Fel väg

Självmord är den tröstlöses väg till paradiset som inte finns.

Vad socker kan omvandlas till

Hjärnan är kroppens största organ och förbränner socker och syre som alla de andra. En fråga man kan ställa sig är hur och varför vi får olika personligheter.
    Hustrun är extrovert och hennes hjärna svarar glatt på yttre stimuli, exempel: Hon får ett svårt personalärende och hon kastar sig över det för att hitta lösningar på problemet. Hennes hjärna gör detta galant, ofta genom att ringa mig och andra och prata om problemet, under pratet löser hennes hjärna problemet.
    Själv är jag introvert. Tornar ett externt problem upp sig vid horisonten hukar jag i det jag vill gömma mig av pur uttråkning. Däremot älskar min hjärna att konsumera socker genom att hitta på egna problem. Den tänker ut (ofta idiotiska) fantasterier som tagna ur intet, sen sätter den igång och ältar de där sakerna.

När jag plötsligt får för mig att bygga ut huset säger inte min hjärna: "Gå och snacka med byggherrar, snickare, ingenjörer, arkitekter eller att det vore en bra idé köpa läroböcker i hållfasthet och svensk byggstandard.
   Istället tänker min hjärna: Vilka spännande material finns det ute i skogen och i jordskorpan jag kan konstruera mitt hus av? Och så sätter den igång att problematisera allt från lämpliga växtplatser till vilken bärighet mossa kan tänkas ha.
   Sen bygger jag i regel aldrig den där saken jag ägnat år åt att grunna över. Det är tänkandet som är intressant, inte att åstadkomma onödigheter i den fysiska världen.

Likadant när jag målar mina [ytterst konstfärdiga] tavlor. Då står jag inte och stirrar på vare sig natur, båtar, valda kroppsdelar på nakna kvinnor, en blomvas arrangerad tillsammans med äpplen på ett bord eller arkitektoniska underverk att avbilda.
    Inte heller ställer jag mig att stirra på färgburkarna för att utröna om jag ska börja med den gröna eller den gula.

Min hjärna hittar på färger av pur leda när jag klipper gräs eller gör annat som vår efterhärmande statuskultur hittat på. (Varför klipper man strängt taget gräs? Borde inte det få växa och skapa former efter eget skön? Gräsets celler pysslar också med socker för minst lika intrikata ändamål som våra).

Jag kan också se färger för min inre syn när jag diskar, dammsuger eller rotar i toaletten med borsten för att gnugga bort de lämningar som envisas med att fastna där.
  Då far det omkring blåtiror inför min inre syn, eller ilsket röda blaffor som jag sedan målar.

Behöver jag tillägga att jag gärna sluppit att måla? Sådant gör jag av tvång för att på något sätt dra in pengar så att jag kan köpa mer socker. 

Hur det kommer sig att ett organ väljer att omvandla socker till så vitt skilda reaktioner på stimuli har jag ingen aning om. Jag har med nöje grubblat i 20 år över saken utan att förstå ett enda gram av min hjärna.
    Med lite tur kan jag grubbla i 40 år till.  

Däckbyte, 17:e fastrostade hjulbulten

FAS3 och Tystnaden

När jag kom in i mötesrummet: Alla FAS3:are satt i ring runt ett bord. Utanför denna ring satt arbetsplatsens alla avdelningschefer. De skulle lyssna på oss FAS3:are när vi anmodades att berätta om våra liv.

Medan jag väntade på min tur steg vreden inom mig så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Varför skulle vi sitta där och schavottera vår olycka inför chefer och alla andra? Jag vägrade att berätta hur värdelöst mitt liv blivit, jag lär mig inget, jag tjänar inget, jag känner bara desperationen växa inom mig och hur nära total nervkolaps jag är av att befinna mig i ett system som dag för dag mal ned mitt självförtroende och min självkänsla - och allt mer ruinerar mina framtidsutsikter att stå på egna ben.

Som tur var hade jag kameran med mig och började filma. I början av filmen hamnar arbetsförmedlarna i försvarsställning. De försvarar FAS3 mot mig, den aggressiva och aparta deltagaren.

Efter en fikarast där jag väljer att stänga av kameran och på tu man hand tala med arbetsförmedlarna händer det: De visar sina verkliga och mänskliga jag. När jag därefter filmar igen mer än anar vi en helt annan historia. Arbetsförmedlarna byter ståndpunkt.

De talar i vissa fall klartext. De vill se helt andra åtgärder och reformer, bland annat vill de ha utbildning istället för FAS3. De säger som det är, de är förbjudna att hjälpa människor med de åtgärder de med sin långa erfarenhet vet skulle vara bra och ge effekt, så som utbildning eller individuellt utformade praktikplatser.

