Jag är utbildad officer inom artilleriet. Efter fullbordad utbildning vapenvägrade jag för att i händelse av krig slippa utföra sådana artilleribeskjutningar som nu sker av Israel i Libanon.
Trots den minimala risken att jag som svensk någonsin skulle behöva vara med om ett krig fann jag ingen annan väg ut ur mitt dillemma, för den svenska krigsmakten hade lärt mig grundligt något jag absolut inte ville utföra.
I och med min vapenvägran tog jag också ställning mot allt krig. Jag är pacifist.
Mina tankar idag, efter att ha sett olidliga bilder från Libanon på TV, på nätet, i tidningar. Överallt. Jag kämpar fortfarande för att förstå det djävulska förloppet. För i mina ögon är allt bruk av vapen befängt, idiotiskt. Skamligt. Vapen kan inte skapa något annat än lidande, saknad, sorg och sönderslitna kroppar.
Vid en första anblick har Israels våld förlorat alla proportioner. Den första tanke som slår en är att det israeliska folket måste ha glömt sin egen historia. I den hastigt uppblossade sorgen, i den vanmakt man känner när man ser bilderna rasar för en stund allt. Man tänker inte klart. Jag tänker inte klart.
Jag har ibland undrat, slappt och utan intellektuell skärpa som vi alla gör emellanåt, om det inte var fel av FN att ge judarna en stat, särskilt som det redan bodde palestinier i landet. Den kartbild för uppdelning av Palestina som FN år 1947 till sist presterade var för övrigt ett skämt, ett lapptäcke bestående av tre geografiska öar som skulle vara arabiska och några remsor land som snirklade runt de arabiska öarna, som skulle vara israeliskt. Så här i efterhand framstår det som givet att det skulle bli problem om man gjorde så tokigt, som man gjorde. Det är också sant att det är väldigt lätt att vara efterklok.
Historien är inte reversibel. Den går inte att backa. FN bestämde att Israel skulle uppstå genom att lapptäcksdela Palestina i en judisk och arabisk del.
(Vi kan tycka vad vi vill om FN, att det är ett dåligt fungerande organ, att fel stater har makt att lämna in veto, med flera brister. Ändå, det finns ingen annan part att vända sig till. Vi har att följa FN:s beslut, när organisationen väl träffat ett, eller på diplomatins väg argumentera för att få till stånd en förändring av ett dåligt beslut.)
Men historien om Israel började mycket tidigare. De första judiska jordbrukspionjärerna slog sig ned i Palestina redan 1856. De kom oftast från Östeuropa där de lidit förföljelse. De flesta var fattiga och köpte därför det billigaste de kunde finna i Palestina, små jordlotter i malariahärjade sumpmarker som ingen annan ville ha.
En ungersk jude, Theodor Herzl, råkade vara i Paris då Dreyfusaffären tog sin början och han skakades av de antisemitiska oroligheter den utlöste. När något sådant kunde ske i ett av Europas mest toleranta länder fann han inget annat hopp för judarna än en egen stat. 1895 utgav han boken ”Den judiska staten”. Denna bok blev viktig eftersom den ingav hopp för alla judar som levde under förföljelse och den var direkt bidragande till att den sionistiska rörelsen växte och två år efter utgivningen höll sionisterna sin första världskongress i Basel.
Ändå blev det ingen stor invandring av judar i Palestina. Det dröjde till efter 1945, då överlastade båtar med överlevande från Hitlers koncentrationsläger försökte komma till det förlovade landet. Men de båtar som inte sköts i sank mötte vid gränsen en ny makt i uniform, där stod britter med gevär och avhyste dem för att upprätthålla den invandringskvot om 1500 i månaden som Storbritannien lovat Palestina.
Det kom att dröja till den 15 maj 1948 innan FN kunde enas om en lösning av ”Palestinafrågan” och Israel blev till. I samma stund förklarade Storbritannien att deras roll som mandatmakt i området var avslutad. Den judiska befolkningen uppgick till 650.000 personer. Runtomkring dem bodde 30 miljoner araber. I samma stund som Israel förklarats som suverän stat och britterna avseglat fick Israel uppleva sitt första krig.
Fem arabiska arméer marscherade in. Alla länder som gränsade till det nya Israel anföll. Kartan över landet som FN ritat stämde väldigt illa med grannarnas bild av hur det borde se ut.
Problemet är inte att judarna har glömt sin historia. De är tvärt om livligt medvetna om den. Som kollektiv vet de vad förföljelse och lidande är. De vet bittert hur det är att bli anfallen och påskjuten med alla sorters vapen.
Som människa förstår jag inte det våld de idag använder, men som officer ser jag den fruktansvärda logiken.
Israel är ett förbluffande litet land och dess geografiska läge uselt ur strategisk synpunkt. På 70-talet tog det 90 sekunder för Egyptiskt stridsflyg att flyga tvärs över hela landet. Ett sådant trångt luftrum är omöjligt att försvara.
Landet är i själva verket så trångt att det helt saknar det militärer kallar ”operativt djup”. Har fienden väl trängt in finns inget rum för omgrupperingar och slag i sidan av eller bakom fiendens linjer. Dessutom är det tätbefolkat och gränsar till idel potentiella fiender åt alla håll.
Israel lever under en fruktansvärd militär sanning: ”Landet saknar djup, alltså är det meningslöst att ens försöka försvara gränsen, då segrar fienden.”
Så ser det ut.
Av ren och skär överlevnad, militärstrategiskt sett, har landets geografiska disposition tvingat Israel att anta en doktrin: ”I brist på eget operationsdjup måste vi flytta stridskrafterna utanför landets gränser. All strid måste ske på motståndarnas territorium, annars går vi under.”
Israels enda fungerade försvarsdoktrin leder direkt till problem. Varje gång Israel vill försvara sig mot ett angrepp skriker en hel värld eftersom de ser så fruktansvärt aggressiva ut. De rullar ju ut ur sitt land med all krigsmateriel de har och börjar slåss med stor styrka genast. Detta gör de varje gång.
En hel värld skriker: Övervåld - och Israel vrider sina händer i skam, men rent militärt har de inga alternativ. ”Vill vi överleva måste vi följa vår doktrin”, tänker de.
Våldet i Libanon denna gång ter sig för alla fullkomligt orimligt. Ibland undrar jag varför ingen ser det självklara. Särskilt Hizbollah borde se det självklara. Man bör känna sin fiende innan man börjar skramla med sina vapen.
Alla vet att Israel aktar sina medborgares och soldaters liv högt. Alla med grundläggande militärutbildning vet att landet är så litet att det inta kan försvaras med ett gränsförsvar. Alla vet att Israel med näbbar och klor har försvarat sitt land och sina medborgare allt sedan 1948.
Slutligen och igen. Alla vet att Israel vare sig kan eller vill föra strid på eget territorium.
Ändå började Hizbollah föra in missiler från Iran som har stor räckvidd. Till Libanons, och Israels, olycka gjorde Israel genast bedömningen att hotet mot deras stat började bli oroväckande. Hizbollah förde oförtrutet in dessa missiler och samtidigt dödade man några israeliska soldater och tog till fånga två. Man sade sig vilja förhandla om utbyte av fångar.
Alla vet att Israel nervöst står på tåspetsarna inför varje förändring av hotbilden i regionen.
Och inga mirakler hade skett. Israel hade inte över en natt helt plötsligt bytt ut sin militära doktrin.
Israel svarade på Hizbollahs gärningar fullkomligt förutsägbart. Samma doktrin som vi har sett i aktion sedan 1956 då Egypten nationaliserade och tog Suezkanalen, gäller fortfarande. Då brakade Israel in i Sinai med full kraft och efter 100 timmars strid var segern deras.
Israels våld och bombardemang i Libanon är olidligt. En lika outhärdlig sak är att Hizbollah måste ha vetat att exakt detta skulle hända.
Hizbollahs mål tycks vara att väcka världsopinionens avsky för Israel och att samla arabvärlden.
Vad är nästa steg? Det är vad som oroar.
Världen har att samla FN och reformera organisationen. FN:s agerande går på tok för långsamt.
Vi måste få till stånd en organisation som med mandat och kraft kan gå in mellan sådana svåra parter som de i mellanöstern.
Allt det onödiga lidande vi ser idag har annars inget slut.
- * -
Vi träffades helt hastigt idag, min bror Spacelounge och jag. Vi skulle hjälpa vänner att flytta några garderober. När vi pratar är vi oense i det mesta, har två helt olika världsbilder faktiskt, men en sak förenar oss förutom att vi är bröder.
Vi vet att väpnade konflikter stinker. Det spelar ingen roll vem som börjar. Det spelar ingen roll vem som har rätt. Det finns inget rätt. Krig är fel.
Krig är alltid tarvligt.
Min bror har lagt ut bilder från Libanon. Jag kan knappt titta på dem.
Jag ser mina barn och hustru och blir påmind om den stora fasan i mitt liv.
Ingen borde behöva mista sina barn i krig.
måndag, juli 31, 2006
lördag, juli 29, 2006
Landet som flyter av honung
I London 1982 träffade jag en ung kvinna. Hon var född i Beirut och feminist. Hon var mycket framgångsrik i det nya landet. Hon bar ingen slöja utan klädde sig kvinnligt raffigt. Hon hade flytt sitt hemland, inte för att Israel vällde in med stridsvagnar, utan för att hon inte stod ut med en del av de män av hennes eget folk som var styrande. Än mer sorgsen blev hon när vi kom in på de olika fraktionerna.
Kanske nämnde hon Hizbollah, jag minns inte. Kanske fanns inte Hizbollah på den tiden och det var andra grupperingar som fyllde Hizbollahs förfelade roll i samhället.
Ja, det var så hon uttryckte sig när hon för den naiva och oförstående svensken försökte förklara. Hon fortsatte, som tänd av en förtärande inre eld:
- De är vettlösa fascister som inte har något mål bortom att spränga sönder allt och alla.
Till en början kunde jag inte ta in hennes ord. Hon var så hätsk, nästan hatisk. Inte mot Israel, utan mot delar av sitt eget folk.
- Är du muslim? frågade jag.
- Ja. Och feminist.
- Och du kallar dina trosbröder för fascister?
- Jag försöker få dig att förstå att deras aktioner inte har någonting med vare sig min religion, mitt land eller mitt liv att göra.
Hon ville ha ett fritt och demokratiskt land. Och vad religion beträffar fanns det bra och dåliga shiamuslimer, bra och dåliga sunnimuslimer. Det fanns sufister som var bra, men också dåliga. Hon var muslim ungefär som jag är kristen. Hon fingerpekade till och med ut korstågen åt mig, som jag tog avstånd ifrån – och Nordirland.
- De här grupperna är fascistoida. De vill ha något ’rent’, en ren ras, en ren religion. Påstår de, men i själva verket finns det ingen utanför deras lilla grupp som vill samma sak. De är ensamma despoter och vill tvinga ett helt land in i något som känns avskyvärt för alla.
Något sådant sade hon mig. Orden var inte så svåra att förstå, intellektuellt förstod jag ganska väl. Men jag kunde inte förstå den unga och vackra kvinnans livsval. Att fly sitt hemland är en stor sak, särskilt som hon ofta föll i gråt över att behöva göra det. Det var i vart fall vad hon sade.
Hon längtade hem, till familj, till vänner, till dofterna och de många blommorna på gården. Hon sade att i Beirut älskar man blommor. Mest hela tiden var hon livlig och hennes ögon spelade och glittrade, men rätt som det var, särskilt när vi kom att tala om hennes hemland, kom en kolsvart sorg in i dem. Det var outhärdligt att se.
Häromdagen talade jag i telefon med Puttes Universum.
