torsdag, juni 29, 2006

Surhetens halveringstid

Mamma har åkt iväg på arbetsintervju. Med besvär. Hon är tungt gravid.
- Får jag måla ansiktet pappa?
- Nej
- Varför då?
- Det blir kladdigt.
Naya tänker. Naya kommer på:
- Jag använder inte alla färger. Då blir det inte så kladdigt.
- Tula kommer att bli kladdig, säger jag avvärjande.
- Nej då. Jag hjälper henne, förstår du väl!

Det finns sju färger. Naya pekar på de tre hon vill använda. Jag tittar på Naya och förundras. Vad allt hittar hon inte på för att komma runt mitt sura, enstaviga NEJ?
- Måla du, ändrar jag mig.
- Tack pappa! Du är underbar!
- Jag vet inte det, snarare är det du som blivit fantastisk på att förhandla.

Det sista hör hon inte. Hon har redan börjat måla. Men det är alldeles sant. Jag är inte ett dugg underbar. Jag är sur som ättika. Och jag kommer att fortsätta att vara det några dagar till. Det går inte att forcera. Varje känsla har sin tid.

Barnen märker att jag är ur balans. Naya tacklar det genom att vara extra duktig och förnuftig, länge. Framåt eftermiddagen orkar hon inte längre. Då blir hon kinkigare än vanligt.
På så sätt kan man säga att dåligt humör smittar.

Under dagens lopp har som tur är även barnens glada och ändlösa upptåg smittat av sig ett grand på mig. Sakta men säkert kommer jag upp till ytan. Surheten avklingar. Halveringstiden är dock ännu okänd.

onsdag, juni 28, 2006

Fixa sinnet

Hustrun påstår att jag varit sur i mer än en vecka.

Förmodligen har hon rätt.

Jag har att kalibrera om mitt sinne. Annars förstör jag hela sommaren.

måndag, juni 26, 2006

Konsten att stressa sig själv

Hustrun som karriärväxlar från officerare och flygtekniker till rektor är äntligen hemma. Hon har ledigt, kan vara med barnen.
Min plan var att börja skriva nu; denna dag.
Jag har redan planerat och tänkt ut så mycket i huvudet.

Men andra parametrar träder in och förstör alla mina planer. För det första är det sommar. Det är den mest förfärliga årstiden för en författare som råkar äga 16 hektar mark med vidhängande lador, garage och boningshus. Det står inte mindre än åtta byggnader på gården. Alla kräver sitt pyssel för att inte hamna i permanent förfall. För att inte tala om den stora gräsytan. Den tar fem timmar att klippa med en vanlig motorgräsklippare som man går efter. Det tar betydligt mindre tid med den åkgräsklippare jag och jätten Johan samäger, men ändå.

Allt tar sådan förskräcklig tid. Jag blir galen och myser inte, som jag väl borde, av min egen ägandes lantliga idyll. Istället kokar ilskan i mig. Jag drömmer om en eldkastare att bränna bort gräset med och byggnaderna; låt dem ruttna, tänker jag. Men samtidigt. Det går inte. Jag har på samma gång en bister förvaltargen i mig som inte kan låta något gå till spillo. Saker måste ses efter. Annars mår jag på sikt ännu sämre av byggnadernas förfall än av den ilska och irritation jag för tillfället är helt uppfylld av.

För övrigt är hustrun supergravid. Nu när hon slutat jobba tillåter hon sig att säcka ihop. Jag ska inte bara förvalta vår gård. Jag har att fixa tyngre hushållsbestyr också. Och mitt i allt tränger sig våra kontrollerande myndigheter in och förstör ännu mer tid för mig. Jag ställde i ordning allt på bilen. Lagade lysen och lampor, fixade bromsar. Bilen var tipp topp för att vara en 89:a – och fullkomligt trafiksäker, det höll besiktningsmannen med om. Men vad hände? Jo, det pyser lite i ljuddämparen ur en spricka som var där förra året också. Då gick bilen igenom. Nu fick den en tvåa och därmed körförbud.
Jag måste alltså laga bilen igen och åka till besiktningen igen, bara för att den kontrollerande myndigheten är fullkomligt godtycklig och nyckfull i sin bedömning av bland annat ljuddämpare och graden av deras läckage. Jag som redan har överskott av tidsläckage kan knappt bära detta slöseri med tid. Jag får lust att göra en Mona Sahlin, dvs strunta i att besiktiga bilen alls.

