Detaljer i en roman ska stämma

En del tror att jag bara håller på med pilbågar. Inget kan vara mer fel.

Det är romaner jag skriver och då behöver man få fram stoff om en rad saker.
Fakta ska stämma i böcker, annars blir de vare sig trovärdiga eller roliga att läsa.
Annat kan vara fantasifullt, såsom dialogen, och till viss del handlingen.

Alltså söker jag informationer om allt som rör Centralasien och 1200-talet.


Bland annat måste jag veta hur deras rustningar fungerade. Jag har hittat en gammal bild. Av struktur och ihopsättningsteknik framgår att den är av läder.

Genom att inte bara titta på gamla bilder utan även återskapa en rustning av den här typen får man fram massor med information. Hur lång tid tar det att bereda hudar till läder, att spinna tråd till sömmar, att skära till, stansa hål och sy?

Allt detta är viktig information. Vi glömmer gärna bort alla dessa basala saker och tror att folk ”bara” krigade förr i tiden.
Då, som nu, lades mesta delen av tiden ned på att rusta sig…

Detaljstudie av kinesisk rustning från den så kallade terracottaarmén.
Deras rustningar var i läder, tovad ull/filt, bland annat. Denna typ av rustning stod sig väldigt länge i Kina och förekom under lång tid och många dynastier. Gemensamt med den mongoliska rustningen är att den är lättare och ger större rörlighet än våra europeiska riddarrustningar av plåt.

Just nu fortskrider pilbågsbyggandet parallellt med att en rustning ska tas fram. Förutom det rättar jag vidare i manuset. De sista hundra sidorna kom till mig igår från redaktör Sara.

Teorier och frågor om stall

Tidigare inlägg har startat en flod av teorier som nu fyller syberrymden. De flesta har valt att mejla dessa teorier till mig - och jag svarar så gott jag kan.

Lägger upp ett svar här som någorlunda täcker in det hela. En sorts FAQ-svar, så jag kanske kan börja ägna mig åt mitt manus och få det färdigt:

Svar på din stallfråga. Du skrev;
Beträffande stallet. Kan det vara så att den hindrar bågen att slå sig baklänges vilket kan hända när topparna är så vinklade?


Jag tror att mongolerna ville bygga in så mycket statisk spänning som möjligt i sina bågar, detta för att få hög dragkraft redan i början av uppdrag. Till skillnad från dig tror jag draglängd/strängens påskjut på pilen i sträcka och tid har inverkan på den slutliga pilhastigheten.

Ju snabbare och starkare strängen far framåt, ju snabbare flyger pilen iväg. Men det finns en till faktor:

Acceleration. Jag tror också att pilen accelererar hela vägen strängen skjuter på den. Har du en längre sträcka med påskjutande sträng så hinner pilen accelerera mer, förutsatt att strängens dragkraft/hastighet på slutet av sträckan inte börjar sakta in.

1)Min gissning är alltså att mongolerna först böjde sina lemmar/syahs mer framåt.
Då upptäckte de att pilen fick mer fart/hann accelerera mera under strängens powerstroke.

2) Mongolerna böjde då sina lemmar/syahs ännu mer framåt, ända tills de upptäckte att bågen kunde slå sig baklänges.

3) För att undvika detta byggde de stallet.

4) Stallet kan ha som bieffekt att strängen slår så hårt och hastigt mot det att strängen en enda gång gör en framåtrörelse och ”katapultar” iväg pilen ett litet grand.
När jag skjuter med min pilbåge kan strängen ibland vibrera någon sekund efter skott. Ett slöseri med energi som borde gått till pilen. Ett riktigt utformat stall kanske så att säga tar hand om denna sista energi och lämnar strängen stilla och tyst? Pilen fick istället alla energi…

5) Ytterligare kan det vara så att stallet tillfördes pilbågen för att kunna ha denna vansinniga vinkling framåt på syahn. Jag försöker beräkna vad detta kan ge i extra ”tip-travel” på slutet av skottet. Pilen har redan fått upp högfart av dragkraften i början av sin färd. Dragkraften har visserligen minskat nu i slutet av strängens färd, men så ökar plötsligt stränghastiheten något och strängen orkar även öka pilens hastighet eftersom det tröghetsmoment den har från början i stillastående är övervunnet.
Stallet kan kanske även öka tip-travel-hastighet i slutet, alltså även strängens och pilens hastighet.

Detta är bara teorier, ännu, men det är detta som på sikt ska testas.

MvH
Anders

Testbänken

Den här bilden har jag försökt att publicera i inlägget "Pilbågar III" i tre dagar. Blogger har vägrat att ta upp bilden...