Han hade precis vinkat av en annan kvinna som skulle hem, till Beirut. Fast jag satt och småpratade med en vän, som i förbifarten råkade berättade om en för mig okänd kvinna, blev jag konsternerad. En kvinna i världen skulle hem. Hon skulle hem till ett Beirut där bomberna faller. Jag kunde inte låta bli att fråga vad hon ansåg om Israel:
- Hon tycker givetvis inte om det som händer, men hon förvånade mig genom att ära Israel.
- Hur då ära?
- Hon ansåg att Israelerna till skillnad från Hizbollah respekterar liv. Hon sa, vi får inte glömma att Hizbollah har dödat 8 och tagit till fånga 2 israeliska soldater. Israel står inte ut med det. Varje människoliv är så mycket värt för dem.
Den okända kvinnan respekterade sin fiende eftersom denne respekterade människoliv.
Jag kände att jag snuddade vid något stort. Kvinnan från Beirut förstod och aktade Israels gärning, även om hon inte tyckte om den. Till Putte hade hon resignerat sagt:
- Hizbollah säger sig strida för vår sak men respekterar inte liv, inte ens sina egnas liv, våra liv.
Sedan sade hon något som fick mig att minnas mitt samtal i London 1982. Två kvinnor från Beirut, som skiljs åt av 24 år och har flytt till två olika städer, London och Stockholm, sammanförde de mest fanatiska grupperna, de som sänder iväg självmordsbombare, i ett ord.
- De är som cancersvulster i samhällskroppen.
Jag har försökt, men kan inte förstå, hur någon kan ta till sig en ung människa som adept, i enda syfte att utbilda denne till självmordsbombare. Det är ett offer av liv som går över mitt förstånd. Jag kan inte ens greppa det i min idévärld. Det är så fasansfullt cyniskt och kontraproduktivt och vettlöst idiotiskt att jag förstummas. Jag har läst Koranen. Jag finner inte stöd för detta agerande någonstans.
Lika vettlöst är det att avlossa en katuscharaket i skydd av ett bostadsområde och sedan springa därifrån. Man vet ju att strax efter svarar Israels artilleri genom att utplåna hela kvarteret. På så sätt är katuscharaketerna inte ett vapen som riktas mot israel. Katuscharaketerna dödar det egna folket, som man säger sig kämpa för.
Varje krigare som har ett ärligt och ädelt uppsåt beter sig annorlunda. I ett krig där man vill vinna respekt och hela sitt folks hjärta väljer krigaren att utse en folktom krigsskådeplats där han drabbar fienden. Hizbollahs taktik är en annan. De tvingar sin motståndare att inte svara alls, eller motvilligt dra in oskyldiga i kampen.
Om målet är att utplåna den för dem så förhatliga staten Israel har man valt fel taktik. Istället för att försvaga motståndarens vilja och militära förmåga höjer Hizbollahs klumpiga agerande Israels stridsvärde på alla plan. Hizbollah ger hårda israeliska politiker på högerkanten mer luft under vingarna och skapar större politiskt spelrum för att ständigt höja redan höga försvarsanslag.
Hizbollah saknar inte bara en välgrundad strategi, utan äger även en genuin motvilja att se verkligheten som den är. Ville Hizbollah verkligen nå ett sådant stort mål som att utplåna staten Israel skulle de genast upphöra med sina små meningslösa terrordåd och istället försöka uppnå starka förbund med Syrien och Iran. Sen, efter tio års tankearbete och med ordentligt utarbetande planer skulle de attackera ett försvagat och sovande Israel.
Det finns andra val. Hizbollah kunde istället för att anstränga sig varje stund att sprida skräck och pina börja en kreativ kamp. De kunde säga: Låt oss bygga ett högre och bättre välstånd åt vårt folk än Israel lyckats med. Istället för att vara avundsjuka ska vi bräcka dem, bli bättre inom alla områden. Vi tar och börjar med vård, skola och omsorg, samtidigt bygger vi upp vår industri och skapar nya företag. Om tjugo år ska vi ha världens bästa skolor och vara det företagstätaste landet i regionen.
Jag måste erkänna. Eftersom jag håller Hizbollahs metoder för befängda och deras mål och syfte så dunkla och att jag inte ens anar dem, förmår jag inte känna någon som helst sympati för deras så kallade kamp. Än mindre kan jag leva mig in i hur de tänker. Ren dumhet är alltid svår att förstå.
Utan att ta allt för mycket ställning försöker jag istället förstå Israels agerande, denna stat som vilar på två så ofullständiga och osäkra fundament som legenden om flytande honung och verklighetens flytande blod. Landet har en kort men våldsam historia:
© David Rubinger
År 1948. Israeliska soldater i ett skyttevärn, de har precis fått ett land till skänks av världssamfundet. Strider uppstår eftersom det redan bor människor i landet. De lider nöd på alla sätt, särskilt är deras beväpning aldrig tillräcklig och till stora delar insmugglad. Israelerna slåss för sin självständighet, och vinner den rent militärt, med världssamfundets godkännande, men utan att grannländerna erkänner Israel som stat. Spänningarna mellan länderna i regionen tilltar med åren.
Under hela 60-talet lider Israel akut brist på vapen, de är omgivna av grannar som inte vill erkänna dem, samt är mycket starkare i materiel och numerär. I slutet av decenniet chockerar Israel en hel värld, som fylls med fasa men också beundran eftersom man fullkomligt krossar sina fiender i sexdagarskriget. Bilden: Stupad egyptisk soldat i Sinai 1967.
Under tidigt 70-tal genomför Egypten ett blixtanfall genom Sinai och tunga pansarstrider brakar samtidigt lös vid Golanhöjderna. Israel som inte mobiliserat då deras underrättelsetjänst gjort felaktiga bedömningar är under några skälvande dygn på väg att falla, anfallna från två håll, som de är. Stridsledningen är oense hur de ska disponera försvaret eftersom det är otillräckligt hur de än grupperar sig både i Sinai och vid Golanhöjderna. Generaler på plats i Sinai, bland andra Sharon, iscensätter en fullkomligt vanvettig motoffensiv. Pansarstriderna i Sinai bedöms av vissa som de största och värsta i mänsklighetens historia, värre än vid Kursk under andra världskriget. Israel segrar mot alla odds, trots ett svårt numerärt underläge. Och trots segern ger Israel tillbaka Sinai till Egypten. Med oljekällor och allt, oljekällor som gjort Israel självförsörjande. Hemmaopinionen har svårt att förstå sina politikers eftergifter mot de hotfulla grannarna. Turbulens i de politiska leden följer.
Under 80-talet börjar en del experter och bedömare benämna Israel som ”Den lokala supermakten”. Gradvis uppfattas Israel allt mer som en aggressiv part, särskilt när israelisk pansar, som på bilden, rullar in i Beirut 1982. Samma år i september förvärras läget närmast till katastrof, då Israels kristna milis löper amok och ställer till blodbad i Sabra och Shatial, medan israeliska trupper passivt ser på. Omkring 1700 palestinier mördas i massakern. Detta vittnar den israeliska truppen senare om inför Israels egen undersökningsdomstol.
Massakern i Sabra är ett tungt vittnesmål för att Israel börjar få interna problem med extrema grupper, inte bara kristna, utan även bland de militanta bosättare som läser sina heliga skrifter precis lika illa som Hizbollah läser sina. Under religionens täckmantel är man beredd att förgöra allt och alla.
Hatande människor som inte kan få hatet ut ur hjärtat blir blinda.
Problemen hopar sig, man kämpar för att ha en demokrati och i en demokrati ska alla grupper värnas och skyddas, alla ska få säga vad de vill, fritt. Några problem: Hur ska en demokrati och rättstat tackla sina egna fanatiker, som var och en kan starta en ny gränstvist? Och hur hantera bosättare som först fått löfte att bosätta sig, men plötsligt blir av med sin bosättning eftersom regeringen i ett nytt förhandlingsläge kan skapa ett första steg mot en mer sammanhängande fred?
Mitt i detta kaos vill Israel något vackert. Man sätter upp undersökningsdomstolar. Man vill gå till rätta med dem som begår fel, internt, men även mot fienden. Samtidigt polariseras politiken allt mer. Hårda bosättare står mot mjuka fredsivrare som gärna offrar några hus vid gränsen. För vad är några hus mot en varaktig fred? En del tror på eftergifter, andra tror på hårdare tag.
Och under tiden spränger självmordsbombare sig själva i luften, drabbar slumpvis vem som helst.
Under 90-talet fortsätter självmordsbombare att spränga sig på offentliga platser inne i själva Israel medan mäktiga grannar som Egypten inte bara har skrivit på fredsfördrag utan även på riktigt har upphört att invadera Israel med stridsvagnar. Åtminstone tills vidare. (Jag leker här en stund med att själv vara ytterst ansvarig för krigsmakten) För vem ska man tro och lita på om man råkar ha det yttersta ansvaret för försvaret av landet Israel? Egypten stöder inte alls Hizbollah, verkligen inte, men vem vet – och min uppgift är att försvara landet. Alltså har jag spioner utsända även i Egypten. Nåväl, medan Egypten och Syrien och Jordanien för stunden sitter still försöker jag att anstränga mig allt jag kan för att avväpna grupper som Hizbollah inom de ockuperade områdena. Detta har jag försökt med länge nu – och jag måste tyvärr erkänna mitt misslyckande.
Istället tvingas politikerna bygga en mur för att rent geografiskt genomföra en sorts apartheid och därmed få lättare att freda våra medborgare. Ingen vill ha muren och den blir en nagel i ögat på världssamfundet. Vad har jag för alternativ att erbjuda till muren? Inga. Jag har fängslat några tusen terrorister, men ändå gått bet. En del av dem kan rent av vara fängslade på felaktiga grunder. Men vad ska jag göra? De fortsätter att skicka självmordsbombare. Och de går inte att förhandla med. Och sluter jag ett avtal med en grupp, blommar givetvis en ny fraktion upp som jag inte slutit något avtal med. Felet är att jag inte har någon motpart som tar ansvar för sina handlingar.
Bild DN
Sommar 2006. Hizbollah dödar 8 och tar två soldater till fånga och vill ha fångar i utbyte. De avlossar även några katuscharaketer. Inte ens politikerna vill förhandla, eftersom även de lärt sig att det inte går.
Som svar har jag blivit ombedd att tränga in i Libanon med pansar. Jag jagar Hizbollah, som skjuter och flyr. Att bekämpa en gerilla i stadsbebyggelse hör till den svåraste militära uppgift någon kan ta sig an. Priset blir alltid högt. I oskyldigt dödade – och en världsopinion som stegrar sig i avsky, naturligtvis.
Samtidigt. Vår underrättelsetjänst har rapporterat att Hizbollah får in raketer från Iran, riktiga raketer som kan nå långt in i Israel. Parallellt med att jag jagar Hizbollah är mitt uppdrag att förstöra infrastruktur. Jag bombar flygfält, broar, motorvägar, radiomaster och jag spärrar deras hamnar med mina sjöstridskrafter. På papperet ser det ut som om jag har herraväldet, men det har jag inte. Mina linjer är helt uttunnade och jag är hela tiden aningslös vad fienden har för sig. Jag har framfört denna synpunkt till mina politiska överordnade och fick till svar: ”Förstör mer infrastruktur.”
Det bär mig emot, men det är vad jag nu huvudsakligen gör. Bombar infrastruktur.
Hur kommer jag att bli ihågkommen? Som den som utförde ytterligare onödig förstörelse? Som den som ödelade ett land? Eller som klanten som dödade ett antal FN-observatörer i södra Libanon? Men jag vill inte att en enda av mina mannar ska dö. Jag vill inte att civila oskyldiga heller ska dö.
Tyvärr är det en ekvation som inte går ihop.
