Maslows behovstrappa är död

Naya: Vad gör du nu pappa?
Jag: ?
Naya: Vad har du där pappa, i glaset?
Jag: Whiskey.
Naya: Varför det pappa?
Jag: Jag tänkte det kunde vara gott.
Naya: Du skojar va, pappa?
Jag: ?
Naya: Mamma, ge pappa en puss.
Mamma: ?
Naya: Han behöver det.

Albert Dylan*

På svenska finns följande titlar av Albert Camus.
Främlingen (1946), roman
Myten om Sisyfos (1947), essäsamling
Pesten (1948), roman
Caligula och Missförståndet (1949), dramer
De rättfärdiga (1957), skådespel
Människans revolt (1953), essäsamling
Fallet (1957), roman
Landsflykten och riket (1957), novellsamling
En lycklig död - dokument och efterlämnade skrifter (1973)
Den första människan (1997), roman

Albert Camus föddes 1913 i Alger. Han avled ett år innan jag föddes, 1960. Han studerade filosofi vid universitetet i Alger. Under den tyska ockupationen deltog han i frihetsrörelsen. Han var redaktör för den illegala Paristidningen Combat. År 1957 fick han Nobelpriset. Hans roman Främlingen sägs vara den mest uppmärksammade. Camus ägnade sig åt några av de centrala problemen i modernt andligt liv, där religionen inte längre ger någon illusion av mening och lycka i livet efter detta. Slår man upp honom i litteraturhandboken sägs det att han vände sig mot livsdyrkare och materialister, men här är jag osäker eftersom han som varje god berättare får infall ibland varför allt inte alltid blir homogent och lättolkat. Ibland är han i mina ögon rätt jobbig och svår. Sist jag gav mig på Pesten, orkade jag ärligt talat inte igenom och det var tredje försöket… Vid tillfälle ska jag försöka igen. Albert Camus bemödade sig att vara klar och enkel, men ändå fastnar jag ofta i hans texter. Paradoxalt är det en av hans största förtjänster, att han är intellektuellt besvärlig för mig. Därmed utmanar han mig och tvingar mig till intellektuell ansträngning. Som sagt, killen dog ett år innan jag föddes, lik förbannat besvärar han mig fortfarande! Hur underbart är inte det!

Att jag skriver det här beror på att PV lade ut följande citat av Albert Camus på sin blogg:

”De unga vet inte att varje erfarenhet
är ett nederlag och att man måste förlora
allt för att få reda på något litet.”

I kommentarer till PV’s blogg såg jag att folk misstolkade citatet på ett närmast vådligt sätt.
Nu tänkte jag lämna Albert Camus för en stund och istället hoppa till en sångtext av Kris Kristofferson & Fred Foster *. De skrev:

”Freedom is just another word for nothing left to lose.”

Att förlora allt, vad innebär det? Vad innebär frihet?

Vad är det Albert Camus och Kris&Fred på två helt skilda sätt kanske försöker berätta för oss?

* Fotnot: Ursprungligen skrev jag Bob Dylan. Jag kom ihåg fel men fick påpasslig rättelse/kommentar av signaturen PorrErik. Detta är nu vederbörligen dubbelcheckat och kollat med förhoppningen att allt nu är rätt.

Väldigt bra sagt

Människans enda plikt är att vara lycklig.
Albert Camus

Flygande kentauren

Jag bor mitt i ett drömlandskap och det är ljusare lite längre nu. Det syns redan i köksfönstret. Jag gav mig iväg till stallet. När jag tog ut Emely var hon het. Så fort jag släppte efter det minsta ökade hon, växlade direkt till galopp. Jag höll igen henne i säg femton minuter. Hon travade studsigt, som en övervarvad dragster som bara vill iväg. Så gav jag efter och hon sköt fart. Efter ett tag släppte jag tyglarna helt och bredde ut armarna genom luften. Kunde mongolerna skjuta pilbåge i full galopp måste jag kunna släppa tyglarna. Eller hur!

Inga beslut i sikte

Jag har snackat med Blomqvist Produktion, teamet som filmade när Ola Skinnarmo var i Mongoliet i TV4-programmet där jag var historisk expertkommentator. De vill göra TV-film där jag täcker 800-årsjubileet av Djingis khan.
Manic Motion, ett produktionsbolag här i Östersund, vill även de göra film om Djingis.
Båda produktionsbolagen vill. De säger att nu sitter det i pengarna. Att få en TV-kanal att tro så mycket på idén att de är beredda att hosta upp de stålar som behövs. Framför allt ska helst SVT fås att prestera ett beslut.

Sådana här lägen borde väl göra mig glad, men det är precis tvärt om. Jag är utan makt att påverka och då blir jag istället misslynt. Förlorar fotfästet, vilket i sin tur är förstadiet för mitt psyke att slinta ut i det tristaste av allt; depression.

Hur kunde jag hamna i det här läget? Det här ville jag inte! Jag vill bara åka till Mongoliet och fira ett jubileum.

