Ett rent nöje

Det gäller att ta varje chans, annars blir man uttråkad. Idag dammsög jag både uppe och nere. Städningen i sig bjöd få, om ens några sensationer. Men att suga in flygande flugor i slangen var kollosalt tillfredsställande.

Dagens upptäckt

Spröjsade fönster ter sig estetiska och pittoreska

till den stund man ska genomföra underhåll på dem.

Nytt sällskap på gården

Solen lyser från norr i den norrländska skymningen. För andra året lånar vi ut en hage till hästar. De travar runt några oroliga varv. Inspekterar. De kloka flyktdjuren vill veta att allt är i sin ordning. De finner att allt är gott, börjar beta medan jag smyger in till familjen för att sova. Genom myggnäten hör jag dem frusta. Deras lugn gör mig lugn.

Väntan

Målar väggar. Lägger tak. Svetsar avgasrör. Packar väskan att ha med till BB.

Hustruns mage stor som...

Väntar in barn nr 3.

Att transkribera namn

BBC har precis producerat en dramadokumentär om Djingis Khan lagom till det 800-årsjubileum som strax kommer att firas i Mongoliet.
I Sverige har TV4 har köpt in filmen och översättningsarbetet är i full gång. Jag har haft en del kontakt med översättarna eftersom det är svårt att veta hur mongoliska namn ska transkriberas från engelska till svenska.

I historien om Djingis Khan förekommer en ungdomsvän, senare även bundsförvant. BBC har transkriberat namnet till engelska och kallar honom Jamuka. Den svenska översättaren frågade mig om det finns någon vedertagen svensk transkribering. Jag sade som det var; jag har stött på Jamuka, Jamukha, Djamugha och ett flertal varianter till. En del transkriberingar har gått via tyskan eftersom det finns många fler böcker på tyska om Djingis Khan och mongolernas historia än det gör på svenska.

Jag kan en del om mongolernas historia, men transkriberingar och dess regler har jag tvingats skumma förbi, jobbet att få ihop romanerna är stort nog ändå, alltså kunde jag inte ge något rakt besked. Jag mumlade lite att jag själv hade valt namnformen ”Djamugha” i mina böcker, mer av smak än vetskap att det är den mest korrekta transkribering som kan göras. ”Jamuka” blev för hårt och stötigt i munnen, tyckte jag. Det är trots allt inte japanska samurajer det handlar om; då hade jag köpt ”Jamuka” som en bra svensk transkribering eftersom japanskan oftast är uppbyggd på det enkla viset att vokal och konsonant rent ljudmässigt ofta fungerar ihop som i exempelvis: ”Tå-jå-ta”, ”Ka-wa-sa-ki”, ”Tå-ky-jo”.

Översättaren, som även lyssnat till det engelska talet på BBC-filmen, blev glad över min valda transkribering. Hon köpte den rakt av.
Om TV4 nu gör fel i att transkribera Jamuka till Djamugha, så är det jag som bär ansvaret.

Bara för att nämna ytterligare ett i raden av namn som skapar svårigheter så var Djingis Khans halvbror, ”Bechter” svår att försvenska. Mitt förslag var ”Bektar”, vilket också antogs med acklamation.

Djingis Khan är för övrigt inget namn, utan en sorts förstärkt titel, ungefär som ”Stor Kung”; något förenklat. Djingis Khans namn var Temüdjin, vilket de flesta transkriberar till Temudjin på svenska.

BBC:s dramadokumentär sänds i TV4 den 11/7 kl 20.00.
Jag hoppas den blir intressant.

Var människa, en samling flyktiga idéer

Vad är viktigt?
Det finns inget svar på det. Varje idé om vad som är viktigt är just en idé. Kan aldrig bli något mer.
Läran om Jesus Kristus är viktig, för dem som tror på Honom.
För somliga blir denna tro så central att de vill missionera. De uppfylls av tanken att sprida glädjebudskapet om frälsning, nåd och förlåtelse till andra.

