torsdag, november 14, 2013

Avsikt och tillfällighet


Tula 9, satt och tittade i ateljén när jag lade upp kilo efter kilo med färg på underlaget. 
Efter att ha iakttagit mig länge sa hon: "Ved du vad du gör?"

Jag tvingades stanna upp och erkänna:
"Nä, men jag tror att jag finner en väg snart. Ibland är slumpen klyftigare än jag. Det gäller bara att fånga den."

tisdag, november 12, 2013

Att komma förbi


Jag blir aldrig nöjd med en tavla, men kommer till en punkt där jag inte kan gå vidare. Det händer när den har en liknande struktur som naturen. Det innebär att den måste vara organiserad på ett trovärdigt sätt.
   
När man går i skogen bejakar man en sanning utan att tänka på det, hur naturen visar sig i dess olika nyanser, färger och proportioner. Det förfaller oss naturligt och om man tänker mer strukturellt kallar vi det organiskt, men i själva verket har naturen sin egen korrekthet. Jag tar ett utsnitt ur detta och försöker förstå, men mest handlar det om att bearbeta.
   
Den ständiga utmaningen består i att komma förbi det man ser och tycker sig förstå är vackert. Min ambition är att alltid förstöra mitt mediokra första intryck. Annars kommer jag inte att göra några upptäckter av värde alls.

tisdag, november 05, 2013

Leva i nuet är inget för mig

A.Widén 1996, blandteknik på duk

Varje mening, text och bok är en uppfinning, ett hus, en labyrint som virvlar upp i skallen och jag förlorar mig. Så kommer det obehagliga avbrottet, jag får för mig att det ska förstöra allt; jag spottas ut fruktansvärt groggy vid middagsbordet utan att riktigt kunna uppfatta den kroppsliga världen, min familj.
Nu målar jag mer i ateljén än skriver, men familjen upplever mig lika fjär. Leva i nuet är inget för mig.



(Anteckning från 2004 när jag skrev på "Vreden rör på sig")




torsdag, oktober 24, 2013

Tågresenären


I min barndom hette de konduktörer, nu kom en tågvärd emot mig och hon frågade efter biljetten.
Situationen borde vara alldaglig, inte märkvärdig på något vis, men i mig steg en oförklarlig andakt, en stum längtan med drömmar vida som högländernas stäpper under en dundrande sol.
Jag blev inte kär. Det handlade inte om erotik. Det var större och lika oantastligt som musik.
Det var rösten. Klangen i den, men även hur hon fraserade.

En röst kan vara det vackraste.
När jag klivit av tåget ångrade jag att jag inte berättat för henne att hon hade den vackraste av röster.
Man tror att människor vet, men hennes omgivning kanske inte fattar, de kanske säger att hon är hes och raspig. Hon och de kanske inte förstår att det hesa ligger där på ytan, på tungspetsen, och därunder kommer den djupa klangen långt nerifrån där sångare tar stöd.

Fast vad skulle jag ha sagt? Du har en röst som har sönder mig inuti. Jag blir försvarslös. Jag vill att du aldrig slutar tala. Får jag gå bredvid dig i fyra månader och spela in allt du säger?

Vackra röster är en gåva och en förbannelse.
Alla mina älsklingar dricker, drogar, dör.
Edith Piaf




onsdag, oktober 02, 2013

Att förstöra motiv

Det är många duktiga därute, jag är inte värdig att beträda den mark de går på, om jag nu trodde på negativa konstruktioner som värdighet. 

Det är lättare att skriva. Jag kallar mig författare fast jag nästan bara målar. 
Jag antar att skrivandet och målandet är förbannelser eftersom de tränger sig på. Jag vet inte om jag är speciellt kreativ. Jag lever under ett tvång. 

- * -

Jag målar på tryckeriplåtar och det spretar, ett kvinnoansikte där, en bro här. I gråskala. Och en och annan abstraktion i klara färger. Barnen tycker att tavlorna i gråskala är läskiga.

Ingen målning nedan är färdig. Jag kommer att utsätta dem för olika grader av destruktion. Jag gillar skrot och trasigt i livet, men när jag målar har jag svårt att inte sträva efter det som är snyggt. Jag måste måla och sen förstöra, för att kunna göra skrot direkt vad det lider. 

Tavlorna är ca 50x50cm.