Nå, detta är den "testbänk" till pilbågsstock jag byggde för omkring ett halvår sedan. Den är inte vacker, men har lärt mig att justera och beräkna tiller, samt att se vad det får för effekt att förflytta pilen i sidled. Ju längre från centrum pilen kommer, ju svårare blir det att sikta rätt. Men det går.
Pilarna behöver också vara mjukare, alltså böja sig mer. Det finns tabeller för detta och det mäts i Spine.

Prototyp nr1

Första prototypen av den verksamma delen av en mongolisk pilbåge; en lem men pålimmad syah.
Det var folken på den centralasiatiska stäppen som kom på att det gav högre pilhastighet att göra lemtoppen styv, och vinkla den brutalt framåt, bort från skytten.

Denna prototyp är byggde i masonit, med ett limmat lager glasfiberväv över som ska motsvara en riktig pilbåges träkärna med överdrag av senor som först bultats och rådbråkats så våldsamt att de blivit fibrösa.

Prototypen har byggts enbart för att testa infästningen av syah.

Pilbågar III

I kommentarerna till föregående inlägg om pilbågar halkade diskussionen in på nördighet. Det hela blev ett underhållande samtal. Och nu, nördigt eller inte, gräver jag vidare i pilbågarnas underbara värld.

Man vet med bestämdhet att människan har använt sig av pilbågar i minst 10.000 år, troligen längre. Själv har jag börjat mina efterforskningar så att säga baklänges. Det första jag byggde, borträknat alla hundratusen pilbågar jag gjorde i pojkåren, var en sorts modern variant av en Stock, alltså mittpartiet på det som idag kallas recurvbågar. Jag byggde den hafsigt och enkelt av vanlig furu, men adderade en del teknik, bland annat satte jag dit en Plunger. Det var Schweizaren, Vic Berger, som uppfann plungern när han experimenterade för att få pilbågen mindre känslig för felsläpp av strängen. Nu sitter det en plunger på varje tävlingskytts recurvebåge. Själv använder jag inte plungern till det den är avsedd för, utan utnyttjar den för att enkelt kunna flytta pilen åt vänster eller höger. Detta för att testa olika grad av anhåll mellan pil och pilbåge. På historiska bågar blev detta anhåll lika stort (eller tjockt) som pilbågen var eftersom man förr i tiden inte gjorde urskärningar i pilbågarna.

Här startade min resa bakåt i tiden. Att förflytta pilen mer och mer i sidled, bort från dagens tävlingsskyttars centruminställda pilar till att börja skjuta mer och mer snett. Det blev svårare och svårare. Långsamt började jag förstå att en skicklig skytt förr i tiden, han var skicklig. Även piltillverkaren måste varit oerhört skicklig förr i tiden, för varje pil måste böja sig exakt lika mycket för att de ska träffa likadant. Gör de inte det sprider sig pilarna slumpvis och man har ingen aning om var de kommer att träffa.

Nästa stopp blev att begripa Tiller. Tiller är ett statiskt mått och mäts mellan sträng och lemmarna, både över och under Stocken (handtaget). Oftast har man ett positivt värde på Tillern, alltså stränghöjden är högre vid den övre lemmen än den undre.

Det här låter säkert helt obegripligt – och kanske ointressant för de flesta av mina läsare. Men jag ska försöka förklara på ett annat sätt.

Varje bågskytt håller i bågen med handen strax under centrum. Detta medför att kraften i pilbågen fördelas osymmetriskt när man spänner strängen. För att motverka detta ser varje god bågmakare till att göra den övre lemmen, den övre böjliga delen av pilbågen, något svagare.

Det statiska medelvärde man fått fram är att stränghöjden ska bli minst 3 mm högre vid den övre lemmen, ibland mer. Stränghöjden blir högre eftersom denna svagare lem böjer sig mer.

Lämplig Tiller är också avhängigt hur skytten skjuter, framför allt hur han drar bågsträngen vid uppdrag, vilket medför att lämplig tiller kan variera i – just det – det oändliga.

Jag tänker inte förklara mer, men varje läsare anar redan här att ur en till synes vanlig enkel pillbåge kan man börja extrahera hur många kraftekvationer och vektorer som helst.

Min historiska resa har varit lång. Tillsammans med min pilbågmakare börjar jag ändå känna förhoppningar om att all möda strax ska ge frukt.

Med posten idag kom pilbågmakarens första ritning på den pilbåge vi ska bygga.

Nörd eller inte. Jag är lycklig!

Mysteriet med strängstallet

Jag har tagit kontakt med en bågbyggare.

Hm, vad lamt och dumt det låter… Tagit kontakt med… Vi pratar livligt på telefon. Än livligare mejlar vi varandra. Vi är helt enkelt sjukt entusiastiska och engagerade.

Jag har just fått reda på att mongolerna modifierade sina pilbågar under 1100-1200talet. De byggde dem plötsligt med än högre prestanda än tidigare.