Igår natt kunde jag inte somna. Frågan malde i huvudet på mig; hur spara liv på båda sidor? Jag kan inte exponera mina soldater. Då dör de. Jag måste använda flyg, artilleri och pansar.
Bild DN/ Scanpix
Idag Beirut. Jag jagar Hizbollah. Stridsflyg smular sönder bostadsområden helt slumpvis, enligt världspressen. Jag har orsakat stora flyktingströmmar. Jag fortsätter min uppgift att bomba sönder de senaste 16 årens fantastiska uppbyggnad av landet. Allt medan Hizbollah skjuter, flyr och gömmer sig.
Igår läste jag en internationell tidning och jag har träffat korrespondenten som skrivit, Robert Fisk. Han har intervjuat mig. Jag minns honom som intelligent och empatisk. I trettio år har han sett Beirut förstöras och resa sig för att förstöras igen.
Så här skriver han, Indipendents Mellanösternkorrespondent:
”…jag stöter på en välkänd frontfigur i Hizbollah, klädd i uppknäppt vit skjorta, mörk kostym och rena skor. "Om så krävs kommer vi att fortsätta i dagar, i veckor, i månader, i... "Tro mig, vi har större överraskningar på gång för israelerna - mycket större, du ska få se. Sedan kommer vi att få ut våra fångar mot bara några få, mindre eftergifter."Jag går ut med en känsla av att ha fått ett slag i huvudet.”
Mina ord: Hizbollahs frontfigur är helt blind för vad han i verkligheten åstadkommer. Genom mig, som är satt att styra Israels krigsmakt, bombar han sitt eget folk, sin egen just uppbyggda och vackra stad.
Eller. Är det jag som är blind? Är det jag som ser fel? Nästa salva jag ger order om, eller i vart fall är ytterst ansvarig för, kan mycket väl träffa Robert Fisk. Jag håller av honom. Jag vill inte bli orsak till hans död. Inte till någons död. Men jag är nu en gång satt att styra krigsmakten. Vad har jag för val?
Nog nu! Hur ska jag skydda egen trupp och samtidigt hålla Bei Jbeil utan att fler civila kvardröjande får sätta livet till? Vi har inte råd med mer dålig publicitet.
Samtidigt är det precis vad jag får, i israeliska tidningar, av alla. Man raljerar över hur vår lilla puttekrigsmakt kunde genomföra så stora och stolta segrar på 60- och 70-talen, men nu lyckas vi med ingenting.
Ack, de ser inte skillnaden. Då dog tusen och åter tusen israeliska soldater – och fienden var organiserad i riktiga pansarbrigader på en stridsskådeplats i öknen.
Nu skjuter vi i blindo, jagar ekot efter små flyende råttor i slumkvarter och nybyggda bostadsområden.
Återigen: Vad har jag för val annat än att skjuta med artilleri och sakta rulla in sparsammast möjligt med pansar, om inte ännu en gång tusen och åter tusen israeliska soldater ska dö? Vad får jag för opinion då?
I ett krig som har till mål att bekämpa terrorister finns det inget lagom våld att ta till. Man förlorar hur man än går till väga. Jag har kämpat ett helt liv för att uppnå en position av betydelse, där mina beslut kunde utgöra en skillnad. Och så tvingas jag möta det här, iscensätta det här.
Det är på alla sätt motbjudande.
Och arabvärldens tidningar: Aljazeera publicerade igår en undersökning som visar att 53% tror att konflikten kommer att spilla över till Syrien. Och i rubrikerna på förstasidan verkar de stolta över att Hizbollah lyckats avfyra nya raketer längre in i Israel än någonsin tidigare.
Den engelskspråkiga Dar Al-Hayat skriver: ”Kanske vill USA inte alls lyckas i mellanöstern, utan lämnar hellre över det i händerna på den kriminella staten Israel.”
Lite längre ned i tidningen anser en annan artikelförfattare: ”Jihad el-Khazen. USA kongress stöder Israels nazismlika extremism och de kommer att få betala priset genom den förlorade trovärdighet det ger. Det är så enkelt, att går du och lägger dig med en hund stiger du upp med löss.”
Och naturligtvis tar varje arab som hatar oss åter till brösttoner. I samma tidning basunerar Ayoon Wa Azan: ”Stridsrop till alla och envar som är arab. Jihad el-Khasen. Jag deklarerar härmed att jag drar undan mitt tidigare erkännande av Israel. Det är ingen stat. Det är inget annat än ett kriminellt företag, långt farligare än någon ännu känd maffia… Därför kallar jag nu varje arab, speciellt egyptier och jordanier, att återkalla deras erkännanden av att Israel överhuvudtaget existerar, precis som jag gör idag.”
Jag är uppvuxen bland araber, vänliga araber. Vi bodde i sådana kvarter när jag var barn. Varje natt drömmer jag att jag lämnar in min ansökan om avsked. Är det en bra sak? Visar det att jag bör stanna på min post eftersom jag ännu inte fullkomligt förstenats? Det är så hemskt alltsammans. I mina drömmar ser jag barn som brinner. De brinner för att jag gett en order. Vem orkar bära ett sådant ansvar? Men faktum kvarstår. Hizbollah måste bort. Jag är bara en usel bödel och jag tvingas ta en dag i taget. Det har blivit mitt sätt att stå ut, leva.
Ibland krymper mitt liv till minuter, precis som i detta ögonblick.
Om jag just nu ger en kort nick har vi inom sju minuter fyra F16 i luften. För vi kan just i denna stund slå mot ett stort hus i centrala Beirut. Uppgifterna är som vanligt ganska säkra. Men sju minuter är lång tid. De kan hinna flytta på sig. Kanske lämnar de kvar Robert Fisk, så vi istället skjuter ihjäl den kända Mellanösternkorrespondent, som jag råkat träffa tre gånger i mitt liv. Hur kommer man inte i all världens tidningar att ironisera mig? ”Med osviklig precision… och så vidare.”
Jag ser på min underlydande. Han är helt blank i ansiktet av ytlig spänning, inga andra känsloyttringar alls, utom möjligen i botten av hans hjärta. Ja, där är han rädd. Lika rädd som jag. Att vi gör fel eller har fel. Jag får lust att krama hans hand och säga att allt är bra. Istället ger jag honom nicken. Genast vidarebefordrar han ordern över stridsnätet.
Om sju minuter är fyra F16 i luften. Det är näst intill oåterkalleligt.
Jag kan avbryta, men det ställer till sådan vantro och oreda i hela organisationen. Piloter som ska vända, turbinmotorer som blir överhettade, mekaniker som svär i värmen under vingarna och tvingas desarmera robotarna, kartbilder och målangivelser som ska raderas ur alla datasystem och glömmas av människor… Förloppet är gjort för att fungera åt ett håll. Avbryter jag vid fel tillfälle blir alla nervösa, börjar göra misstag, till sist uppstår nonchalans.
Jag blundar, till en början utan att ens vara medveten om det.
Det knastrar till. Jag lyfter blicken mot högtalaren. De är i luften, avståndet till anflygningen är kort och jag hör hur stridsledningen på sin jargong leder in flygplanen och ger alla kvittenser att operationen ska fortskrida.
Jag drar in andan. Strax är ordern definitiv och totalt oåterkallelig. Det rör sig om sekunder.
Det är det som fyller mig med sådan bävan, oåterkalligheten i mina beslut. All destruktiv makt som anförtrotts mig, som ligger i mina händer. Jag är bara en vanlig liten människa, ändå, ytterst är det jag som är ansvarig och det måste vara så. Annars kan inte piloterna utföra sitt jobb. De får inte sitta och gruva sig som jag. De måste veta att varje mål är av vikt. De måste tro och känna sig förvissade att allt är rätt, även om vi för fem dagar sedan av misstag dödade flera FN-observatörer.
Så, förstepilotens sakliga röst:
- Tio sekunder till målet.
- Jag ser målet.
Jag sluter ögonen och ber att Jahve och Allah må ha förbarmande över oss.
Kanske nämnde hon Hizbollah, jag minns inte. Kanske fanns inte Hizbollah på den tiden och det var andra grupperingar som fyllde Hizbollahs förfelade roll i samhället.
Ja, det var så hon uttryckte sig när hon för den naiva och oförstående svensken försökte förklara. Hon fortsatte, som tänd av en förtärande inre eld:
- De är vettlösa fascister som inte har något mål bortom att spränga sönder allt och alla.
Till en början kunde jag inte ta in hennes ord. Hon var så hätsk, nästan hatisk. Inte mot Israel, utan mot delar av sitt eget folk.
- Är du muslim? frågade jag.
- Ja. Och feminist.
- Och du kallar dina trosbröder för fascister?
- Jag försöker få dig att förstå att deras aktioner inte har någonting med vare sig min religion, mitt land eller mitt liv att göra.
Hon ville ha ett fritt och demokratiskt land. Och vad religion beträffar fanns det bra och dåliga shiamuslimer, bra och dåliga sunnimuslimer. Det fanns sufister som var bra, men också dåliga. Hon var muslim ungefär som jag är kristen. Hon fingerpekade till och med ut korstågen åt mig, som jag tog avstånd ifrån – och Nordirland.
- De här grupperna är fascistoida. De vill ha något ’rent’, en ren ras, en ren religion. Påstår de, men i själva verket finns det ingen utanför deras lilla grupp som vill samma sak. De är ensamma despoter och vill tvinga ett helt land in i något som känns avskyvärt för alla.
Något sådant sade hon mig. Orden var inte så svåra att förstå, intellektuellt förstod jag ganska väl. Men jag kunde inte förstå den unga och vackra kvinnans livsval. Att fly sitt hemland är en stor sak, särskilt som hon ofta föll i gråt över att behöva göra det. Det var i vart fall vad hon sade.
Hon längtade hem, till familj, till vänner, till dofterna och de många blommorna på gården. Hon sade att i Beirut älskar man blommor. Mest hela tiden var hon livlig och hennes ögon spelade och glittrade, men rätt som det var, särskilt när vi kom att tala om hennes hemland, kom en kolsvart sorg in i dem. Det var outhärdligt att se.
Häromdagen talade jag i telefon med Puttes Universum.
Han hade precis vinkat av en annan kvinna som skulle hem, till Beirut. Fast jag satt och småpratade med en vän, som i förbifarten råkade berättade om en för mig okänd kvinna, blev jag konsternerad. En kvinna i världen skulle hem. Hon skulle hem till ett Beirut där bomberna faller. Jag kunde inte låta bli att fråga vad hon ansåg om Israel:
- Hon tycker givetvis inte om det som händer, men hon förvånade mig genom att ära Israel.
- Hur då ära?
- Hon ansåg att Israelerna till skillnad från Hizbollah respekterar liv. Hon sa, vi får inte glömma att Hizbollah har dödat 8 och tagit till fånga 2 israeliska soldater. Israel står inte ut med det. Varje människoliv är så mycket värt för dem.
Den okända kvinnan respekterade sin fiende eftersom denne respekterade människoliv.
Jag kände att jag snuddade vid något stort. Kvinnan från Beirut förstod och aktade Israels gärning, även om hon inte tyckte om den. Till Putte hade hon resignerat sagt:
- Hizbollah säger sig strida för vår sak men respekterar inte liv, inte ens sina egnas liv, våra liv.
Sedan sade hon något som fick mig att minnas mitt samtal i London 1982. Två kvinnor från Beirut, som skiljs åt av 24 år och har flytt till två olika städer, London och Stockholm, sammanförde de mest fanatiska grupperna, de som sänder iväg självmordsbombare, i ett ord.
- De är som cancersvulster i samhällskroppen.
