tisdag, mars 25, 2008

Svär inte över smulorna i sängen

I vissa kretsar anses det fint att söka efter en mening med livet.

Jag ska erkänna att jag emellanåt har försökt att anstränga min hjärna i ämnet, men aldrig kommit till någon förståelse, vare sig till dem som söker eller saken, eller för den delen, den fanatiska iver vissa ådagalägger i detta sökande.

Att över huvud taget få för sig att söka efter en mening antyder enligt mitt sätt att se det allra värsta; att där inte skulle finnas en inneboende mening alldeles av sig själv.

Att söka meningen blir, så betraktat, den mest pessimistiska idé man kan bära och det dystraste man kan företa sig.

Men kanske är det i själva verket inte meningen folk söker, snarare försöker de måhända finna en förklaring.

Själv anser jag den inställningen ännu värre än den förra, och kan inte tänka mig något tristare än att få tillvaron förklarad för mig.

Du lever därför att…(plats för lämplig egen eller lånad teori)…

Räcker det inte med att, till exempel, ligga i sängen och förnimma, först kakans utsökta smak, därefter lugnt njuta vidare efter att ha borstat bort smulorna från lakanet?

6 kommentarer:

Anonym sa...

De flesta filosofer har försökt finna meningarna med livet och vad jag förstår är det endast de religiösa som hittat ett, iallafall enligt dem själva. Tyvärr har livet inte givit oss möjligheten att vare sig se in i framtiden eller se andra människors tankar, än mindre lösa dessa hinder med tankeverksamhet.Och däri ligger svaret!
Fiffigt...intsant hälsar UiU som kommit tillbaka från kylan, björnspåren och vargtassarnas ytterområde-Undrom.

Bloggaren sa...

UiU:
Ja, vissa religiösa riktningar har fattat galoppen!
Till skillnad från vissa filosofer, (En av dem vars namn börjar på S o slutar på R vågade inte le en enda gång under hela sitt liv. Med risk att inte se vederbörligen allvarlig och respektingivande ut, eller hur han nu kan ha tänkt...)har en del religiösa riktningar som sagt fattat galoppen.
Jag tänker bland annat på de dansande och vindrickande och kringvandrande dervischerna. Uppfylla av kärlek och glädje och extas såg de att skapelsen var god!

Vissa kristna mystiker har varit inne på samma spår, bland annat min idol, Thomas av Aquino.

Just nu läser jag faktiskt en annan av mina hjältar, sufikern Jakhr al-din Araqi.

Tråkigt i vår tid är att det endast är knäppskallarna inom islam som hörs, eller rättare, de som använder sig av islam i politiskt syfte.
Vi bör alla börja kalla det politisk islam, för att särskilja dessa avarter från sådana underbara kärleksspridare som bland andra Jakhr al-din Araqi.

Anonym sa...

Kanske en kontakt med Torbjörn Säfve vore något du kan få. Vet inte om han har en dator, betvivlar...han har varken TV eller tidningar. Brev kan vara bra om man kan hitta adressen, han bor utanför Örebro numera.Jag har kännt honom en gång men jag tror inte han kommer ihåg UiU.

Bloggaren sa...

UiU: Torbjörn Säfve bjöd mig en gång i tiden en stor läsupplevelse i och med "Jag brinner", handlande om Majakowski.
Ett Säfveintresse blossade då upp i mig och jag läste några böcker till av honom, men fick aldrig mer samma upplevelse.

som kollega och författare blir man lite njugg, eller så är man bara yrkesskadad. Jag vet inte vilket. Hur som, jag upptäckte Säfves knep och hur han lägger upp det hela och då blev ju hans författarskap i ett slag ointressant.

Andra författare mystifierar mig om och om igen. Hur de egentligen har byggt och skapat sina verk.
IB Singer är en sådan.
Han skriver till synes helt anspråklöst, men när jag sätter mig att försöka plocka sönder en av dessa till synes enkla böcker klarar jag det inte.

Vissa av singers böcker har jag nog läst över dussinet gånger.

