Kampen går vidare. Alla som jag surfar till på nätet för kamp i den ena eller andra formen. Vi samurajer är inte ensamma. Vi är heller inte en liten exklusiv klick som vill ha en liten hemlig klubb. Vi är alla samurajer och just nu sitter Jonas utanför Riksdagshuset och folk samlas i Göteborg för att demonstrera.Vi samurajer som driver riksdagssvar.se har inte bara mejlat riksdagsledamöter. Vi har sedan den 8 oktober också skrivit flera debattartiklar. Jag personligen har försökt att få dem publicerade i ett otal tidningar. Det har inte fungerat. Man kan lätt bli modlös.
Men det ska man inte bli. Vi samurajer ska lyssna på Nalle Puh för han är klok:
"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre."
För att vara övertydlig, eftersom jag inte är lika klok som Puh; om inte den första debattartikeln antas, skriv en till. Om den inte antas skriv en till. Om den tredje inte heller antas så kommer till slut ett nytt snöre i din väg och denna gång var det TV.
Men det gjorde sig inte själv. Hade ni alla samurajer därute inte gjort allt det arbete ni gjort, provat alla andra snören, så hade inte det här snöret heller hållit.
Man vinner bara segrar genom hårt arbete.
Tack Brockman för att du Youtubade inslaget åt oss. Nu sägs det att SVT visst sparar inslagen länge, men man vet aldrig.
Jag fortsätter härmed utmaningen.
I kommentarer påstår ni att jag ser lugn ut i TV. Det är en illusion.
Jag har 2876 fallskärmshopp. Tre gånger har fallskärmen inte fungerat, den har trasslat sig eller rivits sönder. Under ett reservdrag, då man jobbar med att få bort den dåliga fallskärmen för att sen kunna utlösa reserven är man stressad. Trots allt, man faller mot marken i 200 knyck och från exempelvis 600 meters höjd har man bara 12 sekunder kvar till marken.
För att få ut reserven i någorlunda god tid har man endast 6 sekunder på sig. Marken är inte mark längre. Marken är döden som rusar emot en. Det tokiga under ett reservdrag är att psyket kan låsa sig, bli skräckfascinerat av marken som kommer så där fort.
Vi hoppare kallar det groundruch. Ett galet skräckknark som kan förvilla en. På så sätt dör hoppare varje år. Döden låser dem i sitt grepp långt innan den inträffat. Hade de bara arbetat vidare med att få ut reserven hade de klarat sig, det folk lite träffande kallar att rycka i snöret är alltså dödsviktigt. Och man får aldrig sluta att leta efter och rycka i snören.
Ändå.
Ett reservdrag är ingenting i jämförelse hur jag kände mig framför kameran.
Jag ser och hör alla fel jag gör och jag ser och hör dem redan när jag sitter där och gör dem framför kameran. Det är otroligt outhärdligt. Men ni som ser filmen utifrån ser inte allt det där jag har ågren över. Det är så det funkar. På något avigt sätt får man bara lita på att det är så.
Med detta vill jag bara ha sagt; att oavsett hur orolig och nervös man känner sig om man till exempel ska gå fram till en riksdagsman, så är det bara att göra det ändå.
I de flesta fall håller det där snöret, fast man själv är dallrig i magen långt över gränsen för vad som känns uthärdligt att leva med.