Jag har försökt, men kan inte förstå, hur någon kan ta till sig en ung människa som adept, i enda syfte att utbilda denne till självmordsbombare. Det är ett offer av liv som går över mitt förstånd. Jag kan inte ens greppa det i min idévärld. Det är så fasansfullt cyniskt och kontraproduktivt och vettlöst idiotiskt att jag förstummas. Jag har läst Koranen. Jag finner inte stöd för detta agerande någonstans.
Lika vettlöst är det att avlossa en katuscharaket i skydd av ett bostadsområde och sedan springa därifrån. Man vet ju att strax efter svarar Israels artilleri genom att utplåna hela kvarteret. På så sätt är katuscharaketerna inte ett vapen som riktas mot israel. Katuscharaketerna dödar det egna folket, som man säger sig kämpa för.
Varje krigare som har ett ärligt och ädelt uppsåt beter sig annorlunda. I ett krig där man vill vinna respekt och hela sitt folks hjärta väljer krigaren att utse en folktom krigsskådeplats där han drabbar fienden. Hizbollahs taktik är en annan. De tvingar sin motståndare att inte svara alls, eller motvilligt dra in oskyldiga i kampen.
Om målet är att utplåna den för dem så förhatliga staten Israel har man valt fel taktik. Istället för att försvaga motståndarens vilja och militära förmåga höjer Hizbollahs klumpiga agerande Israels stridsvärde på alla plan. Hizbollah ger hårda israeliska politiker på högerkanten mer luft under vingarna och skapar större politiskt spelrum för att ständigt höja redan höga försvarsanslag.
Hizbollah saknar inte bara en välgrundad strategi, utan äger även en genuin motvilja att se verkligheten som den är. Ville Hizbollah verkligen nå ett sådant stort mål som att utplåna staten Israel skulle de genast upphöra med sina små meningslösa terrordåd och istället försöka uppnå starka förbund med Syrien och Iran. Sen, efter tio års tankearbete och med ordentligt utarbetande planer skulle de attackera ett försvagat och sovande Israel.
Det finns andra val. Hizbollah kunde istället för att anstränga sig varje stund att sprida skräck och pina börja en kreativ kamp. De kunde säga: Låt oss bygga ett högre och bättre välstånd åt vårt folk än Israel lyckats med. Istället för att vara avundsjuka ska vi bräcka dem, bli bättre inom alla områden. Vi tar och börjar med vård, skola och omsorg, samtidigt bygger vi upp vår industri och skapar nya företag. Om tjugo år ska vi ha världens bästa skolor och vara det företagstätaste landet i regionen.
Jag måste erkänna. Eftersom jag håller Hizbollahs metoder för befängda och deras mål och syfte så dunkla och att jag inte ens anar dem, förmår jag inte känna någon som helst sympati för deras så kallade kamp. Än mindre kan jag leva mig in i hur de tänker. Ren dumhet är alltid svår att förstå.
Utan att ta allt för mycket ställning försöker jag istället förstå Israels agerande, denna stat som vilar på två så ofullständiga och osäkra fundament som legenden om flytande honung och verklighetens flytande blod. Landet har en kort men våldsam historia:
© David RubingerÅr 1948. Israeliska soldater i ett skyttevärn, de har precis fått ett land till skänks av världssamfundet. Strider uppstår eftersom det redan bor människor i landet. De lider nöd på alla sätt, särskilt är deras beväpning aldrig tillräcklig och till stora delar insmugglad. Israelerna slåss för sin självständighet, och vinner den rent militärt, med världssamfundets godkännande, men utan att grannländerna erkänner Israel som stat. Spänningarna mellan länderna i regionen tilltar med åren.
Under hela 60-talet lider Israel akut brist på vapen, de är omgivna av grannar som inte vill erkänna dem, samt är mycket starkare i materiel och numerär. I slutet av decenniet chockerar Israel en hel värld, som fylls med fasa men också beundran eftersom man fullkomligt krossar sina fiender i sexdagarskriget. Bilden: Stupad egyptisk soldat i Sinai 1967.Under tidigt 70-tal genomför Egypten ett blixtanfall genom Sinai och tunga pansarstrider brakar samtidigt lös vid Golanhöjderna. Israel som inte mobiliserat då deras underrättelsetjänst gjort felaktiga bedömningar är under några skälvande dygn på väg att falla, anfallna från två håll, som de är. Stridsledningen är oense hur de ska disponera försvaret eftersom det är otillräckligt hur de än grupperar sig både i Sinai och vid Golanhöjderna. Generaler på plats i Sinai, bland andra Sharon, iscensätter en fullkomligt vanvettig motoffensiv. Pansarstriderna i Sinai bedöms av vissa som de största och värsta i mänsklighetens historia, värre än vid Kursk under andra världskriget. Israel segrar mot alla odds, trots ett svårt numerärt underläge. Och trots segern ger Israel tillbaka Sinai till Egypten. Med oljekällor och allt, oljekällor som gjort Israel självförsörjande. Hemmaopinionen har svårt att förstå sina politikers eftergifter mot de hotfulla grannarna. Turbulens i de politiska leden följer.
Under 80-talet börjar en del experter och bedömare benämna Israel som ”Den lokala supermakten”. Gradvis uppfattas Israel allt mer som en aggressiv part, särskilt när israelisk pansar, som på bilden, rullar in i Beirut 1982. Samma år i september förvärras läget närmast till katastrof, då Israels kristna milis löper amok och ställer till blodbad i Sabra och Shatial, medan israeliska trupper passivt ser på. Omkring 1700 palestinier mördas i massakern. Detta vittnar den israeliska truppen senare om inför Israels egen undersökningsdomstol.Massakern i Sabra är ett tungt vittnesmål för att Israel börjar få interna problem med extrema grupper, inte bara kristna, utan även bland de militanta bosättare som läser sina heliga skrifter precis lika illa som Hizbollah läser sina. Under religionens täckmantel är man beredd att förgöra allt och alla.
Hatande människor som inte kan få hatet ut ur hjärtat blir blinda.
Problemen hopar sig, man kämpar för att ha en demokrati och i en demokrati ska alla grupper värnas och skyddas, alla ska få säga vad de vill, fritt. Några problem: Hur ska en demokrati och rättstat tackla sina egna fanatiker, som var och en kan starta en ny gränstvist? Och hur hantera bosättare som först fått löfte att bosätta sig, men plötsligt blir av med sin bosättning eftersom regeringen i ett nytt förhandlingsläge kan skapa ett första steg mot en mer sammanhängande fred?
Mitt i detta kaos vill Israel något vackert. Man sätter upp undersökningsdomstolar. Man vill gå till rätta med dem som begår fel, internt, men även mot fienden. Samtidigt polariseras politiken allt mer. Hårda bosättare står mot mjuka fredsivrare som gärna offrar några hus vid gränsen. För vad är några hus mot en varaktig fred? En del tror på eftergifter, andra tror på hårdare tag.
Och under tiden spränger självmordsbombare sig själva i luften, drabbar slumpvis vem som helst.
Under 90-talet fortsätter självmordsbombare att spränga sig på offentliga platser inne i själva Israel medan mäktiga grannar som Egypten inte bara har skrivit på fredsfördrag utan även på riktigt har upphört att invadera Israel med stridsvagnar. Åtminstone tills vidare. (Jag leker här en stund med att själv vara ytterst ansvarig för krigsmakten) För vem ska man tro och lita på om man råkar ha det yttersta ansvaret för försvaret av landet Israel? Egypten stöder inte alls Hizbollah, verkligen inte, men vem vet – och min uppgift är att försvara landet. Alltså har jag spioner utsända även i Egypten. Nåväl, medan Egypten och Syrien och Jordanien för stunden sitter still försöker jag att anstränga mig allt jag kan för att avväpna grupper som Hizbollah inom de ockuperade områdena. Detta har jag försökt med länge nu – och jag måste tyvärr erkänna mitt misslyckande.Istället tvingas politikerna bygga en mur för att rent geografiskt genomföra en sorts apartheid och därmed få lättare att freda våra medborgare. Ingen vill ha muren och den blir en nagel i ögat på världssamfundet. Vad har jag för alternativ att erbjuda till muren? Inga. Jag har fängslat några tusen terrorister, men ändå gått bet. En del av dem kan rent av vara fängslade på felaktiga grunder. Men vad ska jag göra? De fortsätter att skicka självmordsbombare. Och de går inte att förhandla med. Och sluter jag ett avtal med en grupp, blommar givetvis en ny fraktion upp som jag inte slutit något avtal med. Felet är att jag inte har någon motpart som tar ansvar för sina handlingar.
Bild DNSommar 2006. Hizbollah dödar 8 och tar två soldater till fånga och vill ha fångar i utbyte. De avlossar även några katuscharaketer. Inte ens politikerna vill förhandla, eftersom även de lärt sig att det inte går.
Som svar har jag blivit ombedd att tränga in i Libanon med pansar. Jag jagar Hizbollah, som skjuter och flyr. Att bekämpa en gerilla i stadsbebyggelse hör till den svåraste militära uppgift någon kan ta sig an. Priset blir alltid högt. I oskyldigt dödade – och en världsopinion som stegrar sig i avsky, naturligtvis.
Samtidigt. Vår underrättelsetjänst har rapporterat att Hizbollah får in raketer från Iran, riktiga raketer som kan nå långt in i Israel. Parallellt med att jag jagar Hizbollah är mitt uppdrag att förstöra infrastruktur. Jag bombar flygfält, broar, motorvägar, radiomaster och jag spärrar deras hamnar med mina sjöstridskrafter. På papperet ser det ut som om jag har herraväldet, men det har jag inte. Mina linjer är helt uttunnade och jag är hela tiden aningslös vad fienden har för sig. Jag har framfört denna synpunkt till mina politiska överordnade och fick till svar: ”Förstör mer infrastruktur.”
Det bär mig emot, men det är vad jag nu huvudsakligen gör. Bombar infrastruktur.
Hur kommer jag att bli ihågkommen? Som den som utförde ytterligare onödig förstörelse? Som den som ödelade ett land? Eller som klanten som dödade ett antal FN-observatörer i södra Libanon? Men jag vill inte att en enda av mina mannar ska dö. Jag vill inte att civila oskyldiga heller ska dö.
Tyvärr är det en ekvation som inte går ihop.
Igår natt kunde jag inte somna. Frågan malde i huvudet på mig; hur spara liv på båda sidor? Jag kan inte exponera mina soldater. Då dör de. Jag måste använda flyg, artilleri och pansar.
Bild DN/ ScanpixIdag Beirut. Jag jagar Hizbollah. Stridsflyg smular sönder bostadsområden helt slumpvis, enligt världspressen. Jag har orsakat stora flyktingströmmar. Jag fortsätter min uppgift att bomba sönder de senaste 16 årens fantastiska uppbyggnad av landet. Allt medan Hizbollah skjuter, flyr och gömmer sig.
Igår läste jag en internationell tidning och jag har träffat korrespondenten som skrivit, Robert Fisk. Han har intervjuat mig. Jag minns honom som intelligent och empatisk. I trettio år har han sett Beirut förstöras och resa sig för att förstöras igen.
Så här skriver han, Indipendents Mellanösternkorrespondent:
”…jag stöter på en välkänd frontfigur i Hizbollah, klädd i uppknäppt vit skjorta, mörk kostym och rena skor. "Om så krävs kommer vi att fortsätta i dagar, i veckor, i månader, i... "Tro mig, vi har större överraskningar på gång för israelerna - mycket större, du ska få se. Sedan kommer vi att få ut våra fångar mot bara några få, mindre eftergifter."Jag går ut med en känsla av att ha fått ett slag i huvudet.”
