Fjärde mekaniserade

Vierte mechanisierte Sturm Kader

Den 10 maj 1940. Mannarna hörde hur det skrapade i högtalarna, därefter Führerns röst:
- Idag skriver vi historia. Vi inleder Operation Fall Gelb (operation gul). Vår tekniska överlägsenhet i materiel men även välövad trupp är överväldigande. De franska divisionerna består av vinrusiga och omotiverade värnpliktiga utrustade med simpla gevär och inget pansar. Deras befäl tror att maginotlinjen ska hålla. Den kommer naturligtvis att hålla! Vi går runt!


Mannarna hurrade och skrek "Sieg Heil" medan motorerna i leopardstridsvagnarna och de gående forten varvade upp och över fälten lade sig avgaserna som en blådisig dimma.  
   Fjärde mekaniserade började så sakta rulla, snart i full fart mot Nederländerna.

...Nah, fuhgeddaboutit!

hitta en knäpp bild på Internet bara.

Confessiones

författarautomat anno 1886

09.20
Det går inte utan hårt arbete och bland det sista jag skrev igår: "därefter tog det andra vid [syftande på tanketrängsel som gör att jag inte hinner skriva ned allt, utan det blir ryckigt och kryptiskt, obegripligt], det långsamt och tungt framdånande... och i morgon vaknar jag upp med en hög papper med rotvältska jag inte kan bringa ordning i."

Jag gillar inte attityden hos dem som tror att idéer kommer någonstans ifrån av sig själv och hoppar ned på papperet. Det är ett digert och hårt arbete att förvalta den där idén som kom som en blixt. Man har att spänna på sig tränset och börja dra och jobba, samtidigt som man håller hårt i tyglarna, de där trubbiga verktygen ens ständiga övande i skrivande till slut blir. (ofta har jag i förtvivlan för mig att de alls inte duger).

Att få idén att skriva om Djingis Khan tog o,7 sekunder. Att skriva första boken tog 1900 timmar. Nästa bok tog lika lång tid, och nästa.

Folk säger: "Oh, du bor så fint härute i skogsbrynet med fjällutsikt och allt, här måste du få mycket inspiration" och ser sig menande omkring som om jag går och lallar i skogen och skriver mina böcker med någon gudomlig och hemlighetsfull automatik.

Många ljuger när de skriver. De diktar lögner. Andra är helt ärliga och bland de största jag kommer på i hast är den helige Augustinius som innan han omvände sig var värsta kvinnokarlen. Minns jag rätt jagade han lika mycket efter kjolstyg som pengar. På det hela taget en världslig karl med starka drifter. I sina Confessiones ber han: "O Herre gör mig kysk... men inte än."

Så här långt är mina Confessiones usla. Det är så här.
När en författare (vilket är vem som helst som fäster ord på papper) skriver gör hen det först ensam på sin kammare med stängd dörr. Det ska så vara. Sen bearbetar den som vill bli publik författare sina ord, först därefter öppnar hen dörren till världen.

Det är ofantlig skillnad på text avsedd för mig själv och avsedd för andra att läsa. Därför kan man se att de flesta dagböcker som getts ut (eller skrivs i bloggar) är falsarier. Det finns en tänkt läsare som formar texten.

Jag förstör 90% av det jag skriver.

Aborginier, realism, Nizâmî och Stephen king

kl20.08
tuggar lakrisal som vore det lyckopiller. springer över föryngringsytan, vilket ord! skymning. lövträd i en klunga flammar i de horisontella sista strålarna, så rik på skiftningar att de är sitt eget rus. en kort sekund, i detta språng, jagmedvetandet blåser bort.


det som står i vägen för livet är detta JAG-medvetande. Stannar. andningen, lägg märke till andningen, stanna upp och iaktta obehagskänslornas rot, bli medveten. mitt beroende till pengar till makt till skydd bakom ting finns där för att täcka roten. jag, mitt verkliga "innerliga jag", min inre kropp, består av rymd. 
    det är hela hemligheten. måste tillbaka till denna rymd.  


kl21.34
läser hos min bror Spacelounge följande citat:

“Vi är alla besökare till denna tid, till denna plats. Vi är på väg någon annanstans. Vårt syfte här är att observera, lära, växa och älska.. sedan återvänder vi hem.” - Australiens aboriginer


som jag genast korsbefruktar med copyriots postning om "realismernas polemik". Efter att ha gått igenom kapitalrealism och socialrealism ser jag stycket om Ekorealism utgör en första sammanfattning, (sen går han vidare med etnorealism osv).

