Ett konstverk tar form - A work of art in progress

This piece of art will never be finished. 

So. It's never boring with children.

Litium gör dig behaglig, sa hustrun

Sjutton dagar på Litium. Det tas inte i ren form, som metall, utan som salt.
Man blir lite törstigare, lös i magen och jag har märkt skakighet i händerna vid några tillfällen när jag utfört finmotoriska saker. Annars inga märkvärdiga biverkningar utom en ganska behaglig trötthet. Jag behöver sova mitt på dagen, ibland två gånger, trots att jag sover åtta timmar, ofta mer, på natten. Innan Litium hade jag svårt att sova mer än 5 timmar.

Som bipolär står det i diagnoskriterierna att man ofta kan vara grandios, även gränslös.
Grandios har jag aldrig känt mig, inte jämfört med andra, att jag skulle vara förmer. Däremot får jag i mina uppåtperioder för mig att jag kan uträtta vad som helst, på just ett gränslöst sätt.

Gränslösheten har gjort att jag aldrig har haft svårt att tala om min sjukdom, eller någonting egentligen. Jag har inte förstått att man bör eller kan dra en gräns vid det som är privat, medan man gärna kan vara personlig. Jag har inte förstått vad privat är.

Senaste dagarna på Litium smyger en förändring sig över mig. En känsla som prompt säger: "Jag vill inte prata med folk om min sjukdom. Jag vill inte tala om att jag står på mediciner, att jag med åren fått en så usel stresstålighet att jag blir deprimerad ned i apati om jag inte aktar mig, samt tar mina mediciner."

Nu tycker jag att det är min ensak. Ingen har med det att göra.
Jag uppfattar det som en personlighetsförändring.
En annan sak: Jag har haft en gränslös (jämfört med nu) förmåga till kreativa associationer och jag har de senaste åren strött omkring mig små knäppa och i mina egna ögon roliga verbala iakttagelser i olika sociala medier på nätet.

De senaste dagarna är jag lugn inombords, den där rastlösa fontänen av tankar och virvlande ord har ebbat ut. Ord som ständigt erupterat därinne för att hålla depressionen stången, brådjupet som hela tiden är under mig och jag bara kan hålla mig borta ifrån genom att ha nervös fart på tankeverksamheten.

Igår satt jag, säkert i hela 20 minuter och njöt i solen.
Det har inte hänt så långt jag kan minnas. Annars måste jag alltid vara aktiv, bygga koja, lasta in ved, skriva, måla...

Hela förra året stod jag på en medicin som heter Lamictal. Jag tyckte att det var det bästa år jag haft i mitt liv.
Igår sa hustrun: "Vad behaglig du har blivit sen du började med Litium."

Hon har rätt. Jag har det mycket behagligare med detta litiumsalt i knoppen än jag kan minnas att jag någonsin haft det.
Samtidigt ställer det givetvis till det för mig. Att plötsligt uppleva gränser för sitt tänkande, att även farten på tankarna och de roliga associationerna försvinner är skrämmande.

Jag upplever mitt livs första semester.
Vad ska man med gränslösa och knäppa associationer till när man kan sitta i fullständig letargi och lyssna på fåglarna - och tycka att det är tillräckligt stimulerande?

______
Det känns märkligt att berätta det här eftersom jag inte vill. Samtidigt har jag redan på sociala medier talat om min sjukdom, mina mediciner, självmordstankar.
Någonstans vill jag ändå sprida förståelse och avdramatisera detta med spykisk sjukdom.
Jag upplever det som viktigt i en tid då regeringen tycks göra allt som står i dess makt att stressa sjuka, vilket är kontraproduktivt i det fall man vill se oss arbetsföra igen.

Aftonbladet: "Psykiskt sjuk? Spotta i nävarna"
Aftonbladet: Experten "Det är fullständigt vansinnigt"
Aftonbladet:  Ulf Kristersson (M), socialförsäkringsminister: Psykiskt sjuka ska tvingas till jobbet.
DN: "Psykiskt sjuka kan tvingas till jobbet", Ulf Kristersson (M).

______
Hjärnkoll. se är ett projekt som sprider information om psykiska olikheter.

Sänkt skatt eller höjd lön. Är det någon skillnad?