Mina ord: Hizbollahs frontfigur är helt blind för vad han i verkligheten åstadkommer. Genom mig, som är satt att styra Israels krigsmakt, bombar han sitt eget folk, sin egen just uppbyggda och vackra stad.
Eller. Är det jag som är blind? Är det jag som ser fel? Nästa salva jag ger order om, eller i vart fall är ytterst ansvarig för, kan mycket väl träffa Robert Fisk. Jag håller av honom. Jag vill inte bli orsak till hans död. Inte till någons död. Men jag är nu en gång satt att styra krigsmakten. Vad har jag för val?
Nog nu! Hur ska jag skydda egen trupp och samtidigt hålla Bei Jbeil utan att fler civila kvardröjande får sätta livet till? Vi har inte råd med mer dålig publicitet.
Samtidigt är det precis vad jag får, i israeliska tidningar, av alla. Man raljerar över hur vår lilla puttekrigsmakt kunde genomföra så stora och stolta segrar på 60- och 70-talen, men nu lyckas vi med ingenting.
Ack, de ser inte skillnaden. Då dog tusen och åter tusen israeliska soldater – och fienden var organiserad i riktiga pansarbrigader på en stridsskådeplats i öknen.
Nu skjuter vi i blindo, jagar ekot efter små flyende råttor i slumkvarter och nybyggda bostadsområden.
Återigen: Vad har jag för val annat än att skjuta med artilleri och sakta rulla in sparsammast möjligt med pansar, om inte ännu en gång tusen och åter tusen israeliska soldater ska dö? Vad får jag för opinion då?
I ett krig som har till mål att bekämpa terrorister finns det inget lagom våld att ta till. Man förlorar hur man än går till väga. Jag har kämpat ett helt liv för att uppnå en position av betydelse, där mina beslut kunde utgöra en skillnad. Och så tvingas jag möta det här, iscensätta det här.
Det är på alla sätt motbjudande.
Och arabvärldens tidningar: Aljazeera publicerade igår en undersökning som visar att 53% tror att konflikten kommer att spilla över till Syrien. Och i rubrikerna på förstasidan verkar de stolta över att Hizbollah lyckats avfyra nya raketer längre in i Israel än någonsin tidigare.
Den engelskspråkiga Dar Al-Hayat skriver: ”Kanske vill USA inte alls lyckas i mellanöstern, utan lämnar hellre över det i händerna på den kriminella staten Israel.”
Lite längre ned i tidningen anser en annan artikelförfattare: ”Jihad el-Khazen. USA kongress stöder Israels nazismlika extremism och de kommer att få betala priset genom den förlorade trovärdighet det ger. Det är så enkelt, att går du och lägger dig med en hund stiger du upp med löss.”
Och naturligtvis tar varje arab som hatar oss åter till brösttoner. I samma tidning basunerar Ayoon Wa Azan: ”Stridsrop till alla och envar som är arab. Jihad el-Khasen. Jag deklarerar härmed att jag drar undan mitt tidigare erkännande av Israel. Det är ingen stat. Det är inget annat än ett kriminellt företag, långt farligare än någon ännu känd maffia… Därför kallar jag nu varje arab, speciellt egyptier och jordanier, att återkalla deras erkännanden av att Israel överhuvudtaget existerar, precis som jag gör idag.”
Jag är uppvuxen bland araber, vänliga araber. Vi bodde i sådana kvarter när jag var barn. Varje natt drömmer jag att jag lämnar in min ansökan om avsked. Är det en bra sak? Visar det att jag bör stanna på min post eftersom jag ännu inte fullkomligt förstenats? Det är så hemskt alltsammans. I mina drömmar ser jag barn som brinner. De brinner för att jag gett en order. Vem orkar bära ett sådant ansvar? Men faktum kvarstår. Hizbollah måste bort. Jag är bara en usel bödel och jag tvingas ta en dag i taget. Det har blivit mitt sätt att stå ut, leva.
Ibland krymper mitt liv till minuter, precis som i detta ögonblick.
Om jag just nu ger en kort nick har vi inom sju minuter fyra F16 i luften. För vi kan just i denna stund slå mot ett stort hus i centrala Beirut. Uppgifterna är som vanligt ganska säkra. Men sju minuter är lång tid. De kan hinna flytta på sig. Kanske lämnar de kvar Robert Fisk, så vi istället skjuter ihjäl den kända Mellanösternkorrespondent, som jag råkat träffa tre gånger i mitt liv. Hur kommer man inte i all världens tidningar att ironisera mig? ”Med osviklig precision… och så vidare.”
Jag ser på min underlydande. Han är helt blank i ansiktet av ytlig spänning, inga andra känsloyttringar alls, utom möjligen i botten av hans hjärta. Ja, där är han rädd. Lika rädd som jag. Att vi gör fel eller har fel. Jag får lust att krama hans hand och säga att allt är bra. Istället ger jag honom nicken. Genast vidarebefordrar han ordern över stridsnätet.
Om sju minuter är fyra F16 i luften. Det är näst intill oåterkalleligt.
Jag kan avbryta, men det ställer till sådan vantro och oreda i hela organisationen. Piloter som ska vända, turbinmotorer som blir överhettade, mekaniker som svär i värmen under vingarna och tvingas desarmera robotarna, kartbilder och målangivelser som ska raderas ur alla datasystem och glömmas av människor… Förloppet är gjort för att fungera åt ett håll. Avbryter jag vid fel tillfälle blir alla nervösa, börjar göra misstag, till sist uppstår nonchalans.
Jag blundar, till en början utan att ens vara medveten om det.
Det knastrar till. Jag lyfter blicken mot högtalaren. De är i luften, avståndet till anflygningen är kort och jag hör hur stridsledningen på sin jargong leder in flygplanen och ger alla kvittenser att operationen ska fortskrida.
Jag drar in andan. Strax är ordern definitiv och totalt oåterkallelig. Det rör sig om sekunder.
Det är det som fyller mig med sådan bävan, oåterkalligheten i mina beslut. All destruktiv makt som anförtrotts mig, som ligger i mina händer. Jag är bara en vanlig liten människa, ändå, ytterst är det jag som är ansvarig och det måste vara så. Annars kan inte piloterna utföra sitt jobb. De får inte sitta och gruva sig som jag. De måste veta att varje mål är av vikt. De måste tro och känna sig förvissade att allt är rätt, även om vi för fem dagar sedan av misstag dödade flera FN-observatörer.
Så, förstepilotens sakliga röst:
- Tio sekunder till målet.
- Jag ser målet.
Jag sluter ögonen och ber att Jahve och Allah må ha förbarmande över oss.
fredag, juli 28, 2006
Knoll
Decimalsystemet räcker inte för min äldsta dotter (3,9 år). Hon har lagt till en sorts fri radikal. Och jag vet inte om jag står ut:
Naya blundar. Jag springer iväg, gömmer mig bakom fåtöljen. Jag hör slutet av hennes räkning:
- Sju, åtta, nivo, tivo, KNOLL! Nu kommer jag!!
- Knoll? försäger jag mig.
- Men pappa, du ska vara tyst. Annars hittar jag dig.
- Ska jag gömma mig igen?
Vi gör om. På nytt hör jag min dotter räkna till Knoll. När hon hittat mig försöker jag reda ut begreppen.
- Det finns ingen siffra som heter knoll.
- Jo då.
- Hur mycket är siffran 1 värd? frågar jag.
Hon håller upp ett finger.
- Hur mycket är knoll värd?
Hon himlar med ögonen. Så sveper hon ut med händerna.
- Knoll använder man när man vill!
Siffran knoll är givetvis lite kul och gullig, sådär, men gör mig förtvivlad. Var kommer den ifrån? Efter några dagars djupt detektivarbete och analyserande visar det sig att det troligen är jag som lärt henne den nya storheten. Jag har suttit och pekat ut siffrorna på tangentbordet, från 1 till 9. Sedan har jag med stor naturlighet sagt ”och noll” om 0.
Dottern har uppfattat det som ”o knoll”.
Fast i själva verket är jag inte säker. Det är min efterkonstruktion för att få ordning på universum, för att inte hela tillvaron ska rämna för mig. För min hjärna står inte ut med siffran knoll, som så fullkomligt saboterar det decimala systemet.
Och det läskiga är att dottern är fullständigt medveten om att noll heter noll. Knoll finns ändå.
Har hon rätt får vi snart börja lära om från början och skapa ett system med basen 11.
Naya blundar. Jag springer iväg, gömmer mig bakom fåtöljen. Jag hör slutet av hennes räkning:
- Sju, åtta, nivo, tivo, KNOLL! Nu kommer jag!!
- Knoll? försäger jag mig.
- Men pappa, du ska vara tyst. Annars hittar jag dig.
- Ska jag gömma mig igen?
Vi gör om. På nytt hör jag min dotter räkna till Knoll. När hon hittat mig försöker jag reda ut begreppen.
- Det finns ingen siffra som heter knoll.
- Jo då.
- Hur mycket är siffran 1 värd? frågar jag.
Hon håller upp ett finger.
- Hur mycket är knoll värd?
Hon himlar med ögonen. Så sveper hon ut med händerna.
- Knoll använder man när man vill!
Siffran knoll är givetvis lite kul och gullig, sådär, men gör mig förtvivlad. Var kommer den ifrån? Efter några dagars djupt detektivarbete och analyserande visar det sig att det troligen är jag som lärt henne den nya storheten. Jag har suttit och pekat ut siffrorna på tangentbordet, från 1 till 9. Sedan har jag med stor naturlighet sagt ”och noll” om 0.
Dottern har uppfattat det som ”o knoll”.
Fast i själva verket är jag inte säker. Det är min efterkonstruktion för att få ordning på universum, för att inte hela tillvaron ska rämna för mig. För min hjärna står inte ut med siffran knoll, som så fullkomligt saboterar det decimala systemet.
Och det läskiga är att dottern är fullständigt medveten om att noll heter noll. Knoll finns ändå.
Har hon rätt får vi snart börja lära om från början och skapa ett system med basen 11.
måndag, juli 24, 2006
Sinnesstämningar
I dessa dagar vet man aldrig. För hustruns humör är som det brukar vara efter förlossning och i början av amning: fullkomligt oscillerande. Den typ av skämt som annars alltid leder till hjärtligt skratt kan utlösa störtfloder av ohejdbara tårar. Andra vändningar är mer brutala:
- Får jag ta en folköl till maten?
Jag får en kall blick, sen tårar, därpå isande ord:
- Du älskar inte mig längre.
- Men kära vän…
- Du bara super och tar inget ansvar. Du vill inte ens ge din son ett namn…
- Vi håller ju på att hitta ett namn. Det är en process. Vi gör den GEMENSAMT.
- Du struntar i oss…
Jag har lärt mig. Sådana här lägen går inte att argumentera sig ur. Att säga att en folköl inte gör en fylla är fullständigt meningslöst. Det finns bara en sak att göra: Vänta en stund och se om hormonerna svänger åt andra hållet, då kan jag dricka min folkis, i annat fall är det bäst att följa ett annat schema: Hälla ut folkölen, klappa, krama, smeka hustru medan man hittar på tretusen nya pojknamn.
Det finns en tredje lösning som jag tar till när hustrun prövat mig över alla rimliga gränser: Jag lämnar henne helt sonika mitt i hennes elände. Jag går och gör något annat, så får hon gråta ut några deciliter hormoner. Efter en femton minuter brukar det vara lagom att smyga in till henne igen. Oftast finner jag henne på ett strålande humör. Det här tricket fungerar eftersom hon är dimmig av bröstmjölk, hon minns inte ens att hon nyss grät över att jag var värsta suputen. Det kan mycket väl hända att hon rent av säger:
- Ta dig ett glas vin till maten du som får!
