Tveeggad mental disposition

Ibland önskar jag att bloggen kunde fungera som mitt virtuella skrivrum, men så är det inte. Ett sådant har jag på annat håll. Det består av travar med fullskrivna A4-sidor hjälpligt indelade i plastmappar. Med åren har det blivit rörigt eftersom jag inte lyckas kategorisera det jag skriver.

Allt det där har blivit skrivet eftersom orden flödar ur mig som snor, ett sekret som inte går att hejda. Tittar jag noga efter liknar det mest en ohämmad organisk utväxt som sällan når målet; att hamna i skön blomning. Mitt skrivande är ett valhänt försök att komma fram till något som är bra. Nittio procent av det jag tänker, tycker, får för mig, skriver; är enligt min inre censor ren skit.

Utan censor skulle jag ha publicerat 40 böcker istället för 4. Jag ryser vid tanken.

Att ha en inre censor är bra. En del förväxlar detta sovringsarbete med prestationsångest. Inget kan vara mer felaktigt. Det första är en reningsprocess, det senare en mental låsning, förödande för det egna välbefinnandet.

Mitt högsta tillstånd är att i lugn och ro få tid att censurera mig själv. Även putsning är tillfredsställande. Att putsa en text tills den skiner.

Jag arbetade några år på tidning. Jag klarade det bra, rent mekaniskt, men jag minns med fasa hur förfärligt det i själva verket var. Vi människor är olika mentalt disponerade. Kollegor till mig levde i den bästa av världar; jag befann mig i helvetet.

Jag har full förståelse att folk kan gå under, bli alkoholister, bittra, begå självmord, eller till synes helt plötsligt rikta det utåt och slå in skallen på chefen. Allt det där hände inom mig; bildlikt. För jag lät det aldrig gå riktigt så långt. Det var när jag i fantasin alltid bar med mig en tveeggad yxa i korridorerna på jobbet som jag sade upp mig.

Dags att bli författare, tänkte jag. Innan jag slår ihjäl någon.