måndag, september 29, 2008

En ekonomisk tes

Hur märklig är inte hjärnan? Jag hade lagt undan politik och ekonomi.  Jag satt och skrev dikter i en annan blogg. Då trängde det sig på. Jag blev bara tvungen att leta ett citat. 

Vad ska jag kalla henne, Naomi Klein? Hon är författare, ekonom, journalist, som är starkt kritisk till hur våra politiker, nästan i alla läger, men främst ekonomer tolkat verkligheten; den att vi alltid måste ha ekonomisk tillväxt. Hon skriver i sin bok "Chockdoktrinen": 

"Ett ekonomiskt system som kräver ständig tillväxt, på samma gång som den blockerar nästan alla seriösa strävanden att stoppa miljöförstörelsen, genererar helt på egen hand en jämn ström av katastrofer, militära, ekologiska eller ekonomiska".

En sidopoäng här är att kapitalismen, eller marknaden, inte behöver ständig tillväxt för att klara sig. Det räcker med vinst för att företag ska må bra. Kravet på ständig tillväxt är ett hjärnspöke.

 

Den avklädda nyliberalen II

Katrine Kielos på Arena skriver övergripande och bra om vad som händer i finansvärlden för tillfället. Och politiken.  

I nättidningen Newsmill gör Per Nuder följande reflektion.

Varken Katrine Kielos eller Per Nuder pekar väl direkt ut någon ny väg som bör tas. Ganska nykter gör de bara stillsamma iakttagelser över att den nyliberala våta drömmen har lett till katastrof. 

Det festliga är att nyliberaler fortsätter att gapa, till och med i kommentarer på min blogg, att hela världen har fel och att de har rätt...

söndag, september 28, 2008

Vår handgångne man i utriket


Följ senaste nytt om FRA och vår handgångne man som med sk säker hand säljer, byter eller förser diktaturer med informationer när det enligt honom ligger i den lilla randstatens intresse.


i den sanna bloggen om utvikningsministern.

Regeringen fattar ingenting

Budskapet har ännu inte gått fram.
Regeringen, de fyras gäng, det inre kabinettet.
Vad ska vi kalla dem?

Vi vill inte ha mer skit!
Vi vill inte ha kosmetiska förändringar i en lag som redan från början stank.

För varje dag som går högaktar jag allt mer det motstånd som finns i mitt tidigare fiendeläger. Ni Liberaler, som tror på demokrati. Stå på er!





PS. I den mån jag hinner har jag tänkt börja samla nid- och satirbilder i Politikerboosten, men jag är hemma med 3 barn, så det är inte så lätt att hinna saker.

Den avklädda nyliberalen


En viktig artikel i SvD.
Om ekonomi och nyliberalism.
Läs den.

Jag säger inte att professor Bo Rothstein har rätt. Men jag håller med honom. Jag har samma syn på vad som händer i en råkapitalistisk marknad utan regler. 
 
Den nyliberala ekonomin är och förblir en teoretisk fantasi som inte fungerar.
Idén om den ideala marknaden är ungefär lika absurd som dess motsats - Sovjetkommunism under Stalin med efterföljare.

En sak vet vi säkert nu: Nyliberaler kommer vara snabba att börja skjuta på Bo Rothstein. De kommer att säga att den spekulation som bedrivits har gjort det med centralbankens goda minne. (som om centralbankens medgivande plötsligt hade förorenat deras ideala fria marknad). De kommer därefter påstå att det inte har med en ren och fin marknadekonomi att göra. 
De kommer att säga att om marknaden hade varit sund, helt fri från regleringar, skulle den fungera ännu bättre.
De kommer att hävda att det som hände och händer i den amerkianska ekonomin beror på att marknaden inte alls var helt fri och ren och idealisk...

Som ni märker säger nyliberaler exakt samma sak, men med olika fraser - som ett mantra - om och om och om igen.

Till slut tror de själva att det de säger har substans och innehåll.

Mer listiga kommer att inflika saker som att ett välfärdssamhälle, som den svenska modellen, faktiskt inte kan skapa immunitet mot kriser av olika slag.

Nej, det är givet, men Bo Rothstein försöker heller inte påstå sådant. 

Jag uppmanar alla nyliberaler att läsa artikeln långsamt - och försöka förstå vad Bo Rothstein faktiskt skriver.

lördag, september 27, 2008

Gammelmedias eftersläp

För två dagar sen, bara för att ta ett exempel skrev Mark Klamberg

"Som teknikintresserad jurist ser jag de avgörande frågorna. De är för närvarande gömda i FRA-lagstiftningens bisatser, andra lagar än signalspaningslagen, undantag, uttalanden i förarbeten och förordningar. Vissa kallar detta "detaljer" och när jag lyfter fram dessa "detaljer" blir jag beskylld för att se hjärnspöken. När jag ber om att dessa "detaljer" ska raderas blir det plötsligt väldigt viktigt att "detaljerna" (och därmed mina hjärnspöken) står kvar."

Den nya nättidningen ArvidFalk har kontinuerligt följt vad som händer FRA. Och vad som kommer i skuggan av FRA

Först idag ser jag att DN vaknat ur sin törnrosesömn och faktiskt skriver om att vi bloggare inte alls är nöjda.
Jag vet inte hur många journaliser DN har anställda hos sig, men någon av dem borde väl ändå ha till uppgift att följa vad regering och lagstiftare håller på med i denna upprörande fråga.
Som det är nu nöjer sig DN med att några dagar senare citera vad olika bloggare skriver om saken.
Man nämner blogare som Mikael Elmlund och Henrik Alexandersson

DN gör det för att överhuvudtaget få ihop en artikel. Sen utför faktiskt DN en skymt av journalistiskt arbete: Man ringer  upp Telia, en av teleoperatörerna och skriver så här efter samtalet:
"TELEOPERATÖRER SOM TELIA Sonera förhåller sig likaledes fortsatt avvaktande.
-Vem ska rent praktiskt verkställa att FRA får tillgång till den trafik som domstolen ger klartecken för, blir det vi operatörer? undrar Telia Soneras säkerhetschef Håkan Kvarnström."

Vad visar det här? Att gammelmedia är slöa, likgiltiga, okunniga?
Eller visar det att i bloggosfären finns vakna, intelligenta, intresserade människor som fortfarande tror på demokrati?

Jag vill gärna hylla gammelmedia igen. När de sätter in sina resurser på ett vettigt sätt, de har pengar, kloka och intelligenta och skrivkunniga medarbetare. Det kan bli fantastiskt bra om de sätter klutarna till.

Det är hög tid att de tar sitt journalistiska uppdrag på allvar igen.

Senast det hände var när Fokus granskade just FRA-frågan.

torsdag, september 25, 2008

Bland dödsätare och det mest heliga

Jag tycker jag bör läsa om natoövningar och FRA och kvinnorna som förmodligen sviker i fp.
Kvinnor jag personligen har skrivit mejl till för att de har visat mod. För att de har sagt sig vilja ha en fullständig parlamentarisk genomlysning av FRA-lagen.
Nu påstår TT att de gett vika. Vi får väl se.