Sammantaget är den kristna tron en idé som omfattar omkring en miljard människor.
Omkring lika många tror att Muhammed var Guds profet.

Judendomen och hinduismen är de äldsta religionerna. Dem föds man in i. Här gäller budet: ”Föröken eder”, alltså älska varandra, så ärvs och sprids tron.

Inte för så länge sedan trodde vi på våra breddgrader på åskguden Tor och krigsguden Oden. Vi var vikingar. Somliga påstår att ordet ”vikingar” på fornnorska betyder ”plundrare”. Det kan vara sant, och ligger lagrat i min hjärna som en sanning, men kanske är det bara en felaktig idé jag har. Kanske betyder viking inte alls plundrare, fastän jag tror det.

Allt jag vet är exakt så osäkert. Ett minne finns där och det känns fast och visst, jag har bestämt läst eller hört att det är så, men vid närmare betraktelse vet jag aldrig säkert.

Ett annat minne dyker upp; det börjar som en kedja av årtal. Först Columbus ”upptäckt” av Nya världen år 1492. Strax efter ett annat minne, men i verkligheten en mansålder senare, landade biskop Diego de Landa på Yucatanhalvön år 1549. Det blir lättare om jag säger Mexico.

I nästan trettio år vistades och verkade biskop Diego de Landa bland de människor som bebodde halvön, spillrorna efter mayafolket. Han närmast förstummades över de otroliga pyramider och tempel som fanns. Byggnader långt större och mer fantastiska än dem han lämnat bakom sig i Europa.
Biskop Diego de Landa fascinerades så djupt att han i detalj nedtecknade och redogjorde för hur mayasamhället fungerade. Han hittade även deras skriftspråk och var intelligent och tålmodig nog att lyckas förklara hur det var uppbyggt och hans tolkning ger fortfarande vägledning, nu 400 år senare, om än forskare av idag kan se att han hamnade en aning snett.

När den skarpsinnige iakttagaren Diego de Landa gjort allt detta började han samla in skrifter. Han tog det intet ont anande mayafolket till hjälp. Så brände han alltsammans.
Uppfylld av nit och kärlek till idén med det goda i kristendomen och sin iver att utrota hedendomen lyckades han väl, endast fyra skrifter undkom biskopens bokbål och finns bevarade.

Idag fylls vi av andra idéer, säkert även de flesta av er som läser det här; ”Fy farao, vilken kulturvandalism!” hör jag er nästan utropa.

Idén att vi måhända inte bör förstöra andras språk eller kulturskatter, eller ens ha ihjäl varandra, börjar så smått sippra in i oss. Sakteliga har vi människor skaffat oss en ny värdegrund. Vi klarar till och med delvis av att hantera att det finns flera olika religioner.
Att du och jag står ut med alla dessa olika trosuppfattningar är inget vi bör yvas över, för den idén har vi ärvt av någon anonym annan, eller mer exakt har vi gradvis övertagit ett helt opersonligt kollektivs tankar som tycker ungefär så. Det ligger i vår tid att tycka så, tro så.

Men åter till mayaskrifterna. Det var i högsta grad synd att biskop Diego de Landa brände dem. För en del forskare börjar tro att Mayafolkets högtstående kultur gick under på grund av klimatförändringar, delvis orsakade av dem själva; de högg ned för mycket skog, bland annat för att skaffa ved till putsframställningen som de ville putsa sina stora byggnader med. Torka och erosion blev en första följd. Därpå uppslitande inbördeskrig om mat eftersom svält härjade. Så gick en fantastisk och blomstrande kultur under.

Vi står inför samma problembild, en klimatförändring troligen orsakad av oss själva.
Vad tänkte mayafolket? Vi vet inte eftersom vår nitiske vän biskopen brände skrifterna, men det troliga är att deras kungar och herremän fortsatte att kortsiktigt höja sin egen status, prestige och makt, ungefär så som sker idag i vad vi tror är modern och medveten tid.