Kvinnoansikte, liten förstörelse

Kvinnoansikte mer förstörelse

Skiss på bro som ska förstöras

Kvinnoansikte som sjunker alltmer in i förstörelse

Abstraktion med klara färger


fredag, september 27, 2013

torsdag, september 26, 2013

Temperaturen


Jag är inte rädd att ta ett steg närmare, jag kan gå genom glas och sten men i mig saknas rytmen som gör människor lugna så låt oss vara ärliga, det är outhärdligt, det är vad allt cirkulerar kring. 

Jag har en temeperatur inuti huden och en annan temperatur i ögat och utanför dras molnen omkring och svalorna flyger som karriärer utan riktning.
Det är inte folks illvilja på ett ungefär, den har struktur, det är djävulen som fått tourettes och jag orkar inte munhuggas med en sån galning redan vanliga människor tröttar ut mig
jag måste sudda ut mig till planerade ansikten och slumpvisa penseldrag. 

måndag, maj 20, 2013

Litium gör dig behaglig, sa hustrun


Sjutton dagar på Litium. Det tas inte i ren form, som metall, utan som salt.
Man blir lite törstigare, lös i magen och jag har märkt skakighet i händerna vid några tillfällen när jag utfört finmotoriska saker. Annars inga märkvärdiga biverkningar utom en ganska behaglig trötthet. Jag behöver sova mitt på dagen, ibland två gånger, trots att jag sover åtta timmar, ofta mer, på natten. Innan Litium hade jag svårt att sova mer än 5 timmar.

Som bipolär står det i diagnoskriterierna att man ofta kan vara grandios, även gränslös.
Grandios har jag aldrig känt mig, inte jämfört med andra, att jag skulle vara förmer. Däremot får jag i mina uppåtperioder för mig att jag kan uträtta vad som helst, på just ett gränslöst sätt.

Gränslösheten har gjort att jag aldrig har haft svårt att tala om min sjukdom, eller någonting egentligen. Jag har inte förstått att man bör eller kan dra en gräns vid det som är privat, medan man gärna kan vara personlig. Jag har inte förstått vad privat är.

Senaste dagarna på Litium smyger en förändring sig över mig. En känsla som prompt säger: "Jag vill inte prata med folk om min sjukdom. Jag vill inte tala om att jag står på mediciner, att jag med åren fått en så usel stresstålighet att jag blir deprimerad ned i apati om jag inte aktar mig, samt tar mina mediciner."

Nu tycker jag att det är min ensak. Ingen har med det att göra.
Jag uppfattar det som en personlighetsförändring.
En annan sak: Jag har haft en gränslös (jämfört med nu) förmåga till kreativa associationer och jag har de senaste åren strött omkring mig små knäppa och i mina egna ögon roliga verbala iakttagelser i olika sociala medier på nätet.

De senaste dagarna är jag lugn inombords, den där rastlösa fontänen av tankar och virvlande ord har ebbat ut. Ord som ständigt erupterat därinne för att hålla depressionen stången, brådjupet som hela tiden är under mig och jag bara kan hålla mig borta ifrån genom att ha nervös fart på tankeverksamheten.

Igår satt jag, säkert i hela 20 minuter och njöt i solen.
Det har inte hänt så långt jag kan minnas. Annars måste jag alltid vara aktiv, bygga koja, lasta in ved, skriva, måla...

Hela förra året stod jag på en medicin som heter Lamictal. Jag tyckte att det var det bästa år jag haft i mitt liv.
Igår sa hustrun: "Vad behaglig du har blivit sen du började med Litium."

Hon har rätt. Jag har det mycket behagligare med detta litiumsalt i knoppen än jag kan minnas att jag någonsin haft det.
Samtidigt ställer det givetvis till det för mig. Att plötsligt uppleva gränser för sitt tänkande, att även farten på tankarna och de roliga associationerna försvinner är skrämmande.

Jag upplever mitt livs första semester.
Vad ska man med gränslösa och knäppa associationer till när man kan sitta i fullständig letargi och lyssna på fåglarna - och tycka att det är tillräckligt stimulerande?

______
Det känns märkligt att berätta det här eftersom jag inte vill. Samtidigt har jag redan på sociala medier talat om min sjukdom, mina mediciner, självmordstankar.
Någonstans vill jag ändå sprida förståelse och avdramatisera detta med spykisk sjukdom.
Jag upplever det som viktigt i en tid då regeringen tycks göra allt som står i dess makt att stressa sjuka, vilket är kontraproduktivt i det fall man vill se oss arbetsföra igen.

