Konkurrens i paradiset

Jag vet inte. Folk påstår att oxfilé är det bästa. De har fel. Jag anser att en rätt tillagad fläskkotlett slår allt. Särskilt älskar jag att gnaska på benen. Hittills har jag till min stora lycka varit ensam om det i familjen, vilket medfört att jag glatt gett bort mitt kött till andra i utbyte mot att, just det, bara få gnaska och suga och storligen njuta av benen.

Inte nu längre. Nu har barnen upptäckt att pappa har rätt. Det godaste och roligaste är att slafsa ordentligt kring benen! Och är man barn äter man ju även en del genom porerna varför tröjan åker av. Sen var det bara att lustfullt ge sig på alla benen. Inte ett enda blev kvar till pappa. Han som kom på knepet…

Matfesten blev stor, trots att barnen innan middagen fått våfflor eftersom de då ”visste” att de INTE tyckte om vare sig fläskkotlett eller dess ben. Trots nio våfflor på två barn stal de alla mina ben. Det hjälpte inte att jag med min argaste röst sade att de redan ätit...

Naturligtvis gläds jag med dem, att de gjort upptäckten, men samtidigt är jag utslängd ur mitt kulinariska paradis. Åtminstone har jag fått konkurrens om den häftigaste och största delikatessen i livet.

Efter måltiden var det bara ett att göra; helsanera barnen i duschen. Mycket gott flott till spillo, sade fadern lite surt…

Premiär

Det blev premiär för min rustning idag. Jag lånade ut kameran till två tjejer i publiken och de fick fota fritt rätt länge, men efter en stund blev jag ändå lite störd av blixtarna, så jag tog tillbaka kameran, vilket var synd. Deras bilder var lite avslöjande…

Faktiskt väldigt avslöjande, för när jag håller kurser i ämnet ”Att hålla föredrag” brukar jag påpeka hur viktigt det är med ögonkontakt med åhörarna. Jag lever tydligen inte som jag lär…

Det blev också premiärskjutning inför publik. Att bara prata om vilken effekt en pilbåge kan ha är i och för sig intressant, men det blir mer konkret om man faktiskt skjuter på något och visar vad resultatet av ett pilskott blir. Jag valde att skjuta på en spånplattebit, 15x15 cm, så att jag skulle känna mig trygg att träffa.

Båda skotten tog något högt, 17 och 24 millimeter. Pilarna gick rakt igenom. När jag provsköt på morgonen hemma var det 27 grader kallt ute. Då träffade jag mitt i prick. Gick skotten högre, ca 2 centimeter, i lektionssalen eftersom det var nästan 50 grader varmare där? Eller var det nervositet hos mig?
Nåväl. Målet var att skjuta säkert för publiken och träffa spånplattan, vilket jag gjorde.

Som vanligt var eleverna trevliga och glada på Primroseskolan.

Jag hade även gjort om själva föredraget och bildspelet som är till. Det kändes som om det fungerade ganska bra och att det går att utveckla mer.

En böjd brädbit och sömnad...

Nu har de limmade träbitar som ska bli en pilbåge härdat. Det är lite ask. Det är lite björk. Det är lite annat... Medan Heikki limmar och formar vidare sitter jag och syr det sista på rustningen. Jag ska få ihop den till imorgon, är det tänkt. Då ska den med på föredrag om Djingis Khan.

Syahs

Pilbågen har tagits ut ur värmeskåpet. Den aktiva "kärnan", det material på pilbågen som arbetar när man skjuter, har laminerats färdigt. På bilden limmas "Syahs". Alltså de styva lemtoppar som är en del av det unika med dessa stäpppilbågar från 1200-talet.

Hur vackra ting blir till

Pilbågar av Heikki Rousu

Pilbågar är så vackra och jag tänkte länge bygga min mongoliska pilbåge själv, men det är bara att inse att man inte hinner allt. Som tur är hittade jag bågbyggaren Heikki och han blev intresserad av mitt projekt att återskapa en asiatisk pilbåge med stela lemtoppar. På gott och ont kommer vi inte att bygga bågen helt traditionellt. Istället för att använda kompositmaterialen senor-trä-horn och limma med fisklim väljer vi glasfiber-trä och modernt lim.