De ser ohyggliga inlåsningseffekter i nuvarande system, där människor stjälps istället för hjälps.

Vi skildes som vänner. De kämpar på sin kant inom systemet för att korrigera detta katastrofala och inhumana resursslöseri, och jag, jag lägger upp denna blogg och hoppas att jag orkar fortsätta kämpa.

Det råder 9% arbetslöshet i Anders Borgs tigerekonomi. Vi är hundratusentals arbetslösa i landet. Det är ett helt Göteborg som regeringen helt ger fan i och just nu finns det 6800 lediga jobb att söka i hela landet.

Det är svårt att förstå hur regeringen tänker sig att jobbcoatcher och FAS3 ska rå på det som vid deras regimtillträde beskylldes vara en massarbetslöshet om 6% som var sossarnas fel, men nu har lyfts till oanade Borgesiska tigerarbetslöshetshöjder om 9%?

________________

Edit 27/3: Jag ser att många länkas hit via twitter/FB. En fortsättning på resonemanget i satirform finns här och upprinnelsen, som också många länkas till direkt är i inlägget "Eftersom deras röster brände mig".

_________________

PS. Någon som vet om en gratis videoredigerare som är enkel och snabb, framförallt bättre än Microsofts skitmoviemaker? Jag höll på att bli galen över att inte inom rimlig tidsrymt kunna klippa 30 klipp på ett snyggt sätt, jag tvingades sänka ambitionen avsevärt vad gäller klippningen, färre och fulare och ryckigare fick det bli...

Glädje- och depressionsgenen

dagbok.

Läser in mig i ämnen för bokprojektet som sakta skruvar sig framåt.
mest intressant är att jag tycker mig se att psykodynamisk psykoanalys saknar all evidens att den hjälper.
Jag har försökt gått till sådana där men alltid avbrutit skiten för jag har bara blivit arg - och sämre av deras förbannade snack.

Nu drar man i bevis att det finns en (fritt tolkat av mig) "Glädje- och Depressionsgen" 5-HTTLPR.
Dessutom - Det ska till helt andra strategier för att komma ur en depression än vad som hittills sagts.
Den nya forskningen på området är milt sagt omtumlande - och hoppingivande.

(Av någon anledning förde jag dagens anteckningar på min hemsida istället för här - och nu vägrar blogger att ta emot en kopypaste?! Säger att det är formulärfel, eller i html-läge att koden är felaktig... Samma text/kod går att kopiera in både i mail och i ordbehandlare osv. Men inte här.)

Länk till hemsida där jag fört dagens anteckningar. 

Det förskrämda ordet jämlikhet

Vad vet vi människor? Även när vi tror oss veta, tror vi. Eller kanske bättre uttryckt, även när vi är bergsäkra på en sak så tror vi.

Ord och tankar har förmågan att förtrolla oss på ett närmast hypnotiskt sätt.

De senaste decennierna har politiska fördelningstankar fått stryka på foten. Till och med "Liberalismen" har slutat att vara liberal, det vill säga sträva efter frihet, istället har man talat om ny- eller neoliberalism. På något sätt har man satt marknaden före människan.

All tro har satts till att marknadskrafterna ska reda upp problemen.

Bara marknaden fungerar så kommer även människan sen att få det bra.
Något sådant har man trott.

Jag tror tvärt om. Jag tror tvärt om helt utan politisk eller ekonomisk analys. Jag tänker: Vad kan vara viktigare än människan? Hur kan man ens få för sig att sätta ett tankesystem, en abstraktion, före människorna som ska leva i det?

På ett lite tafatt sätt försöker ett parti, socialdemokraterna, markera att de tänker annorlunda. De säger, men inte så högt och inte så ofta, men ändå: "Vi sätter människan i centrum".

Det låter lite tomt och naket, nästan förskrämt, för även socialdemokraterna har gått med på att vi alla förflyttat våra tankar långt utåt höger. Även socialdemokratin har på något sätt gått med på det som kallas Washington consensus, en term vars mening även den har glidit högerut och mer och mer kommit att betraktas som en överenskommelse om att marknadsfundamentalism det är bra det.

Att bara den fria marknaden får råda så blir allt så himla bra.

Men gång på gång visar det sig att det jag känner i magen, kanske även de flesta som på den svenska politiska skalan lite tvehågsna ändå ställer sig på den rödgröna sidan, att fördelning är bra.

En bättre fördelning gör människor friskare, mer välutbildade, mindre brottsbenägna.
Det har man forskat fram.