Genom bloggbruset kommer till mig att en ståndaktig och klok man, Mark Klamberg, doktorand i folkrätt, ska lämna folkpartiet. Jag sätter det i samband med ovan. Blev det för mycket för honom? 

Jag är röd. Men jag vill inte se ett folkparti i spillror där endast asätarna överlever. (jfr gärna med dödsätarna i populära Harry Potter). 

Vi röda behöver ett starkt socialliberalt parti att vässa oss emot. Vi behöver goda anständiga "fiender". Endast så hålls demokratin vital.

Ska jag vara riktigt ärlig önskar jag att jag slapp rösta på endast ett parti. Jag vill kunna sprida min röst, min 100-procentiga röst i hundra delar.

Jag vill sätta ihop en kammare som kan regera endast under vånda och måste träffa uppgörelser både till höger och vänster för att kunna lagstifta.

Så vill jag ha det.
Jag är demokrat.
Fast jag tidigare kallat mig anarkist.

Sånt händer medan min älskade son äntligen har somnat, trots sprängande öronvärk och sexåriga Naya åter och återigen förklarar att hon inte vill gå i förskolan imorgon.
- Varför inte?
- Jag vet inte, jag hostade lite idag.

Jag hostade lite idag...
Vad har hänt? Jag klarar mig inte ensam. Jag behöver hustrun hemma som får de där förtroendena som jag inte får. Jag är man. I vissa lägen är jag för tuff mot barnen. De vet att jag inte vill höra gnäll. Alltså "gnäller" inte Naya nu. Hon uraktlåter att förklara hostningens egentliga innebörd. Istället gör hon sig tapper och säger:
- Jag ska nog gå i skolan i alla fall, det kan bli roligt, min kopis Nike är ju där och så.

Skulle jag inte upp i morgon; vore jag ungkarl med dessa märkliga psykologiska tankar och bekymmer, så hade jag supit skallen i bitar och glömt hela saken.

Nu ska jag upp och fixa frukost, se till att packa frukt och kläder och lagom sensitivt putta iväg Naya med skoltaxin... 

Jag kopplar av genom att skriva dikter. Det rensar skallen från den triviala rök och moll och skit och vedervärdighet människor gör mot varandra därute. I den stora elaka världen.
Samtidigt: Den stora världen är mitt första reningsbad, bort från barnens bekymmer. 

Jag skapar en vuxenbubbla, med mina tankar framför en 22 tums skärm, mitt elektroniska fönster ut i världen.

Sen skriver jag dikter. Det blir vad det blir. Och utan att jag själv ser någon struktur kastar jag emellanåt ut någon enstaka på en sidoblogg. 

Ibland stänger jag av den för andra. Ibland ligger den öppen. Just nu tror jag att den är avstängd. Jag vet inte varför.

Jag minns några rader från häromnatten. För mig skimrar de mitt i all skit, alla låsta positioner, allt rävspel. Kohandlandet - jag skulle inte stå ut i politiken en dag.

I min vintergata är allt mycket klarare.
Redan i en lösryckt liten strof:

* * *

Det är så det händer
Det heliga tar mig avsides och viskar;
Det var hon som satte sol i dina ögon

* * *

Var kommer barnen in?

Rönnen brinner hemma och huset försvinner så jag slipper se vindskivor och alla skavanker som borde blivit bytta, helst i somras, senast nu. När ungarna tillåter skriver jag istället på nästa stycke om von Oben.



Hustrun är i London. Odin har ont i öronen men vägrar mössa under hjälmen. Han vägrar också att ta på sig lika skor. Det ska vara stövel på ena och spidermansko på andra. Annars får det vara. Jag får inte tag i någon barnvakt så han får följa med mig och tjejerna att rida.  



Naya travar koncentrerat. Kan göra halt. Sen skritta. Gå slalom mellan koner. 


Tula sitter och pratar mest hela tiden. Och att titta mellan hästens öron som ridfröken säger hela tiden, varför ska man det nör det finns så mycket annat roligt att titta på?


Hemma igen käkar vi glass och gör lövänglar i gräset. När jag var liten ljög fröknarna, först på dagis, sen i skolan, att man blir sjuk av löv om man leker med dem. 
Dagisfröknarna nu låter mina barn plocka löv att göra fina grejer av att hänga i fönstret.  Sånt kan jag tänka på där jag ligger i gräset och löven och innerligt hoppas att vi lyckas få bort spöket janne från skolministerposten. 
Han ska inte få börja sabba barns skolgång igen och fylla ungarna med en massa obegripliga livslögner.

onsdag, september 24, 2008

Nytt alter ego

Han heter von Oben. En viss 'farmorgurun' har medelst 'konstliga' vindlingar fått mig att frambringa denna figur. Han växer i min skalle. Han är helt vild! Jag kan knappt hålla honom innanför pannbenet.
Första berättelsen - om - av - ur - från ovan - finns som gästblogg hos ArvidFalk.


Smarta barn

(Klicka för större)

I bilen. Jag gräver i munnen med pekfingret.
- Vad gör du pappa?
- Plockal bolt skläp!
- Det ser äckligt ut pappa!
- Men jag måste få bort skräpet mellan tänderna.

Tula tyst en stund. Sen.
- Titta jag gör så här. Jag använder tungan. Jag är smartare än dig pappa!



tisdag, september 23, 2008

Satir igen


* * *

Läget har ballat ur. 
Politikerna är vansinniga.
Åtminstone en del.
De skenar helt enkelt.

Vi hederliga måste börja strippa dem. Precis som barnet i sagan om kejsaren som inte hade några kläder. 

Hos liberaler hittar jag roliga bilder - och texter. De skämtar om eländet de upplever.

Det är ventilen som behövs för att stå ut.

Själv testar jag lite salvor på http://politikerboosten.blogspot.com/

igen. Det är en blogg som legat nere, men som kanske måste återuppstå. 
  

I skuggan av FRA

Ett antal teknokratiska politiker har med hårdhet och benägen hjälp från lobbyister lyckats skrämma igenom några kontrollerande lagar den senaste tiden. Fler är på väg. Det är lagar som inte folken vill ha och när de införs följer inte folket lagen. Höga värden står på spel. Först och främst demokratin och dess legitimitet. Därefter allas vår integritet.

Just nu gör de värsta teknokraterna allt för att köra över inte bara oss, utan även sina egna riksdagsmän.

* * *

Se även liberalen Mark Klambergs blogg 

söndag, september 21, 2008

När personligt mod möter den rädda makten


Finns det hjältar i vår tid? Jag tror det. 
Allt tyder på att den unga moderata riksdagsledamoten Karl Sigfrid åtminstone den 17 juni i år utsattes för rena lynschstämningen av, inte bara statsminister Fredrik Reinfeldt, utan minst 30 partikamrater.
Det märkliga; han stod pall.

Saken: Att Karl Sigfrid ville rösta ned FRA-lagen. Detta medan Partiledaren och statsministern hade hängt upp hela sin prestige på frågan. För honom handlade det om regeringsduglighet.

