söndag, april 30, 2006

Stenröset


Ett bevarandevärt stenröse enligt EU:s mening. Inte enligt min. Eller snarare: Det råkar ligga på mina ägor och det har ställt till bekymmer. Förra ägaren tjänade enligt EU:s regler pengar på detta stenröse och några andra som ligger utspridda på åkrarna. I hundra år har folk brukat marken. Vid plogning kommer de upp, stenarna. Man måste plöja ibland och helst köra ner lite koskit i åkern för att det ska växa. Förra ägaren gjorde inte det. Det lönade sig mer enligt EU:s regler att ”vårda” stenrösena.
Att plöja och så åkern gav fyratusen i bidrag, minus kostnader för plöjning och såning. En förlustaffär om man ska göra allt man ska, plöja, harva, så. Att ”vårda” stenrösena så att de inte blev övervuxna av sly, men mossan låg museal och fin över dem gav niotusen. Lätt ekonomiskt val. Mycket mindre jobb också.
Precis när jag flyttade hit gick EU in i en ny femårsplan. Paragraferna kring stenrösen ändrades. Man får fortfarande vårdandebidrag, men endast 60 kronor per röse.
Det betalar ingen röjsåg som man genast kör sönder bland stenarna. Grannbonden frågade om han fick hålla åkrarna i hävd, plöja ned lite skit och få dem att växa igen, istället för att se ut som de tistelöknar de blivit.
Jag tyckte det lät trevligt.
Vid plogningen kröp nya stenar upp. Massor med sten. Var göra av dem? Förra ägaren hade helt regelrätt ”vårdat” stenrösena så det var fin EU-mossa på dem. Bonden kliade sig i huvudet. Det skulle kosta förfärligt mycket att frakta bort stenen, både för honom och i miljöpåverkan. Han frågade mig till råds eftersom det är min mark. Jag sa honom som det var, att det bara fanns en plats att tippa stenen, på stenröset. Vi tippade dit ny sten, utan mossa.
Resultat; EU har betalat för vård av mina stenrösen, jag vet inte i hur många år. Säg minst tio. Då har det kostat skattebetalarna 90.000 kronor helt i onödan.
Bondens sammanfattning: Tja, det är så här de tippat i alla tider. Vad är det för fel med det? Här är en bergklack under stenröset. Helt värdelös mark ur produktiv mening. Det växer ingen mat där. Bra ställe att lägga sten.

fredag, april 28, 2006

"Unnerhållning"

Idag har barnen haft kul, eller saknat pappa.
När jag kommer ner i köket ligger det makaroner över hela golvet. Plastpåsar, grytlappar, mandelkvarn, tja. Det går inte att gå där. Jag trampar på några små hårda saker. Jag plockar upp 12 tärningar? Visste inte att vi ägde det.
Inne i barnens rum, där man inte kom in tidigare är det kliniskt städat.
- Vad har ni gjort?
- Städat?
- Hur då?
- Jag ställde undan allt så duktigt.
- Minsann. Vad hände i köket?
- Det var spökena.
Så klart. Det går inte att skälla när jag suttit och ringt hela dan.
Sen tittar jag mer noga på själva barnen. Och sniffar. Det doftar avgjort gelehallon.
- Har ni ätit godis?
- Näe.
- Vad är det här? säger jag och slickar på Nayas kind.
- Vet inte.
- Ni har ätit godis, eller hur?
- Det får vi inte. Det är inte lördag.
- Var hittade ni det?
Naya är inte dum. Hon går inte på den. Istället börjar hon rusa omkring och leka spöke.
- Är det okej att jag ringer lite till?
- Näe, jag tror inte det.
Hon säger det medan hon klättrar upp i fönstret och ser ut mot snöslasket som faller från en grå himmel. Hon vänder sig om mot mig och säger sakta:
- Pappa.
- Ja.
- Jag vill ha lite ”unnerhållning”.

Process

Lunch. Ungarna utfordras med pasta rosso, dvs spagetti med ketchup. Inget funkar i dag. Jag sitter och försöker fatta vad det finns för bra förlag. Medan jag mejlar några nya förlag håller Naya på att skriva, som hon säger:
- Jag skriver en vuxenbok.
på sin dator.
Hon har presterat mer text än jag kan på en hel dag inom loppet av tjugo minuter:

"4ioure3iq+3rfjeoef eiorq feqe4904fn4pqnvfpvnngjaöreåqmöal feoqå erqå..."
Outtröttligt producerar hon.

Flera råd

Jaha ja. Nu är fler på mig. Författarkollegor anser också att jag ska ta fler förlag samtidigt. Och agenten återkommer, uppmuntrar med fler listor på tänkbara:

www.noff.se

Agenten förmanar


Jag har valt att ta kontakt med ett enda förlag. Eftersom just det förlaget ger mig positiva vibbar. Det är solitt, de har snygg och begriplig hemsida, ganska stor och trevlig utgivning. Den jag haft kontakt med verkar vara bra och anständig. Jag har gjort ett aktivt val och vill hamna på det förlaget.

Jag har sänt dem ett bra manus. Då bedömer jag det inte i termer av konstnärlighet eller andra flummiga parametrar, utan krasst; hur hög grad av ”säljbarhet” det har.

Men som jag skrev i ett inlägg; själv skulle jag knappt klara av att vara förläggare, min inre bedömningsmall för vad som är intressant tar grovt miste på storsäljarna. Flera av dem skulle jag aldrig ge ut.