Ovan bild; överst en strängad mongolisk pilbåge och den nedre pilbågen är osträngad. Den böjer sig i osträngat skick som ett C bort från skytten.

All denna spänning och statiska energi lagras alltså i pilbågen vid strängningen, innan ens skytten börjat dra i strängen.

Så hade även turkiska bågar sett ut en lång tid.
I Indien finns bilder och beskrivningar av pilbågar som var deflex-reflex-böjda sedan 2000 år tillbaka, men denna C-form har jag inte hittat ens i Indien.

Men det verkligt nya som dök upp på stäppen i slutet av 1100 var lemmens stall, att strängen vilar mot ett stall, enligt detaljbild nedan.


Det var denna modifiering och förbättring mongolerna gjorde.

Jag har nu läst all litteratur jag kunnat komma över, men förstår fortfarande inte vad stallet fyller för funktion.
Alla andra pilbågar är utan detta stall. Turkarna hade det inte. Inte Uigurerna heller. I själva verket finner jag inte dessa stall någonstans på den centralasiatiska slätten, mer än hos mongolerna.

Varken jag eller min nyvunne vän, bågmakaren, förstår vad stallet på lemmen tillför.

Det man vill vinna när man bygger en pilbåge är två ting – och de två är oförenliga eftersom det inte går att göra våld på fysikens lagar :
1) Pilhastighet
2) Förlåtande egenskaper vid teknikfel utförda i skyttet av skytten.

Om vi tar del 1, pilhastighet, så förstår jag inte rent fysikaliskt hur detta stall kan höja pilhastigheten.
Och del 2, stallet ökar inte vridstyvheten i lemmen eller något annat som kan göra pilbågen mer förlåtande om skytten släpper strängen på ett dåligt sätt.

Jag och bågmakaren har äntligen listat ut hur vi ska få fason på allt övrigt, alla vinklar, alla mått, för att få en väl balanserad pilbåge.

I teorin kommer den att skjuta bra, definitivt bättre än långbågar med samma dragstyrka, kanske lika bra som en modern recurve. För jag vågar inte hoppas och tro att det till och med kan bli bättre än dem. Nu ska vi bara bygga den.
Tyvärr måste vi bygga den första utan stall. Vi förstår helt enkelt inte funktionen.

Visst, vi kan smacka dit ett stall, men det ger ju ingenting – om man inget förstår.

Jag vet inte hur jag ska förklara, men sådana här saker försätter mig i yttersta spänning. Jag blir sömnlös och grubblar mig halvt fördärvad och nu måste jag tåla mig i säkert flera månader innan vi testat och fått ut vettiga testresultat och data ur den första pilbågen utan stall innan vi kan bygga en med stall.

Ack, lycklig den som har något att se fram emot, att längta efter!

Jag längtar efter att lösa mysteriet med strängstallet. Först då kan jag på ett vettigt sätt i min kommande bok nr 4 om Djingis Khan förklara varför man började använda denna tekniska innovation.

Vila från manus - pilbågar

När jag tar vila från korrekturet konstruerar jag pilbågar, än så länge endast på ritbordet.
Jag vill förstå hur de fungerar, men även bygga en.
Dessutom ska ett kapitel i nästa bok handla om hur mongolerna tillverkade dem. De var mycket innovativa. Deras pilbågar, nästan alla asiatiska, var överlägsna de mycket enklare pilbågskonstruktioner vi ägnade oss åt här i Europa. Ett undantag kan vara de samiska pilbågarna, som i sin konstruktion liknade de asiatiska.

De mongoliska/asiatiska pilbågarna ser inte mycket ut för världen, är små och korta, men har oerhörda prestanda.
På Djingis Khans tid tog det upp till fem år att preparera trä, senor, hornämne och fisklim till en båge. De var alltså gjorda av dåtidens motsvarighet till kompositmaterial och inte på något sätt sämre i prestanda än vad vi kan åstadkomma idag med modernare material.
Nuförtiden kan vi fuska, använda glasfiber och epoxy som vi stryker på en kärna av trä. Byggtiden reduceras till några dagar.

Det finns uppgifter att man med en kraftig mongolisk pilbåge har uppmätt en skottlängd på 952 meter.



Asiatisk pilbåge. Genom sin uppbyggnad av senor, trä och hornämne fick de oerhörd styrka. Lägg till det en innovativ konstruktion med stela hävarmar längst ut på lemmarna, vilket ger ett rekylfriare skott, men ändå högre pilhastighet än de europeiska pilbågarna kunde prestera.


Engelsk långbåge, byggd i ett enda stycke trä, ibland med hornförstärkning i lemspetsen för att strängen inte skulle slita ut träet. Även om dragvikten kunde vara lika hög som hos en asiatisk pilbåge, blev aldrig pilhastigheten lika hög.