Fredrik Reinfelt sade saker som; "Det finns en som pekar finger på statsministern" och "Ska skottet komma inifrån? Ska något skjuta på en moderat statsminister?" Du är den svagaste länken i alliansen Karl."

Statsministern sade också att ingen fick lämna salen förrän man var eniga. 
Karl Sigfrid vägrade bli enig.

Då satte 30 personer upp sig på talarlistan och alla talade ned Karl Sigfrid. 
Karl Sigfrid vägrade att ge vika.
FRA-lagen stred mot hans principer, mot allt han trodde på och fortfrande tror på.
Han sade:
"Om jag inte varit riksdagsledamot hade jag tillhört aktivisterna som demonstrerar här utanför riksdagen. Det är omöjligt för mig att rösta ja."  

Till slut reser sig en kvinna, Isabella Järnbäck, och skriker: "Tvångskvitta ut honom!"

Det är väl vad som faktsiskt hände. 
Karl Sigfrid fick inte rösta.

På så vis kunde FRA-lagen röstas igenom och statsminister Reinfeldt visa sin regeringsduglighet.

I mina ögon händer något helt annat. En rakryggad person träder fram. En hjälte som orkade och ville stå emot det värsta tryck jag kan tänka mig en person kan utsättas för.

Jag är politisk motståndare till Karl Sigfrid. 
Just därför vill jag hylla honom.  

Karl Sigfrid personifierar att rädsla inte bör styra oss människor.

Allt medan Fredrik Reinfeldt är helt i rädslans våld när han säger: "Den som går emot mig äventyrar regeringsmakten 2010".

Som om det inte var nog fortsätter statsministern att borra i sin rädsla och ängslan: "Socialdemokraterna kommer att säga. Alliansen är inte regeringsduglig. Och det är regeringsdugligheten som avgör nästa val."

Så låter det när en ynklig och feg person möter en modig person.

All heder till dig Karl Sigfrid.

_________________
Källa: Från SVT Agenda 14/9 2008. Rekonstruktion av moderat...

lördag, september 20, 2008

Först FRA, sen stasiliknande lag i skolan

Regeringen har redan infört första steget mot stasilik kontroll i skolan

Rektorer anser att en utväg är civil olydnad.


Sveriges inre kabinett, bestående av de fyra partiledarna i det borgerliga blocket, tror att folk fuskar så mycket att vi måste sätta alla klutar till för att stoppa fusket.

Det är inte bara lagen om FRA man lyckats tvinga igenom. Man har även tvingat igenom en lag som till sin struktur helt liknar stasis regelverk i gamla östtyskland. Det sker i svensk skola idag.

Läs hela artikeln hos Arvid Falk


fredag, september 19, 2008

Enemy of the state


Tidningen Fokus skriver bra om maktspel i korridorer och mellan departement. 
Det liknar en thriller några drivna manusförfattare i Hollywood hittat på för att hålla oss i spänning. 

Enemy of the state, visar sig inte vara en arab med bomber runt midjan.

Enemy of the state - är staten. 
Vår folkvalda regering.

Läs, men välj att låtsas att det är en thriller. 
För den goda sömnens skull.

Buggning, FRA-lag och registrering av bloggar - och snart närmar sig tiden då privata företag ska få agera polis mot fildelare. Det är förslag som är på väg in i kammaren.
Sådant är vad vår regering håller på med. 

Rafflande, och jag hade gett rullen 5 grisar.

Men nu är det verkligheten och våra liv det gäller. 
Kampen har bara börjat. 

Den inre konflikten

(c) art.com

Det finns en medfödd konflikt i att vara människa.
Vi påstår att vi vill vara originella, ändå gör vi allt för att tillhöra gruppen.

Man kan fråga sig hur det går ihop.

Det bor en inre söndring i varje människa och kanske är det därför så svårt att formulera idologier, hur vi egentligen vill ha det.

Det är helt möjligt att det är orsaken till att en del blir socialister när de försöker uttrycka den yttersta friheten, medan andra blir det rakt motsatta och förfäktar liberalism, eller i yttersta fall det som kallas nyliberalism med teoribildningar om den darwinistiskt frammejslade människan i form av "economic man".

Båda dessa sidor vill uppnå frihet och lycka för människan, får vi hoppas. 
Det är i vart fall vad de påstår. Frågan är; har någon av dem rätt?

Eller är det rent av sunt av nästan samtliga partier att dra sig mot mitten, utan att för den skull klart uttrycka ideologiskt att de varken tror på socialism eller den nyliberala "economic man". Istället försöker partierna piffa sig och profilera sig lite vagt för att rent kosmetiskt locka lite olika väljargrupper.

Man kan fråga sig; borde man som politiker inte hellre verkligen tro på det man säger, hellre än att lyssna utåt?
Samtidigt har vi representativ demokrati, våra valda politiker ska företräda oss. Inget annat.

I det politiska livet har vi kanske byggt in ytterligare en konflikt. Vem ska politikern egentligen visa trohet; väljarna, sitt parti, eller sig själv?

Inte minst aktuellt nu när samtliga fyra regeringspartier tycks ha kört över sina riksdagmän, mobbat dem, hotat dem, lagt munkavle på dem och jag vet inte allt. Dessa partiers riksdagsledamöter har tvingats lämna två av sina tre möjliga positioner.

1) De tvingas svika väljarna.
2) De tvingas svika sin egen övertygelse
3) De tvingas följa partiledningen.

Politiken känns nog bäst för oss alla när en riksdagsman, oavsett parti, tryggt kan stå mitt i samtliga dessa tre ovan beskrivna positioner. Måste man överge två av dem, tyder det nog på tyranni. Tyvärr.

Nu tillbaka till människans inre kluvenhet:
Den schweiziske ekonomen Ernst Fehr* har gjort en rad experiment för att se om barn i olika åldrar är egoistiska, altruistiska eller uppvisar andra beteenden.  

Mycket förenklat väljer jag att påstå att Fehr visar att barn som är 3 år har svårt att dela med sig, de är egoistiska och vill behålla godisbiten själv och inte dela med sig till främlingar.

Gradvis förändras detta beteende och vid 8 års ålder visar sig barnen både kunna och vilja dela med sig. De har blivit altruistiska. 

Det tycks som om människan redan vid den ringa mognadsåldern av åtta börjar se nyttan av att inte bara roffa åt sig, utan ser att det kan vara bra att dela med sig. 

Går det att bygga politik och ideologier på det? Jag tror vi ska akta oss för det. Men lite kul är det att jag spontant upplever dem som förespråkar den nyliberala "economic man" som lite banala och omogna. Barnsliga rentav.

Om jag banaliserar Fehrs arbete, vilket jag egentligen inte vill, kan man säga att Timbro och deras nyliberaler fortfarande är i trotsåldern.  

Var står då vänstern? Var står socialismen? Har den blivit åtta år och kan ge bort saker?

Jag vet ärligt talat inte. 
Vänstern har för mig inte visat upp någon alternativ modell. 
Jag tror det är bra. Rent av klokt.