Trots denna forskning, som stöder min magkänsla, så känner jag viss hopplöshet. För sådana som Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund kommer aldrig att dela min syn.

Man kan lägga fram hur många forskningsrapporter som helst, Maud, Fredrik och Janne kommer ändå aldrig att begripa. Därmed finns det också ett stort gäng väljare som kan komma att fortsättas bli indoktrinerade med deras bild av vad som är bra; dvs att marknaden ska sköta allt.

De på den rödgröna sidan tvingas därför att fortsätta att kämpa för att göra vår lilla pyttebit av världen lite drägligare.

Den kampen är svår. För vi har levt i minst två decennier nu med en sorts snedvriden indokrinering vars ursprungskällor inte är så illa i sig, jag tänker bland andra på Milton Friedman. Det är bara det att hans apostlar  tror så hårt och håller så fast vid att allt ska avregleras, allt ska marknaden sköta, så de blivit fundamentalister: Marknadsfundamentalister.

* * *

Läs för all del en glimt om forskningen som visar att "Jämlika samhällen nästan alltid är bättre", som Richard Wilkinson skriver i Expressen.

Anja och min ruttna citron

Vad ska jag som prålar på bloggen med att jag är författare komma ut med?

Alla vet att jag är en så pass allvarlig typ att jag hellre engagerar mig politiskt än hänger på modebloggar och skriver i kommentarerna där.

Ibland får jag för mig att jag i min snart absoluta misantropi borde starta just en modeblogg; ta ett kort på mig själv varje mosig morgon framför spegeln, på vintern iförd långkalsong med hängande knän utanför mina egna dito.

Men jag drabbas genast av leda. Tänk om jag med tricket skulle få 75.000 läsare om dagen. Jag skulle inte stå ut.

Lika modfälld skulle jag bli om samtliga trogna läsare därmed gav sig av och lämnade mig ensam här i mitt hemliga inferno av disparata idéer och löjeväckande infall.

Det är inte lätt och driva en blogg vidare när man ibland smygläser i den själv bara för upptäcka att man inte alls sticker ut, som den fascinerande författare man låtsas vara genom att skriva helt ärligt, snabbt och slarvigt. Förment folkligt.

Det kan jag komma ut med. Bloggen ger mig avsmak. Det är som att bita i en rutten citron att ta sig an den å yrkets vägnar och försöka vaska fram något användbart ur den.

När jag skriver vill jag höja texten. Jag vill skapa litteratur. Det är en förbannelse att leva med en sådan önskan inom sig. En önskan som snart välter ut och släcker alla andra drifter i min kropp och övertar herraväldet.

Det gör det oerhört svårt att slappna av och slöskriva. Egentligen omöjligt. Ändå är bloggen ett sådant frivolt försök, kanske dömt att misslyckas.

Det är därför jag måste komma ut med att jag gråter varje gång jag ser i en TV-tablå att Anja ska starta. Förra året åkte hon ur, och ur och ur.

Häromdagen i störtlopp i OS trodde jag att nu dör hon. Vurpan var fruktansvärd.

Blåslagen, skrämd, men med obruten drift och vilja att vinna ställer hon sig nästa dag i startfållan igen.

Då gråter jag ännu mer eftersom jag inser att Anja har rätt.

Att sitta och rota i gamla sura texter suger. Det är ingen skillnad på ett kraschat störtlopp och en kraschad text.

Vill man något går man vidare.

___________

aftonbladet DN

Kontrollivrarnas kontraproduktiva metoder

I den förort till Stockholm där jag växte upp hade jag och mina kompisar noll förtroende för polisen.

Varför?

De snutar vi träffade betedde sig helt enkelt som svin. (Och de poliser jag såg på TV red och slog ner helt fredliga demonstranter kring träden i Kungsträdgården).

På det sättet bygger man inte förtroende. Det är av vital vikt att den som innehar våldsmonopol uppträder ytterst korrekt och följer lagar och regler. Även är mänsklig. Har förstånd och ett visst mått av vishet.

* * *

Nu är vi många som på olika nivåer slåss för att inte endast bevara vår integritet utan också för att få behålla vår värdighet som människor i en öppen demokrati.

Det handlar om hur poliser bemöter demonstranter.

Det handlar om vilken lagstiftning våra politiker inför som rör total avlyssning och insamling av all data om oss, som i fallet FRA-lagen, datalagringdirektivet - och så vidare.

Det handlar om under vilka regler och vem som betalar civilklädda snutar som lånas ut till privata (eller kommunala) transportföretag för att muddra ungdomar.

Nedansstående rätt trasiga film efter att polisen förstört den eftersom den hade bevismaterial mot dem på sig, hittade jag på bloggen "Tuggarna".