Vi fortsätter framåt på det sätt vi vant oss, trots att det finns framsynta forskare mitt ibland oss som säger: ”Vi måste ned till en tiondel av den konsumtionstakt och rovdrift vi bedriver. Då har vi en chans.”
Istället accelererar vi konsumtion och förbränning. Vi formligen pumpar upp koldioxid i vår sköra atmosfär fast vi vet att den är tunn som skalet på ett äpple.

Det märkliga är som sagt att vi vet allt det här. Våra politiker skriver under globala överenskommelser, och tvingar industrin att handla med utsläppsrätter. Men utsläppsrätterna är så väl tilltagna att ingen bromsning sker. De är ett bländverk. Istället ökar takten inte bara på konsumtionen utan även koldioxidhalten i atmosfären. Parallellt och paradoxalt tror vi på och omhuldar en annan idé, att ständig tillväxt inte bara är lösningen utan vår enda väg till fortsatt lycka.

Vi vet att i sinom tid går vi under om vi fortsätter på samma vis. Vi går under globalt, precis som Maya gick under lokalt.

Vi vet. Vi bär denna rätt skrämmande idé om vår egen undergång inom oss.

Frågan är om vi anser att det är en viktig idé.
Tillräckligt viktig.
Vi beter oss som om den inte var det.


<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>>>


I botten av dessa idéer, i det djupa och därmed helt vardagliga medmänskliga sammanhanget, hamnar jag i meditation över salig Diego de Landa. Hur tänkte han? Hur var han funtad? Hur kan man i trettio år umgås med, uttolka och tjusas av en kultur för att sedan bränna dess mest koncentrerade och därmed troligen viktigaste lämning, skrifterna?

Hans gärning, att uttolka en annan kultur så pass bra som han gjorde, bär vittnesbörd om att hans själsliga förmågor översteg mina.
Insikten bekymrar mig: Att kloka människor i så hög grad kan begå fatala brott bara för att de bärs av en idé.

Jag återkommer därför till grundfrågan, eller grundfrågorna, som närmast började på ett teologiskt plan i det här inlägget. Jag gör det för att själv komma underfund med vilken värdegrund som bär mig genom livet. Vad rättfärdigar mina val och mina handlingar om jag inte städigt åtminstone försöker fråga mig:

Vad är viktigt?
Vilka idéer bär jag?
Vilka av dem är riktiga?

Vem äger bilden?

I lördags invigdes vattenrutschbanan i byns camping. Det sista jag ville var att gå dit. Jag tycker inte om folksamlingar, särskilt inte när jag surnat till och sparkar kott hemma på gården i ilska för att jag inte får skriva.

Men det är i kanan någonstans det händer. Det iskalla vattnet och Nayas glädje får mig att undra vad jag är för en knäppgök, egentligen. Också vattenrutschbanans tillblivelse. Det är inte kommunen eller en privat camping som byggt den. Det är byföreningen som finansierat det genom kaffe och lottförsäljning. För att våra barn ska få något kul. Det är gubbarna i byn som på fritiden stått och byggt kanan medan jag gått och surat.

Naya och jag blir mesta åkarna. Under dagen gör jag en fullständig 180-gradersvändning. Anspänningen jag byggt upp för att börja skriva roman nr 4 om Djingis Khan börjar släppa och jag blir gradvis närvarande i min familj igen.

Båda tidningarna var på plats för att bevaka invigningen. Det var Östersundspostens fotograf Olof Sjödin som tog bilden på mig och Naya.

Av hävd är det fotografen och tidningen som äger bilder som dessa. Men gränserna suddas allt mer ut. Vår lagstiftande församling får allt svårare att hävda lagarna kring upphovsrätten. Det är en debatt jag följer med iver eftersom jag själv är upphovsman.
Det diskuteras att mina böcker ska bli inlästa i MP3-format. Å ena sidan vill jag inget hellre. Å andra sidan är det ett format som är väldigt lätt att missbruka.