Det förekommer dock andra realismer. Jag tänkte pröva att namnge några.

Ekorealism. Betonar bräckliga ekosystem och begränsade naturresurser.Alf Hornborg är kanske Sveriges främste ekorealist, som ständigt utmanar kapitalrealismen. Ekorealismen verkar idag ha blivit något av vänsterns primära realism efters socialrealismens frånfälle, men ingenting säger att all ekorealism är vänster. Betydande skillnader finns också mellan de ekorealister som främst talar om oljekrönet och de som främst talar om klimatet.

tillbaka till min brorsa spacelounge:

40.000 år. Så länge har aboriginerna funnits...

Under den här tiden har imperier kommit, fallit och försvunnit. De gamla grekerna är nu bara gamla greker och förpassade till historieböckerna. Mongolerna som en gång hade världens största imperium som sträckte sig från Peking i Kina till Wien i Österrike har nu krympt till stäpperna i Mongoliet. Egyptens faraoner har alla härskat under en kort tid för att sen begravas i sina monument över sig själva och Saharas sand har med tiden gömt undan deras storhetstid. Det gamla testamentet med sin påstådda syndaflod får plats inuti den tidsrymd under vilken aboriginerna existerat, och den får plats där flera gånger om...

Istället för att utveckla rovdjursliknande teknik som förstör miljön och ödelägger planeten så har aboriginerna gått den andra vägen. De redskap de sedan länge lever med, inte fler än tjugo stycken, räcker för att överleva som civilisation. Med detta synes aboriginerna nöjt sig och har istället kunnat ägna sig åt att leva i nuet med ett rikare inre liv istället för att sitta fast i den vite mannens ekorrhjul av monetärt slaveri, skadlig föda, brist på motion och den ständiga jakten på nya prylar...

Jag reciterar aboriginerna: 

“Vi är alla besökare till denna tid, till denna plats. Vi är på väg någon annanstans. Vårt syfte här är att observera, lära, växa och älska.. sedan återvänder vi hem."

Kl 22.12

det är svårt att erkänna vissa saker. jag tror inte på flum, men idag, ikväll, nu, öppnade spacelounge/copyriot/språngmarschen/föryngringsytan/De-flammande-lövträden en liten spricka. jag skriver för hand, inte i bloggen, vill bespara den från det ymniga skräp och skrot som också väller. 

jag har att rensa sen.

Flera sufiker, kanhända särskilt Nizâmî, vittnade om en för sinnena ohörbar stämma; "wahy", som dikterar vad skalden skriver. hans kropp och hans sinnen rör sig i världens damm och larm , men själen är i "rymden", mottar budskapet som ska vidare genom pennan. 

till och med en så prosaisk författare som Stephen King säger att man egentligen är rätt aningslös varifrån idéerna kommer - och varför vissa funkar och andra inte, och hur man väljer  bland dem.


Och jag? Jag har inget att vittna om. Jag är aningslös. För även om jag inspirerats av Spaceloung/copyriot och fick dem serverade som oväntade språngbrädor, därefter tog det andra vid, det långsamt och tungt framdånande. kristalliniska strukturer i natten och stjärnfall i magen. och i morgon vaknar jag upp med en hög papper med rotvälska jag inte kan bringa ordning i. 


Elizabeth Gilbert på temat om skrivande och varifrån idéerna kommer - som försvarsmekanism lägger hon dem utanför sig själv, låter geniet komma med dem.

Sjuka barn, medfödd givmildhet och något om litteratur och nobelpris

kl 08.30
Sjuka barn, massa feber, bygger legotorn och traktorer tills Odin slocknar på mattan. Jag bär i säng. Jag pillar med bloggen, lägger dit flikar. Tula ritar blommor och snackar så att jag tappar bort mig i allt jag gör. 


kl 13.25
Är givmildhet medfödd, om inte går det att förvärva?


kl 14.50
Att erkänna det goda som redan finns i ditt liv är grunden till överflöd. 


kl 14.57
Läser Thentes lilla lustmord på Jan Wallentins bok "Strindbergs Stjärna" och tänker, touché.
Avslutningen är magnifik:

  En god del av läsningen går ut på att inte läsa: det vill säga att försöka ignorera språkfel, havererat bildspråk och allmänna klumpigheter. Det här tragikomiska syftningsfelet inleder första kapitlets andra stycke: ”Grov och kantig som en kroppsbyggare, med tre dykar väskor hängande på ryggen, var det inte märkligt att den vattensjuka mossan under honom gav vika.” Kunde man inte ha kostat på sig en korrekturläsare?