Vi har ännu inte hittat sanningen. Om det nu finns en sanning. Snarare är det så att vi människor hellre är hänvisade till fortsatt experimenterande, än att låsa fast oss i modeller som total Marxism eller total Marknadsekonomi.

Båda dessa ytterskott blir alltid lika hemska - för oss organiska kännande varelser.

För egen del måste jag erkänna att jag älskar den tid jag lever i, med alla kapitalistiska prylar. Jag vill inte vara utan datorn framför mig, digitalkameran, den ganska säkra bil med krockkuddar och antispinn osv, min hustru pendlar över tretusen mil med varje år till jobbet.

Det är rådande marknadsekonomi och marknadskrafter som fått fram allt det jag älskar. 

Men samma ekonomi våldför sig också på människor, hela folk och regioner. Kanske hela planeten. 

Det är här vi alla måste bli äldre än 8 år. Vi måste börja fördela resurserna på ett nytt sätt. Och det roliga är, att medan Timbro och deras megafon, moderaterna, propagerar för den stereotypa kapitalismen i form av "Economic man", så säger en överväldigande majoritet av Europas och USAs folk att klyftorna mellan fattiga och rika är för stora, det läser jag åtminstone i Financial Times.

Folken vill något annat. 
Folken vill solidaritet.

Och i Sverige? Hur ser det ut här? Vad vill folket - och vad gör partierna? Förstår jag rätt när jag läser "Partierna väljser sina väljare"**, så vill svenska folket att skillnaderna ska ned, inte öka. 

Frågan är; varför ökar klyftorna när inget av folken i i-världen vill det?

Det verkar nästan som att våra politiker inte tar sitt uppdrag på allvar.

Eller så går de helt i otakt med tiden. 

__________________________
 *Ernst Fehr, Bernard & Rockenbach, Nature, vol 454. 
 **Partierna väljer sina väljare (detta dokument hänger sig gärna för mig, se upp).

torsdag, september 18, 2008

Den envisa gaphalsens makt



Tja, så ligger min första krönika hos Arvid Falk
Och helt i onödan ligger alltså samma text här i min blogg.
Läs den hos Arvid! Och kolla in. 

* * *

Den envisa gaphalsens makt

Det brukar heta att nyliberalismen hade glansdagar under 90-talet.
Kanske det. Men när jag pratar med mina vänner utanför politiken vet de inte vad nyliberalism är. Än mindre vet de vad Timbro är. Fast det kanske inte är så konstigt, för jag har haft föredragningar i ABF-hus fulla av sossar och de har heller inte vetat vad Timbro är, när jag i förbifarten råkat nämna denna stencileringsapparat som utan tanke spottar ur sig sådan vulgärkapitalistisk smörja att varje sann frihetsälskande liberal för länge sen vänt Timbro ryggen. Men jag tror mig veta att de nya moderata riksdagsplatserna som tillkom vid valet 2006 till stor del besatts av människor som genomgått Timbros obligatoriska basutbildning i arrogans samt den mer ideologiska "Att skolka TV-licens kursen". Att Timbro kör just den kursen är fullkomligt obegripligt, som vi strax ska se.
   
Så hur tusan kan detta nyliberala ha dominans än idag när vanligt hederligt folk inte ens vet att det existerar?

Det är enkelt. Sånt här består av människor i kött och blod. Särskilt av människor som kan leverera korta och snärtiga punchlines. Låter det dessutom som att de vet vad de talar om vill folk lyssna. TV fattar det där. Med Annika Lanz ord: "Folk som kan knulla med kameran går hem i stugorna".
Jag vill komplettera Lanz lite. För att funka riktigt bra i politiken ska den där punchlinen ha imperativ form.
När första reportern frågade vad man kan göra åt problemen i just Heidelbergs skola sade en gång en helt okänd kille tvärsäkert i rutan att problematiken var generell. Sveriges skolor måste få bättre ordning.

Det finns en man i historien som talat precis på samma sätt, vi kommer till det. 
  
Utan att vi tänkte på det under förra decenniet växte det alltså fram en kille som kunde knulla med kameran bättre än andra på detta kategoriska sätt. Han var bara en liten perifer skit men efter det där första tillfället tyckte TV att så fort de behövde en talesman mot sosseregimen, så hade man ju redan numret till den där före detta majoren som knullade så bra.

På för mig okända grunder blev han skolborgarråd. Han fortsatte att gläfsa sina femtonsekunders punchlines i TV tills vi alla fått fullständigt klart för oss att svensk skola var kass. Han var så enveten i detta att jag som var ute och kuskade land och rike runt som föredragshållande författare, just på skolor, började undra över mitt eget omdöme. Gaphalsens och min bild var rakt motsatta, men jag sket i det eftersom han bara var en liten skit som TV lite då och då kallade in.

Vad vi inte ser i farten och medieskvalet är att det är just precis så här politiken under ett decennium ändrar riktning. En enda envis gaphals släpar folket med sig.

Historiens förra gaphals skrek också i imperativ form:
"Vi ska bygga dem autobhan!"
"Folk ska ha egen Folkswagen!"
"Vi ska ordna Janneskolor för dem barn!"
"Vi ska ordna ordningen!"
"Vi ska livsrum ha i ordningen!"
Vi skulle rösta på honom idag igen. För vi känner inte igen mönstret.

Den lilla skiten är fortfarande en liten skit i ett litet parti, men hamnade, precis som sin föregångare, i majoritet med hjälp av andra.

Nu det hemska med nyliberalismen ingen vet om. Påverkade av TV:s objektiva syn på skolan under tio år, för det är så det känns när SVT sänder saker - de är ju public service och hederliga - så tror sossarna nu att deras skola är kass.

Sossarna hemfaller till navelskåderi, tror att de gjort mycket mer fel än de i verkligheten gjort. I tusental har sossar nu suttit i ABF-husen och hållt rådslag. De har kommit fram till att de måste lägga om linjen på en rad punkter.

"Vi vill ha hårdare skola!"
"Vi vill ställa högre krav på invandrare."
"Vi vill sätta sjuka i arbete."
"Vi älskar kontroll av olika slag."

Det enda som saknas är den imperativa, befallande, formen.

Anders Widén

På hemmafronten

Släkt och vänner som ledsnat på FRA. Fotoalbum, klicka:)


Vi har avbrutit inskolningen av Odin. Han är två år. Han har nog med separation varje morgon mamma åker på jobbet. Han gråter blod varje gång. 
Ska jag då behöva lämna honom på dagis någon timme senare för att han ska gråta mer blod?
Tror inte det.

I ålern två till tre år knyter barn an. Samtidigt som de har det som kallas trotsålder. 

För egen del undrar jag vad trotsålder är. Det är snarare så att Odin väcker ilska hos mig eftersom han tänjer gränser... Kanske är det alltså hellre den vuxne som hamnar i trots, inte barnet. 

Så, ja. Odin får mycket skäll eftersom han gör saker jag trots allt måste hindra honom från. Han stoppar vassa roliga saker i kontakter. Han tar videofodral och bankar på storasystrar, eller sopborstar. Han kan stå och slänga ned alla saker vi har på övervåningen till nedervåningen. 