Då kan man fråga sig, skulle jag vetal träffa ens Singer medan han var i livet för att fråga saker?

Svaret är nej. Jag vill inte träffa ens Singer, som troligen är den författare jag läst om flest gånger.
Borges är en annan jag läst om och om igen.
Även Steinbeck. Men inte lika många gånger.Brodsky, Bukowski, Sture Dahlström... tja osv.

Skulle jag träffa Steinbeck eller Singer eller Borges eller Sture, eller Säfve för den delen, vet jag ärligen inte vad jag skulle fråga.

Jag har träffat några författare - oftast blir det platt och vi har inget vettigt att säga varandra, undantag är Gunilla eller vad hon heter som skriver barnböckerna och Alfons Åberg.
Unni Drougge har jag även haft ett riktigt lödigt samtal med, men det var en sådan där engångsgrej.
Gerda Anti och jag gick också bra ihop....

Man stöter ju ihop på bonnierträffar och bokmässor och andra stojiga tillställningar där man ska marknadsföra sig och vara så jävla essad, vilket jag egentligen inte orkar eller kan.

Jag märker nu att det är kvinnor allihop, som jag kunnat prata med.
Märkligt.

Anonym sa...

Jag förstår dig. Varför vill man egentligen dissikera eller dissikeras. Självgoda kan kanske göra detta för att hitta något de tror sig missat, men jag ser hellre mina bilder brinna än att få dem "förstådda" av någon man helst vill höra tystnaden ifrån.
Det samma gäller nog texter och vad skall man med författares tal om sina böcker till? Då hade de inte behövt skriva!!
Jag samtalar dagligen med författare som hellre än tala om sina böcker hellre talar om sig själva i vänners lag, där ingen ifrågasätter mer än för att förtäta stämmningar och finna vissa lösa delar i resonemang.
Många av dessa författare har faktiskt svårt att tala om deras böcker i sammansatta "hela böcker", de talar hellre om varifrån de fått sina intentioner. Jag kan föreställa mig det svårt för vissa av dem att stå framför en hängiven flock läsare som vill "kniva-sig-igenom" texterna.
Jag kan mer märka en sorts generande fördragsamhet till frågor, varför man undviker dem hälsar UiU.

Bloggaren sa...

UiU:
Separation. När jag tvingas hålla skrivkurser (för mitt levebröd) säger jag att det är viktigt med separation.
Med detta menar jag att varje författare, för att överleva kritik, har att separera sig från sitt konstverk. Så fort en bok/text är klar får jag därför "insikten" att jag är jag och boken en helt annan fysisk "varelse".
Då kan folk kritisera "boken/Texten" hur mycket som helst. Jag blir inte berörd.
Jag är färdig med texten.

Så har jag lycktat separera mig från alla mina 5 publicerade böcker.
På så sätt kan jag "kallsinnigt" höra folk säga:
1) vilken underbar historia Djingis Khan är.
2)Fan vad trög boken var, jag orkade inte ens igenom de första nio sidorna...

Jag tar helt lugnt emot dessa olika upplevelser andra individer har haft när de läser min bok om Djingis.
Jag lyssnar och tar till mig. Ser om jag kan skriva nästa bok bättre.

Men när det kommer till kritan skriver jag nästa bok helt efter eget huvud. Eller snarare, karaktärerna i berättelsen har sin egen logik. Jag kan inte rätta mig efter de läsare som lyft föregående bok till skyarna, lika lite som jag kan rätta mig efter dem som inte orkad läsa mer än nio sidor eftersom språket tröttade ut dem...

MEN.
Nu när det gäller mina dikter.
De är inte klara. Blir aldrig klara.
Även om jag en dag publicerar dem kommer de att vara i ofärdigt skick...
Jag vill inte bli klar med dessa texter.
De står under ständig förädling.

Kanske kommer de en dag till sådan mognadsgrad att jag får lust att publicera.
Då kan jag måhända även separera mig ifrån dem.
Ännu varken kan eller vill jag denna separation.