Vill förändra världen

Egentligen borde jag vara ogrumlat glad, men är det inte. Glädjen förmörkas av det löjliga hemlighetsmakeri Almi vill att jag ska ägna mig åt. De säger: ”Du har tagit fram en unik produkt och därför måste du skydda den”.

Jag vill inte skydda produkten. Jag vill ha kul!
Jag har haft kul hela vägen när jag uppfunnit min pilbåge. Lika spännande har det varit att följa Heikkis bygge av den.

Nu vill jag inte hålla på att vara hemlig om grejen, för att tjäna pengar på den. Jag vill bara ge denna pilbåge till världen så att de som vill pröva att bygga den, eller de som bara vill skjuta med den kan få göra det.

För övrigt är det något sjukt med patent. Det finns bra bromsmediciner mot AIDS. Men de länder där man verkligen behöver dessa bromsmediciner har inte råd att skaffa dem. I det fallet skapar patentet stort mänskligt lidande. Eller snarare, de stora läkemedelsföretagens vinstintressen skapar detta lidande. De skulle kunna ge efter på sina patent, de skulle kunna låta licenstillverka dessa bromsmediciner till rimliga kostnader.

I grund och botten tror jag att de flesta är som jag. Man har egentligen ingen lust att sitta på sin kammare och hålla sin uppfinning hemlig. Man vill att folk ska få använda den.

Ett problem är dock kapital. Man behöver kapital för att uppfinna. Jag och Heikki har gjort av med många tusenlappar för att bygga de första pilbågarna. De har gått sönder, de har inte funkat, de har varit dåliga. Först den tredje bågen började motsvara våra förväntningar. Först nu är vi på rätt väg.

Nu har ALMI gått in och stöttar oss för att vi ska orka utveckla pilbågen vidare. De har gjort en sorts ekonomisk bedömning att det kan finnas efterfrågan på just denna pilbåge. Alltså låter de oss inte uppfinna vad vettlös pryl som helst. Det får vi i och för sig göra, men då skulle vi inte få några pengar från dem.

Tänk vad vi skulle kunna sänka lidandet i världen om vi tog bort patenten och istället hjälptes åt att bedöma vilka produkter som kunde vara vettiga och nyttiga och bra att ta fram. Tycker vi att Aidsmedicin är bra att ta fram, ja då satsar vi också pengar på det. Inte för att tjäna mer pengar, utan för glädjen att ta fram en medicin som sänker lidandet i världen.

En ny ekonomisk ordning. Eller snarare, en glädjespridandets ordning.

Hem till mig finns snart 2 enkelriktade och 1 dubbelriktad motorväg

Uppfart för dubbelriktad motorväg

Det heter att konkurrens är bra. Kanske är det så, men ibland undrar jag. Särskilt när det gäller infrastruktur.
Ingen, absolut ingen skulle få för sig att bygga 3 motorvägar hem till min by med fyra hus spridda med 200 meters avstånd. Ändå är det precis vad man håller på med.

Länge har en enkelriktad motorväg funnits på himlen ovanför oss. Satelliter däruppe bombarderar oss med hundratals teve- och radiokanaler, bland annat SVT i digital form.

Om 25 dagar släcker man det analoga TV-nätet här jag bor. Istället bygger man ett digitalt markbundet nät som kostar miljarder, fast satelliterna redan finns och kan prestera exakt samma sak – ge oss statstelevision…

Som lök på laxen trängs nu TV-distributörerna nere i min skog, där Jämtkraft låtit resa en transformatorstation. I stationen kommer inte enbart stormsäkrade elkablar upp ur jorden, utan även bredbandsfiber.

Fick jag välja byggdes endast denna sista infrastruktur ut, den dubbelriktade fibern. För mig är det en gåta varför vi alla via skattsedel och licenser ska betala digital marksänd TV som bara kan gå ena vägen. Satelliterna sprutar redan ur sig tevekanaler – och visst hade det blivit billigare att bara dra fiber - som ett dubbelriktat komplement till det satelliterna redan klarar av i form av TV-kanaler.