Aftonbladet: "Psykiskt sjuk? Spotta i nävarna"
Aftonbladet: Experten "Det är fullständigt vansinnigt"
Aftonbladet:  Ulf Kristersson (M), socialförsäkringsminister: Psykiskt sjuka ska tvingas till jobbet.
DN: "Psykiskt sjuka kan tvingas till jobbet", Ulf Kristersson (M).

______
Hjärnkoll. se är ett projekt som sprider information om psykiska olikheter.

fredag, maj 17, 2013

Sänkt skatt eller höjd lön. Är det någon skillnad?



Dags att tala om den moderatledda Alliansens paradgren nr 1: Sänkta skatter. Som ger dig mer i plånboken.
Det stämmer, momentant får du mer.
Det är inget nytt. Moderaterna har tjatat om sänkt skatt i hundra år. Det är deras grej.
Med sänkt skatt behöver den stora massan människor inte så hög lön. Låga löner är bra. Förr i tiden för fabrikörerna och brukspatronerna, numer för näringslivets toppar.

Så kom då sossepacket tillsammans med LO för hundra år sen och hittade på att lönerna till varje pris skulle upp; ramaskri från Högern, naturligtvis.

Till högerns förfäran fick sossepacket makten, höjde inte bara lönerna utan även skatterna. Högern skrek: "Kolla de höjer skatterna, ni får inget kvar i plånboken."

Men medan sänkt skatt innebär att du får en del i handen istället för att det avsätts till dina kommande kostnader... Staten spar så att säga åt dig och bördan delas efter bärkraft, en genial idé egentligen.

Till kommande kostnader kan vi främst räkna pension, men också sjukvård, får vi barn så täcks barnomsorg och skolgång, ja, sossepacket genomförde till och med reformer så att allas barn fick råd att gå på universitet; en av de åtgärder som fungerade som motor för landets exempellösa utveckling som industrination.

Arbetarpackets intelligentsreserv kunde plötsligt utnyttjas av näringslivet som ingenjörer för att bygga bilar och båtar osv att exporteras. Och inom läkemedelsindustrin som forskare. Arbetarpackets avkomma gick att utbilda, konstigt nog.

Att få högre lön är alltid bättre än att sänka skatten. För den enskilde.
Lönen påverkar hela din livssituation, hela livet, alltid. Högre nettoinkomst i handen genom sänkt skatt gör ingen påverkan.

Det är bruttoinkomsten som pension, a-kassa, semester, sjukförsäkring osv grundas på. Men det är nåt borgarna helt har missuppfattat. Eller också ljuger de.

Även om det moderaterna kallar skattetryck ligger på en relativt hög nivå, tjänar du mer på att få löneförhöjning än skattesänkning. Alltid.
Såvitt staten inte beter sig som en kleptokrati, dvs snor pengarna så att statsministern får allt i sin skattkista, vilket hittills inte har hänt i vårt land.


Ser man till egennyttan borde, lite hårdraget, 90% av befolkningen, alla lönearbetare, även välbetalda sådana, även småföretagare, rösta på sossepacket, så som detta pack har fört politik i 100 år, med viss tvekan hur de förde politik efter det att Kjell-Olof Feldt 1985 avreglerade finansmarknaden.

Max 10% av de rikaste i befolkningen bör av strängt egennyttiga skäl rösta på moderaterna då deras löner ändå skenar och de dessutom får mest sänkt skatt av alla.

Vi går mot val. Tro mig. Den moderatledda Alliansen kommer att fortsätta att skrika att samtidigt som de räddar landet ur arbetslöshet och får in oss på den globala marknaden kommer de att sänka din skatt så att du får mer i plånboken. Netto.

Vad den moderatledda Alliansen egentligen gör är att sänka din bruttoinkomst. Du får sämre pension eftersom den baseras på lön, du får sämre sjukförsäkring och A-kassa. Vi får alla sämre barnomsorg och skolor till våra barn.
En liten klick, som redan har det osannolikt bra, får ännu mer pengar att vältra sig i.