Filmen och postningen visar hur två civilklädda poliser går över alla gränser, hotar och dessutom alltså förstör bevismaterial.

Läs inlägget. Läs kommentarerna.

Vilket krig håller inte den så kallade vuxna generationen och politikerna och lagstiftarna på att starta? Hur fullständigt kontraproduktiv är man inte i sin nit att skapa ordning och kontroll?

Istället föder man det motsatta. Vi känner rättmätig vrede.

Men framför allt:

Vi saknar allt förtroende.

Edit: SvD skriver om saken.

(tipstack genom Buzz, Olof)

Att långsamt inse att man behöver hjälp

Jag har inte bestämt mig för att äntligen göra den där resan in i mig själv alla hävdar är så viktig. Jag tvingas av omständigheter som inte är förhandlingsbara.

Viktiga livsval har alltid kommit emot mig på det sättet, de är digitala till sin natur och trots att jag alltid har hävdat att det är löjligt att söka efter sig själv är det precis det jag ska göra. Min paroll har annars varit: Fråga inte efter vem du är. Fråga efter vad du vill istället.

Vad vill du?

Jag vill ha en kvinna. Jag vill ha sex. jag vill ha off-piståkning. Jag vill ha fallskärmshoppning. Jag vill ha en asienresa och en arizonaresa och en floridaresa för att hoppa mer fallskärm. Jag vill ha ett jobb där jag kan tas i anspråk helt och fullt intellektuellt.

Så har jag malt på. I stort och i smått.

Effektivt vinnande allt det jag åtrått.

Lycklig?

Harmonisk?

Till freds?

Någonsin?

Nä. Det har inte hört till konceptet.

I min yrkesroll, som datakonsult, som journalist, som vad jag nu varit; Vad har jag brytt mig om de produkter man tillverkat, eller sålt, eller försökt ta fram, eller pysslat med? Jag har varit på jobbet för att hämta pengar. Jag har aldrig varit involverad. Jag har inte deltagit.

Så hoppade jag av allt det där. Det kändes tomt. Jag sade mig; jag vill ha äkta engagemang: Blev min dröm; författare.

Efter fem böcker publicerade: Lycklig? Harmonisk? Till freds?

Nä.

Nu hör jag min egen andning och bruset från blodet i öronen skrämmer mig. Allt annat stannar upp, blir obehagligt tyst och jag är inte längre man att bedöma om det är jag eller min verklighet som ligger i spillror. Är det jag eller varat i sig som är en illusion?

Jag läser texten till det faktablad jag brukar ha med mig när jag håller ledarskaps- och utvecklingsutbildnigar. Rubriken lyder, som ett hån nu:

"Förverkliga dina drömmar".

Jag tvingas fråga; Vad har drivit mig, vad har jag drömt?

Till vad, använder jag, arma människa, min största gåva; den fria viljan?

I samma stund frågar jag mig om den verkligen är fri, för jag inser fuller väl att jag drabbas av drifter jag inte rår över, som rycker mig hit och dit. Krafter så starka att jag inte mäktar hålla emot och som utan att jag kan se någon orsak kastar mig från eufori ena stunden direkt ned i bottenlös depression i nästa.

Förr talade man om demoner, eller att man reds av maran, idag tror vi oss klokare och mer faktabaserade och benämner samma fenomen som obalans i någon av våra signalsubstanser.

Livets spännvidd, antingen är allt från moral och allt annat vi upplever en sorts andligt given signal eller så rör det sig om en vätska i hjärnan som har en viss koncentrationsgrad som kan mätas i mol per liter.

Oavsett är livets idé svår att förstå och jag kan bara konstatera, somliga av mina drivkrafter gör mig själv illa. Därefter min närmaste omgivning.

Jag vet inte vilket som är värst. Eller, det vet jag.

Att inte vara god för sin omgivning är långt mer plågsamt än något annat.

Jag har, förefaller det mig, en överjordiskt svår uppgift framför mig.

Fragment av detta hamnar troligen här på bloggen.

Tack för att du har läst

Anders

__________________

Efter samtal med Johan kring hans postning om en krönika om en resa.

Tillit och superhjältar

Vi behöver alla våra superhjältar. Skratta inte åt mig. Jag har kommit på det först nu, 48 år gammal.

Till nu har jag varit en tuff 'heman' och adrenalinjunkie och trott att jag i alla lägen måste klara mig själv.

Ordet tillit, verklig tillit, har jag inte förstått innebörden av.

För första gången i mitt liv har jag sänkt garden. Jag släpper andra lite närmare. Jag smakar på tanken att ta emot hjälp. Jag som under alla år hjälpt andra.