Hur som. Nu är det bara 200 meter kvar till mitt hus. Tjälen ska ur marken, en entreprenör ska få tummen ur och gräva, sen har jag bredband. Så jag gnäller inte, men är ändå irriterad över dumheten, att man bygger alla dessa onödiga och svindyra motorvägar hem till mig. Jag kommer bara att använda en av dem i vilket fall; den dubbelriktade.

Svar på uppraggning

På fik med barnen. En kille i Nayas ålder kom fram och petade på henne och sa:
"Jag vill bli kompis med dig".
Naya tittade på honom och sa:
"Jag har redan så många kompisar, så jag behöver inga fler. Fast vill du veta, så bor jag på Näset."

Jag - uppfinnaren

Tyvärr allt jag kan visa av pilbågen som är under utveckling

Så var man väl uppfinnare då. Det känns konstigt. Men jag kan inte se det på annat sätt.
ALMI Företagspartner har utvärderat mina förslag på hur man skulle kunna förbättra en pilbåge och anser att idén är så god att de stödjer mig.

Jag får nu ekonomisk hjälp i mitt vidare arbete med att utveckla pilbågen från prototyp till en riktig produkt.

Samtidigt har Heikki, bågbyggaren, och jag blivit partners. Jag står för idén, han bygger. Det svåraste just nu blir att liksom ”glömma” pilbågarna och att Heikki står och sliter i verkstaden – för mig väntar ett accelererat liv med lansering av del 3 i serien om Djingis Khan.

Föredragen hopar sig kring denna bok. Tyvärr går det aldrig att planera föredragen väl i tiden varför jag kommer att studsa mellan Stockholm, Ramsele, Stockholm, Ånge, Stockholm, Timrå, Sigtuna... En bra tid framöver...

Om ni frågar mig vad jag vill göra, så har ni säkert redan listat ut det! Jag vill stå i verkstaden tillsammans med Hikki och bygga pilbåge! Men icke! Verkligheten kräver annat av mig och det kommer att bli bra. När jag väl är på turné brukar jag gilla det.

Telefontråd genom skogen

Jag har så mycket jag vill skriva. Jag har så många bloggvänner jag vill kommentera hos, men det är knappt jag kommer ut på nätet.
Fem gånger det senaste halvåret har vi bett vår operatör att fixa linjen.
Samma visa varje gång: ”Dra ur alla dina apparater, vänta i 30 minuter, sätt sedan i telefon efter telefon och se vilken som är trasig.”

Vi har inga trasiga telefoner och mitt inbyggda modem går i 56kb hos alla andra jag kopplar upp min bärbara hos. Hemma går det i 12kb – om det överhuvud orkar koppla upp.

De har lagat linjen tre gånger av de fem vi gjort felanmälan. Hela förra veckan skickade jag ett felanmälansmejl per dag eftersom jag vägrar att sitta i telefonkö ytterligare timmar av mitt liv - operatören har inte hört av sig...

Ibland går linjen liksom till av sig själv och jag kan surfa i fantastiska 32kb, men när vi pratar i telefon är det sällan man riktigt hör vad folk säger.

Ur denna enda aspekt är det ett elände att bo i skogen och ha en telefontråd som ingen i hela världen vill åka och laga. I övrigt trivs jag fint.

Reaktion efter SVT:s tema om kristenhet

Jag är sekulariserad, men äger andlighet. Jag har en tro.
Jag tillhör den kristna kultursfären, vilket inte är ett val, jag är infödd i den.
Jag älskar Jesus, men är inte frälst.
Jag hittar bra och goda passager i Bibeln. Jag hittar också obegripliga, kanske för att de är gamla, kanske för att jag inte förstår kontexten.
Jag hittar även avskyvärda fraser, som jag för mitt liv inte kan förstå.

