Hoppöst internet

Jag kan inte besvara kommentarer. Jag blir utkastad eller så kommer en tom sida upp istället för kommentarsrutan…

Att logga in här på blogspot tog denna gång 17 minuter…
Vi får se om jag lyckas att lägga upp det här inlägget.

Jag vill gärna blogga, men jag klarar inte av det med min dåliga telefontråd. (Över en månad sedan vi anmälde fel till vår operatör).

Jag återkommer med tätare uppdateringar så fort jag kan koppla upp mig bättre.

Leda och lycka

Jag har loggat exakt 2867 fallskärmshopp. Det är fortfarande roligt att hoppa ur flygplan, men mycket av adrenalinkicken har med åten gått förlorad. Alltså drömmer jag ofta om att hoppa från en klippa eller byggnad. Det är inte enbart adrenalinkicken jag är ute efter. Tvärt emot vad folk tror chansar aldrig en fallskärmshoppare. Än mindre chansar man om man ska hoppa exempelvis från en låg byggnad. Förberedelserna är minutiösa, kontrollen av utrustning och ens egen fysiska och mentala status rigorös.

Man lämnar inget åt slumpen och mycket av tjusningen ligger i den mentala och noggranna förberedelsen.

Jag har aldrig varit intresserad av jakt, men så blev jag med pilbåge. Jag skjuter det amerikanare kallar ”Barebow”, alltså utan sikten och tjafs. Jag skjuter så som människan gjort i minst tiotusen år för att skaffa mat och något väcks inom mig. Jag vill jaga. Mer eller mindre omedvetet sätts processer igång inom mig.

Vid snabbskytte är min träffbild på 20 meters håll stor som en tallrik. Det motsvarar ungefär det man kallar ”killzone” på en björn som rusar emot en. (Vid noggrant sikte krymper träffbilden till ett tefat).

Teoretiskt skulle jag alltså kunna ge mig ut på björnjakt med pilbåge - och älg skulle vara en barnlek eftersom de exponerar en långt större yta för skytten att träffa med ett dödande skott.

Det är i teorin. Ännu är jag inte mentalt beredd att skjuta mot något djur. Det finns fortfarande risk att jag endast skulle skadeskjuta.

Men processen är igång och utan att i övrigt romantisera stenålderns hårda livsvillkor så förstår jag att just i detta var stenåldersmänniskan långt lyckligare än jag kan bli i vår civilisation. De levde på riktigt, medan nutidsmänniskan måste fejka allt.

Hade jag levt då hade jag naturligtvis varit storviltsjägare. Jag hade inte behövt göra nästan 3000 fallskärmshopp för att få de adrenalinkickar just mitt mentala system behöver för att inte tråkas ihjäl i den allmänna leda våra moderna arbetsplatser erbjuder.

Istället för att bli betraktad som en galning som hoppar från flygplan och broar skulle jag åtnjuta hög social status i jägarsamhället. Jag skulle bli aktad för mitt mod och att jag och mina kamrater gav oss ut på storviltsjakt skulle inte ses som något onödigt resursslöseri utan berika hela stammen med mängder av nyttigt protein.

Jag förstår nu att jag alltid har haft detta inom mig. När jag jobbade som journalist råkade jag en gång i fikarummet utbrista: ”Fan, vilket jävla låtsasjobb vi håller på med! Jaga nyheter! Bah!”

Mina kolleger såg misstänksamt på mig efter den stunden. De utgjorde i sina egna ögon ”Den tredje statsmakten” och förfäktade demokratin och yttrandefriheten och annat vackert med sina pennor. Allt medan jag såg oss som ett gäng mesar av värsta sort som inte vågade någonting, särskilt inte livet. Vårt jobb saknade all ära, allt mod.

Jag höll på att ledas ihjäl.

Hur spännande är det att ”jaga”, det vill säga ringa en politiker för tusende gången en dag, endast för att få ett uttalande som man på förhand vet vad det kommer att bli?
Hur spännande är det jämfört med att möta en björn med endast en pil på sig att rädda sitt eget liv och stammens liv?

Ledan är överhuvudtaget vår tids värsta gift och min teori är att vi förbyggt vår civilisation över en gräns av bekvämlighet och trygghet där våra gamla jägarpsyken inte längre trivs.