En annan effekt av "högerns" politik jämförd med sossepackets är lite oväntad:
Varje gång"högern" varit i regeringsställning har tillväxten sjunkit.
Man kan fråga sig, har de alltid otur, eller leder deras politik till att den stora massan människor de facto får mindre pengar att konsumera för, vilket i sin tur bromsar tillväxten? För den rikaste tiondelen av befolkningen konsumerar inte mer. De har redan så mycket att de nått sitt konsumtionsmax så de bara lägger pengarna på hög.

torsdag, maj 09, 2013

Journalistförakt, mediaförakt - och vad kåren ibland, rätt ofta, råkar ut för

Genrebild


Många misstror journalistkåren. Många misstror media som företeelse. Och många spottar efter journalister. 

Jag gör det själv. Och så drabbas jag av ett plötsligt minne:

Jag verkade som journalist många år. Vid en bilolycka där en familjefar dog, 3 barn i baksätet klarade sig hyfsat men var på väg till sjukhus när jag och fotografen kom fram, modern i passagerarsätet fram svävade mellan liv och död. Delar av pappans huvud låg utsmetat på det som fanns kvar av motorhuven samt framför bilen.

Jag och tidningens fotograf kom till platsen för att dokumentera. Jag står mitt i kläderna och fryser i den första halkan, i det underkylda regnet. Massor av bilister har stannat för att glo nyfiket. Chefen Räddningspersonal kommer fram och frågar mig och fotografen om vi kan hjälpa dem att ta bilder och observera deras arbete. Han vill få det dokumenterat för att kunna göra en uppföljning värd namnet efter en olycka som helt enkelt varit för djävlig, som han väljer att uttrycka det med gråt i rösten.

Så jag och fotografen går omkring där, i halkan, i oljesörjan, i bensindoften, i köttslamsorna efter en död familjefar vars kropp sitter spetsad på rattstången och vars huvud helt märkligt flugit ut genom vindrutan.

Då. När jag mår som sämst, och försöker fatta vad jag ska anteckna, ropar dom där människorna som trots polisens och räddningspersonalens uppmaningar stannat för att glo, ja då ropar de: "Era jävla hyenor! Va' fan gör ni här?! Jävla asgamar. Såna som er ska man fan slå ihjäl...."

Konstigt nog blev jag inte arg. Bara än mer sorgsen. Jag vet inte varför, men deras rop lugnade mig den gången. Jag tänkte: Vad gör ni här? Polisen har vänligt bett er att gå så de slipper sätta upp band och avspärrningar. Jag gör inte så stor nytta, jag försöker iaktta, antecknar kronologi, dofter, redskap som används, villrådigheten men också den sakkunniga yrkesmässiga lugna atmosfär som samtidigt råder. Alla gör sitt jobb. Fotografen gör givetvis ett ännu bättre jobb. Egentligen går jag bakom honom och försöker hinna med att skriva till de bilder han "upptäcker". Att fota går ibland väldigt mycket snabbare än att skriva.

Men det är honom man skriker värst efter. Han, fotografen som gör mest nytta. Förutom räddningstjänsten som försöker få en vettig ordning på en olycksplats där en död förälders kropp fortfarande sitter fast i bilen eftersom en sådan kropp inte har värst hög prioritet, en förälder som just klippts loss och skjutsats till akuten, och barn som tagits om hand på jag vet inte vilket vis.

Senare, på nattpasset satt jag och skrev artikeln om olyckan. Jag ringde räddningstjänsten, de hade tvättat och avrustat sina redskap. Nu satt de med en krishanterare för att få prata ut om traumat.

Jag satt ensam i ett kontorslandskap på en tidning i mörka natten och skrev. Jag fick för mig att skriva artikeln både som en varning för halkan, vad den kunde för med sig, men jag skrev också om räddningstjänstens utomordentliga arbete.

Fotografen kom in med sina bilder, frågade: "Tror du den här blir bra till artikeln? Och de här har jag tänkt ge räddningstjänsten, vad tror du?"

Hans urval var proffsigt. En lagom äcklig bild till allmänheten. Fruktansvärda bilder av den märkliga halshuggningen och räddningstjänstens försök att samla kroppsdelar till en värdig begravning.

När jag var färdig lämnade jag in artikeln till nattchefen. Hon ögnade snabbt och tittade upp.
- Bra val av vinkel att ta både halka och hur räddningstjänsten bearbetar saken. Men hur mår du själv?

Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Jag känner ingenting.

