hitlers upptrappning, därpå förintelsen. Själv kom han mirakulöst undan och skrev frenetiskt samma sak livet igenom, hur just ett folk förintas. Ett perspektivbyte genomförs; men ändå är temat monotont det samma, han skriver på slutet om dem som klarade sig, som tog sig över till New York och hela tiden välver sig skuggorna från det förflutna över Hudsonfloden. Alla har förlorat orienteringen, meningen och befinner sig i galopperande chock. De irrar omkring i den här tillvaron och den vänligaste flykt de kan erbjuda varandra är att hänge sig åt sex. Alla, huvudpersoner som birollsinnehavare, reflekterar över att kasta guds gåva tillbaka rätt i ansiktet på detta fasansfulla monster till gud som kan tillåta detta måttlösa slaktande, detta lidande utan slut.
I sina fingerat eller delvis äkta självbiografiska berättelser är Singer som en rasande Job. Han försöker med hjälp av Spinoza och andra filosofer resonera, men förstår i grunden inte hur Gud kan vara så diabolisk.
* * *
Med detta sagt; jag kan, som ni ser, inte recensera. Jag stupar någonstans just här i upptecknandet och uppräkningen av vad en författare har genomfört i ett verk eller i sin livsgärning.
Det är ett misstag att göra så. För mig. Det har sönder den sköra skönhet, förnimmelsen av den ande som tilläts träda in i mig när jag läste.
Det är ett misstag att göra så. För mig. Det har sönder den sköra skönhet, förnimmelsen av den ande som tilläts träda in i mig när jag läste.