De vackraste och roligaste människorna

Önskar jag hann reflektera och skriva ned varje dag.
Åtminstone samla ihop veck0rna som går.

Hela dagarna umgås jag med de vackraste och roligaste människor jag träffat i hela mitt liv.

Så är det att ha barn.

Och idag kom snön. Det finns stjärtlappar och snowracer och skidor. Roligast är att åka pappas skyffel. För den har mest fart. Och så kan man skyffla iväg barnen i en himla fart rakt in i drivan.

Så. Varför köper vi så mycket prylar när det finns snöskyfflar!

Ordningens och anarkismens ursprung

Ingenting i livet är konstant, inte ens den egna personligheten eller ens åsikter om det motsatta könet.
Från det jag började skolan upptäckte jag att jag avskydde flickor. Denna motvilja bara växte med åren. Flickor var tråkiga. De satt perfekt stilla på lektionerna och lyssnade på allt det långrandiga som fröken sa. Råkade jag krypa under bänken i syfte att undvika lärarens blick en liten stund, för att kolla in hur världen såg ut om jag höll huvudet upp och ned, var det genast någon präktig flicka som med nit och iver räckte upp handen och uppmärksammade fröken på det hemska med mig:
”Fröken, nu stökar Ander igen!”

Flickor var inte bara tråkiga och gjorde allt det där trista som fröken bad om, de var rent förfärliga; de drog sig inte ens för att skvallra. Dessutom ställde de sig in. I min klass fanns en flicka som gav fröken presenter. Tänka sig! Jag gav aldrig fröken presenter. Jag avskydde henna mest av alla. Hon tvingade mig hela dagarna till saker jag inte tyckte om. Det gick så långt att jag till slut inte fann någon annan råd än att börja skolka för att slippa bli torterad så svårt.

Nu tittar jag på mina döttrar, de kallar sig själva Storasyster och ”Pessan Tula”. Och det är precis vad de är, men jag måste erkänna, jag är alldeles hänförd av dem. Hustrun hänför mig också, men på ett helt annat sätt – och hon har ändå precis gått och blivit rektor, det värsta ämbete jag kände till under mina första 17 levnadsår.

Och så kom sonen. På gott och ont går han i mina fotspår. Medan storasyster och Prinsessan Tula med stort allvar gör precis som man säger när det ska diskas eller städas, eller kanske ännu hellre, bakas kokosbollar så gör sonen något helt annat. Han har satt i system att ignorera varje order, varje instruktion. Han hörsammar precis ingenting, hellre blir han upphetsad av tillsägelser och fortsätter än ivrigare att pilla in strumpstickan i kontakten eller vad nu man försöker hindra honom ifrån att göra. Varje tendens i hans psyke, varje känsloyttring han äger, och hela hans samlade agerande utmynnar i att jag tvingas säga att han är anarkismen personifierad. Precis som jag själv en gång i tiden passar han inte in i möblerade rum och det tog många år innan jag passade in i samhället. Så är riktiga pojkar helt enkelt funtade.
Varje dag hinner han med att riva ut allt ur alla lådor i köket, möblera om alla skor i hallen, en del hittar man i toastolen, andra under krypgrunden på huset. Och har han varit med att baka med storasyster och prinsessan Tula, så lyckas han alltid smussla undan tillräckligt med deg som sedan sitter kletad på TV:n, datorn och fönstret i sovrummet. Och när jag ska gå ut för att hämta ved gör det ont i foten när jag kör ner den i stöveln, för där ligger givetvis det försvunna smörkladdiga decilitermåttet.

Vi har haft barn i fem år, det märktes inte de första åren, för då hade vi två flickor som inte rörde till alltihop att mest likna en soptipp. Sonens energi att föröda hemmet är helt outsinlig och det är med blandade känslor jag serverar honom mat, å ena sidan får han då mer energi att förhärja huset med, å andra sidan ger det honom en chans att växa och en dag uppnå mer mogen ålder, då även mitt kön tycks lugna ned sig en smula.