Jag gick hem.
Jag var döttstrött, hade jobbat ett dag och ett nattskift i sträck.
Jag kunde inte somna.

måndag, april 29, 2013

Drönare och förtroende


Människor utan humor inger noll förtroende. Humor är en mänsklig kvalitet som bla psykopater saknar. Tänk er Hitler eller Stalin dra ett skämt.

Jag har även svårt att se Bush den yngre dra ett skämt som går hem. Kanske han var varmhjärtad längst därinne, men han misslyckades eftersom han hade för lite substans mellan öronen.

Det finns andra kategorier människor som saknar humor. När jag jobbade på Ericsson fick ledningen för sig att ta in ekonomiska Controllers. De såg inte verkligheten, än mindre människorna. Deras verklighet strålade ut från deras Exel-blad och de tvingade 70.000 människor på Ericson att leva efter deras siffervisioner.

Det gick inte att prata dem till rätta. Än mindre dra ett skämt, då ignorerade de en med en kall blick. Teknikerna sprang och gömde kretskort i källaren. Teknikerna insåg att det var smart att lagerhålla vissa grejer, allt medan räknenissarna skrek: "Allt som inte ligger på rulle mellan fabrik och kund ska destrueras. Att hålla lager kostar." Vips stod tusentals kvadratmeter uppvärmd lageryta tomma. Det var ekonomi enligt det decenniets räknenissemode.

När jag ser Obama i detta skämtsamma och jovialiska sammanhang får jag fullt förtoende för honom. Jag räknar honom som högst mänsklig. Och intelligent.
Samtidigt vet jag att han sänder iväg drönare att döda människor på andra sidan jorden. 

Jag förstår inte hur han kan bära det.

Jag förstår inte att han låter sig ledas av räknenissarna som säger att drönare är en kirurgisk metod att föra krig och billigare än att skeppa över unga amerikaner som sen kommer hem som trasiga kritiska krigsveteraner, eller i kistor. Som i sin tur väcker opinionen.

När han drar dessa skämt tyder allt på att han är en underbar människa.
http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-22327845
Det skrämmer mig nog mest av allt.

lördag, april 27, 2013

Catherine Zeta-Jones och jag

Biverkan av Lamotrigin, blåsor som kliar och spricker

Det känns som om jag är i en annans kropp och det bubblar upp bölder på huden som spricker. Jag får gråtattacker utan att känna mig ledsen. Rätt som det är blir jag rädd och gör underliga grimaser. Värst är att jag får lätta kramper och att kroppen känns 30 år äldre. Jag vinglar när jag går.

Eftersom jag var på väg in i ett depressivt skov i min bipoläritet kontaktade jag min läkare och i samråd ökade vi dosen på min stabiliserande medicin, Lamotrigin. Så det rör sig om biverkningar. Det brukar gå över efter några veckor, och går det inte över får jag sätta ut medicinen.

Om jag är skraj?
Naturligtvis. Jag spelar med livet som insats vid varje skov.

Det är tur att vi är så överjordiskt vackra och ger ett så övertygande samlat intryck mitt i vårt inre kaos. Kolla in min kvinnliga motsvarighet. Slängkyssar till henne.

Catherine Zeta-Jones på youtube om sin bipoläritet.

______________
Jag för samtal med Hjärnkoll.se för att hjälpa dem att informera om neuropsykologiska sjukdomar.

tisdag, april 23, 2013

Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning


I takt med att jag får allt fler vänner som har någon form av neuropsykiatrisk "åkomma" finner jag det allt viktigare att belysa saken. 

Jag skrev tidigare på FB om hur mitt arbete som lärare triggade stress hos mig, som sen blir en form av konstant panikångest, vilket i sin tur kan driva ned mig i klinisk depression. Jag börjar äntligen lära mig att mönstret måste brytas snabbt.

Min teori om ett av delproblemen med min neurologiska konstitution, en teori jag delvis delar med en av mina läkare, är att jag får ett helt naturligt stresspåslag, sådant som alla människor får i vissa givna situationer. För den normale avklingar stressen, hos mig sätter en kontinuerlig produktion av stresshormonet kortisol igång, vilket gör att psyket till slut inte pallar att leva.

Jag vill öka kunskapen hos alla kring detta. Det har tagit lång tid, över fyra år, för mig själv att ens börja acceptera att jag kan ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Tidigare har jag hänfört besvären till min personlighet, att jag är kreativ, ibland överkänslig och snar att hamna i olika manier, men också i lamslående depressioner med vidhängande tankar på självmord.