Allt det här vore i sin ordning och jag hade varit lugn och harmonisk, om det inte varit för att jag vill få några timmar om dagen att skriva.

Inget kan vara mer stressande för mig än att inte få jobba med det verkliga jobbet, att skriva nästa bok som planerats i över ett år. Allt annat är flams och hinder och driver mig snart till vanvett.

fredag, juni 23, 2006

Midsommar


Byns festplats och camping. Midsommarfirande. Tanken var att barnen skulle dansa grodorna. Men Tula fick tag på en burk dricka. Sen stog hon på kvarnstenen. Inget kunde få henne därifrån.
Hon drack.
Hon iakttog.
Ville inte dansa.

Såg den löjlig ut, dansen?
Vad händer i ens barn, egentligen?

Jag var likadan som barn. Iakttog hellre än deltog. Vad hände i mig då?
Jag minns inte. Jag minns bara fasan och vreden när någon vuxen kom och störde mig och ville tvinga mig till saker jag inte ville.

Så jag tvingar aldrig Tula. Vill hon stå på en kvarnsten får hon stå på en kvarnsten.

torsdag, juni 22, 2006

Kreativitet

Tidigare inlägg har handlat om kreativitet, fast jag inte riktigt avsåg det när jag skrev, men jag märker det av kommentarerna.

Mysla skriver:
”Jag skriver bäst om sena nätter då lugnet sänkt sig över staden och månen lyser utanför. Varför vet jag inte, men jag antar att det har med avslappningen att göra. Då har jag sinnesro, inte annars.”

Rene hakar på:
”Sinnesro ja… det kan vara det som gör att man skapar bäst under den tiden på dygnet, å andra sidan är mitt huvud alltid i arbete under tiden jag gör annat, den arbetar kreativt hela tiden, färg, form, design. Alla andra "måsten" i vardagen känns frustrerande, det hindrar mig i att vara kreativ. Så den sena timmen då alla sover är tiden jag har för mig själv och mitt skapande... sen timme - sinnesro - skapande - tror jag.”

Karin:
”Medan jag är mer som du, Anders. Sitter mest hela dagarna, eller i alla fall långa pass, och det är inte alltid det blir något.Det är som att försöka fånga något oändligt stort i något mycket litet, till slut.”

Jag finner gemensamma nämnare, även om det inte är klart uttalat. Det handlar om behov av avskildhet och att akten av skapande kräver tidsutrymme.

Jag kan inte skriva. Det går inte med två barn som behöver utrymme att upptäcka och utforska världen. Och jag orkar inte skriva om nätterna. För det krävs rejäla arbetspass om jag ska komma någon vart med berättelsen om Djingis Khan. Jag klarar mig inte med någon timme här och där. Jag behöver regelbundna, fullständigt utvilade och vakna arbetspass för att gå iland med uppgiften.

Ändå kan jag jobba. Jag kan jobba medan jag är med barnen, ungefär så som René beskriver. Medan ungarna går loss i sina lekar glider jag omärkligt undan och för min inre syn börjar jag förflytta hela den mongoliska hären närmare Kinas gräns. De har 300.000 hästar med sig och blir tvungna att invänta spanarnas informationer om fiendens ställningar. Betet tryter. Vad göra? Hur föda så många hästar? Varje häst kräver åtta kilo hö om dagen. De ska byggas upp för att orka långa marscher och strider.

På så sätt kan jag bearbeta och lösa delproblem och med det får jag låta mig nöjas. Men denna omständighet är inte helt olycklig. Det skapar en längtan i mig att äntligen få sätta mig i rejält tilltagna arbetspass. Så att jag inte bara kan kreera små ryckvisa lösningar för utfordringen av hästar; utan även kan få uppleva flow igen. Att ostört sitta mitt i flödet av dessa tankar. Att uppfyllas helt av exempelvis år 1206 när det lilla folket mongolerna gick in i Kina och besegrade jätten.

Hur gestalta? Hur göra det plausibelt och trovärdigt? Det är som om en av Sveriges minsta kommuner skulle få för sig att marschera mot Bryssel för att besegra och ta hela Europa.
Den grejen gick Djingis Khan iland med. Och jag ska göra övertygande och läsvärd litteratur av det.

tisdag, juni 20, 2006

Tankar tar tid

En fråga kom:
”När skriver du absolut bäst? När är ditt flöde ohämmat och när känns det som att du producerar de bästa texterna?”