Vid 46 års ålder har mitt sinnelag kommit till en mild acceptans av både pojkars och flickors läggning. Jag tycker inte längre att flickor är så tråkiga att alla klockor i världen stannar, särskilt de som är upphängda i klassrum, och jag skulle numer bli upprörd om mina döttrar inte ”skvallrade”. Jag är istället i trängande behov av deras rapporter, vad sonen har för sig, så jag hinner avvärja farorna. Och duktiga som de är ropar döttrarna alltid exakt i rättan tid för att rädda liv, men naturligtvis efter det att de själva fått skratta åt ett roligt skådespel: ”Pappa! Skynda dig! Odin har klättrat ned i toastolen med huvudet före!”

På så sätt hinner jag ur den viktigaste aspekten alltid i tid men ändå, för att rädda kläder och tvätt och prylar ur det snabba och ständigt accelererande fördärvets grepp, är den avgörande sekunden alltid slagen. Men det är som Storasyster i familjen säger; ”Pappa, vi har ju tvättmaskin."

Att resa

Vi åker genom svindlande landskap. Jag är på väg till ett möte som kommer att fullborda mina drömmar om hur man kan uppnå korta men intensiva stunder av absolut harmoni.
Bredvid sitter Naya 5 år och säger att det är vackert och hon lyckas säga det utan att låta vare sig präktig eller lillgammal. Men strax har vi passerat en fördold brytpunkt av tid beroende på barnkroppars snabba metabolism. Saker och landskap äldsta dottern ser är inte längre intressanta. Och solen sticker henne i ögonen. Naya fem år utbrister, med ett helt annat och otrevligare tonläge att ”jag hatar att åka bil!”

Tula, strax tre år, hänger på i baksätet:
”Ja, hataj att åka bil.”

Misstämningen sprider sig. Jag hör hur Odin, 15 månader, börjar knorra. Var är äpplena, tänker jag? Jag har alltid äpplen och bananer och färdigskurna morotsstavar till hands att trycka in i barnens munnar när det börjar barka åt skogen med deras blodsocker och humör. En minnesblixt slår in i mig, påsen står kvar på köksbänken.

”Ska vi svänga in till döda fallet?” säger jag för att i möjligaste mån avstyra den annalkande katastrofen.

”Va´e döda fallet för nått?” kvider Naya surt så jag riktigt ska förstå att hon inte vill höra talas om några döda fall.

”Va’e döda fallet för nått?” ekar Tula.

Odin, 15 månader börjar stöna. Jag hör på stönet att det här inte kommer att bli en kul resa. Medan jag kör häver jag på något övergymnastiskt vis högerhanden bakåt och når baksätet och barnstolen där. Jag kan sticka in handen mellan Odins rygg och hans säte. Han är varm som en härdsmälta och dyblöt av svett. Jag tänker: Hur roligt kan det vara att sitta fastspänd och kränga omkring baklänges genom världen i ett frigolitbalja timme ut och timme in? Hur skulle jag må? Hur länge skulle jag stå ut? Hur fasen kan de få för sig att konstruera barnstolar i frigolit, det varmaste av varmt? Och brinner som napalm gör det också, om det skulle börja brinna. Flamsäkert tyg draget över – pyttsan!

”Det kanske finns en kiosk vid döda fallet!” utropar jag.

Hoppet tänds i Nayas ögon.
”Har dom glass?”

Jag vrider min själ fram och tillbaka innan jag svarar. Just nu skulle jag kunna bjuda på all glass i världen, för ungarna har varit duktiga. Men jag vet också hur lätt jag har att glida iväg. För några veckor sen åt vi faktiskt glass och godis mest varje dag. Barnen var ju så duktiga och var värda det! Men hustrun har rätt. Jag är precis fullständigt principlös på några av de plan vi människor ibland befinner oss, eller bestämmer som lämpliga. På andra plan är jag benhård. Orubblig.

Jag lyckas med en förbluffande intellektuell saltomortal och hör mig själv säga:
”Kiosken kanske är stängd. Eller så finns det ingen kiosk. Det heter ju döda fallet så det kanske är alldeles dött där”.

Så vinner man betänketid!

Döda fallet är stängt. Det är inte en människa där. Vi går omkring och tittar. Kissar bakom buskar. Busar. Tillbaka i bilen hittar vi kexsmulor i baksätet som vi muntert äter upp eftersom det är det enda vi har. Barnen skrattar. Tycker pappa är tokig som på så stort och riktigt allvar anser att de faktiskt ska äta smulorna! Allihopa.