Världen vek undan

Det händer att världen viker undan. Att man är mitt i sig själv utan att uppleva sig själv. Att man som vaknar upp två timmar senare och inte riktigt kan förstå vart de där två timmarna tog vägen. Yogafantasterna kallar tillståndet Nirvana och påstår att det ska speciella tekniker till för att uppnå det.
Jag håller inte med. Det finns en rad trevliga aktiviteter som rätt som det är har förmåga att förflytta en till gudarnas domäner. På annat sätt är det svårt att förklara min närmast sinnesrubbade upptagenhet av fallskärmshoppning under 18 år av mitt liv.
Fallskärmshoppningen gjorde att världen för en kort stund vek undan. Att jag fick ynnesten att befinna mig på en plats där jag ville vara. Där ingen oro, snikenhet, vulgaritet, låghet eller plumphet nådde mig.

En rad händelser förde mig häromkvällen till den bågskyttehall som drivs av Frösö Compound Klubb. En rätt stor karl stegade fram och presenterade sig som Sten Erik. Så valde han ut en pilbåge åt mig och instruerade. Han var en god instruktör.
Efter sex skjutna pilar förlorade jag mig in i den ytterst privata sfär som uppstår kring varje pilbågsskytt som koncentrerar sig.
Sten Erik kom nu och då och rättade till något i min hållning, min armbåge, eller tumme. Jag märkte det knappt, eller snarare, jag tog i ordlös trance tacksamt in varje korrigering eftersom jag litade till honom fullständigt.

Så var jag där utan att jag märkte det förrän i bilen på väg hem. Två timmars koncentration för att få en pil att lämna strängen i en så perfekt bana som möjligt gjorde att världen vek undan.

I fallskärmshoppningen talade vi om att vara i ”zonen”. Zonen där allt funkar och går rätt väg. Psykologer kallar det nog för ”flow”.

Grejen är att det inte får vara för lätt. Då blir man uttråkad. Säg att jag släppte iväg 200 pilar. Tre gick bra. Vid tre tillfällen av 200 gjorde jag som nybörjare någorlunda rätt.

Ändå vek världen undan för mig i hela två timmar.
Himmelriket på jorden.

Förståelse gör en glad

Mitt största problem när jag skulle börja skriva om Djingis Khan var att vi i vår tid inte skulle förstå om jag liksom rakt av beskrev hur det var. På riktigt. Vi skulle få för oss att allt bara var brutalt och hemskt. Så var det inte, men hur skriva för vår moderna tid om en karl som äger en del stora idéer och ideal han absolut inte vill svika - och heller inte sviker, men som vi i vår tid inte förstår att han inte gör lite avsteg från ibland. Vi har ju lärt oss att i demokratins namn kompromissa. En av hans viktigaste idéer kan uttryckas så här:

Jag tror på lojalitet.

En mening med 4 ord som vi kan läsa och tro oss förstå. Men vi förstår inte. I Djingis värld får en sådan enkel sats konsekvenser. Hans folk hade ingen lag. De hade inte ens ett skriftspråk. Enligt sedvänja hade man upptäckt att det var rätt juste att vara lojal. Djingis Khan upphöjde senare detta till lag, men uttryckte det i en negation, alltså vad som hände om man inte var lojal:

Den som sviker ska dö.

Alla hans gärningar, även den lag han skrev, utgår ur sådana enkla satser. Och på ett plan, det vi inte förstår, så var han och hans samtid fullkomligt pragmatisk. Man dödar dem som svikit. Utan misskund. De har bevisat att de inte är vare sig lojala eller att lita på.

Om jag skriver detta rakt av, utan att förklara sammanhanget, blir mina böcker fullkomligt osmakliga, för att inte säga obegripliga för dagens läsare.
Mitt problem kan alltså formuleras ungefär så här: Hur tusan ska jag skriva en äventyrsroman som folk tycker är kul att läsa, utan att veckla in mig i denna svåra kontextuella problematik?

Jag visste inte. Det här var den svåraste nöten att knäcka när jag skulle sätta igång att skriva om Djingis Khan. Det tog mig sex år att hitta en möjlig väg. Och när jag satte igång visste jag hela tiden att jag gick på slak lina. Det kunde gå helt åt helvete när som helst. Men på något sätt gick det vägen.

Göteborgspostens recensent förstod nog inte hela min problembild men skrev så här i sin recension:

"Anders Widéns debut för tio år sedan var spänstig, inte minst språkligt sett. Så karln kan skriva. Så det är ett medvetet val att den nya boken, en välgrundforskad roman om Djingis Khan, har kommit till på fullständigt erbarmlig svenska, värre än en snabböversatt kioskbok. Det handlar då inte så mycket om rena språkfel som om villervalla, stilbrott och omständlighet... Det kufiska är att det funkar, alla de konstiga mongoliska orden (gärna uppblandade med moderna termer som "handelsembargo") känns ganska snart fullständigt naturliga, liksom den prestrindbergianska satsbyggnaden. Så att man rycks med i avancerade taktiska och skumma etiska resonemang på ett sätt som kanske inte ens hade varit möjligt med en mer självkritisk och sparsmakad stil... Widéns krigiska, totalpragmatiska prosa går en lysande framtid till mötes."

Jag kan inte säga hur glad jag är att åtminstone en recensent snuddat vid någon slags förståelse. Varför man nu blir glad när någon förstår en?!