Som tur är finns det mängder av författare jag med glädje skulle ge ut och jag läser dem ofta. Har det påverkat mitt språk? Vet inte, men troligen inte, för jag ser ingen struktur i urvalet. Det är kolossalt spretigt. Ett litet stickprov:

Steinbeck, Väinö Linna. IB Singer, Göran Tunström, Mika Waltari, Herman Wouk, Margret Atwood. Albert Camus.
Jag skulle ge ut lättare saker också, som Marian Keyes. Och Sture Dahlström för det finns inga böcker som gör mig på så gott humör som hans. Bukowski skulle slinka med. Burroughs. Och Selma Lagerlöf.

Det finns intressanta författarskap som ger inblick i andra kulturer nu, i modern tid. Till exempel kinesiskan Lulu Wang.

Den hyllade Nick Hornby hamnar i ett gränsland för mig. Han ger mig inte tillräckligt mycket vid läsandet, jag har definitivt roligare tillsammans med Marian Keyes, men hon ”ger” mig precis ingenting. Utom att jag har kul just vid läsandet.
Så hur i hela friden bedömer vi människor böcker egentligen?

Det här skriver jag förstås för att slingra mig. Agenten är på mig. Igen och igen. Hon mejlar:

”Du skall söka på flera fronter samtidigt! Har du varit inne på http://www.forlaggareforeningen.se/?”

Det har jag inte.
Jag vet redan vad som finns där. Massor, massor av förlag.
Nåja. Jag ska väl ta mig en titt. Nån dag. Nån gång.

torsdag, april 27, 2006

Tre sorters läsare

Det finns tre sorters läsare av mina böcker. En del slår bakut ganska direkt, storknar på något sätt och lägger ifrån sig boken.

Andra kommer in i dem och njuter något oerhört över språket och storyn. En sån läsare sa: ”Ska man äga en enda bok, så är det den här.”

Ytterligare en grupp gör som jag trodde alla skulle göra. De väljer det de tycker är kul, sneddar och hoppar förbi sånt som inte passar dem. Så gör jag själv när jag läser. Utom i sällsynta fall. Då slukar jag allt.

I mina ögon är böckerna som böcker är mest. På ett plan är jag iskall och betraktar dem enbart som produkter, vilka som helst. Produkter som ska leverera underhållning. För var finns den människa som vill få en tråkig bok i sin hand?

Man kan inte passa alla. Den boken går inte att skriva. Samma sak gäller förlag när de ska anta en bok. De kan inte göra någon annan sorts bedömning. Själv skulle jag misslyckas fullständigt som förläggare. Jag skulle på stående fot refusera sådana som Paulo Coelho, som sålt över 50 miljoner exemplar. Valerio Massimo Manfredi som skrivit en trilogi om Alexander den store med startboken ”Alexander ödets son” skulle jag också rata. De böckerna har sålt otroligt, men i mina ögon är de förfärliga, urtråkiga faktiskt.

Jag tar upp dessa två eftersom en del läsare som velat vara snälla har sagt att mina böcker är som de. De innehåller allt; visdom, spänning och romantiska äventyr. Det är inget att förfäras över. Varje läsare har full tillåtelse att tycka vad de vill. Bara de har kul och njuter när de läser. Och har de inte kul hoppas jag att de lägger boken ifrån sig, kanske för att ta upp den någon annan gång.

onsdag, april 26, 2006

Manusmalströmmen

Förlagen har rätt mycket att göra och en fruktansvärd hantering. Bonniers brukar få in 1800 manus per år. Ett sådan oerhörd mängd manus hade de att ta ställning till när jag sände in min debut, ”Månskensligisten”.
Det året var det jag och sju till som passerade nålsögat. Resten av utgivningen, de omkring 150 titlar som Bonniers vräker ur sig varje år, är kokböcker, översatta bestsellers och redan etablerade stora författare, eller med andra ord; vad man tror är nästan garanterade kassaskrällar.

För några år sedan pratade jag med Piratförlaget. De är inte värst stora än. De hade 600 manus att hantera, förutom sina redan etablerade. De tänkte plocka ut en ny för publicering.
Det finns faktiskt hundratals förlag i Sverige. Knappt man kan trot.

Ingen bedriver förlagsverksamhet för att vara snäll mot alla dårar som älskar att skriva och har fått för sig att det är viktigt. Det cirkulerar ett otroligt överskott av manus i landet. Ungefär lika många författardrömmar krossas i samma tempo som förlagen refuserar. Samtidigt kommer det ut för mycket böcker, för många titlar. Bland annat Bonniers har flaggat för att krympa sitt utbud.

När man väl har fått tag i ett förlag håller man sig fast. Det är regeln. Man har upparbetat en kontakt och ett förtroende. För även om det är ren och skär kapitalism som råder är vi samtidigt människor; vi författare och förläggare.

Vi tycker om varandra. Ibland älskar vi varandra, men det kan också uppstå hat.
Jag älskar mitt lilla nuvarande förlag och personalen där.
Ändå är jag på väg att byta. Jag trevar mig ut. Känner mig för. Det är av ren självbevarelsedrift. De vill ge ut mig, men vet inte när i tiden det kan ske. Min bokserie måste ges ut någorlunda kontinuerligt. Det är läsare därute som väntar.

Det verkar som om jag fått kontakt med anständiga människor på ett nytt förlag. Mot bättre vetande envisas jag att ringa, mejla och få kontakt med människor innan jag sänder iväg mina manus.
Jag vägrar att fotostatkopiera en hög och på vild chans skicka iväg till förlag vars människor jag inte vet hur de är.
Hur kan man göra så? Vi ska umgås, kanske resten av livet, kring det viktigaste för mig i min profession, mina böcker.

Jag har idag sänt iväg mitt manus.
Nu kan tre saker hända:
1) Det passar inte in i deras utgivning.
2) Det faller dem inte i smaken.
3) De vill ge ut för det passar in och de ser möjlighet att tjäna pengar.