Karolinska institutet har i en undersökning på en stor population upptäckt statistiskt samband mellan författare/kreativa personer, bipoläritet och högre självmordsfrekvens.

Det bekräftar min självbild och det är skönt att läsa på så sätt att jag inte behöver känna mig helt ensam i mitt psykiska fladder. Framför allt börjar det finnas viss hjälp och lindring att få. Dom virar inte längre in en i våta lakan och läderremmar när man söker hjälp. Istället chansar läkarna bland en mängd djävligt giftiga piller som ibland gör saken sämre, ibland bättre. Det är lite som att behandla diabetes, men med sämre precision.

Idag ska jag träffa Hjärnkoll.se för att se om jag kan bidra till deras spridande av information och kunskap.
Jag skrev en insändare i tidningen ÖP för att belysa hur bra omgivningen ibland agerar. 

____________

lördag, april 20, 2013

Den arga kaffekoppen


Laddade hem app till barnen. 
Tre timmar senare konstaterar jag: 
Kvinnor förstår inte män som genast sjunker ned i varje nördträsk som kommer i vår väg. 

måndag, mars 11, 2013

Att bli rörd

Min uppfattning om yngre människor har ändras sen jag fick barn. Jag ser samma sak hos småföretagare på orten som vill hjälpa ungdomar som idrottsledare, med spons, med sommarjobb. 
De gör sådant med brinnande hjärtar efter de har fått barn, innan är de egocentriska entreprenörer med fokus att tjäna stålar. 

Jag har tre barn. När jag ser den här tjejen lira går jag sönder på samma sätt som när mina döttrar och min son dansar hiphop i gympasalen. Visst tittar jag mest på mina egna men jag går sönder en hel del inför barnens kompisar och grannbarnen också. 

Att ha barn och fyllt 50 innebär att denna känsla ibland kan ta sig fel uttryck. Jag blir rörd över barn som är ända upp i 20-årsåldern, vilket jag gör allt för att dölja eftersom en 20-åring inte skulle uppskatta att jag började jollra med dem.

Jag blir lycklig och varm när andra omkring mig gläds lika mycket över barnen. 
Jag ser att det sker även på nätet när andra ser Juliette lira gitarr.

Men givetvis finns det de som är taskiga, sexisistiska och hatiska. Inte minst verkar en del killar inte stå ut med att hon är så bra. Några procent av kommentarerna får mig att känna exakt likadant som när någon är taskig mot något barn i min by. 

Jag blir så uppretad att jag inte är säker på att jag vill stå för de konsekvenser som skulle bli om jag hade en av dessa taskmörtar framför mig. 
Baksidan av att bli förälder är att man skulle kunna slå ihjäl urskiljningslöst när någon skadar ett barn. Inte bara det egna barnet. 

I nästa stund blir jag ledsen och förtvivlad. Jag inser att 10% av de finniga stackars tonårskillarna växer upp i hem som saknar respekt och kärlek. 
Det är därför de skriver som de gör. 

Jag blir tagen av Juliettes chosefrihet lika mycket som hennes sätta att spela gitarr. 
Jag har inte varit på konsert på över 20 år, för det finns inga band eller musiker jag vill se, inga lockar mig. 

Juliette verkar inte turnéra ännu, och det kanske är rätt, för branschen har fått för sig att man ska ändra på folk, stöpa om den till något de inte är. 
Det är förfärligt att upptäcka inspelningar av Britney Spears som barn, höra hennes fantastiska röst och efter det tvingas se det sexvåp man gjorde henne till i tron att det skulle sälja mer. Dessutom har man förstört hennes naturliga sångröst och gjort om den till något som mest liknar ett falskt tonårssexstön. Och det fortsätter man med fast hon nu är vuxen.

Oavsett. Jag skulle ge vad som helst för en biljett till Juliettes konsert i hopp om att hon på scen skulle göra precis som framför videon hemma i sitt rum. Och bakom henne vill jag ha ett duktigt band med musiker som är snälla och rara och sprider glädje och skönhet över världen tillsammans med Juliette. 


måndag, februari 25, 2013

Piratpartiet och Rättighetsalliansen



Det är timmar kvar tills Piratpartiet måste agera: Antingen stänga ned TPB för en liten stund, eller dras inför rätta av Antipiratbyrån, numera kallad Rättighetsalliansen.