Och han struntar blankt i en om man pratar med normalvolym, säg 1. Tjejerna lyssnade på mig redan om jag höjde volymen till 2.
Odin lyssnar inte vid 2, 5, 7 inte ens vid 10 på röstvolymknappen. Jag måste skrika så att stämbanden värker efteråt. Då lyssnar han. Volymen är då 120. Ingen trevlig stämning - och tjejerna tycker pappa är jobbig som skriker så hela tiden...

Resten av tiden, faktiskt den mesta tiden, när jag inte skriker och försöker rädda saker från total destruktion, har vi det skönt, bra. Mysigt. 

Då är Odin 100 % gos.

onsdag, september 17, 2008

Den stora familjen

Sagrada familia

Media är frånsprungna. Jag bryr mig inte ens om att slå på TV:n. 
Och tidigare har jag velat få in debattlinlägg tidningarna. Pft, lappri nu. 

Istället surfar jag till vänner som var med vid demonstrationen och får en helt annan närvarokänsla. Internet, med dess bloggar, blir som att ha en stor familj.

En ny vän, Erik Laakso höll tal, som (s)-are som är mot storebror.

Farmor Gun skriver från det liberala motståndet på sin blogg och vilka hon möter.

Istället för att dessa människor blir abstrakta folkhopar i tv-rutan, människor med obegripliga plakat, är de mina vänner.

Vare sig tidningar eller TV har insett vidden av de band som knyts i bloggvärlden.
Vi närmar oss en vackrare och innerligare värld. Tekniken för oss samman. Jordklotet blir mindre. Inte tvärt om.

Annarkia visar bilder från Göteborg. Och från sthom lite bilder, som inte kom med i media

Hos Amanda Brihed, en av organisatörerna, hittar jag en kommentar som säger det naturliga, att vi själva kan börja lägga upp ljud streamande från sådana här händelser. Varken radio:s, TV:s eller annan medias gotdyckliga urval behövs längre.

Och ärligt. Jag har länge spytt över centerpartiet som företeelse, men där finns ju också en morfar och en Hultin. Jag behöver inte hålla med dessa herrar i allt, men just nu tycker jag om dem, och kommer troligen alltid att respektera dem. Jag ser att det finns saker som förenar även vilden i mig med dem.

Varken media eller de vanliga fasta partiorganisationerna har någonting med den frihet jag nu upplever. 

Och det är riktigt skönt att kunna leva ut den politiska kameleont jag troligen alltid varit. I brist på annat har jag tidigare kallat mig anarkist. Farmorgun ser något annat i mig. Hon ser en humanist som brinner för människors rätt och rättvisa. 

Kanske dags att kasta alla etiketter. 
Samtidigt med FRA-lagen.

tisdag, september 16, 2008

Alla dessa tomma ord

Utrikesministern har en blogg. 
Jag är naiv nog att tro att han, precis som jag, försöker beskriva världen exakt så som han uppfattar den. Men vi är olika. Han tror på hemligheter. Jag tror på öppenhet.

Som författare tittar jag efter vilka ord han använder. Det som slår mig är att hans språk är så stelt och abstrakt att det döljer mer än det förtydligar. Jag kan till och med fråga mig, vad menar han? Vad vill han? Det han skriver betyder inget. Med risk att låta vanfördig; är det ordbajs han håller på med? Jag testade att skjuta in ytterligare några sådana ord som han med sådan förtjusning använder i en spegelblogg:

Utrikesministerns orginaltext här "Alla dessa dagar"

Och min text med ytterst små ändringar här "Alla dessa nätter"


* * *

Och här SVT:s version av att utrikesministern sällan verkar veta vad han vill med sitt prat.

* * *

måndag, september 15, 2008

Godwins lag, regeringen och FRA

"Jag är en djefla man..." sa August Strindberg. Här hans ögon.

Godwins lag formulerades av Mike Godwin år 1990 och den uttrycker att sannolikheten för att jämförelser görs med nazister eller Hitler ökar ju längre en diskussion blir.  Lagen säger inget om nazijämförelsen är olämplig eller fel i sammanhanget, men, och det är viktigt, lagen används även för att beteckna en netikettregel som avråder från sådana liknelser.

Jag brukar spontant och helt utan eftertanke hålla mig till den netikettregeln. Det uppstår annars lätt två oönskade effekter, det ena är att man blir som killen som ropade efter vargen alldeles för ofta och det andra ska jag försöka utreda vidare nedan.

Lagen brukar åberopas för att påpeka att liknelser med nazister och Hitler lätt blir klichéartade och därför sällan uppfattas som relevanta.

Vad händer i bloggosfären nu? Diskussionen kring FRA har pågått länge. Ännu längre har vi diskuterat sittande regering som dag efter dag visar ökade prov på total osmidighet. (Totalism, kunde jag skrivit, och genast blivit avfärdad enligt samma sorst princip som styr Godwins lag).

MEN.

Det är inte partipiskor som viner. Ren själslig utpressning och mobbing förekommer mot våra folkvalda riksdagsmän. Och det av en regering som säger sig värna friheten. En regering med en utrikesminister som utan att blinka kan sitta och tala om att han tycker det är helt okej att byta underrättelser med diktaturer. 

Mina nyvunna vänner i det jag måste kalla motståndarlägret är förtvivlade. De är deprimerade, på defensiven och känner sig så svikna av regeringen att de inte längre vet vart de ska vända sig. De fortsätter ju trots allt i sina hjärtan att vara liberaler, men de kan inte längre kalla sin ledning för vare sig frihetlig eller liberal. 

Det händer att väldigt sansade personer börjat fräsa och snäsa; jävla nassefasoner, men de gör det så att säga i smyg. Inte ens i sina bloggar. Allra minst i sina bloggar, vill jag påstå.

Godwins lag gäller.
Man har att passa sig så att man inte betraktas som en pajas. 

Att de vildaste och mest bångstyriga av mina röda polare skrikit otidigheter av alla slag en längre tid, är som bekant inget att fästa sig vid... Godwins lag dömde ut dem redan för två år sen som havande dålig vandel.

Samtidigt börjar det sippra igenom i de borgerliga bloggarna. Särkilt bland kommentarerna. Här några ganska sansade klipp. Jag väljer att göra så eftersom ingen tjänar på att vi drar på ännu mer just nu...

"Jag röstade på Federley. Det kommer knappast att hända igen. :-("

"...Jag betonade då inte minns din egen bild av Reinfeldt som hänsynslös maktspelare – jag fick skäll och du röstade på centern.
Skyll dig själv!"

"...Och moderaternas partisekreterare, Schlingmann, sitter och säger att "vi har högt till tak"!
Karln har fan ingen skam i kroppen. Och förmodligen ingen verklighetskontakt."


"är definitivt inte ensam om att vara politisk våldtagen i den här frågan. Jag röstade också på alliansen och på ett "liberalt" parti, men det gick juh helt åt helvete. Har sällan mått så dåligt och varit så arg som efter den 18'e Juni... War is Peace, Freedom is Slavery, Ignorance is Strength", Fascism är Liberalism."

