torsdag, november 14, 2013

Avsikt och tillfällighet


Tula 9, satt och tittade i ateljén när jag lade upp kilo efter kilo med färg på underlaget. 
Efter att ha iakttagit mig länge sa hon: "Ved du vad du gör?"

Jag tvingades stanna upp och erkänna:
"Nä, men jag tror att jag finner en väg snart. Ibland är slumpen klyftigare än jag. Det gäller bara att fånga den."

tisdag, november 12, 2013

Att komma förbi


Jag blir aldrig nöjd med en tavla, men kommer till en punkt där jag inte kan gå vidare. Det händer när den har en liknande struktur som naturen. Det innebär att den måste vara organiserad på ett trovärdigt sätt.
   
När man går i skogen bejakar man en sanning utan att tänka på det, hur naturen visar sig i dess olika nyanser, färger och proportioner. Det förfaller oss naturligt och om man tänker mer strukturellt kallar vi det organiskt, men i själva verket har naturen sin egen korrekthet. Jag tar ett utsnitt ur detta och försöker förstå, men mest handlar det om att bearbeta.
   
Den ständiga utmaningen består i att komma förbi det man ser och tycker sig förstå är vackert. Min ambition är att alltid förstöra mitt mediokra första intryck. Annars kommer jag inte att göra några upptäckter av värde alls.

tisdag, november 05, 2013

Leva i nuet är inget för mig

A.Widén 1996, blandteknik på duk

Varje mening, text och bok är en uppfinning, ett hus, en labyrint som virvlar upp i skallen och jag förlorar mig. Så kommer det obehagliga avbrottet, jag får för mig att det ska förstöra allt; jag spottas ut fruktansvärt groggy vid middagsbordet utan att riktigt kunna uppfatta den kroppsliga världen, min familj.
Nu målar jag mer i ateljén än skriver, men familjen upplever mig lika fjär. Leva i nuet är inget för mig.



(Anteckning från 2004 när jag skrev på "Vreden rör på sig")




torsdag, oktober 24, 2013

Tågresenären


I min barndom hette de konduktörer, nu kom en tågvärd emot mig och hon frågade efter biljetten.
Situationen borde vara alldaglig, inte märkvärdig på något vis, men i mig steg en oförklarlig andakt, en stum längtan med drömmar vida som högländernas stäpper under en dundrande sol.
Jag blev inte kär. Det handlade inte om erotik. Det var större och lika oantastligt som musik.
Det var rösten. Klangen i den, men även hur hon fraserade.

En röst kan vara det vackraste.
När jag klivit av tåget ångrade jag att jag inte berättat för henne att hon hade den vackraste av röster.
Man tror att människor vet, men hennes omgivning kanske inte fattar, de kanske säger att hon är hes och raspig. Hon och de kanske inte förstår att det hesa ligger där på ytan, på tungspetsen, och därunder kommer den djupa klangen långt nerifrån där sångare tar stöd.

Fast vad skulle jag ha sagt? Du har en röst som har sönder mig inuti. Jag blir försvarslös. Jag vill att du aldrig slutar tala. Får jag gå bredvid dig i fyra månader och spela in allt du säger?

Vackra röster är en gåva och en förbannelse.
Alla mina älsklingar dricker, drogar, dör.
Edith Piaf




onsdag, oktober 02, 2013

Att förstöra motiv

Det är många duktiga därute, jag är inte värdig att beträda den mark de går på, om jag nu trodde på negativa konstruktioner som värdighet. 

Det är lättare att skriva. Jag kallar mig författare fast jag nästan bara målar. 
Jag antar att skrivandet och målandet är förbannelser eftersom de tränger sig på. Jag vet inte om jag är speciellt kreativ. Jag lever under ett tvång. 

- * -

Jag målar på tryckeriplåtar och det spretar, ett kvinnoansikte där, en bro här. I gråskala. Och en och annan abstraktion i klara färger. Barnen tycker att tavlorna i gråskala är läskiga.

Ingen målning nedan är färdig. Jag kommer att utsätta dem för olika grader av destruktion. Jag gillar skrot och trasigt i livet, men när jag målar har jag svårt att inte sträva efter det som är snyggt. Jag måste måla och sen förstöra, för att kunna göra skrot direkt vad det lider. 

Tavlorna är ca 50x50cm.


Kvinnoansikte, liten förstörelse

Kvinnoansikte mer förstörelse

Skiss på bro som ska förstöras

Kvinnoansikte som sjunker alltmer in i förstörelse

Abstraktion med klara färger


fredag, september 27, 2013

torsdag, september 26, 2013

Temperaturen


Jag är inte rädd att ta ett steg närmare, jag kan gå genom glas och sten men i mig saknas rytmen som gör människor lugna så låt oss vara ärliga, det är outhärdligt, det är vad allt cirkulerar kring. 

Jag har en temeperatur inuti huden och en annan temperatur i ögat och utanför dras molnen omkring och svalorna flyger som karriärer utan riktning.
Det är inte folks illvilja på ett ungefär, den har struktur, det är djävulen som fått tourettes och jag orkar inte munhuggas med en sån galning redan vanliga människor tröttar ut mig
jag måste sudda ut mig till planerade ansikten och slumpvisa penseldrag.