På detta vis fördriver vi våra dagar. Och jag är djupt tacksam att min svägerska är här. Hon är lyhörd som få och hjälper mig ut ur minfälten så gott det går. En av de värsta stridszonerna heter mat. Hustrun behöver mat rätt som det är och mest hela tiden och finns det inte mat tillgängligt inom bråkdelen av en sekund bryter hon ihop. Det är bara att leverera.
Tanken slår mig: Skulle jag orka ha en igel hängande på mig dygnet runt som suger och suger och suger… Och håller mig vaken?
Jag är klent byggd på det viset. Jag klarar inte att vaka.
Hustrun vakar och vakar.
När hon kommit ur sina hormonsvallningar ska hon få en medalj.
- Får jag ta en folköl till maten?
Jag får en kall blick, sen tårar, därpå isande ord:
- Du älskar inte mig längre.
- Men kära vän…
- Du bara super och tar inget ansvar. Du vill inte ens ge din son ett namn…
- Vi håller ju på att hitta ett namn. Det är en process. Vi gör den GEMENSAMT.
- Du struntar i oss…
Jag har lärt mig. Sådana här lägen går inte att argumentera sig ur. Att säga att en folköl inte gör en fylla är fullständigt meningslöst. Det finns bara en sak att göra: Vänta en stund och se om hormonerna svänger åt andra hållet, då kan jag dricka min folkis, i annat fall är det bäst att följa ett annat schema: Hälla ut folkölen, klappa, krama, smeka hustru medan man hittar på tretusen nya pojknamn.
Det finns en tredje lösning som jag tar till när hustrun prövat mig över alla rimliga gränser: Jag lämnar henne helt sonika mitt i hennes elände. Jag går och gör något annat, så får hon gråta ut några deciliter hormoner. Efter en femton minuter brukar det vara lagom att smyga in till henne igen. Oftast finner jag henne på ett strålande humör. Det här tricket fungerar eftersom hon är dimmig av bröstmjölk, hon minns inte ens att hon nyss grät över att jag var värsta suputen. Det kan mycket väl hända att hon rent av säger:
- Ta dig ett glas vin till maten du som får!
På detta vis fördriver vi våra dagar. Och jag är djupt tacksam att min svägerska är här. Hon är lyhörd som få och hjälper mig ut ur minfälten så gott det går. En av de värsta stridszonerna heter mat. Hustrun behöver mat rätt som det är och mest hela tiden och finns det inte mat tillgängligt inom bråkdelen av en sekund bryter hon ihop. Det är bara att leverera.
Tanken slår mig: Skulle jag orka ha en igel hängande på mig dygnet runt som suger och suger och suger… Och håller mig vaken?
Jag är klent byggd på det viset. Jag klarar inte att vaka.
Hustrun vakar och vakar.
När hon kommit ur sina hormonsvallningar ska hon få en medalj.
söndag, juli 23, 2006
Varm snö och försvunna böcker
Furupanelen i skrivstugan gav mig dåliga nerver – väggarna åt upp ljuset och jag trodde rätt som det var att jag satt i en bortglömd bastu vars dörr hade gått i baklås.
Ännu har jag lyckats att skriva nyanserade romaner, men jag vågar inte längre chansa, nästa kan bli dyster, kanske rent av svårmodig, om jag inte fixar till det.
- Får jag hjälpa pappa? Säger storasyster. Lillasyster är förstås i släptåg och vill hon med.
Storasyster har lärt sig att se hänfört förväntansfull och ivrig ut samtidigt som hon framkallar en sorts darr på hakan så att jag riktigt ska veta och förstå att hon blir väldigt ledsen om jag säger nej. Det är alltså ingen idé att neka.
Lagom tills de just smetat ned händer och penslar upptäcker de att de hellre vill hjälpa att packa upp paket från IKEA istället. Så, medan jag skruvar ihop saker smular de sönder all frigolit.
- Snälla, sluta; det blir så mycket att städa, säger jag.
- Varför? Frågar Naya och förstår inte varför man måste städa upp det roliga.
Jag överväger att låta dem hjälpa mig med uppröjningen, men kommer på att det är bättre om de leker ute. Jag slänger ut alla tomkartonger och efter springer de glädjetjutande barnen.
Vart efter blir jag klar och möblerar med dator och böcker. Jag har varit utan mina böcker i över ett år och nu när jag packar upp dem får jag bara plats med 12 hyllmeter, mot mina ursprungliga 37. Vi är trångbodda och saker förkommer hela tiden i sina kartonger och nu hisnar det för mig när jag märker att jag saknar författarskap på B, bland andra Burroughs och Bukowski. Vart har de tagit vägen? Vissa vänner vill jag inte vara utan. Jag hade mycket hellre tappat bort Milan Kundera.
Nå, Sartre, Camus och Singer är i varje fall på plats.
- Är inte du med barnen? Säger hustrun plötsligt i dörren. Hon har namnlösa sonen i famnen.
- Eh, va?
- Var är barnen?
Jag springer ut. Jag hittar dem bakom skrivstugan i ett alldeles vitt landskap. Förtjusta sitter de och knåpar de minsta frigolitflarn man kan tänka sig. När Naya ser mig utbrister hon fröjdefullt:
- Varm snö, pappa!
Och Tula:
- Nöö, pappa!
Jag ser för min inre syn hur jag kommer att plocka frigolitflarn hela natten. Nåja, det kanske börjar blåsa. Jag vänder och går in i skrivstugan och säger till hustrun medan jag pekar ut riktningen:
- Dina barn är därute. Är det okej att jag letar efter böcker på B?
Hustrun säger att jag gjort fint. Jag får till och med en puss.
Ibland är det precis den sortens behandling en man behöver.
lördag, juli 22, 2006
Namn
Det har gått över en vecka. Vi diskuterar namn till frukost, lunch och middag.
- Jojo, säger Naya.
- Joojooo, säger Tula förtjust.
- Nä, säger mamma.
- Subatai, säger jag.
- Verkligen inte! Jag tycker Tyler, säger mamma.
- Jojo, säger Naya.
- Jooojooooo, ekar Tula som älskar att säga efter storasyster.
- Churchill, säger jag.
Ingen respons…
I förrgår började vi tala om Micha.
Vi får se.
onsdag, juli 19, 2006
En tarvlig haubits
Idag Hizbollah och IDF, i morgon andra och det kommer att fortsätta till den dag vi förstår att säga det rätta. Det handlar om ord; hur vi benämner tingen och människors handlingar.
Den tar miste som tror att det som äger rum i mellanöstern är ondskefullt. Det som sker tillhör en helt annan kategori och har sitt ursprung i det lägsta, det tarvliga.
Vi måste förstå att krig och militärt övervåld har hamnat fel på värdeskalan för mänskliga aktiviteter. Vi har att genom ord göra våldshantverket omöjlig att utföra. Först när vi har lärt oss att kalla det vid dess rätta namn kommer freden och friden att breda ut sig. Då vill ingen längre befatta sig med denna smaklöshet där det inte finns någon tapperhet att hämta, inga hjältar att dekorera.
Vi har att framhärda i att säga att krig alls inte är ondskefullt, eftersom den onda alltid är den andre och därmed hedervärd att bekämpa.
Vi har att upprepa till leda, så som krigen genom mänsklighetens historia har upprepats till leda, att varje krig och krigshandling ingenting annat är en ett uttryck för det lägsta; ett översvämmat mått av tarvlighet.
När alla förstår krigets tarvlighet kommer Hizbollah, IDF och alla andra som vill rekrytera unga soldater inte kunna rekrytera någon enda.
Ingen människa vill vara tarvlig.
måndag, juli 17, 2006
Människa och icke människa
På en resa i Sudan råkade jag i samtal med en man som berättade att det finns människor och ”icke-människor”. Min nya bekantskap ansåg att nästan alla var människor, att de exempelvis förstod att med hjärtat gratulera när någon fått ett barn, inte av artighet eller som en tom gest, utan för att varje födsel i sig självt är något mycket glädjande. Underförstått; varje människa förstår innerbörden och glädjen i barn; och blir själv glad, gläds med den andre.
Den svarte mannen sade: ”När någon föds gratulerar vi även våra ovänner, vi glömmer vårt groll för en stund.”
Sedan ”icke-människorna”.
Den svarte mannen sade: ”Det finns icke-människor. Om dem är det inte så mycket att orda. De har bara inte förstått livet.”
Flera bloggare, som jag inte känner eller har träffat i verkliga livet, har gratulerat mig och min familj eftersom vi just fått ett tredje barn, en son.
Dessa gratulationer kommer av hjärtat och gläder mig oerhört. De visar att jag är en del av människokretsen och att det finns varma människor även utanför min omedelbara krets av vänner.
Men en anonym kommentar kom in. Den lyder:
”Dags att skaffa dig ett jobb och försörja familjen nu när ni är så många. släkting!”
Här har vi en icke-människa. Icke-människan förstår inte att jag är glad. Icke-människan gläds heller inte med mig. Icke-människan spottar på mig och lägger sig i och har synpunkter på det som har mest betydelse och mening i mitt liv efter min familj.
Icke-personen tror sig förstå och veta mer om min familj och mitt liv än jag.
Vänner till mig har blivit upprörda, antytt att det är fegt och plumpt att skriva anonymt. Det är det förvisso. Ändå kan jag inte fästa vare sig betydelse eller några anmärkningar vid denna ickeperson.
Till en icke-människa kan jag inte tala. De är inte med i människokretsen eftersom de inte känner till vad kärlek och givmildhet är.
En icke-människa finns inte, existerar inte.
Detta är inget dömande eller fördömande. Saken är mycket enkel. En ickeperson kan mycket väl komma in i människokretsen om denne ur djupet i sitt hjärta ber om förlåtelse och till fullo inser vad det betyder att vara människa.
Att be om förlåtelse och att förlåta är vackra ting som hör människokretsen till.
Den svarte mannen sade: ”När någon föds gratulerar vi även våra ovänner, vi glömmer vårt groll för en stund.”
Sedan ”icke-människorna”.
Den svarte mannen sade: ”Det finns icke-människor. Om dem är det inte så mycket att orda. De har bara inte förstått livet.”
Flera bloggare, som jag inte känner eller har träffat i verkliga livet, har gratulerat mig och min familj eftersom vi just fått ett tredje barn, en son.
Dessa gratulationer kommer av hjärtat och gläder mig oerhört. De visar att jag är en del av människokretsen och att det finns varma människor även utanför min omedelbara krets av vänner.
Men en anonym kommentar kom in. Den lyder:
”Dags att skaffa dig ett jobb och försörja familjen nu när ni är så många. släkting!”
Här har vi en icke-människa. Icke-människan förstår inte att jag är glad. Icke-människan gläds heller inte med mig. Icke-människan spottar på mig och lägger sig i och har synpunkter på det som har mest betydelse och mening i mitt liv efter min familj.
Icke-personen tror sig förstå och veta mer om min familj och mitt liv än jag.
Vänner till mig har blivit upprörda, antytt att det är fegt och plumpt att skriva anonymt. Det är det förvisso. Ändå kan jag inte fästa vare sig betydelse eller några anmärkningar vid denna ickeperson.
Till en icke-människa kan jag inte tala. De är inte med i människokretsen eftersom de inte känner till vad kärlek och givmildhet är.
En icke-människa finns inte, existerar inte.
Detta är inget dömande eller fördömande. Saken är mycket enkel. En ickeperson kan mycket väl komma in i människokretsen om denne ur djupet i sitt hjärta ber om förlåtelse och till fullo inser vad det betyder att vara människa.