När jag betraktar hur Sveriges rättsväsende agerade i rättegångarna mot TPB tvivlar jag på att det kommer att bli en rättssäker process. Det var det inte då, mycket lite talar för att det blir det nu.

Nyheter24 har talat med Håkan Hydén, professor i rättssociologi vid Lunds universitet. Han menar att det inte går att säga om Piratpartiet gör något olagligt eller ej - det måste prövas.

– Det är lite snårig juridik. Domstolarna tycks sträcka lagen så långt det går, sa han till Nyheter24 i onsdags.

Vid en första anblick kan det se snyggast och modigast ut om Piratpartiet låter saken prövas i domstol.

Jag tror det är fel. Antipiratbyrån (numer aka Rättshaverisalliansen) vill två saker. De vill skada och genom att skada vill de statuera exempel.

Därför tror jag att det kan vara en god taktik att göra som österländska kampsportmästare gjort i alla tider, kliva litet åt sidan och låta fiendens all kraft braka förbi.

Jag tänker mig följande scenario:

1) Piratpartiet stänger ned TPB på den utsatta tiden.
2) Rättshaveristalliansen kommer med hettande kinder i TV säga att detta visar att de har rätt. De kommer att snacka så mycket strunt att alla upprörda påhejare till PP kommer att bli rättmätigt arga. Media kommer dessutom att göra allt de kan för att förstärka Rättshaveristalliansens segerjubel.

3) Piratpartiet talar och bemöter detta med upphöjt lugn.
4) Debatt och ströartiklar kommer att forstätta blomma ett tag i media runtom i världen.
5) Följare och andra som använt sig av TPB känner sig ledsna, men när saken börjar glömmas av media då...
6) TPB är uppe igen. Man har byggt den som en hydra och ingen står ansvarig.
7) Piratpartiet tillfrågas i media och de säger lugnt att de stödjer fildelning eftersom information är bra för människor såväl som samhället i stort.

Och så rullar kampen vidare utan att oskyldiga människors liv behöver krossa, eller fördärva deras ekonomi. Bara för att de råkar vara politiskt engagerade. 


_____________

Andra: Piratpartiet

Anna Troberg om Signe Brockman (S) som ställer det politiska etablissemanget i skamvrån

PS. Jag har inte hunnit kika runt, men ge gärna länkar i kommentarerna till fler som skriver i ämnet. DS

söndag, februari 03, 2013

Wisława Szymborska


Diary/Poem     First English, then Swedish.


Wislawa Szymborska wrote a poem in the poetry book "Whispers of the Yeti" (my translationabout love.

She writes distinctive, yet intimate. The poem is written in the"We-pronouns'.


* * *
Love
... We are so surprised about ourselves
that what may surprise us more?
neither a rainbow in the night;
or a butterfly among the snowflakes...

* * *
I read it in Swedish, the translation above is mine. 



In Swedish.


Wislawa skrev i diktsamlingen "Rop till Yeti" om kärlek.


Hon skriver distinkt, ändå intimt. Dikten är skriven i "Vi-form".


Förälskade
...Vi är så förvånade över oss själva
att vad kan förvåna oss mer?
varken en regnbåge om natten,
eller en fjäril bland snöflingorna...

* * *


lördag, januari 26, 2013

Koja i månsken och barn i norrsken

Tredje natten i rad med fantastisk måne, men inatt sprakade även ett norrsken igång.
Något blev fel med kameran. Jag trodde alla inställningar var kvar från igår natt, men de måste ha ballat ur när jag tog ur batteriet för att ladda det. Synd, för bilderna blev "gråare", hade sämre dynamik och färgomfång än nätterna före.

Jag lär mig igen att aldrig lita på digitalkameror. Man måste trassla igenom menysystemet varje gång för att försäkra sig att inget har ändrat sig efter batteribyten osv.
Ibland saknar jag min gamla analoga systemkamera. Den spelade mig aldrig sådana här spratt.









fredag, januari 18, 2013

Vinterdagens ljus och barnens koja del III

På höjden där vi bor är det - 23, lite längre ned i backen - 31.
Kalla vinterdagar ger ett speciellt ljus. Genom att välja betraktningsvinkel, men också vänta blott några timmar ändras det enormt.
Barnen iakttar inte sådant. De undersöker kojan och ropar:
- Pappa, ska vi inte fortsätta att bygga?

(Klicka en bild och du får se alla större).