Meningen med livet har många ansikten – och teorier. Böcker jag läser i telefonkö - för att behålla friden.
Igår var en dag av förkrosselse. Det behövs sällan mycket för att få mig ur jämvikt, helt tvärt emot vad jag tycktes beskriva i ett blogginlägg ”
Svär inte över smulorna i sängen” för bara några dagar sedan, där jag skildrar hur man kan välja att njuta av livet, bara man har rätt inställning.
Dagen igår höll helt på att gå om intet, bli en dag av bedrövelse. Ändå började den bra. Jag åkte till dagis med mina två tjejer. De sjöng i bilen och var glada. Jag och Odin vinkade av dem, sen hem för att ordna dagens enda ärende:
Ringa till försäkringskassan för att ordna med mina pappadagar så att jag kan fortsätta att vara hemma med barnen.
Först möttes jag av en automat som begärde att jag skulle slå en 2:a (i mitt speciella fall) och när det var gjort begärde en ny automatisk röst mig att välja ytterligare en siffra. Efter ett tag, kanske någon minut, efterfrågades jag att lämna personnummer.
Jag tryckte in mitt personnummer, men så snart det var gjort kopplades jag ned, inte vidare! Jag stod där, smått snopen, med den tjutande tonen i örat.
Tre gånger gjorde jag lite olika varianter till ovanstående procedur innan jag slopade att ge mitt personnummer och därmed kom fram till ytterligare en ny maskinröst som hälsade: ”Du är 164 i kön, vi beräknar din väntetid till 46 minuter.”
Jag väntade ganska precis 28 minuter, sen hände något med linjen. Jag kopplades ned.
Så tvingade jag mig själv att hålla på ett tag tills jag fattade ett nytt beslut som baserade sig på följande: ”Nu har 3 timmar av denna dag förflutit och jag har lyssnat på maskiner och slagit in siffror och blivit nedkopplad utan att komma fram.”
Således tog jag en kopp kaffe och försökte glömma det som hänt.
Kaffet hjälpte inte, däremot att jag behövde byta blöjor på Odin och fixa lite mat till honom. Dessa sysslor distraherade mig tillräckligt för att jag inte helt skulle gå sönder.
Det är inte lätt att klara ett modernt liv och möta dessa vansinnigt tillämpade tekniska lösningar.
Ingen människas psyke klarar att hantera detta att äga ett viktigt ärende och vara i behov av att tala med en annan människa för att lösa det, men istället bli mött av en maskin som tar massor av ens tid i anspråk utan att lösa det den ska göra, skapa kontakt med den andra människan.
Jag klarade själsfriden igår genom att avbryta mina försök efter 3 timmar. Jag vet att alla mina grannar och vänner gör likadant. Men samtidigt tvingas vi på så vis att bygga upp svårartade psykiska spänningar inom oss för framtiden. Vi vet att vi måste ringa en annan dag. Dessa samtal hänger som svarta moln över oss. Bara att veta att återigen tvingas att använda timmar åt något som tar högst 15 sekunder att säga, bara man får kontakt med en person.
Min räddning igår var som sagt att jag hade Odin att pyssla om, samt att när han sov middag så passade jag på att skriva en dikt om helt andra saker.
I förmiddags gjorde jag ett försök men jag lade på redan när första automaten började tala. Jag lade på eftersom jag redan då kände hur illa min kropp reagerade, jag hyperventilerade redan efter några sekunder.
Därför kan jag skönja två lite trista framtidsscenarier:
1) Jag hamnar på dårhus om försäkringskassan inte lyckas svara inom ca 20 minuter någon dag framöver, eller
2) Jag har inte längre råd att vara hemma med mina barn, trots att jag har hundratals med pappadagar innestående.
Samtidigt försöker jag finna nya strategier för att överleva rent själsligt. Jag tänker; kanske är detta med telefonautomater ett bra sätt att öva upp tålamodet. Man kanske ska se det som en övning i Zen.
Kanske man kan uppöva nya andningstekniker medan man sitter och väntar på automatröstens; ”Du är nu på plats 123 i kön…”
Meningen med livet har många ansikten, det märker jag inte minst när jag läser i de travar med böcker i religionsfilosofi jag har till hands just för telefonköande.
Nu ska jag på telefonen igen. Böckerna, som bland annat tar upp gud som ”ett nödvändigt väsen” och sufismens sjufaldiga väg till ”förnöjsamhet”, som är den högsta graden och kommer efter det mycket enklare förvärvade ”tålamodet” har stärkt mig så pass att jag nog ska klara några minuter med försäkringskassans automater!
