Primrose - Att vara författare

Första gänget

En del skolor mår bättre än andra. Man kan undra vad det beror på, om det är en ledningsfråga eller slumpen.
Själv tror jag inte på slumpen. Jag tror det handlar om ledning.

Till Primroseskolan i Östersund har jag kommit nästan varje år sedan 1994. Jag är alltså inne på trettonde året. Det som mött mig i alla år är glada, varma och öppna elever. Redan när jag träffar dem i korridoren eller i matsalen. Det ligger också frukt framme överallt och det förekommer inget klotter och ingen förstörelse, så vitt jag vet.

Likadant när jag träffar lärare på Primrose. De verkar må gott, ha kul på jobbet.

Jag vill inte politisera mina inlägg om skolor jag är på, men kan inte låta bli. Allt detta goda har Primrose uppnått utan de makt- och ordningsmedel som landets nya regering vill införa på våra skolor.
För mig framstår Primrose som ett engagerat, levande och fungerande bevis på att vår nuvarande regering är helt ute och cyklar vad gäller hur man sköter en skola. Tvärt emot vad skolministern tror sker det inte med hårdare tag.

Bra skolor skapas genom engagemang och omtanke. Så föds respekt också hos de unga, eleverna.

Men det var om mitt författande jag pratade inför två grupper.
Jag brukar inte tycka om att framföra samma föredrag med bara en kvarts vila emellan, men idag tror jag banne mig att det andra uppträdandet blev bättre än det första. Detta bör jag analysera; hur jag laddade om denna dag, så jag kan göra det fler gånger.

Det är aldrig mätbart detta, vilken ”föreställning” som är bäst. Det är bara en känsla man får i magen.
Ändå vill jag försöka ringa in och utforska detta så att jag kan bli bättre.

Eftersom jag hållit föredrag i så många år finns ingen blyghet kvar, ingen rädsla att stå framför större grupper. Nu handlar det mer om att tagga sig själv, att verkligen vara alert och levande – varje gång.
Jag måste ha roligt på scen och det är mitt ansvar att det blir roligt, inte publikens.
Publiken får aldrig märka att jag sovit dåligt, har ont i halsen, är bekymrad över kvarskatten och att min fru är sjuk.
Sådant får på inga som helst villkor märkas.
När jag står framför publiken finns bara den och min uppgift; att under den timme vi möts ge en så trevlig och minnesvärd stund som möjligt.
Jag tror jag lyckades ganska väl.

Andra gänget

Läderpulande

Vad underbart det är att jobba med praktiska saker som omväxling. Jag slipper väga ord, fundera över om jag ska ta bort adjektiv eller om rak och modern meningsbyggnad blir bättre och bekvämare för läsaren än en lite mer ålderdomlig stil.

När jag jobbar tillsammans med Max för att göra den mongoliska rustningen ser man hela tiden vad som händer, vad resultatet blir av olika ändringar. När man ändrar texten i en bok på en sida ser man inte på samma klara sätt hur det till slut faktiskt påverkar hela romanbygget. Ett ord som lever i mig mycket nu är ”livligt”. Huvudpersonen, Djingis Khan, gjorde en massa saker ”livligt”. Han kunde ”livligt” föreställa sig att… Med ”livligt” intresse följde han…

Jag var tydligen övermåttan förtjust i ordet när jag skrev manuset. Nu tror jag att varenda förekomst av ”livligt” är struket ur boken. Eftersom jag utrotat ordet i berättelsen om Djingis måste tydligen mitt psyke överkompensera genom att ideligen säga:
- Max, jag är livligt intresserad av att se hur du kantsyr läderbitarna…

Dagens upptäckt är inte hur mongolerna satte ihop sina läderrustningar, snarare har jag insett vilket trevligt material läder är att arbeta med – mycket trevligare än de flyktiga orden jag ägnar så stor del av mitt liv åt.

Nåja. Lusten till orden brukar komma tillbaka, som en sorts abstinens, bara jag lagt korrekturet bakom mig och boken väl börjar ligga i bokhandeln.

Allt har sin tid.

Färdig BOK!!!

“En bok för alla” och jag är nu klara med omslag, baksidestexter och redigering.
Snart kommer den i bokhandeln. Troligen under mars månad.

Hm. Att Månskensligisten blev klar först känns märkligt. I själva verket har jag lagt, och lägger fortfarande, all kraft på manuset till tredje boken om Djingis Khan.

Nåja. Skönt att vara klar med någon grej, i vart fall!

Det är mer plock och stök att ge ut en gammal bok igen än vad man först tror.

Orginalet såg ut som nedan...

Rustning II

De första bitarna till läderrustningen är tillskurna och stansade så att man kan sy och sätta ihop bitarna .
Nu är det bara att sätta igång. Pröva sig fram till den slutliga konstruktionen.

Folkets Hus, Bräcke

Jag håller föredrag i ett nytt sammanhang. Jag talar inför Bräcke arbetarkommun om politik. Eller snarare, vi talar om idéer, värdegrund och hur vi ska möta framtiden.

Det är bara att erkänna; jag har en stor värdegemenskap med arbetarrörelsen och har alltid haft.

Jag tror att vi människor i grunden är sociala varelser. Alltså tror jag på solidaritet.

Så enkelt kan det sammanfattas.

Vad det handlar om nu är att axla och möta en lika stor utmaning som när folkhemstanken väcktes.

Nu handlar det om vår planet, vår miljö. Vi går stora och spännande utmaningar till mötes.

Näbbstövlar köpes!

Trodde aldrig jag skulle annonsera här i bloggen, men det är ungefär vad jag hinner med just nu.

Är i stort behov av ett par näbbstövlar i läder, storlek 42. Inte mindre, något nummer större kan fungera.

Tänk om någon råkar ha och vill bli av med dem!

Mejla i sådana fall till anders(at)djingiskhan.com

Där (at) byts ut mot snabel-a.

Eller skriv en kommentar!

Mina sysslor

Jag arbetar i 60 till 90 minuter med manuset. Sedan en kort paus då jag går ut för att hämta mer ved. Samtidigt passar jag på att skjuta 3 serier med pilbågen.

Utan dessa pauser skulle jag inte orka ta sådana 14-timmarspass som det blev igår...

Under lunchen joggade jag över till grannen där Max för tillfället också bor. Max kan det här med läder. Han har börjat rita hur rustningen ska konstrueras. Han har även skurit ut några läderbitar och gjort hål för sömmar.

Manus på gång att bli färdigt.

En pilbåge är under konstruktion och en rustning börjar också ta form!

I kväll kommer familjen hem. De åker bort när jag har sådana här hemska arbetspuckar att ta tag i. Nu längtar jag efter dem - och måste hinna klart till en viss sida till Bolibompa just tar slut, för då kommer barnen. Då ska de ha en glad pappa som inte sitter och fräser vid datorn att han vill jobba vidare...