Bästa platsen

Hustrun anser att vi ska bygga ut. Jag kan undra varför. Barnens rum står alltid tomt.

Det är magiska köksbänken som gäller.

- Var inte på köksbänken, säger jag.

- Men pappa, du sitter ju här när du rakar dig!

Tja. Jag kan inte säga emot. Köksbänken är bästa platsen i huset.

Det bara är så.

Utkastad ur paradiset

– Pappa har varit ”arga gubben”. Han låter precis som arga gubben i filmen om Loranga och Mazarin.
– Han blir arg och jag går och ritar en teckning till Tula.

(Så vill Naya, 2 dagar efter incidenten att jag ska berätta. Hon har lagt ett stort tungt lock över, men ändå pyser sanningen egentligen ut. Det är svårt att le tappert med tårar i ögonen).

* * * * * * * * * *

(Pappas version, samma incident)

Det senaste halvåret har jag vaggats in i trygghet. Jag har med hela mitt väsen känt att jag gör ”rätt”, eller snarare, jag och barnen har varit i harmoni. Större delen av tiden leker vi, lagar mat, sover, byter blöjor, skrattar och emellanåt höjer jag rösten för att säga ifrån. Min höjda röst gäller oftast någon form av städning eller att det ska slutas kivas.
Har någon blivit ledsen för att jag har höjt rösten har jag genast kunnat trösta. Jag har bara behövt ta dem i min famn.

De senaste fjorton dagarna har det skett en glidning. Odin och Tula fortsätter att reagera likadant, de är kvar i barndomens paradis. De är lätta att trösta och ropar jag ”Goshög” så kommer de springande och vill göra goshög.

Men plötsligt finner jag min äldsta, femåriga Naya, ensam på sitt rum med stängd dörr. Hon kommer inte fastän jag ropar Goshög!
Hon har dragit sig undan och står på knä som i bön vid bordet. Stora tårar rinner utför kinderna.

Jag frågar om jag får komma in.
Hon skakar på huvudet.
Jag säger att jag vill komma in eftersom jag älskar henne.
Hon tvekar, till slut nickar hon motvilligt.
Jag frågar vad det är.
Hon svarar:
– Du älskar inte mej, du skäller vad jag än gör.

Jag funderar, säger:
– Jag måste få säga ifrån när ni kivas.

Naya ruskar på huvudet, säger:
– Jag vill inte prata om det. Jag vill bli liten igen.

Naya fem år har nått en ny mognad och har därmed knuffats ut ur paradiset och hon vill tillbaka. Av hela sitt hjärta vill hon tillbaka. Men det finns ingen återvändo och tårarna rinner. Hon känner instinktiv men förstår ännu inte varför jag från denna stund inte kan trösta henne så som jag tröstade henne i går.

Jag sväljer. Jag måste hitta nya vägar, vuxnare vägar, även om det inte finns något i denna värld som kan ändra på det som hänt.

Att bli utkastad ur paradiset är att inte längre obetingat tro på den villkorslösa kärleken.

Med ens blir världen så mycket kallare. Med ens måste barnet växa och skaffa nya förmågor för att klara kylan.

Också min roll som förälder ändras radikalt.

* * *
(Naya vill att detta inlägg ska läggas ut. Ändrar hon sig kommer jag givetvis att ta bort det)

Uppehållsplatser

En hemmapappas världar:
- Vi är prinsessor, vi kan inte gå ut i det här vädret.
- Men det är ju strålande vårsolsken, säger jag.
- Det är geggigt säger prinsessa nr 1.
- De’e geggit, ekar prinsessa två.

Odin har redan smitit ut flera gånger utan kläder. Jag klär honom lämpligast möjligt men muttrar att vi borde haft dykardräkt. Jag släpper iväg honom och har honom under sträng bevakning eftersom hans tendens är att dra till skogs eller ner till vägen.
Köksfönstret står på vid gavel för att jag även ska kunna serva prinsessorna därinne.

Och där står jag i solgasset och hör de första inflygande tranornas klagoskrik mellan flickornas värld och Odins värld.
Samtidigt: Inuti välver sig andra saker som vid andra tidpunkter hamnar i sporadiskdagbok.
Portarna till alla möjliga världar står vidöppna.

Anteckningar och dikter

Jag har länge haft för avsikt att börja lägga upp de dikter jag håller på med, men något tar emot.

Jag försöker komma runt motståndet på olika sätt.

Jag har startat 2 nya bloggar för att slippa lägga allt skräp här.
En blogg kallar jag "Sporadiskdagbok" . Där är det tänkt att jag skall kasta ut allt skräp som kommer ur mig helt ocensurerat. Så som jag alltid skrivit i mina lösbladssystem.

Men det vill sig inte, märker jag. Jag har ingen lust att kasta ur mig allt till läsning.
Ändå ska jag nu försöka tvinga mig att åtminstone lägga ut något. Ibland.

Ytterligare en blogg heter "Poesiutbrott" där det är tänkt att mer färdiga dikter ska hamna. Det skulle alltså kunna ligga väldigt många dikter där, men så är inte fallet.
Det enda jag kunnat förmå mig att lägga ut är 2 stycken som är över 30 år gamla och som tidigare publicerats i Månskensligisten.

Vi får se vad som händer med detta.

Fiffiga farsan

Skiss till framsida


För drygt två år sedan skrev jag en rad barnbokmanus.
Jag tror att jag även nämnde i bloggen att jag skickade iväg ett av dem till några förlag, men tröttnade innan jag ens kommit igång riktigt.

Efter någon månad kom de första svaren. Så här lät det exempelvis från Bonnier Carlsen:
”Vi har läst det med intresse men kan tyvärr inte passa in det i vår utgivning och har därför beslutat oss för att tacka nej till ditt erbjudande om publicering.”

Då, för två år sedan, tyckte jag att det var surt. Jag hade hellre tagit beskedet att förlagen tyckte det jag skrivit och min illustratör ritat var skit. Men det sa inte något av förlagen.

Idag kom jag av en slump att bläddra igenom det manus jag skickat iväg. Jag tyckte att det var riktigt bra.
Jag läste det därför högt för barnen. Även de tyckte att det var bra.

Så, vad göra nu?
Ska jag börja skicka igen, till nya förlag, frågar jag mig?
Här ligger en hög med bra manus, som jag inte på något sätt skäms för – och jag har inte ens orkat skicka iväg dem!

Inte underligt att sådana där mer kamerala typer rynkar på näsan åt oss konstnärstyper.

De kan inte förstå att jag redan haft mitt roliga. Det roliga är att skriva storyn. Att leka försäljare och ringa och skicka till en massa förlag – fy fan!

Det är bara att erkänna
Jag behöver en agent som kan ta hand om mig.
Även i Sverige. Inte bara i utlandet för mina djingisböcker.

Definitioner

Pappa säger att jag inte ska rymma. Det ska jag inte heller.
Jag ska bara på äventyr.

En ny dag