"Det är fruktansvärt ironiskt att Reinfeldt och Schlingmann pekar på att det inte är helt okej att det som sas på mötet kommer ut i medier. De verkar tycka att det är jobbigt att vara avlyssnade."

En återkommande fras hos besvikna borgerliga bloggare/kommentatorer är:

"War is Peace, Freedom is Slavery, Ignorance is Strength", Fascism är Liberalism.

* * *
Vi alla försöker alltså hålla netiketten, men det börjar bubbla och spricka fram under ytan.
Frågan är om regeringen någonsin hållit etiketten?

Jag har också valt att närma mig och tangera Goldwins lag. 
Jag känner att jag måste. 
Jag har även valt det i den text som snart kommer att publiceras i Arvid Falk. 
Detta efter lång eftertanke. Både från mig och kompisarna som startat Arvid Falk.

Samtidigt. Vilken förtvivlan låg inte bakom KDU:s modiga agerande när de inför röstningen delade ut boken 1984 till alla sina riksdagsmän? 
Men blev de tagna på allvar? Inte.

Vilken förtvivlan ligger inte bakom en borgare när han om sin egen regering skriver: 

"War is Peace, Freedom is Slavery, Ignorance is Strength", Fascism är Liberalism.

* * * 

Jag skriker ännu inte rakt ut, men jag gör jämförelser som ligger nära Godwins lag.

Regeringen tvingar mig. Oss alla.

Och mina nyfunna vänner behöver stöd.
Efter denna strid kan vi börja debattera igen. 
När de fyras gäng avlägsnats.

Rebellen Arvid Falk

Naturligtvis har jag ett förhållande till August Strindberg. Det har alla svenska författare som vill något och har hjärtat till vänster - och försöker man förneka det gör man sig löjlig.

Strindberg framstod ofta för sin samtid, särskilt i de sk högre ståndskretsarna, som en "ugly slugger".  Enligt min mening missade han helt riktigt ibland slag och slog i luften, men lika ofta gick smällarna in - och han kunde vara otroligt vass - och rolig!

Vid nåt tillfälle öste han ur sig:

"...gömmande sig bakom sympatier för så lågt stående varelser som hundar. Fy fan, vilket as till karl!"

Jag minns inte vem han beskriver eller vad. Frasen dyker upp i skallen på mig när jag tänker på Strindberg - och andra sidan. Hans spröda själ som lyser i vackra kärleksbrev till Siri.

Arvid Falk är en av Strindbergs litterära personer. 
På torsdag denna vecka återuppstår Arvid Falk.

Naturligtvis kommer han att göra iakttagelser imorgon under FRA-demonstrationen.

Även undertecknad kommer att försöka fylla Arvid Falk med lite lagom "ugly" innehåll. Ugly om man sitter vid makten, vill säga.  

Det är två krafter som har fört mig hit, en god och en ond. Den onda är regeringen. Den goda är alla engagerade människor, bloggare såväl som regeringskanslister.
Även alla skolmänniskor jag möter när jag är ute, som lider av att ha en högsta ansvarig chef som hela tiden snackar skit om dem och kallar dem flummare.

lördag, september 13, 2008

FRA 2011



Så här vill vi att Fra:s websida ska se ut år 2011.
Då har vi inte bara stormsäkrat Sveriges elnät. Då har vi säkrat allt.
Även framtiden.

Nya Liberalerna.

Det står så klart alla fritt att ladda hem denna av oss experter framtriangulerade framtidsvision. 

(c) Tankesmedjan Limbro vars valspråk är "En säkrad framtid är allt"
 

fredag, september 12, 2008

Liberalism?

- Ni förstår nog, att det är en viktig uppfinning. Hädanefter kan ingen brottsling neka till sanningen. Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre - som vi så länge har trott, med orätt.

- Med orätt?

- Ja visst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem - men nu är alltså medlet funnet.

Hon gav mig en hastig blick, men sänkte den genast. Inte en min förändrade hon, men jag fick ett intryck av att hennes färg sjönk.

- Inte har ni något att vara rädd för, medsoldat, uppmuntrade jag henne. Inte är det meningen att blotta alla enskildas små förälskelser eller antipatier. Om min uppfinning råkade i enskilda händer - ja, då kunde man lätt föreställa sig vilket kaos som skulle uppstå! Men det får naturligtvis inte hända. Medlet ska tjäna vår trygghet, allas vår trygghet, Statens trygghet.

- Jag är inte rädd, jag har inget att vara rädd för, svarade hon ganska kallt, och ändå hade jag bara menat att vara vänlig.

Ur Kallocain.

* * *

Det märkliga är att denna text, i detta nu, passar in på en påstått liberal regering.

* * *

Jag bad om hjälp i tankearbetet att utveckla nya texter, eller att förbättra texten i mitt förra inlägg Akbar, Regeringskansliet. Bland annat Anders Andersson sträckte fram en hand genom att citera Karin Boye att fundera över. Tankeutbytet skedde hos Opassande  Tack.


Akbar, Regeringskansliet

Haga Sopia. Emblemet säger, Allahu Akbar. Gud är stor. Är det kulturer som byggt detta vi är rädda för?

Stora, vackra regeringskansliet. Inte byggnaderna. Inte teglet, betongen, murbruket. Utan ni människor som jobbar där. Som har haft tålamod med mig. Som förstulet och vänligts börjat korrigera mig.

Jag står här, naiv och med rumpan bar. Ni har dragit ned byxorna på mig. Blottat min okunskap. Men ni har gjort det på ett sätt så att jag kan leva vidare, utan skam.

Ni hedrar mig genom att lyssna
Liksom en gång 1994 då sossarnas partistyrelse hedrade mig genom att lyssna på mig när jag var förbannad. Ledsen. Upprörd.

Liksom liberaler och folkpartister utanför regeringskretsen nu gärna diskuterar med mig, byter idéer och erfarenheter med mig.

Vi samtalar eftersom vi vill samma frihet. Vi drömmer i denna sak samma drömmar, även om vi i en del andra frågor har väldigt olika syn, så när vi alla hoppet om en friare och oräddare värld.

För mig får det andliga dimensioner när jag, som nu, kan möta människor ur helt olika läger och finna att vi har samma dröm.

Jag är inte kristen, men Jesus sade att vi borde förkasta Mose lag på en punkt. Moses slog fast att öga, för öga, tand för tand, fot för fot, blånad för blånad och så vidare skulle gälla som norm.
Det var ett sätt för honom att på den tiden att stoppa och reglera det eskalerande våld som grasserade. Småsaker drog gärna iväg och slutate i blodhämd.

Moses sade att reglerad vedergällning var en bra metod. Man skulle betala tillbaka med samma mynt.

Den taniga grabben Jesus, så ser jag honom, kom på en helt annan idé. Han sa: "Skit i Moses. Han har fel. Det blir inte bra att möta ont med ännu mera ont. Vänd andra kinden till istället. Och räcker inte det, ge också bort din skjorta, även om man bara bett om din mantel. Och säger någon åt dig att gå en mil i hans tjänst. Gå två mil."