I stunder av affekt skriver jag bäst, i vart fall i den meningen att det går fortast, mest flytande. Jag kan mycket enkelt driva mig själv till sådan sinnesrörelse, vilket är den viktigaste ingrediensen i mitt skrivande. Det handlar absolut inte om att sitta och vänta på inspiration. Det är bara att sätta igång att arbeta. Dag efter dag efter dag.

Ohämmat flöde ska mer ses som skval och frambringar sällan bra text. Själva skrivandet, orden som flödar, är bara en del av processen och bildar i slutet av resan endast en slagghög, skräpet som behövde skyfflas undan för att få fram de få ord som verkligen är värda något.

Hela tiden inom oss bär vi människor fantastiska tankekomplex. De finns där hela tiden, men oftast är vårt tankegods fullständigt osorterat, oreflekterat, ogenomtänkt; så också i mig.
I modern litteratur är det vanligt att häva ur sig allt detta slagg. Och publicera det. Jag fasar över det och kan inte läsa många av de bestsellers som ges ut eftersom de är skräp rakt igenom.

Ibland kan jag finna små pärlor mitt i det ohämmade flödet. Men så skrev jag mer för tjugo år sedan. Nu producerar jag allt mindre text. Jag låter det ta tid och jag bearbetar mer i skallen innan jag slösar vare sig fingerrörelser eller papper.

Skrivandet har fått en helt annan rytm. Tangenterna är tysta i tio, tjugo minuter, så plötsligt, kommer en kort skur av frenetiskt hamrande. En mening, tre meningar, ett litet stycke uppenbaras på skärmen. Sen, tystnad igen.

När jag skriver de fyrahundra sidor tjocka böckerna om Djingis Khan går det till så. I genomsnitt producerar jag två sidor text om dagen. Bra dagar får jag ur mig nio sidor text som håller, inte behöver strykas ned. Vissa dagar blir det ingen text alls. I början var det frustrerande, men nu vet jag att en blank dataskärm utan text också är arbete. Att ha disciplinen att sitta en dag i åtta timmar och arbeta utan att det till synes blir något innebär inte att jag varit lat. Tvärt om har jag haft modet att stryka alla de dåliga uppslag som kommit för mig.

Att vara författare handlar mer om att välja bort 90 procent av det skräp som kommer för ens sinne än att skriva ned allt.

Inspiration och ohämmat flöde finns inte i min värld. Det handlar om att lära sig att älska arbetsprocessen, att lära sig förstå det enkla:
Tankar tar tid.

måndag, juni 19, 2006

Tveeggad mental disposition

Ibland önskar jag att bloggen kunde fungera som mitt virtuella skrivrum, men så är det inte. Ett sådant har jag på annat håll. Det består av travar med fullskrivna A4-sidor hjälpligt indelade i plastmappar. Med åren har det blivit rörigt eftersom jag inte lyckas kategorisera det jag skriver.

Allt det där har blivit skrivet eftersom orden flödar ur mig som snor, ett sekret som inte går att hejda. Tittar jag noga efter liknar det mest en ohämmad organisk utväxt som sällan når målet; att hamna i skön blomning. Mitt skrivande är ett valhänt försök att komma fram till något som är bra. Nittio procent av det jag tänker, tycker, får för mig, skriver; är enligt min inre censor ren skit.

Utan censor skulle jag ha publicerat 40 böcker istället för 4. Jag ryser vid tanken.

Att ha en inre censor är bra. En del förväxlar detta sovringsarbete med prestationsångest. Inget kan vara mer felaktigt. Det första är en reningsprocess, det senare en mental låsning, förödande för det egna välbefinnandet.

Mitt högsta tillstånd är att i lugn och ro få tid att censurera mig själv. Även putsning är tillfredsställande. Att putsa en text tills den skiner.

Jag arbetade några år på tidning. Jag klarade det bra, rent mekaniskt, men jag minns med fasa hur förfärligt det i själva verket var. Vi människor är olika mentalt disponerade. Kollegor till mig levde i den bästa av världar; jag befann mig i helvetet.

Jag har full förståelse att folk kan gå under, bli alkoholister, bittra, begå självmord, eller till synes helt plötsligt rikta det utåt och slå in skallen på chefen. Allt det där hände inom mig; bildlikt. För jag lät det aldrig gå riktigt så långt. Det var när jag i fantasin alltid bar med mig en tveeggad yxa i korridorerna på jobbet som jag sade upp mig.

Dags att bli författare, tänkte jag. Innan jag slår ihjäl någon.