Naya hittar mitt handtag. Anledningen till hela resan. Hon vrider och vänder på det.
”Men pappa. Varför måste vi åka till Heikki när du redan byggt ett handtag? Du säger ju att det fungerar så bra?”

Jag svarar att det bara är ett idéhandtag, en grovskiss gjord av tejp och korkmattsbitar och lim och tygremsor och spackel. Jag säger att Heikki ska bygga en hel pilbåge i vackra träslag och sen kommer han att slipa till ett handtag som blir så fint att vi kommer att häpna.

Väl framme förlorar jag och Heikki oss i det nya handtagets funktion och utformning. Hans två något äldre döttrar tar hand om och leker med mina barn. Mot kvällningen har vi hittat formen. Pilbågen är fortfarande rå och oslipad, men är ändå det mest välbalanserade jag hållit i min hand. Min tro besannas. Den är en fröjd att skjuta med.

Ett års funderingar kring ”handtagets tryckpunkt” börjar närma sig sin upplösning och en varm lycka sprider sig inom mig.

På väg hem genom mörkret sover barnen. Sista timmen vaknar Odin och skriker eftersom han inte vill sitta i sin frigolitbytta längre och koka.
Jag kan inte låta bli att börja fundera över bilbarnstolar: Ett billigt material som går att formgjuta, men inte är så varmt mot kroppen. Men jag försöker skuffa undan tanken. För jag och Heikki trevar oss nu fram i samtalen om något helt annat. Vi kan ta delar av det kunnande vi fått kring krafter och spänningar i material i pilbågar och flytta över på vindkraft.
Det låter kanske konstigt, men exakt så är det. I mitt huvud snurrar nu en ny sorts vindkraftverk – och det kommer ur pilbågarna, samt det faktum att jag kan segla och har hoppat mycket fallskärm. Aerodynamik helt enkelt, upplevd med hela kroppen i fritt fall i 400 km/h.

”Hinner vi till Bolibompa?” undrar Naya.
”Om det inte är halt längre fram”, säger jag och tackar henne inom mig för att hon tar mig åter till denna världen. Jag ska vara pappaledig och inte börja ragga en halv miljon för att ha råd att utveckla ett nytt vindkraftverk. Och när jag är klar med pappaledigheten ska jag skriva böcker. Så är planen.

Den upplevda tryckpunkten i handen

Marknadskrafter. Riktad reklam.

Makt, begär efter jag vet inte vad, och otroliga kassaflöden.

Och mitt i detta flöde visar sig till synes oskyldiga företeelser som Facebook vara närmast bisarra faktainsamlare om människors vanor, allt möjligt, så att ägarna, sådana som Microsoft och andra, i slutändan kan rikta reklamen ännu effektivare, men även förskansar sig rätten att använda folks foton, texter. Allt. Plötsligt äger ägarna till Facebook hela våra imaginära liv, de delar av våra liv vi valt att lägga upp där.

Allt det där svårgenomträngliga händer därute i den stora världen.

Själv kurar jag skymning i mitt torp.
Närmaste stad ligger 3,8 mil bort. Jag bor alltså tillräckligt ensligt för att kunna slippa känslan av att vara en del av det virrvarr av, inte förtroliga överenskommelser, utan de snikna och gnidna och kortfristiga affärskontrakt och terminer i olja och derivat och optionshandel på kommande vete- ris- och majsskördar världen faktiskt är byggt på men som vi valt att kalla civilisation; denna företeelse som rör sig lika ryckvis framåt som en skottskadad och som endast förmår att mäta sin egen förmodade framgång i de kvartalsrapporter som strömmar in på världens börser.
Ibland vill jag slippa allt det där och då är det skönt att tundran börjar precis här och i väster breder fjällkedjan ut sig.

Jag har stängt av allt det där andra.
Jag är bara här.

Långsamt, ytterst långsamt genomför jag det jag vill. Jag fokuserar.
Barnen är med mig hela tiden, medan hustrun arbetar många timmar på sitt nya jobb som rektor.

En halv minut där, tio minuter här, en halvtimme där. Vecka efter vecka.
Snart har jag troligen lyckats flytta det jag definierat som ”punkten”.
Det sker medan barnen rasar utan att jag behöver styra dem eller medla i en hårdragningskonflikt. Det sker när jag plockar disk och barnen hjälper mig istället för att slabba ner mer och tappa och ha sönder saker, vilket händer lika ofta.

Jag kan inte förklara hur eller varför jag fastnar i de projekt jag till slut genomför. Denna gång handlar det om att förflytta det jag kallar ”den upplevda tryckpunkten” cirka 12 millimeter nedåt i handen.

Det handlar givetvis om bågskytte och den tryckpunkt som bildas i handen när man spänner upp en pilbåge. Genom att forma handtaget annorlunda går den att flytta – och sitter den på rätt ställe har jag fått för mig att man kan skjuta någon procent bättre. Men det är inte det intressanta. Det jag söker är något annat. Det handlar om känsla. Det handlar om hur kraften går in i skyttens kropp och fortplantar sig genom senor, muskler och skelett.

I slutändan handlar det om Zen.
Andra har alltså gjort upptäckten många tusen år före mig.

Jag håller inte på med Zen. Jag mediterar inte. Jag håller inte på med bågskytte heller, eller i vart fall lika lite som klockmakaren håller på med metallurgi utan endast måste bemästra även det för att till slut få till den exakta och rätta klangen i sina klockor.
Så att klockorna blir vackra att lyssna till.

Så här är det:
När allt stämmer i bågskytte är världen plötsligt i total harmoni.

Det är vad jag vill ge världen.
Den sortens känsla av balans och harmoni.

Prosaiskt skulle man alltså kunna säga att jag ”bara gör ett nytt handtag till en pilbåge”. Ytterligare en produkt i mängden att tjäna pengar på. Att sälja. Bygga företag kring. Att börsnotera.

Men det handlar inte om det. Det handlar om att vi människor är ämnade för något annat än att de smartaste och snabbaste bland oss ständigt, med hjärtat i halsgropen, måste snegla på hur mycket klockan är och hur världens börser står, för att i rättan tid flytta pengar från optioner i Amerikas nästkommande veteskörd till olja, eller från olja till dollar eller Japansk valuta eller statsskuldväxlar. Genom detta fyller vi alla våra liv med så mycket onödig ängslan, så mycket onödig strävan som inte leder dit vi människor faktiskt vill.

Vår tids samlade oro är det väldigaste människan hittills presterat.

Här i mitt lilla hus på gränsen till tundran ser jag att det är så. Mitt långa sökande efter tryckpunkten i handen gör saken närmast skrämmande klar för mig. Det finns en annan värld.

Kanske har vår civilisation så svårt att välja den andra världen eftersom så få har upplevt den?

De icke könsneutrala barnen

Med inställningen: "Ha! Jag har två händer och 4 tänder som fixar alla hinder ni kan hitta på" – går sonen lös på allt; och forcerar allt.


Jag har läst det i böcker. Forskare på TV har sagt samma sak:
De påstår att pojkar och flickor är könsneutrala i många år, att skillnaderna kommer först när organ som hypofysen och äggstockarna och testiklarna får för sig att börja producera östrogen respektive testosteron.

Det är skitsnack.
Jag har inget stort statistiskt underlag, men genom att iaktta mina egna barn och de i bekantskapskretsen ser jag att det är en våldsam och egenartad skillnad mellan pojkar och flickor.

Skillnad 1:
När flickor slår sig gråter de jämrande, som om det gör ont och de vill ha tröst.
När sonen slår sig skriker han inte för att det gör ont, utan för att han är förorättad och förbannad på världen som hade mage att gå honom emot.

Skillnad 2:
Sade jag ”Ajabaja” med en knivsudds grad skrovligare röst än vanligt, (alltså inte ens strängt) till mina flickor när de var små och var i färd med att ta i den glödheta vedspisen lyssnade de, nickade prinsesslikt och förståndigt och rörde aldrig vid spisen, inte ens om jag inte var i rummet.
I 15 månader har jag försökt allt; jag har sagt det, förklarat det, skrikit mig hes och VRÅLAT ”Ajabaja” till min son. Resultat noll. Han kastar sig fortfarande med ännu större iver mot spisen vid varje varning. Dessutom; jag har huggit tag i honom, släpat bort honom, knäppt honom på fingrarna, hållit hans fingrar svidande nära glöden. Kort sagt, ingenting hjälper. Han inte bara rör vid spisen, han öppnar luckan, rotar i rostret, sticker in hela huvudet, sveder luggen och bränner sig titt tätt. Ändå. Han ska dit igen och igen och igen och igen.
Det sprakar ju och är livsfarligt spännande – eller hur nu unga representanter av mitt eget kön tänker. Om de tänker.

Skillnad 3:
Våra flickor kan leka tyst – och finna nöje i det!
Vår pojke ruskar och slamrar i allt, kastar saker så att de låter och smäller. Annars är sakerna inte kul. En sak som inte låter är per definition inte kul – och tas inte upp till lek igen, såvitt man inte kan manipulera sönder grejen, för att försätta saker i olika grader av sönderfall är också kul!

Skillnad 4:
Höjer jag av misstag rösten eller ändrar tonläget knappt förnimbart kan jag få mina döttrar att falla i tröstlösa tårar som kan pågå i timmar, eller åtminstone tills fyra liter glass kommer på bordet, och det händer helt utan att jag har velat inskärpa något eller varit det minsta arg. Jag råkade bara uttrycka mig lite högljuddare än vanligt.
Jag kan skrika och varna och göra min läskigaste röst utan att min son reagerar, eller snarare – han skrattar åt sin roliga far och fortsätter att öppna spisluckan, ugnsluckan, klättra utför brandstegen, hänga ut genom fönstret eller dänga sönder finporslinet eftersom det krasar så skojigt och jag skriker ännu högre då.

Skillnad 5:
Jag kan kasta upp mina flickor i luften, men det finns en gräns som jag lärt mig, gör jag det för våldsamt och plötsligt uppstår gråt – de finner det läskigt.
Ju hårdare och vårdslösare jag kastar min son, ju mer förtjust blir han och råkar jag dänga honom lite i väggen eller i taket bekommer det honom aldrig illa, utan han skrattar bara ännu mer, medan minsta förnimmelse av närhet till tak eller vägg för flickornas del leder till stor katastrof – ”Jag kunde ha dött pappa! Så där få’ru inte göra”.

Skillnad 6:
Jag kan redan brottas hårdare och mer på riktigt med min ettåriga grabb än jag kan med döttrarna som är 3 o 5 år gamla…

Skillnad 7:
Mina döttrars alla utandningar, utdunstningar och svettningar är fräschare och doftar godare än det som en gång kom in i deras kroppar. Dessa små förtjusande eteriska varelser är helt enkelt små reningsverk.
Allt som min son får i sig kan bli – och blir – några grader äckligare. Han har redan svår fotsvett, rapar högt och karlaktigt, fiser och beter sig och luktar i största allmänhet som karlar gör, det vill säga illa.

Skillnad 8:
Teknik är inget för flickor. Jag vill påstå att mina döttrar är intelligenta, men låsmekanismer och annat är inget de funderat över en enda sekund under sina fem första levnadsår.
Sonen däremot har redan klurat ut alla barnsäkra lås, på ugnen, på skräp- och återvinningsbehållaren, på vedspisen, fönsterhakarna, alla husets dörrar och så vidare. Han tar sig in och ut överallt – och når han inte flyttar han vilka möbler som helst för att kunna klättra på dem och nå även lådan som står på det manshöga kylskåpet.

Skillnad 9:
Flickor slåss inte spontant. De tar till och med emot stryk från sin mycket mindre lillebror som redan funnit ut att det är jätteeffektivt att dra dem i håret – då ramlar de stora flickorna omkull, gråtande.
Och när de ligger ned kan man med fördel sätta sig på deras huvuden och hoppa på dem.

Skillnad 10:
Jag har verkligen försökt avstyra det jag själv hatar: Flickornas totala fäbless för rosa prinsessleksaker. Sic! Men icke: Lekrummet är efter fem års flicktyranni proppfullt med rosa tjafs. Nu kommer sonen in, väljer pricksäkert, bilen, båten, loket och vräker undan det rosa tyllet som var i vägen.


En annan skillnad. Flickorna har aldrig gått från gården under alla dessa år. De blir ängsliga av bara tanken. Sonen försvinner redan dagligen. Man får springa och leta efter honom. Lämnar man honom utan uppsikt i större tidsrymder än man hinner säga till någon av flickorna: ”Nej snälla, ha mössan på dig, det är kallt ute”, så är han borta. Spårlöst försvunnen.