Ännu finns bågen mest i idévärlden, men dess skapnad börjar synas genom spånplatteformen som Heikki byggt. Det ser inte mycket ut för världen, men den som format exempelvis lera och sedan bränt sina alster i ugn vet spänningen. Resultatet kan krascha – eller bli hur bra och snyggt som helst.

Limformen har sågats ut från en hoplimmad spånplatta. Formen består av två delar, en underform och en överform.

En bild från värmeskåpet som hållet 70 grader C. Bågmaterialet pressas samman med lufttrycket i en brandslang mellan formarna. Limningen tar 4 timmar. Sedan måste man vänta i minst sex dagar innan man kan provskjuta pilbågen. Efterhärdningen måste bli klar.

En okänd faktor för oss är hur tjock pilbågen ska vara. Till vanliga standardpilbågar finns det framtaget tabeller för vilken styrka/dragvikt olika tjocklek ger. Vi har alltså fått estimera och göra så kvalificerade gissningar som möjligt. Någon enstaka millimeter för tjockt - och jag orkar inte dra bågen sen. Och åt andra hållet, en millimeter för tunt och den blir för vek och oduglig att skjuta med av den anledningen.

Jag kan inte säga hur glad jag är att jag fann Heikki. Han har erfarenhet av materialen. Han bygger även musikinstrument och även då gärna repliker från förr. Han kan dessa material, vilket jag inte gör. Vem vet hur många pilbågar jag tvingats bygga innan jag fått till det på egen hand?

Nu är det olidligt spännande. Vi är inte helt säkra på att ha räknat rätt. Och nu längtar jag precis lika mycket som ett barn som inte kan tåla sig på att pilbågen ska bli färdig!


Länk till Heikkis hemsida och hans pilbågar: http://www.freewebs.com/7239894/

Barn

Vad är det med barn?

I en månad har de varit jobbiga. Griniga. Ovilliga. Trotsiga…

Beror det på att jag – och även hustrun velat få en gnutta mer utrymme för eget liv?

Så gav vi väl upp det där, började ägna oss åt oss allihopa igen.

Då plötsligt rabblar tvååringen Tula en ramsa som kramar ens hjärta varje kväll innan hon somnar:

- Ja älkar Naya. Ja älkar mamma. Ja älkar pappa. Ja älkar momma. Ja älkar Birger. Ja älkar Katrin. Ja älkar Fabbo. Ja älkar Solveig.

Jag tror alla förstår, men för säkerhet skull förtydligar jag. Ja älkar, betyder: ”Jag älskar.”

Även fyraåringen Naya har slagit om helt. Från att i en månads tid varit lite lagom olidlig sådär är hon nu rena rama solen, säger: ”Mamma. Du ser lite trött ut, men inte sjuk, för du är så vacker.”

Till saken hör att hustrun ser rätt trött ut. Hon är sjuk. Har fått virusinfektion på balanssinnet.

Till mig säger Naya när jag klagar över min stigande ålder: ”Du är inte gammal pappa, men klok.”

Vad kan man säga?
Vi har obetalbara barn. Och grejen är egentligen inte att vi har gettt dem mer tid den sista härliga underbara veckan, utan bara ändrat inställning. Vi ser dem och njuter av dem igen. Det är allt.

Slutsatsen blir: Vi vuxna har att sluta vara egoistiska och försöka stjäla oss mer tid och tänka snävt.

Med barn ska man bara vara – och man får tusenfallt åter – och tid.

Liten bild på rustning

Med lite fejk kan jag nu sätta på mig rustningen jag och Max håller på med. Det är inte så långt borta nu. Vi börjar ana hur den kommer att bli. Och jag som bara skulle skriva böcker om Djingis Khan, inte ekipera mig som honom...
Nåja. Att arbeta i läder är kul - och skön avkoppling till alla orden.