Vag gör Jesus här? Varför ger han oss denna absurditet? Varför inverterar han Mose lag till dess raka motsats?
Vad tusan menar han?

Kanske menar han att vi ska stanna upp. Inte bli rädda. Inte slå tillbaka Och ett knep kan vara att över det absurdas gräns bara göra gott och envisas med att bemöta allt ont med gott. För till slut nöter man då kanske ned det onda.

Det bekymrar mig att (med vald felstavning) krisdemokraterna i regeringen inte ser denna koppling. Ser samma Jesus som jag.

Vilken frihetskämpe är han inte, denne gestalt på korset?
Och bygger egentligen inte allt gott vi ändå åstadkommit i västvärlden på denna oerhörda idé om att inte ta till motvåld?

I Expressen igår fick en dåraktig dårdoktor otroligt nog spaltutrymme. Han basunerade ut att vi svenskar är sådana trygghetsnarkomaner att vi hellre väljer det reella hotet från terrorister, än det overkliga hotet från en FRA-lag. (Hur han nu hittar logik i detta resonemang - och att tidningen ville publicera skräpet).

Han har precis fel. Han text visar hur rädd han är. För det främmande. Han vet inte vad Jihad betyder, hur termen växt fram.

Vi får tänka oss stolta krigande beduinstammar på arabiska halvön för länge sedan. Krig ansågs både nödvändigt och hedervärt, för det var det enda sättet man kommit på att fördela de knappa resurserna.
De här människorna, precis som vi, upptäckte snart att det fanns andra värden i livet. De förandligades, ville utveckla sin inre idévärld. Begreppet Jihad låg nära till hands, men nu kom bland annat sufiker på att det inte handlade om att bekämpa yttre fiender, utan sina inre.

Man begav sin in i inre andliga resor, man bekrigade sina låga instinkter, försökte få bort våldet i sig själv och hitta fram till kärleken.
Inom islam har man försökt hantera och neutralisera exakt samma saker som inom judendom och kristendom. Det vi ibland kallar dödssynder som avund, rofferi, frosseri, kränkningar, mord.

Islam försöker precis som alla andra religioner göra oss inte bara andligare utan till bättre människor.

Andlig Jihad, den inre striden, kan alltså föra människan till trakterna av Jesus idéer. Stor inre frid. Kärlek och omtanke och välvilja till världen omkring.

Krisdemokraterna i regeringen är på felaktiga grunder skräckslagna och vill att FRA ska söka efter ord som Jihad i våra mejl och telefonsamtal.

Verklig Jihad är sökandet efter kärlek. Och har man en religiös andlighet så är denna kärlek synonym med de likvärdiga begreppen Allah och Gud.

Muslimerna kom på att vi människor är ganska korkade och naiva, ofta går på i ullstrumporna när vi inte bör, förhastar oss och felar. Dessutom kan vi vara elaka utan att vi egentligen vill. De kom på att det kanske kunde vara ett bra trick att påminna sig själva om detta fem gånger om dagen.

Man började tvätta sig för att symboliskt torka bort skiten även från själen, så rullade man ut sin matta och kastade sig på knä och utbrast; Allahu Akbar.
Allah är stor. I sin nåd låter Gud mig leva fast jag är så usel. Nu lovar jag att bättra mig.

Så ungefär tänker en miljard muslimer.
FRA i Sverige , dess motsvarighet i USA, och EU, alla dessa på felaktiga grunder skräckslagna vill nu börja avlyssna varje gång en muslim vill företa en liten andlig resa och råkar utbrista; Jihad.

Det är där vi hamnar. Vi måste avlyssna all världens muslimer, för det är dem vi är rädda för.
En miljard människor måste avlyssnas.

Under min naiva, inre och yttre Jihad, de senaste dagarna har jag kommit till insikt att det trots all denna rädsla finns storhet.

Rädsla har visserligen styrt riksdagsmän att rösta galet. Rädsla har styrt att en olycklig lag överhuvudtaget kommit på bordet. Även fruktan har drivit mig. Fruktan att vi ska möta ett litet ont som enstaka individer och terrorister utför med ett mycket, mycket oproportionerligt och större ont.

Själva apparaten FRA blir ju faktiskt gigantisk.
Först en miljard muslimer. Sen sikher, de verkar ju konstiga och så har vi, ryssar för den gamla rysskräcken ligger alltid latent...

Märk väl, förespråkarna tjatar verkligen om att det är utlänningar som ska avlyssnas och då blir det med automatik väldigt stora volymer avlyssning.

Om vi genomför denna lag halkar vi 4000 år tillbaka i utvecklingen, till Mose tid då lagar skrevs på stentavlor.

Vi glömmer på det sättet all den civilisation som byggts av mycket större tänkare än Moses. Vi glömmer inte bara Aristoteles och Jesus. Vi glömmer även Muhammed och sätter Islam i en ännu värre knipa än USA redan gjort.

Precis som hos oss sker vackra saker inom Islam.
Regeringen kan göra mycket mer för mycket mindre pengar än vad FRA kostar.
Man kan göra en filmfestival i Stockholm, Örebro och Kalix och andra orter.
Man kan ta hit filmen "A Jihad for Love"

Precis som krisdemokraterna har problem med bögskräck så har den muslimska världen det. "A Jihad for Love" verkar i mina ögon vara en mycket spännande film. Jag skulle vilja se den och att det fanns krafter i Sverige som ville ta hit den.

Akbar regeringskanslister. Utan ett uns av ironi säger jag, stora regeringskanslister. Tipsa gärna regeringen om filmen. Tipsa dem om att kultur kan bygga broar mellan människor.

Istället för att kika på varandra genom avlyssningsapparatur och bakom bomber, möts vi, dansar och har kul.

Ni är 4500. Jag sänder nu 10 solrosor till er var.
45000 solrosor vill jag skänka er.
De är helt utan törnen och taggar.

Jag har ingen konfession.
Ändå säger jag.
Idag är Gud stor.
Allahu Akbar.



torsdag, september 11, 2008

Avbön Nu, Regeringskansliet


Jag vet inte vad mina barn vill i framtiden. Vad de har för förväntningar på sin omgivning. På samhället.
Men jag är säker på att de helst vill leva i frihet. I en värld som inte präglas av rädsla. 

Det är för dem jag slåss. Och jag gör det hafsigt och fult och okoncentrerat och mellan blöjbyten och och trycktankning med nappflaska för att dämpa värsta hungern hos Odin eftersom han inte vill äta ordentligt, måste jag muta med glass för att kunna ta mig en stund vid datorn. 

Det är tokigt. Mitt författarföretag ligger back. Det ligger back lika mycket som ett statsråd tjänar i månaden. Det är vad jag brukar tjäna om året. Ibland. Jag har inte tid eller råd med det här. Ändå gör jag det.

Nu vill jag be om ursäkt till de av er 4500 som arbetar på regeringskansliet och nästan spyr i era egna knän när FRA-lögnarna går förbi. 