Å andra sidan kan man trösta sig med att samtliga översättningar av denna mysterieroman kommer att bli bättre än originalet.

Av bara farten fortsätter jag med Jonas sågning av alla Nobelpristagare. Det är skönt när andra gör jobbet åt en.


kl 15.53
sufiska marginalanteckningar [jobba vidare på denna]


Vad kan jag göra
jag räds inte räkenskapens dag
det som sätter skräck i mig
är livet


jag utövar ingen makt, men det lilla jag gör
tycks leda till ytterligheterna
ont och gott utan min förskyllan 
som om där funnes
en hand över min hand


kl 16.00
Religion är konvention. Kärleken står på ett högre plan. Dess rent fysiskt kännbara närvaro är längtan och saknad - efter närvaro. 

inget för lismare

tvåhundra meter norr mitt hus

kl 06.03
Varför dikter?
Poesi är svärdseggen vi balanserar på mellan våra verkliga lidelser och den futtiga vardag som står oss till buds. Dess uppgift är inte att gräva upp våndor och dynga ur skrymslena [vilket många tror eftersom det finns sådana som Lars Norén även om han inte har ett skit med poesi att göra] utan att öppna porten till det som gör oss möjliga.


[porten i vars valv draktänder, döskallar och rostiga svärd ligger på marken till tecken att det kräver mod att där inträda]


Poesin måste Schlachtschiff-mässigt* krossa vardagens gråhet där den far fram i dina artärer. Släng den annars. Eller välj en annan poet.


Jag vet, det finns många som känner oro, rentav olust inför poesi. Varför den genast förkastas, vilket får mig att förstå att poesi inte är någonting för lismare.


________________
*Schlachtschiff, är det tyska ordet för slagskepp






kl 15.07

Utkast 7.0 ***

jag räds inte ensamheten
den galopperar mig         bort bort


skulle jag viska att jag längtat efter dig
stigande, flytande, flödande bland stegrande hästar


i långfransade snaror över åsarnas ögonkupoler
jag rider ensam här                   jag önskar


du rörde vid mig utan beräkning oavbrutet
men jag sitter stilla här i fred.        sorgsen


jag önskar:
om jag kunde hamna i dina ögon

*   *   *

kl 16.41
dagens stappliga [mina] översättnings-försök-fragment av Rumi
Passage ur Lappskräddaren

...
vad finner du, mer löjlig än du själv?
stå still och skratta åt dig själv, på brädden av din ödelagda
levnads botten.
du som gått ned i okunskapens eller tvivlets grop.
hur länge till fikar du efter det glättiga skämtet och de ruttna sagorna
från ångesthjulet?...

En stycke oväntad lycka

Idol och liknande är inte min grej. Mitt intresse för populärmusik sträcker sig till nyttan den kan göra i bilen för att så att säga lägga en matta över det ännu otrevligare vinande och brummande som uppstår när man marschar länge på motorväg.  

   Det är inte snobberi, vilket en del tycks tro, jag råkar bara vara genuint ointresserad. Thente formulerar det rätt bra när han skriver om vilka romaner han gillar i förmån framför andra:

"En roman på riktigt. En roman så som Tolstoj, Mann, Musil, Lagerlöf eller Sandemose skrev dem. Långsamt framdånande idéer, snarare än glättade små bokmärken till bagateller, att glömma tio minuter innan man läst färdigt dem."

Inte desto mindre; jag kapitulerade helt inför sista klippet nedan. Sextonåriga Cher behövde bara sjunga ganska exakt 7 sekunder så var jag fast. 

   Varför det är så vet jag inte. Jag blir rörd. Riktigt glad. Riktigt lycklig en liten stund i det pressande och dunkla ljus jag annars mest bevistar. 

   Kanske blir det så eftersom när jag annars surfar efter information så handlar det om helt andra saker.   

Efter att ha snubblat över klippet med unga Cher var jag tvungen att hitta förlagorna. Jag tyckert Cher förhöjer upplevelsen av hela grejen. 

   Kanske behöver även jag slappna av med lite idol?

     

Orginal

Keri Hilsons version (som Cher nedan nämner)

Sextonåriga Cher...

Vyer

En helg i fjällen.