Att be om förlåtelse och att förlåta är vackra ting som hör människokretsen till.
söndag, juli 16, 2006
Förlossning
Att vänta är det värsta. Jag har varit rädd. Jag har varit orolig. Innerst inne. Hustrun har undrat varför och eftersom hon också är fallskärmshoppare har jag förklarat:- Det är som att stå på marken och se på när en kär vän får ett svårt reservdrag. Man är fullkomligt maktlös och ingenting kan man göra för att påverka förloppet. Man kan bara stå och titta som ett fån och hoppas att allt går rätt.
Så att stå bredvid den kvinna man älskar när de riktiga värkarna sätter in är förfärligt
I vardagen märker jag inte av att jag har ett stort kontrollbehov. Det är få saker jag känner att jag vill ha kontroll över. Men innerst inne vill jag ha kontroll, särskilt över det som är viktigt. Mina barns liv, min hustrus liv. Inte så att jag vill kontrollera dem utan jag vill ha makt att styra undan alla faror, alla hot.
Jag äger inte den makten och jag inser det med brutal tydlighet när min hustru krystar och kvider i vansinnig smärta.
Att föda är något helt naturligt och vardagligt. Vi är omkring sex miljarder på jorden, men när man står bredvid själv är det ohyggligt.
Jag kan inte hjälpa att jag är rädd. Jag står bredvid och gör vad jag kan, räcker över lustgasmasken när hustrun vill ha den, fläktar henne när hon blir varm. Håller handen.
Och så är det bara att ge efter, att lämna över allt ansvar till barnmorskan och hennes hjälpare och de är de proffsigaste människor jag mött i hela mitt liv. Vid alla tre förlossningar har det varit så. All personal på Östersunds förlossningsavdelning är helgjuten. De är mjuka, inkännande, lyssnande, men kan också leda och lotsa min hustru att krysta på effektivaste sätt.
Mitt i rädslan är jag så hänryckt att allt skimrar, kvinnorna i rummet är så vackra, så kunniga och kompetenta. Och på fjorton minuter är det över. Jag tror det tog ungefär sju riktiga värkar och i varje värk krystade hustrun fokuserat tre gånger, utom i de två sista då hon krystade fyra gånger. Tjugonio kryst så var han ute, en till en början blålila liten krabat, men efter några sekunder började han skrika och dra in luft så att han fick lite mer normal färg.
Att det var en pojke kom som en smärre chock. Jag har förhållit mig neutral, det kan bli vilket som och jag hade inte önskat mig i någon riktning.
En pojke och jag är hur glad som helst och med facit i hand har all min oro över själva förlossningsfasen varit helt obefogad. Men när Tula kom stod jag också bredvid och hjärtljuden gick ned. Barnmorskan tillkallade en extra barnmorska som hjälpte till genom att rent handgripligen pressa hårt på magen för att skynda på förloppet, för att få ut barnet. Barnet kom ut. Det blev vår Tula.
Det hann egentligen aldrig bli dramatiskt på riktigt. Men jag blev skrämd likväl.
Livets tråd är skör. Trots att förlossningar är helt vanliga företeelser är de, Gud ske lov, de mest traumatiska händelser min fru och mina barn genomgått de senaste åren.
Jag hoppas att det förblir så för utanför vår lyckliga lilla bubbla rasar krig, hungersnöd och barn dör i bombdåd, i lättbehandlade infektioner, av svält och av otjänligt vatten. I delar av världen låter man nyfödda barn ligga på hyddgolven som ett första kraftprov. Klarar de sig var det meningen, annars var det inte meningen. Allt detta sker i cynism och helt i onödan och till dem som vill demontera vår välfärdsstat vet jag inte riktigt vad jag ska säga, men jag frågar mig; har de aldrig varit på en svensk välfungerande förlossningsavdelning?
Den hjälp jag, min hustru och mina barn fått är ovärderlig. När jag ser på mina tre barn önskar jag alla barn i världen en sådan start i livet.
Vad han ska heta?
Det vet vi inte ännu och hustrun avslår förvånande nog alla mina förslag med historiskt mongoliskt ursprung: Subatai, Mukhli-Baat, Djebe, Temudjin, Kublai, Batbold, Daaritai-Otchigin, Göktju, Jessughei, Kachiun, Ogotai, Sorgan-Sjira, Tjagatai, Tului…
Hur coola namn som helst, i min värld, i mina drömmar.
fredag, juli 14, 2006
Räknar minuter mellan...
Hustrun utfläkt i soffan.
Jag kan bara anteckna:
14.51
14.56
15.04
15.10
15.17
15.24
Jag kan bara anteckna:
14.51
14.56
15.04
15.10
15.17
15.24
Värkar
Ingen graviditet är den andra lik.
Upp 05.20.
En sväng på BB.
Värkarna upphörde.
Lunch på golfrestaurangen, sen kikade vi på möbler i flera affärer. Hurstrun stånkade runt, upp och ned för trappor.
Lite mer regelbundet värkarbete 13.52 - 14.51, omkring var fjärde minut.
Vi vilar hos Peter. (Spacelounge).
Upp 05.20.
En sväng på BB.
Värkarna upphörde.
Lunch på golfrestaurangen, sen kikade vi på möbler i flera affärer. Hurstrun stånkade runt, upp och ned för trappor.
Lite mer regelbundet värkarbete 13.52 - 14.51, omkring var fjärde minut.
Vi vilar hos Peter. (Spacelounge).
torsdag, juli 13, 2006
Ett rent nöje
Det gäller att ta varje chans, annars blir man uttråkad. Idag dammsög jag både uppe och nere. Städningen i sig bjöd få, om ens några sensationer. Men att suga in flygande flugor i slangen var kollosalt tillfredsställande.
onsdag, juli 12, 2006
Dagens upptäckt
Spröjsade fönster ter sig estetiska och pittoreska
till den stund man ska genomföra underhåll på dem.
tisdag, juli 11, 2006
Nytt sällskap på gården
Solen lyser från norr i den norrländska skymningen. För andra året lånar vi ut en hage till hästar. De travar runt några oroliga varv. Inspekterar. De kloka flyktdjuren vill veta att allt är i sin ordning. De finner att allt är gott, börjar beta medan jag smyger in till familjen för att sova. Genom myggnäten hör jag dem frusta. Deras lugn gör mig lugn.
måndag, juli 10, 2006
Väntan
Målar väggar. Lägger tak. Svetsar avgasrör. Packar väskan att ha med till BB.
Hustruns mage stor som...
Väntar in barn nr 3.
Hustruns mage stor som...
Väntar in barn nr 3.
onsdag, juli 05, 2006
Att transkribera namn
BBC har precis producerat en dramadokumentär om Djingis Khan lagom till det 800-årsjubileum som strax kommer att firas i Mongoliet.
I Sverige har TV4 har köpt in filmen och översättningsarbetet är i full gång. Jag har haft en del kontakt med översättarna eftersom det är svårt att veta hur mongoliska namn ska transkriberas från engelska till svenska.
I historien om Djingis Khan förekommer en ungdomsvän, senare även bundsförvant. BBC har transkriberat namnet till engelska och kallar honom Jamuka. Den svenska översättaren frågade mig om det finns någon vedertagen svensk transkribering. Jag sade som det var; jag har stött på Jamuka, Jamukha, Djamugha och ett flertal varianter till. En del transkriberingar har gått via tyskan eftersom det finns många fler böcker på tyska om Djingis Khan och mongolernas historia än det gör på svenska.
Jag kan en del om mongolernas historia, men transkriberingar och dess regler har jag tvingats skumma förbi, jobbet att få ihop romanerna är stort nog ändå, alltså kunde jag inte ge något rakt besked. Jag mumlade lite att jag själv hade valt namnformen ”Djamugha” i mina böcker, mer av smak än vetskap att det är den mest korrekta transkribering som kan göras. ”Jamuka” blev för hårt och stötigt i munnen, tyckte jag. Det är trots allt inte japanska samurajer det handlar om; då hade jag köpt ”Jamuka” som en bra svensk transkribering eftersom japanskan oftast är uppbyggd på det enkla viset att vokal och konsonant rent ljudmässigt ofta fungerar ihop som i exempelvis: ”Tå-jå-ta”, ”Ka-wa-sa-ki”, ”Tå-ky-jo”.
Översättaren, som även lyssnat till det engelska talet på BBC-filmen, blev glad över min valda transkribering. Hon köpte den rakt av.
Om TV4 nu gör fel i att transkribera Jamuka till Djamugha, så är det jag som bär ansvaret.
Bara för att nämna ytterligare ett i raden av namn som skapar svårigheter så var Djingis Khans halvbror, ”Bechter” svår att försvenska. Mitt förslag var ”Bektar”, vilket också antogs med acklamation.
Djingis Khan är för övrigt inget namn, utan en sorts förstärkt titel, ungefär som ”Stor Kung”; något förenklat. Djingis Khans namn var Temüdjin, vilket de flesta transkriberar till Temudjin på svenska.
BBC:s dramadokumentär sänds i TV4 den 11/7 kl 20.00.
Jag hoppas den blir intressant.
I Sverige har TV4 har köpt in filmen och översättningsarbetet är i full gång. Jag har haft en del kontakt med översättarna eftersom det är svårt att veta hur mongoliska namn ska transkriberas från engelska till svenska.
I historien om Djingis Khan förekommer en ungdomsvän, senare även bundsförvant. BBC har transkriberat namnet till engelska och kallar honom Jamuka. Den svenska översättaren frågade mig om det finns någon vedertagen svensk transkribering. Jag sade som det var; jag har stött på Jamuka, Jamukha, Djamugha och ett flertal varianter till. En del transkriberingar har gått via tyskan eftersom det finns många fler böcker på tyska om Djingis Khan och mongolernas historia än det gör på svenska.
Jag kan en del om mongolernas historia, men transkriberingar och dess regler har jag tvingats skumma förbi, jobbet att få ihop romanerna är stort nog ändå, alltså kunde jag inte ge något rakt besked. Jag mumlade lite att jag själv hade valt namnformen ”Djamugha” i mina böcker, mer av smak än vetskap att det är den mest korrekta transkribering som kan göras. ”Jamuka” blev för hårt och stötigt i munnen, tyckte jag. Det är trots allt inte japanska samurajer det handlar om; då hade jag köpt ”Jamuka” som en bra svensk transkribering eftersom japanskan oftast är uppbyggd på det enkla viset att vokal och konsonant rent ljudmässigt ofta fungerar ihop som i exempelvis: ”Tå-jå-ta”, ”Ka-wa-sa-ki”, ”Tå-ky-jo”.
Översättaren, som även lyssnat till det engelska talet på BBC-filmen, blev glad över min valda transkribering. Hon köpte den rakt av.
Om TV4 nu gör fel i att transkribera Jamuka till Djamugha, så är det jag som bär ansvaret.
Bara för att nämna ytterligare ett i raden av namn som skapar svårigheter så var Djingis Khans halvbror, ”Bechter” svår att försvenska. Mitt förslag var ”Bektar”, vilket också antogs med acklamation.
Djingis Khan är för övrigt inget namn, utan en sorts förstärkt titel, ungefär som ”Stor Kung”; något förenklat. Djingis Khans namn var Temüdjin, vilket de flesta transkriberar till Temudjin på svenska.
BBC:s dramadokumentär sänds i TV4 den 11/7 kl 20.00.
Jag hoppas den blir intressant.
tisdag, juli 04, 2006
Var människa, en samling flyktiga idéer
Vad är viktigt?
Det finns inget svar på det. Varje idé om vad som är viktigt är just en idé. Kan aldrig bli något mer.
Läran om Jesus Kristus är viktig, för dem som tror på Honom.
För somliga blir denna tro så central att de vill missionera. De uppfylls av tanken att sprida glädjebudskapet om frälsning, nåd och förlåtelse till andra.
Sammantaget är den kristna tron en idé som omfattar omkring en miljard människor.