Dags att tala om den moderatledda Alliansens paradgren nr 1: Sänkta skatter. Som ger dig mer i plånboken.
Det stämmer, momentant får du mer.
Det är inget nytt. Moderaterna har tjatat om sänkt skatt i hundra år. Det är deras grej.
Med sänkt skatt behöver den stora massan människor inte så hög lön. Låga löner är bra. Förr i tiden för fabrikörerna och brukspatronerna, numer för näringslivets toppar.

Så kom då sossepacket tillsammans med LO för hundra år sen och hittade på att lönerna till varje pris skulle upp; ramaskri från Högern, naturligtvis.

Till högerns förfäran fick sossepacket makten, höjde inte bara lönerna utan även skatterna. Högern skrek: "Kolla de höjer skatterna, ni får inget kvar i plånboken."

Men medan sänkt skatt innebär att du får en del i handen istället för att det avsätts till dina kommande kostnader... Staten spar så att säga åt dig och bördan delas efter bärkraft, en genial idé egentligen.

Till kommande kostnader kan vi främst räkna pension, men också sjukvård, får vi barn så täcks barnomsorg och skolgång, ja, sossepacket genomförde till och med reformer så att allas barn fick råd att gå på universitet; en av de åtgärder som fungerade som motor för landets exempellösa utveckling som industrination.

Arbetarpackets intelligentsreserv kunde plötsligt utnyttjas av näringslivet som ingenjörer för att bygga bilar och båtar osv att exporteras. Och inom läkemedelsindustrin som forskare. Arbetarpackets avkomma gick att utbilda, konstigt nog.

Att få högre lön är alltid bättre än att sänka skatten. För den enskilde.
Lönen påverkar hela din livssituation, hela livet, alltid. Högre nettoinkomst i handen genom sänkt skatt gör ingen påverkan.

Det är bruttoinkomsten som pension, a-kassa, semester, sjukförsäkring osv grundas på. Men det är nåt borgarna helt har missuppfattat. Eller också ljuger de.

Även om det moderaterna kallar skattetryck ligger på en relativt hög nivå, tjänar du mer på att få löneförhöjning än skattesänkning. Alltid.
Såvitt staten inte beter sig som en kleptokrati, dvs snor pengarna så att statsministern får allt i sin skattkista, vilket hittills inte har hänt i vårt land.


Ser man till egennyttan borde, lite hårdraget, 90% av befolkningen, alla lönearbetare, även välbetalda sådana, även småföretagare, rösta på sossepacket, så som detta pack har fört politik i 100 år, med viss tvekan hur de förde politik efter det att Kjell-Olof Feldt 1985 avreglerade finansmarknaden.

Max 10% av de rikaste i befolkningen bör av strängt egennyttiga skäl rösta på moderaterna då deras löner ändå skenar och de dessutom får mest sänkt skatt av alla.

Vi går mot val. Tro mig. Den moderatledda Alliansen kommer att fortsätta att skrika att samtidigt som de räddar landet ur arbetslöshet och får in oss på den globala marknaden kommer de att sänka din skatt så att du får mer i plånboken. Netto.

Vad den moderatledda Alliansen egentligen gör är att sänka din bruttoinkomst. Du får sämre pension eftersom den baseras på lön, du får sämre sjukförsäkring och A-kassa. Vi får alla sämre barnomsorg och skolor till våra barn.
En liten klick, som redan har det osannolikt bra, får ännu mer pengar att vältra sig i.

En annan effekt av "högerns" politik jämförd med sossepackets är lite oväntad:
Varje gång"högern" varit i regeringsställning har tillväxten sjunkit.
Man kan fråga sig, har de alltid otur, eller leder deras politik till att den stora massan människor de facto får mindre pengar att konsumera för, vilket i sin tur bromsar tillväxten? För den rikaste tiondelen av befolkningen konsumerar inte mer. De har redan så mycket att de nått sitt konsumtionsmax så de bara lägger pengarna på hög.

Journalistförakt, mediaförakt - och vad kåren ibland, rätt ofta, råkar ut för

Genrebild

Många misstror journalistkåren. Många misstror media som företeelse. Och många spottar efter journalister. 

Jag gör det själv. Och så drabbas jag av ett plötsligt minne:

Jag verkade som journalist många år. Vid en bilolycka där en familjefar dog, 3 barn i baksätet klarade sig hyfsat men var på väg till sjukhus när jag och fotografen kom fram, modern i passagerarsätet fram svävade mellan liv och död. Delar av pappans huvud låg utsmetat på det som fanns kvar av motorhuven samt framför bilen.