Har jag själv mått dåligt eller visat svaghetstecken har jag dragit mig undan och slickat såren en stund. Sen full fart, alltid snabbare, hårdare och mer än min omgivning.

Nu behöver jag superhjältar omkring mig. Som bär mig ett stycke.

Rätt mycket ligger i spillror omkring mig. Jag väljer att nämna endast en, mitt författarföretag med enormt underskott; en sak jag trodde var det viktigaste att jobba upp igen, struntar jag nu helt i.

Jag har äntligen begripit att det där företaget inte betyder någonting.

Jag vet inte vad det kommer att bli av bloggen. Om jag fortsätter att skriva, om jag kan bidra i kampen mot mammon och knasiga politiker i förening som stiftar den ena hårresande lagen efter den andra, som gör att vänster och högersympatisörer plötsligt kan förenas i en vilja att återskapa våra mänskliga rättigheter och friheter - mot de folkvalda som helt glömt sitt uppdrag.

Kanske kommer jag att blogga om min resa att erövra ett nytt liv, ett bättre liv. Ett liv där jag visserligen tvingas ta emot hjälp, men ändå kanske kan bli ett grand rikare.

Jag vet ingenting längre. Jag har tappat kontrollen - och bara det var från början läskigare än läskigt, men nu förstår jag att det är en del av befrielsen.

netlove

Anders

På bilden mina döttrar och superhjältar, Naya o Tula

Hatet i världen och kärleken

Låt mig ropa naivt ut i luften;

vad är det för skillnad på den lag som

riksdan just godkänt och det Åkesson (SD) säjer?

Handlar inte allt om inskränkthet och rädsla som

okontrollerat, måhända felaktigt, sprutat ur amygdala?

Ärligt talat, mina synapser badar i samma förtivlan och räddhågade soppa som rätt som det är leder till partiell galenskap och förvirring.

Var ifrån ska man hämta kraft?

För jag blir kraftlös av att manglas ned

av all denna - på vardagsprosa - skit

Jag tänker på sådana som alltid har setts över axeln, sådana jag inte vågar nämra mig eftersom jag äger hemliga drömmar att bli lika stor som de, dessa som är stora för att de är glada och aldrig någonsin söker efter makt.

Från dem hämtar jag kraft,

alldeles i smyg och smakande deras ord som jag hittar mellan

papperspärmar i ensamhet på min kammare

Det är så jag vid svårt behov läser Allen Ginsbergs utrop:

"Allting är heligt! överallt är heligt!

varje dag är i evigheten. Envar en ängel!"

Tål att tänkas på dagar jag är hatisk. I ögonblicken då jag fantiserar att man borde låta dräpa såna som Åkesson och statsministrar som tvingar på oss all skit som FRA och IPRED...

... sådana vars av skrämselhicka förvirrade tankar håller på att låsa in oss i celler otäckare än

skräckfilm...

På så sätt blir jag fasans spegel, kanske blir vi alla det, men nu ska jag tala om mig själv:

Se hur jag i skrämt läge buntar ihop folk; Åkesson och Reinfeldt!

När jag är riktigt rädd och förvirrad buntar dessutom min hjärna ihop dom med FRA och Datalagringsdirektiv och IPRED och Berlusconi i Italien och Sarkozy i Frankrike. Galna lagar och makthungriga personer - som håller på att bygga ett EU jag inte vill bo eller leva i.

Får jag för mig.

Det är bara att erkänna: Jag är livrädd för vissa redan valda politiker. Jag är livrädd för vissa ännu icke valda wannabee-politiker.

Och jag buntar ihop dom. Och vill döda dom. Och vill kasta bomber på deras byggnader och andra maktsymboler. I alla fall i fantasin. Ännu.

Allt för att få ro, äntligen. En säker och trygg värld med oss saktmodiga kvar och hetsporrarna borta och begravda på säkert djup långt ner i jorden, för evig tid amen...

Det är i sådana stunder jag plockar fram Allen Ginsberg och andra kompisar.

Då tänker jag plötsligt stort. Stort med ord kanske lånade av åter andra diktare, för inte vet jag var jag får de idéer ifrån som lugnar, skänker tröst och kärlek.

I alla fall; när jag för in sådana dikter i mitt av rädsla förgiftade nervsystem krymper varje skitsak ihop till sin rätta proportion

Jag kommer på att det finns oändligt att förnimma och saker därute värda att fylla famnen med.

Att välja att vara närvarande i livet

Som arbetssökande stöter man givetvis på seriösa företag men också rena lurendrejare.