Jag äger ingen önskan att bli miljonär på mina böcker. Men de kostar mig i snitt en årslön att producera. Redan nu fuskas det kring mina böcker. Främst är det högskolor och skolbibliotek som kopierar friskt utan att ge mig lagstadgad ersättning. Även skolor kopierar urskillningslöst. Det är alltså inte ungdomar som stjäl av mig, utan deras lärare, vuxna som väl ska föregå med gott exempel och beivra stöld, men de tycker att just mina böcker är bra att använda i undervisningen – och skolorna har ju så lite pengar…

Det finns en institution som ska reglera det här, fotokopieringsfonden. Bevisligen fungerar den inte. Trots att jag själv har gjort beräkningar att fotokopieringsfonden för de två senaste åren är skyldig mig mellan 150.000 och 200.000 kronor, enligt deras egna tariffer, har jag inte fått en enda krona.

Det är pengar som enligt nu gällande lag är stulna av mig. Och det är statliga och kommunala inrättningar som stulit.

Och nu, i detta digitala medium, har jag just stulit min första upphovsrättsskyddade bild. Det är en sorts smygstöld och jag tror halvt om halvt att den är okej eftersom jag också bjuder på länken till originalet. Det blir närmast att betrakta som reklam för ÖP, inte stöld; väl?

Bilden föreställer mig och min dotter. Vem äger en sådan bild om några år? Vi som är på bilden? (Det vill ibland författarförbundet hävda, som författare ska jag inte låta mig intervjuas och fotograferas gratis hur som helst, å andra sidan är det också att betrakta som PR. Som författare är man ju så illa tvungen att bli lite officiell, sådär).

Eller är det fotografen som ska få fortsätta att äga sin bild? Tidningen? Eller ska all ”fildelning”, från e-post och uppåt beläggas med en sorts upphovsmannaskatt, vilket en del politiker vill?

I mina ögon är det den mest hårresande idén.

Som upphovsman håller jag andan. Jag bestjäls redan. Hur blir det om jag börjar släppa mina böcker som pdf eller MP3?

Om jag förstår saken rätt har de två parterna Förläggarföreningen och Författarförbundet i flera år inte kunnat enas på denna punkt. De nya digitala formaten ställer till det för oss alla, i alla led.
Vi kan ännu inte föreställa oss vad de för med sig av möjligheter och även missbruk.


Det händer att jag läser bla copyriot
Ärligt talat förstår jag inte vad de har för uppsåt eller vad de vill. Mer än att de är ystert glada att debattera – och driva företeelser som Pirate Bay. Samtidigt: Här i gränslandet mellan det nya och det gamla händer det mest spännande. Här bryts trots allt en del nya idéer, även om jag kan tycka att de har en tendens att ha en övertro att saker går att producera gratis, och därför borde delas gratis.

Jag tror på upphovsrätt. Jag njuter stort av dyra produktioner som exempelvis filmen Gladiator. Men istället för att sälja den i ett fysiskt format som DVD för 189:- kanske alla i hela världen i en framtid kan få tanka hem den för någon enstaka dollar. Vinsten för producenten skulle må hända bli större än idag, trots det mycket lägre priset.

Och mindre produktioner, som exempelvis mina egna böcker, som i dagsläget kostar 279:- i bokhandeln kanske kunde säljas för någon dollar de med?

Med rätt lagstiftning, rätt skattesats, med enkla, billiga och väl fungerande betalsystem över internet skulle de nya digitala formaten kunna bli riktigt bra för alla parter.

Vore det så redan idag, skulle jag äga ett betydligt större bibliotek än jag gör. Jag skulle köpa böcker på chans. Till priset av 1 pocketbok skulle jag kunna tanka hem kanske 10 böcker. Och jag skulle njuta av att veta att upphovsmännen fick sin beskärda del.

Vet ni, av bokhandelns pris 279:- får jag 40 kronor. På det betalar jag skatt och sociala avgifter, ca 64%.
Av varje såld bok får jag alltså idag kvar 14 kronor och 40 öre. På den lilla pengen ska jag fixa fram mat på bordet till min familj.