Jag och tidningens fotograf kom till platsen för att dokumentera. Jag står mitt i kläderna och fryser i den första halkan, i det underkylda regnet. Massor av bilister har stannat för att glo nyfiket. Chefen Räddningspersonal kommer fram och frågar mig och fotografen om vi kan hjälpa dem att ta bilder och observera deras arbete. Han vill få det dokumenterat för att kunna göra en uppföljning värd namnet efter en olycka som helt enkelt varit för djävlig, som han väljer att uttrycka det med gråt i rösten.

Så jag och fotografen går omkring där, i halkan, i oljesörjan, i bensindoften, i köttslamsorna efter en död familjefar vars kropp sitter spetsad på rattstången och vars huvud helt märkligt flugit ut genom vindrutan.

Då. När jag mår som sämst, och försöker fatta vad jag ska anteckna, ropar dom där människorna som trots polisens och räddningspersonalens uppmaningar stannat för att glo, ja då ropar de: "Era jävla hyenor! Va' fan gör ni här?! Jävla asgamar. Såna som er ska man fan slå ihjäl...."

Konstigt nog blev jag inte arg. Bara än mer sorgsen. Jag vet inte varför, men deras rop lugnade mig den gången. Jag tänkte: Vad gör ni här? Polisen har vänligt bett er att gå så de slipper sätta upp band och avspärrningar. Jag gör inte så stor nytta, jag försöker iaktta, antecknar kronologi, dofter, redskap som används, villrådigheten men också den sakkunniga yrkesmässiga lugna atmosfär som samtidigt råder. Alla gör sitt jobb. Fotografen gör givetvis ett ännu bättre jobb. Egentligen går jag bakom honom och försöker hinna med att skriva till de bilder han "upptäcker". Att fota går ibland väldigt mycket snabbare än att skriva.

Men det är honom man skriker värst efter. Han, fotografen som gör mest nytta. Förutom räddningstjänsten som försöker få en vettig ordning på en olycksplats där en död förälders kropp fortfarande sitter fast i bilen eftersom en sådan kropp inte har värst hög prioritet, en förälder som just klippts loss och skjutsats till akuten, och barn som tagits om hand på jag vet inte vilket vis.

Senare, på nattpasset satt jag och skrev artikeln om olyckan. Jag ringde räddningstjänsten, de hade tvättat och avrustat sina redskap. Nu satt de med en krishanterare för att få prata ut om traumat.

Jag satt ensam i ett kontorslandskap på en tidning i mörka natten och skrev. Jag fick för mig att skriva artikeln både som en varning för halkan, vad den kunde för med sig, men jag skrev också om räddningstjänstens utomordentliga arbete.

Fotografen kom in med sina bilder, frågade: "Tror du den här blir bra till artikeln? Och de här har jag tänkt ge räddningstjänsten, vad tror du?"

Hans urval var proffsigt. En lagom äcklig bild till allmänheten. Fruktansvärda bilder av den märkliga halshuggningen och räddningstjänstens försök att samla kroppsdelar till en värdig begravning.

När jag var färdig lämnade jag in artikeln till nattchefen. Hon ögnade snabbt och tittade upp.
- Bra val av vinkel att ta både halka och hur räddningstjänsten bearbetar saken. Men hur mår du själv?

Jag ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Jag känner ingenting.

Jag gick hem.
Jag var döttstrött, hade jobbat ett dag och ett nattskift i sträck.
Jag kunde inte somna.

Drönare och förtroende

Människor utan humor inger noll förtroende. Humor är en mänsklig kvalitet som bla psykopater saknar. Tänk er Hitler eller Stalin dra ett skämt.

Jag har även svårt att se Bush den yngre dra ett skämt som går hem. Kanske han var varmhjärtad längst därinne, men han misslyckades eftersom han hade för lite substans mellan öronen.

Det finns andra kategorier människor som saknar humor. När jag jobbade på Ericsson fick ledningen för sig att ta in ekonomiska Controllers. De såg inte verkligheten, än mindre människorna. Deras verklighet strålade ut från deras Exel-blad och de tvingade 70.000 människor på Ericson att leva efter deras siffervisioner.