Utan att ta ställning eller kommentera ett av de företag jag kommit i kontakt med tänkte jag ge några länkar.

Det kan vara besvärligt att spåra företagets verksamhet eftersom det byter namn ofta och genom åren har hetat bland annat Scandinavian Water systems, Aromatech, Aromatisk teknologi, G3, Pro-Aqua Sverige.

Media om företaget:

DN Ekonomi om ruffliga säljmetoder som får kritik 2004

Sydsvenskan skriver om samma företag, att det fick lönebidrag trots att det redan 2004 var ökänt.

SR om säljarjobbet som blev en mardröm 2007

Blekinge tidning skrev 2008 "Oseriöst företag raggar försäljare".

Arbetarbladet 2008 "Christina fick slavjobba på oseriöst företag"

Och det kanske mest olustiga för dem som är arbetslösa och av Arbetsförmedlingen anmodas att söka alla sorters jobb: Arbetarbladet 2008 om: "Ett nej tack kan ge sänkt A-kassa."

I nwt.se varnar en kvinna i Degerfors för att skriva på slavkontrakt.

Listan med artiklar om företaget som ofta byter namn kan göras längre, det är bara att googla.

Jag har sagt till min arbetsförmedlare men arbetsförmedlingen i Östersund fortsätter att ha med företaget i sina platsannonser.

* * *

Efter intervjutillfället gick jag ut och satte mig på en bänk på gågatan i Östersund och jag var berusad av lycka. I ljudklippet nedan, ett koncentrat av det som hände.

Sajtbygget och den filosofiska diskussionen

Jag vill gärna svara Lars-erick för vi har hamnat i en diskussion som går tvärs bloggar, mejl och kommentarsrutor. (mejlen är över månaden gamla). 

Jag skrev häromdagen att: "I mitt bröst känns det så här: Partipolitik har inget med min verklighet att göra."

Lars-erick skriver om Liberalism

Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. Det är en pragmatisk, öppen attityd, som tar avstånd från förtryck. Enligt liberala ideal får aldrig ändamålet helga medlen.

Hm, för mig är det en väl fungerande socialdemokrati han beskriver! Därför röstade jag på (s), för att jag önskar och vill att SAP ska uppfylla det Lars-erick skriver att liberaler står för, eller borde stå för. 

Upprinnelsen till vår diskussion kommer sig av att jag hävdar att ideologi är skilt från värdegrund. Jag anser och tror att min värdegrund ligger nära Lars-erick. Han är liberal, jag anarkistisk sosse. Lars-erick anser annorlunda, att ideologi och värdegrund ligger nära varandra.

Jag anser att ideologi står för något idémässigt, att det är ur intellektet sprunget. 

En värdegrund springer mer ur känslan. Exempel: Det känns fel att döda, alltså gör jag det inte. Först därefter bygger man idéer och ideologier utifrån sin känsla, man är hela tiden väl medveten om att idéerna bara är idéer.

Tytt så blir det skillnad på "värdegrund" och ideologi om man anser att "värde" i någon mening har sin bas i känslan, i ens upplevda "rätt", medan alla ideologier kan barka helt åt fanders eftersom det alltid handlar om en tankekonstruktion.

Därför är den kommunistiska tankemodellen helt förkastlig, likväl som den neoliberala/konservativa. De är idéer som har fjärmat sig långt bort från hur det är att vara människa och leva ett mänskligt och anständigt liv. 

Ideologier har den faran. De fjärmar sig från människans bas, att vi är kännande varelser, inte idéer. 

Andreas G Papandreo, en grekisk socialdemokrat försökte någon gång på 60 eller 70-tal också jaga andra baser än den farliga ideologiska. Han var pragmatiker och han sa: "Man borde undersöka om det finns några universella preferenser vi människor kan förhålla oss till. Om inte, då finns inte det perfekta samhället."

Jag lägger till. Vi människor får aldrig förledas att tro att vi kan bygga något annat än provisorier.

I FRA-frågan försöker våra politiker något annat. De försöker bygga perfekta automatiska system som ska trygga oss genom massbevakning. 

* * *

Bilden föreställer prototypen till en ny sajt för riksdagssvar.se Jag har jobbat dygnet runt med den senaste tiden.

Ljus och skugga

Minnen virvlar i mig. Sorgliga. Skaviga. Onda.
Strindberg skrev: ”Dra ett streck och gå vidare”, så mådde han aldrig bra heller. Så hade han stoff att skriva sjuttiotvå böcker. Han stampade fram litteratur ur sin obearbetade dynga livet igenom.