Omkring lika många tror att Muhammed var Guds profet.
Judendomen och hinduismen är de äldsta religionerna. Dem föds man in i. Här gäller budet: ”Föröken eder”, alltså älska varandra, så ärvs och sprids tron.
Inte för så länge sedan trodde vi på våra breddgrader på åskguden Tor och krigsguden Oden. Vi var vikingar. Somliga påstår att ordet ”vikingar” på fornnorska betyder ”plundrare”. Det kan vara sant, och ligger lagrat i min hjärna som en sanning, men kanske är det bara en felaktig idé jag har. Kanske betyder viking inte alls plundrare, fastän jag tror det.
Allt jag vet är exakt så osäkert. Ett minne finns där och det känns fast och visst, jag har bestämt läst eller hört att det är så, men vid närmare betraktelse vet jag aldrig säkert.
Ett annat minne dyker upp; det börjar som en kedja av årtal. Först Columbus ”upptäckt” av Nya världen år 1492. Strax efter ett annat minne, men i verkligheten en mansålder senare, landade biskop Diego de Landa på Yucatanhalvön år 1549. Det blir lättare om jag säger Mexico.
I nästan trettio år vistades och verkade biskop Diego de Landa bland de människor som bebodde halvön, spillrorna efter mayafolket. Han närmast förstummades över de otroliga pyramider och tempel som fanns. Byggnader långt större och mer fantastiska än dem han lämnat bakom sig i Europa.
Biskop Diego de Landa fascinerades så djupt att han i detalj nedtecknade och redogjorde för hur mayasamhället fungerade. Han hittade även deras skriftspråk och var intelligent och tålmodig nog att lyckas förklara hur det var uppbyggt och hans tolkning ger fortfarande vägledning, nu 400 år senare, om än forskare av idag kan se att han hamnade en aning snett.
När den skarpsinnige iakttagaren Diego de Landa gjort allt detta började han samla in skrifter. Han tog det intet ont anande mayafolket till hjälp. Så brände han alltsammans.
Uppfylld av nit och kärlek till idén med det goda i kristendomen och sin iver att utrota hedendomen lyckades han väl, endast fyra skrifter undkom biskopens bokbål och finns bevarade.
Idag fylls vi av andra idéer, säkert även de flesta av er som läser det här; ”Fy farao, vilken kulturvandalism!” hör jag er nästan utropa.
Idén att vi måhända inte bör förstöra andras språk eller kulturskatter, eller ens ha ihjäl varandra, börjar så smått sippra in i oss. Sakteliga har vi människor skaffat oss en ny värdegrund. Vi klarar till och med delvis av att hantera att det finns flera olika religioner.
Att du och jag står ut med alla dessa olika trosuppfattningar är inget vi bör yvas över, för den idén har vi ärvt av någon anonym annan, eller mer exakt har vi gradvis övertagit ett helt opersonligt kollektivs tankar som tycker ungefär så. Det ligger i vår tid att tycka så, tro så.
Men åter till mayaskrifterna. Det var i högsta grad synd att biskop Diego de Landa brände dem. För en del forskare börjar tro att Mayafolkets högtstående kultur gick under på grund av klimatförändringar, delvis orsakade av dem själva; de högg ned för mycket skog, bland annat för att skaffa ved till putsframställningen som de ville putsa sina stora byggnader med. Torka och erosion blev en första följd. Därpå uppslitande inbördeskrig om mat eftersom svält härjade. Så gick en fantastisk och blomstrande kultur under.
Vi står inför samma problembild, en klimatförändring troligen orsakad av oss själva.
Vad tänkte mayafolket? Vi vet inte eftersom vår nitiske vän biskopen brände skrifterna, men det troliga är att deras kungar och herremän fortsatte att kortsiktigt höja sin egen status, prestige och makt, ungefär så som sker idag i vad vi tror är modern och medveten tid.
Vi fortsätter framåt på det sätt vi vant oss, trots att det finns framsynta forskare mitt ibland oss som säger: ”Vi måste ned till en tiondel av den konsumtionstakt och rovdrift vi bedriver. Då har vi en chans.”
Istället accelererar vi konsumtion och förbränning. Vi formligen pumpar upp koldioxid i vår sköra atmosfär fast vi vet att den är tunn som skalet på ett äpple.
Det märkliga är som sagt att vi vet allt det här. Våra politiker skriver under globala överenskommelser, och tvingar industrin att handla med utsläppsrätter. Men utsläppsrätterna är så väl tilltagna att ingen bromsning sker. De är ett bländverk. Istället ökar takten inte bara på konsumtionen utan även koldioxidhalten i atmosfären. Parallellt och paradoxalt tror vi på och omhuldar en annan idé, att ständig tillväxt inte bara är lösningen utan vår enda väg till fortsatt lycka.
Vi vet att i sinom tid går vi under om vi fortsätter på samma vis. Vi går under globalt, precis som Maya gick under lokalt.
Vi vet. Vi bär denna rätt skrämmande idé om vår egen undergång inom oss.
Frågan är om vi anser att det är en viktig idé.
Tillräckligt viktig.
Vi beter oss som om den inte var det.
<<<<<<<<<<<<<>>>>>>>>>>>>>>>
I botten av dessa idéer, i det djupa och därmed helt vardagliga medmänskliga sammanhanget, hamnar jag i meditation över salig Diego de Landa. Hur tänkte han? Hur var han funtad? Hur kan man i trettio år umgås med, uttolka och tjusas av en kultur för att sedan bränna dess mest koncentrerade och därmed troligen viktigaste lämning, skrifterna?
Hans gärning, att uttolka en annan kultur så pass bra som han gjorde, bär vittnesbörd om att hans själsliga förmågor översteg mina.
Insikten bekymrar mig: Att kloka människor i så hög grad kan begå fatala brott bara för att de bärs av en idé.
Jag återkommer därför till grundfrågan, eller grundfrågorna, som närmast började på ett teologiskt plan i det här inlägget. Jag gör det för att själv komma underfund med vilken värdegrund som bär mig genom livet. Vad rättfärdigar mina val och mina handlingar om jag inte städigt åtminstone försöker fråga mig:
Vad är viktigt?
Vilka idéer bär jag?
Vilka av dem är riktiga?
måndag, juli 03, 2006
Vem äger bilden?
I lördags invigdes vattenrutschbanan i byns camping. Det sista jag ville var att gå dit. Jag tycker inte om folksamlingar, särskilt inte när jag surnat till och sparkar kott hemma på gården i ilska för att jag inte får skriva.
Men det är i kanan någonstans det händer. Det iskalla vattnet och Nayas glädje får mig att undra vad jag är för en knäppgök, egentligen. Också vattenrutschbanans tillblivelse. Det är inte kommunen eller en privat camping som byggt den. Det är byföreningen som finansierat det genom kaffe och lottförsäljning. För att våra barn ska få något kul. Det är gubbarna i byn som på fritiden stått och byggt kanan medan jag gått och surat.
Naya och jag blir mesta åkarna. Under dagen gör jag en fullständig 180-gradersvändning. Anspänningen jag byggt upp för att börja skriva roman nr 4 om Djingis Khan börjar släppa och jag blir gradvis närvarande i min familj igen.
Båda tidningarna var på plats för att bevaka invigningen. Det var Östersundspostens fotograf Olof Sjödin som tog bilden på mig och Naya.
Av hävd är det fotografen och tidningen som äger bilder som dessa. Men gränserna suddas allt mer ut. Vår lagstiftande församling får allt svårare att hävda lagarna kring upphovsrätten. Det är en debatt jag följer med iver eftersom jag själv är upphovsman.
Det diskuteras att mina böcker ska bli inlästa i MP3-format. Å ena sidan vill jag inget hellre. Å andra sidan är det ett format som är väldigt lätt att missbruka.
Jag äger ingen önskan att bli miljonär på mina böcker. Men de kostar mig i snitt en årslön att producera. Redan nu fuskas det kring mina böcker. Främst är det högskolor och skolbibliotek som kopierar friskt utan att ge mig lagstadgad ersättning. Även skolor kopierar urskillningslöst. Det är alltså inte ungdomar som stjäl av mig, utan deras lärare, vuxna som väl ska föregå med gott exempel och beivra stöld, men de tycker att just mina böcker är bra att använda i undervisningen – och skolorna har ju så lite pengar…
Det finns en institution som ska reglera det här, fotokopieringsfonden. Bevisligen fungerar den inte. Trots att jag själv har gjort beräkningar att fotokopieringsfonden för de två senaste åren är skyldig mig mellan 150.000 och 200.000 kronor, enligt deras egna tariffer, har jag inte fått en enda krona.
Det är pengar som enligt nu gällande lag är stulna av mig. Och det är statliga och kommunala inrättningar som stulit.
Och nu, i detta digitala medium, har jag just stulit min första upphovsrättsskyddade bild. Det är en sorts smygstöld och jag tror halvt om halvt att den är okej eftersom jag också bjuder på länken till originalet. Det blir närmast att betrakta som reklam för ÖP, inte stöld; väl?
Bilden föreställer mig och min dotter. Vem äger en sådan bild om några år? Vi som är på bilden? (Det vill ibland författarförbundet hävda, som författare ska jag inte låta mig intervjuas och fotograferas gratis hur som helst, å andra sidan är det också att betrakta som PR. Som författare är man ju så illa tvungen att bli lite officiell, sådär).
Eller är det fotografen som ska få fortsätta att äga sin bild? Tidningen? Eller ska all ”fildelning”, från e-post och uppåt beläggas med en sorts upphovsmannaskatt, vilket en del politiker vill?
I mina ögon är det den mest hårresande idén.
Som upphovsman håller jag andan. Jag bestjäls redan. Hur blir det om jag börjar släppa mina böcker som pdf eller MP3?
Om jag förstår saken rätt har de två parterna Förläggarföreningen och Författarförbundet i flera år inte kunnat enas på denna punkt. De nya digitala formaten ställer till det för oss alla, i alla led.
Vi kan ännu inte föreställa oss vad de för med sig av möjligheter och även missbruk.
Det händer att jag läser bla copyriot
Ärligt talat förstår jag inte vad de har för uppsåt eller vad de vill. Mer än att de är ystert glada att debattera – och driva företeelser som Pirate Bay. Samtidigt: Här i gränslandet mellan det nya och det gamla händer det mest spännande. Här bryts trots allt en del nya idéer, även om jag kan tycka att de har en tendens att ha en övertro att saker går att producera gratis, och därför borde delas gratis.
Jag tror på upphovsrätt. Jag njuter stort av dyra produktioner som exempelvis filmen Gladiator. Men istället för att sälja den i ett fysiskt format som DVD för 189:- kanske alla i hela världen i en framtid kan få tanka hem den för någon enstaka dollar. Vinsten för producenten skulle må hända bli större än idag, trots det mycket lägre priset.
Och mindre produktioner, som exempelvis mina egna böcker, som i dagsläget kostar 279:- i bokhandeln kanske kunde säljas för någon dollar de med?
Med rätt lagstiftning, rätt skattesats, med enkla, billiga och väl fungerande betalsystem över internet skulle de nya digitala formaten kunna bli riktigt bra för alla parter.
Vore det så redan idag, skulle jag äga ett betydligt större bibliotek än jag gör. Jag skulle köpa böcker på chans. Till priset av 1 pocketbok skulle jag kunna tanka hem kanske 10 böcker. Och jag skulle njuta av att veta att upphovsmännen fick sin beskärda del.
Vet ni, av bokhandelns pris 279:- får jag 40 kronor. På det betalar jag skatt och sociala avgifter, ca 64%.
Av varje såld bok får jag alltså idag kvar 14 kronor och 40 öre. På den lilla pengen ska jag fixa fram mat på bordet till min familj.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)