Det gick inte att prata dem till rätta. Än mindre dra ett skämt, då ignorerade de en med en kall blick. Teknikerna sprang och gömde kretskort i källaren. Teknikerna insåg att det var smart att lagerhålla vissa grejer, allt medan räknenissarna skrek: "Allt som inte ligger på rulle mellan fabrik och kund ska destrueras. Att hålla lager kostar." Vips stod tusentals kvadratmeter uppvärmd lageryta tomma. Det var ekonomi enligt det decenniets räknenissemode.

När jag ser Obama i detta skämtsamma och jovialiska sammanhang får jag fullt förtoende för honom. Jag räknar honom som högst mänsklig. Och intelligent.
Samtidigt vet jag att han sänder iväg drönare att döda människor på andra sidan jorden. 

Jag förstår inte hur han kan bära det.

Jag förstår inte att han låter sig ledas av räknenissarna som säger att drönare är en kirurgisk metod att föra krig och billigare än att skeppa över unga amerikaner som sen kommer hem som trasiga kritiska krigsveteraner, eller i kistor. Som i sin tur väcker opinionen.

När han drar dessa skämt tyder allt på att han är en underbar människa.
http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-22327845
Det skrämmer mig nog mest av allt.

Catherine Zeta-Jones och jag

Biverkan av Lamotrigin, blåsor som kliar och spricker

Det känns som om jag är i en annans kropp och det bubblar upp bölder på huden som spricker. Jag får gråtattacker utan att känna mig ledsen. Rätt som det är blir jag rädd och gör underliga grimaser. Värst är att jag får lätta kramper och att kroppen känns 30 år äldre. Jag vinglar när jag går.

Eftersom jag var på väg in i ett depressivt skov i min bipoläritet kontaktade jag min läkare och i samråd ökade vi dosen på min stabiliserande medicin, Lamotrigin. Så det rör sig om biverkningar. Det brukar gå över efter några veckor, och går det inte över får jag sätta ut medicinen.

Om jag är skraj?
Naturligtvis. Jag spelar med livet som insats vid varje skov.

Det är tur att vi är så överjordiskt vackra och ger ett så övertygande samlat intryck mitt i vårt inre kaos. Kolla in min kvinnliga motsvarighet. Slängkyssar till henne.
Catherine Zeta-Jones på youtube om sin bipoläritet.

______________
Jag för samtal med Hjärnkoll.se för att hjälpa dem att informera om neuropsykologiska sjukdomar.

Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

I takt med att jag får allt fler vänner som har någon form av neuropsykiatrisk "åkomma" finner jag det allt viktigare att belysa saken. 

Jag skrev tidigare på FB om hur mitt arbete som lärare triggade stress hos mig, som sen blir en form av konstant panikångest, vilket i sin tur kan driva ned mig i klinisk depression. Jag börjar äntligen lära mig att mönstret måste brytas snabbt.

Min teori om ett av delproblemen med min neurologiska konstitution, en teori jag delvis delar med en av mina läkare, är att jag får ett helt naturligt stresspåslag, sådant som alla människor får i vissa givna situationer. För den normale avklingar stressen, hos mig sätter en kontinuerlig produktion av stresshormonet kortisol igång, vilket gör att psyket till slut inte pallar att leva.

Jag vill öka kunskapen hos alla kring detta. Det har tagit lång tid, över fyra år, för mig själv att ens börja acceptera att jag kan ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Tidigare har jag hänfört besvären till min personlighet, att jag är kreativ, ibland överkänslig och snar att hamna i olika manier, men också i lamslående depressioner med vidhängande tankar på självmord.

Karolinska institutet har i en undersökning på en stor population upptäckt statistiskt samband mellan författare/kreativa personer, bipoläritet och högre självmordsfrekvens.

Det bekräftar min självbild och det är skönt att läsa på så sätt att jag inte behöver känna mig helt ensam i mitt psykiska fladder. Framför allt börjar det finnas viss hjälp och lindring att få. Dom virar inte längre in en i våta lakan och läderremmar när man söker hjälp. Istället chansar läkarna bland en mängd djävligt giftiga piller som ibland gör saken sämre, ibland bättre. Det är lite som att behandla diabetes, men med sämre precision.

Idag ska jag träffa Hjärnkoll.se för att se om jag kan bidra till deras spridande av information och kunskap.

Jag skrev en insändare i tidningen ÖP för att belysa hur bra omgivningen ibland agerar. 

____________

Wikipedia om Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning