Jag blir aldrig nöjd med en tavla, men kommer till en punkt där jag inte kan gå vidare. Det händer när den har en liknande struktur som naturen. Det innebär att den måste vara organiserad på ett trovärdigt sätt.
När man går i skogen bejakar man en sanning utan att tänka på det, hur naturen visar sig i dess olika nyanser, färger och proportioner. Det förfaller oss naturligt och om man tänker mer strukturellt kallar vi det organiskt, men i själva verket har naturen sin egen korrekthet. Jag tar ett utsnitt ur detta och försöker förstå, men mest handlar det om att bearbeta.
Den ständiga utmaningen består i att komma förbi det man ser och tycker sig förstå är vackert. Min ambition är att alltid förstöra mitt mediokra första intryck. Annars kommer jag inte att göra några upptäckter av värde alls.