Jag ser Bibeln som en antologi, som människor skrivit. Inte Gud.
Bibeln är för mig en vittnesbörd, om både Gud och hur det är att vara människa.
Så är även Mahabarata och Koranen, för att endast nämna två andra heliga texter.

Det finns helighet. Mänskligt liv är heligt och barns rätt att bilda sig en egen uppfattning, är för mig helig.

Även vuxnas rätt att bilda sig en egen uppfattning är för mig helig.

Det där svåra, det mänskliga valet, att själv få välja, är för mig heligt.

Min äldsta dotter, fyra år, går på kyrkis. Hon älskar kyrkis, för där får hon ro och tid att sitta och "pyssla", som hon säger. ibland pysslar hon med helt sekulära saker, som en pärlplatta, ibland pysslar hon ihop ett symboliskt ljus av papper med en målad eldslåga på.
På detta kyrkis ger man barnen spelrum att själva sedan leka raket med sitt ljus, om barnen så vill, men de får också med sig vad "ljus" kan betyda.
En sorts vag mening om vad ljus är. Varmt. Sant. Härligt.

På min dotters kyrkis leker barnen och har kul. De socialiserar sig med varandra, sjunger en snutt och äter en frukt.

Det blir nästan symboliskt. De äter paradisets frukt. Det mänskliga valets frukt - och får kunskaper...

Lyx och fattigdom

Stora tunga författare som Hemingway och Norman Mailer har uttryckt likartade upplevelser innan de ska starta en bok.
Mailer hävdade att det var som att gå upp i en tungviktsmatch i boxning. Han visste aldrig om han skulle komma levande ur det.

Jag brukar hålla en lägre profil. Jag har för vana att säga att jag har ett lyxliv. Jag får vara hemma, jag slipper åka till exempelvis en spånplattefabrik för att stå och glo på en tillverkningsprocess som i 99 procent av tiden sköter sig själv och inte behöver inblandning. Människan behövs bara om det kommer någon spånplatta på tvären på ett sätt som det löpande bandet och dess automatiska censorer inte kan räkna ut hur de ska bete sig med, så får man då göra sin arbetsuppgift, manuellt lyfta undan den felande spånplattan och kassera den medan produktionen i övrigt löper vidare som om ingenting hänt.

Sett så har jag ett lyxliv.

Men nu börjar jag ladda om. Det var meningen att jag skulle börja skriva bok exakt den 1 augusti. Familjesituationen då tillät inte det. Så jag sköt på det och vart efter har jag slappnat av, kommit in i en sinnesstämning som är rätt slapp och behaglig. Man kan säga att jag just nu ”leker normal människa”.

Samtidigt lagras anspänningen i mig. En bok ska skrivas. Ett startdatum måste sättas.

Vad är det då som är så skrämmande med att skriva en bok?

För mig är det själva faktumet att jag ska tvinga mig själv till strikt arbetsdisciplin i 1900 timmar. Det är mer än ett vanligt årsarbete.
Jag ska tvinga mig att sitta och jobba i lite drygt ett år utan lön. Jag ska alltså äta upp mitt sparade kapital. Sedan vet man inte vad som händer.
Förlaget kan mycket väl säga: ”Hörru du. Det här var ett festligt manus, men det passar inte vår utgivning.”

På något sätt framstår det plötsligt som väldigt lyxigt att åka till en fabrik och stirra på förbipasserande spånplattor. För denna magra prestation tjänar man dessutom garanterat mer pengar än man gör som författare. Och lyx över all annan lyx, man får lön varje månad. Man får en jämn och säker inkomst!

Sett så fattar jag inte varför vi författare envisas med att hålla på. Vi är så livligt och smärtsamt medvetna om att det endast finns en nanobråkdels promilles chans att just den egna boken ska bli den som säljer så pass att man blir miljonär.

Det kommer ut över tiotusen titlar varje år i Sverige. Man kan räkna de titlar som gör författaren rik på en hands fingrar. Resten av oss är, som någon på ett förlag sade till mig:

”Som författare är du dömd till evig fattigdom. Det är regeln.”