Jag ska inte skylla på att jag blandat fakta i denna sak, likställt regering med regeringskansli, för att låtsas lika slarvig med fakta som skolministern. 
Jag ska inte göra det. Även  om det är frestande. 

I min anarkistiska hjärna var regeringskansliet lite mindre. Några hundra "spin-doktorer" runt äppelknyckargänget + Maud. Till det trodde jag det fanns lite stab, sekreterare osv. Jag tänkte aldrig på hur många det kunde vara.

Jag ber om ursäkt att jag dragit er alla över en kam. 
Det berodde på att jag uraktlät att googla in på "Regeringskansliet" och läsa på. 
Det berodde på att min föreställningsförmåga inte räckte till.

Må väl, ni som står på rätt sida. 

Och nu tänker jag fortsätta att brassa på!
(Får se vad jag ska muta barnen med bara)

(Tack, okända signaturen Jan e, för info)

 PS. Mina barn tycker min blogg blivit skittråkig. De vill vara med på bild och ropade förtjust: "Alla för en! De blir nog musketörer."

Regering regeringskansliet

Förlåt. Vi är minst två personer här i debatten som har svårt med fakta.
Jag sammanblandar regeringen med regeringskansliet, som någon vänligen påpekat.
Oförlåtligt.

Regeringen sammanblandar sanningen med lögnen.

Ska jag namnge exakt vilka?

Anständighet regeringskansliet

Tidigare talade jag om anständighet här.
Jag vet. Jag är inte anständig.

Men andra är det. Till och med många liberaler är det.
Jag vill salutera dessa anstädiga liberaler, trots att de står ganska långt ifrån min ståndpunkt.

Här är en. Han heter Mark Klamberg.
Jag känner inte Mark. Jag har bara läst hans blogg.
Den får mig att vilja träffa honom.

Allt ni i regeringskansliet sagt hittills får mig däremot att vilja avlägsna mig.
Sådan skillnad det kan vara!

Regeringskansliet borde ta intryck av honom, inte mig.
Jag är bara den skrikiga budbäraren.

Nytt språk i FRA-debatten


Hej Jan! Jag ser att Das Folkpartaij har bytt logga. Lagom till FRA! och visst har dom snygg färg på sina uniformer! Vi kan låtsas att de käcka flickorna defilerar framför dig där du står på ditt podium.


Vill i förbifarten nämna att jag annars skriver fylliga böcker, med verb i alla dess former, adjektiv och olika sorters pronomen. Men du verkar slutat läsa sen du tröttnat på Kalle Anka, så jag har bytt röstläge. Fast SoldF har du säkert haft som kvällslektyr. Den förnäma publikationen höll jag på att glömma.
Jag vet inte annars hur jag ska nå fram till dig och de andra.
Till era själar finns det väl inget hopp att nå. Men kanske man kan studsa lite mot intellektet.

Kanske jag helt får övergå till diagram och bilder?

onsdag, september 10, 2008

Vykort till regeringen


Till mysputtarna - och Maud. Ni som styr landet. Ni kan göra det eftersom folket lallade omkring och tyckte att det kunde vara kul med lite omväxling. Exakt så uttryckte sig en annars mycket intelligent vän till mig, som förklaring till varför hon valde er. 
Behöver jag berätta att jag baxnade?

Det är sex dagar kvar. Det känns lite ödesmättat. I alla fall för mig som bryr mig om friheten. 
Ska riksdagen vända er ryggen? Ska de få med hedern i behåll våga följa sitt samvete?
 
Vågar de renhjärtade centerpartisterna och folkpartisterna stiga fram? Vågar de fälla er som det glunkas om i korridorerna?

De våndas. De tror att de sätter sin politiska karriär på spel. Så är inte fallet. De har folkets fulla stöd om de väljer att inte följa de rent svinaktigt auktoritära partipiskor som vinit. 

I alla tider har sossarna anklagats av er för att ha en vinande partipiska. 
Jag vet inte, men deras piska verkar vara en mild fläkt jämförd med er. 

Och ni ska vara liberaler.

John Lennon sa en gång: "Det är märkligt hur lågt man kan sänka sig för att nå riktigt högt."

Citatet är egentligen felplacerat, men det var vad som kom för mig. Ni är låga hela tiden.

* * *

För övrigt har jag tappat räkningen, men jag tror uppskattningsvis att två av era datorer tillsammans varit inne mer än 10 timmar på min blogg idag. Vid minst 50 tillfällen. 

Här finns ingen fakta att hämta. Att jag inte gillar er borde framgå redan efter en halvminuts läsning.


Ni kanske blir konfunderade över och måste läsa många gånger hur jag kan jämföra liberala er med östtyskland när muren fortfarande fanns kvar?

Jag ska berätta rakt av hur det står till med det.
Jag med min frihetliga utgångspunkt kan inte göra annat.


All denna oro regeringen skapar med sin rädsla

ss1d-robot. Östberlin


Annarkia dundrade in på min blogg och lämnade en kommentar fylld av oro och plötsligt mindes jag en vinterdag i östberlin 1982.

Jag var i Östtyskland 1982, det var lite upptining då, och under STASIS diskreta överinseende vågade jag besöka en punkfestival.

Man låtsades liksom punk och revolt, medan den egna värnpliksarmén höll sig i faggorna i det fall något skulle urarta...

Med risk för mitt eget liv, som det kändes, tog jag bilder på de unga grabbar som körde sina nya ryska stridsvagnar av modell T-72 i närheten. Jag minns deras skamsna blickar. De ville inte köra sina stridsvagnar där, men vågade ju inte annat. När jag kom med min kamera slog de ned blicken, vände bort ansiktet.
Jag tog ned kameran. Ville inte förnedra dem, tog sedan istället lite mer "oskyldiga" bilder på ss1 och ss20-robotar som kan bära kärnvapen osv.

Helt otroligt.
Otroligt skådespel.
Otrolig krypande känsla i själen.

Punken larmade från flera scener i närheten av muren som fortfarande stod och i närheten såg man tjocka dieselavgasmoln från stridsvagnar som brummade i en parad för att ha något att göra och för att det inte skulle se så uppseendeväckande ut att de rullade och var där överhuvudtaget...

Och jag visste inte vem jag skulle tycka synd om: Punkarna som låtsades revolt under bevakning, eller de värnpliktiga som tvingades hålla sina styrkor i närheten mot sin vilja....
Och däremellan alla stasidårar som bevakade alltsammans och skrev rapporter....

Kanske var det mest synd om stasi.

Kanske är det mest synd om vår regering nu?

Det måste vara väldigt rädda människor som vill genomföra det här, trots att jag hör från mina nyvunna liberala och anständiga vänner att de faktiskt försöker tala dem till rätta. Men det går inte. Inte ens liberal når fram till liberal.

Regeringskansliet har kört fast. Fullständigt.

Och de fortsätter att neka till att FRA innebär massavlyssning fast det finns väldigt enkla och pedagogiska skisser på nätet att tillgå.




I Östtyskland jobbade till sist 50% av befolkningen i den manuella bearbetningsrutan på skissen ovan. Hur många blir det i Sverige?