Jag tror inte på någonting. Jag tror inte att det finns en metod. Psykoanalytiker vill gärna att man ska gräva sig tillbaka i tiden, till barndomen. Att det är bra. Dr Phil på TV är behaviorist och tror nära nog det motsatta. Han tror att man kan starta där man är – och bygga framåt. Förändra sig. Skapa nya mönster utan att göra en fem år lång och plågsam djupdykning i sina barnaår ledsagad av en legitimerad och emotionellt neutral person bredvid sig i soffan.

Min fasta övertygelse, mitt facit: Ingen djävel vet hur våra psyken fungerar. Det som benämns som schizofreni i USA är ibland autism i Sverige. Bättre reda är det inte på diagnostiken. Man har inte ens brytt sig om att göra en standardisering på det internationella planet och därutöver är instrumenten att mäta vår själsliga status både enfaldiga och trubbiga. Man har ställt samman några batterier med frågor. Man intervjuar. Man iakttar beteenden. Reaktioner. Man försöker förstå och kartlägga något så ogripbart som den mänskliga naturen. Vad finns i oss, vad är anden? Ett gnistregn elektroniska impulser mellan hjärnans proteinmolekyler samtidigt som körtlar på olika ställen i hjärnan och kroppen helt nyckfullt och på eget bevåg pumpar ut hormoner och andra vanskliga vätskor som får vårt humör att svänga som rena aprilvädret? Hjärnan är ett intrikat organ, signalerar och kommunicerar både med sig själv och kroppen genom små elchocker medan den badar i olika kemiska soppor och även utsöndrar nya kemikalier. Den ändrar nivåer och intensitet i sin egen elektrolyt och plötsligt blir även en sådan som jag något mer social för några minuter, sen sjunker jag tillbaka igen, in i mig själv, andra människor blir ointressantare för mig än mina egna tankar.

Som barn fick jag ofta anklagande höra: ”Hur kan du vara dig själv nog så till den milda grad?”
Man sade att jag var arrogant, förmäten, överlägsen, ja i själva verket räckte inte orden till för dem som anklagade mig och utan att jag rörde en fena lyckades jag provocera vuxna till vanvettig vrede, särskilt lärare. Deras skäll bet aldrig på mig. Min integritet var enorm, kanske mest beroende på att min ande praktiskt nog flög någon annan stans, inte var där.

Var sitter begåvningen? Var är vår sociala förmåga lokaliserad?
Jag saknar ingenting för egen del. Det är andra som lider av min bristande sociala duglighet. Min hjärna vägrar att lära sig just det spelet, de reglerna. Min hjärna finner tydligen allt sådant som fullkomligt ointressant.

Nå väl. Att jag efter 45 år plötsligen har benämnts som en lirare med Asbergers hjälper mig att förstå. Det kastar nytt ljus över saker. Att hela fyrverkerier av svåruthärdliga minnen skjuter upp och exploderar strax innanför näthinnan får jag ta. Jag drar inte ett streck över dem, men jag sitter inte heller och snaskar eller kletar ner mig med dem som psykoanalytiker gärna vill få en att göra. Jag ser ingen mening med det. Däremot ser jag en betydelse i att ljuskaskaderna flyttar skuggorna. Jag ser där det tidigare var ogenomträngligt mörker.

En utomjordings gåvor och fördömelser

Jag är glad, till och med salig långa, långa stunder. Barnen leker under skrivbordet, drar i mina fötter och fnissar. Emellanåt tittar jag ned på dem och när jag ser dem är jag lycklig. Samtidigt kan jag konsten att koncentrera mig. Jag kan skriva mitt i det kaos tre ungar innebär.
”Märker du inte att alla tre gråter?” kan hustrun fråga.
Nej, jag märker inte sådant. Inte när jag skriver på riktigt. Inte när jag koncentrerar mig.

Har jag trott.

Långsamt börjar det gå upp för mig, även hustrun, att det inte rör sig om en osedvanligt god förmåga till koncentration. Jag är inte alls fokuserad och viljestark. Jag kan inte berömma mig om någonting sådant.

Sanningen är istället att jag inte är närvarande på samma sätt som andra människor. Mesta delen av tiden är jag i andra världar. Ibland diktar jag böcker. Ibland uppfinner jag något, nu senast en ny sorts pilbåge.

Jag har alltid försvarat mig med att tankar tar tid. Att det måste få ta lite tid att tänka ut en bok.
Till viss del har hustrun accepterat det. Men hon har fått mer och mer svårt att godta min totala världsfrånvändhet.

Hon har rätt för det händer att vi bjuder hem gäster till oss. Gäster som bor och sover och äter i vårt hem i fyra, fem dagar. Jag märker dem inte. Efteråt vet jag inte att de varit hos oss. Jo, jag märker det på att gafflarna ligger fel i lådan, att glasen står på galet ställe i skåpet. Jag märker att det varit någon hemma hos oss genom att bli fullkomligt rasande; eftersom någon har fuckat upp min ordning. Någon har gjort så att jag inte hittar i mitt eget kök.

Ingen förstår hur viktigt det är för mig att ha ordning. Eller. Kanske handlar det om mönster. Att fylla i ett mönster korrekt. Ingen människa med normalbegåvning trycker in en fyrkantig kloss i ett runt hål när han är hos psykologen och ska mäta sin intelligens. Enligt mitt sätt att se lägger man därför inte heller ned skedar bland knivarna. Det är att våldföra sig på den givna strukturen.

Den här upprördheten jag känner när någon bryter mot ett väl uppbyggt system verkar härröra ur hur mina synapser är organiserade. På alla intelligenstest jag tvingats genomföra i mönstring och vid anställningsintervjuer visar det sig att jag alltid får full pott i de delprov som rör matematik, rumslig uppfattning, att vika tredimensionella figurer, teknisk förståelse, allt sådant blir jag klar med på ett kick medan de andra som prövas sitter och sliter. Sen, när man kommer till de språkliga delarna av testen är det jag som sitter och svettas och aldrig hinner klart.

I den militära mönstringen hade jag fulla poäng i alla matematiska och tekniska test. I de språkliga däremot trodde mönsterförrättaren att jag ”fuskat” för att slippa göra militärtjänst. Jag nekade till fusk. Jag hade heller inte fuskat. Jag hade kämpat hårt, men var helt enkelt inte ens normalbegåvad i den språkliga delen av testerna.
Mönstringsförrättaren trodde mig inte, särskilt som han sett att jag blev färdig så fort med de andra proven. Som han uttryckte det: ”Man kan inte vara ett geni och en idiot samtidigt. Du har maskat för att slippa.”

Jag blev uttagen till befäl. Kanske på vansinnigt felaktiga grunder.

Kanske har jag också blivit författare på felaktiga grunder? Kanske är hela mitt liv på sätt och vis galet och förfelat. Jag borde kanske hellre jobba med att lägga bestick rätt på galamiddagar och nobelfester, hellre än att skriva böcker. Min hjärna gillar ju att skapa sådana prydliga mönster!

Eller så borde jag ägna min tid åt att fundera ut eleganta tekniska lösningar, för sådana gillar min hjärna att sysselsätta sig med.
Enligt alla intelligenstest jag genomlidit är språk det sista jag bör ägna mig åt.

Allvarligare är att jag tillsammans med hustrun börjar se att jag kanske är annorlunda, en avvikelse som gör det svårt för mig att reda mig i det sociala livet. Jag är helt enkelt inte närvarande.

Jag är som sagt lycklig, men en djup sorg har börjat bubbla upp inom mig. Min livskamp för att passa in, först på dagis, sen genom alla skolor, och även på alla arbetsplatser, har varit så bitter och hård. Jag har helt enkelt inte passat in. Jag ingår aldrig i den sociala gemenskapen. Man har alltid beskrivit mig som ett UFO.

Jag är 45 år. Numer struntar jag i att jag beskrivs som ett UFO. Jag har hittat mitt sätta att leva. Men det finns ett sammanhang som är viktigare än mitt eget liv, det är att min familj fungerar.

Familjer tenderar att ha svårt att fungera med idel sociala varelser, plus en utomjording som inte bara är långt borta utan även förlorat eller stängt av alla sina kommunikationshjälpmedel till omgivningen.

Vi har sökt en första hjälp och då framkom att det är möjligt att jag kanske har någon grad av Asbergers syndrom.

Jag har inte velat ha någon diagnos tidigare. Skolgång och allt annat har varit nog jobbigt ändå. Nu vill jag ställa en riktig diagnos eftersom det kan hjälpa mig att fungera bättre i familjelivet.

Vad kan jag säga? Mitt sinnestillstånd, oavsett om det går att ställa en diagnos eller sätta en elakartad och sjukdomslik etikett på det, tycks vara både en välsignelse och förbannelse. Jag är inte intelligentare än andra, ändå har jag vissa stora gåvor. I övrigt, vad gäller att befinna sig i livet tillsammans med andra, är mitt tillstånd en ren fördömelse.

Det är så jag känner mig. Fördömd.

Men nåd finns i form av kärlek. Min hustru älskar mig trots detta, och vill hitta lösningar. Hon vill hjälpa mig att hitta mönster så att jag trots min dysfunktionalitet kan passa in i familjen.