Primrose - Att vara författare

Första gänget

En del skolor mår bättre än andra. Man kan undra vad det beror på, om det är en ledningsfråga eller slumpen.
Själv tror jag inte på slumpen. Jag tror det handlar om ledning.

Till Primroseskolan i Östersund har jag kommit nästan varje år sedan 1994. Jag är alltså inne på trettonde året. Det som mött mig i alla år är glada, varma och öppna elever. Redan när jag träffar dem i korridoren eller i matsalen. Det ligger också frukt framme överallt och det förekommer inget klotter och ingen förstörelse, så vitt jag vet.

Likadant när jag träffar lärare på Primrose. De verkar må gott, ha kul på jobbet.

Jag vill inte politisera mina inlägg om skolor jag är på, men kan inte låta bli. Allt detta goda har Primrose uppnått utan de makt- och ordningsmedel som landets nya regering vill införa på våra skolor.
För mig framstår Primrose som ett engagerat, levande och fungerande bevis på att vår nuvarande regering är helt ute och cyklar vad gäller hur man sköter en skola. Tvärt emot vad skolministern tror sker det inte med hårdare tag.

Bra skolor skapas genom engagemang och omtanke. Så föds respekt också hos de unga, eleverna.

Men det var om mitt författande jag pratade inför två grupper.
Jag brukar inte tycka om att framföra samma föredrag med bara en kvarts vila emellan, men idag tror jag banne mig att det andra uppträdandet blev bättre än det första. Detta bör jag analysera; hur jag laddade om denna dag, så jag kan göra det fler gånger.

Det är aldrig mätbart detta, vilken ”föreställning” som är bäst. Det är bara en känsla man får i magen.
Ändå vill jag försöka ringa in och utforska detta så att jag kan bli bättre.

Eftersom jag hållit föredrag i så många år finns ingen blyghet kvar, ingen rädsla att stå framför större grupper. Nu handlar det mer om att tagga sig själv, att verkligen vara alert och levande – varje gång.
Jag måste ha roligt på scen och det är mitt ansvar att det blir roligt, inte publikens.
Publiken får aldrig märka att jag sovit dåligt, har ont i halsen, är bekymrad över kvarskatten och att min fru är sjuk.
Sådant får på inga som helst villkor märkas.
När jag står framför publiken finns bara den och min uppgift; att under den timme vi möts ge en så trevlig och minnesvärd stund som möjligt.
Jag tror jag lyckades ganska väl.

Andra gänget

Läderpulande

Vad underbart det är att jobba med praktiska saker som omväxling. Jag slipper väga ord, fundera över om jag ska ta bort adjektiv eller om rak och modern meningsbyggnad blir bättre och bekvämare för läsaren än en lite mer ålderdomlig stil.

När jag jobbar tillsammans med Max för att göra den mongoliska rustningen ser man hela tiden vad som händer, vad resultatet blir av olika ändringar. När man ändrar texten i en bok på en sida ser man inte på samma klara sätt hur det till slut faktiskt påverkar hela romanbygget. Ett ord som lever i mig mycket nu är ”livligt”. Huvudpersonen, Djingis Khan, gjorde en massa saker ”livligt”. Han kunde ”livligt” föreställa sig att… Med ”livligt” intresse följde han…

Jag var tydligen övermåttan förtjust i ordet när jag skrev manuset. Nu tror jag att varenda förekomst av ”livligt” är struket ur boken. Eftersom jag utrotat ordet i berättelsen om Djingis måste tydligen mitt psyke överkompensera genom att ideligen säga:
- Max, jag är livligt intresserad av att se hur du kantsyr läderbitarna…

Dagens upptäckt är inte hur mongolerna satte ihop sina läderrustningar, snarare har jag insett vilket trevligt material läder är att arbeta med – mycket trevligare än de flyktiga orden jag ägnar så stor del av mitt liv åt.

Nåja. Lusten till orden brukar komma tillbaka, som en sorts abstinens, bara jag lagt korrekturet bakom mig och boken väl börjar ligga i bokhandeln.

Allt har sin tid.

Färdig BOK!!!

“En bok för alla” och jag är nu klara med omslag, baksidestexter och redigering.
Snart kommer den i bokhandeln. Troligen under mars månad.

Hm. Att Månskensligisten blev klar först känns märkligt. I själva verket har jag lagt, och lägger fortfarande, all kraft på manuset till tredje boken om Djingis Khan.

Nåja. Skönt att vara klar med någon grej, i vart fall!

Det är mer plock och stök att ge ut en gammal bok igen än vad man först tror.

Orginalet såg ut som nedan...

Rustning II

De första bitarna till läderrustningen är tillskurna och stansade så att man kan sy och sätta ihop bitarna .
Nu är det bara att sätta igång. Pröva sig fram till den slutliga konstruktionen.

Folkets Hus, Bräcke

Jag håller föredrag i ett nytt sammanhang. Jag talar inför Bräcke arbetarkommun om politik. Eller snarare, vi talar om idéer, värdegrund och hur vi ska möta framtiden.

Det är bara att erkänna; jag har en stor värdegemenskap med arbetarrörelsen och har alltid haft.

Jag tror att vi människor i grunden är sociala varelser. Alltså tror jag på solidaritet.

Så enkelt kan det sammanfattas.

Vad det handlar om nu är att axla och möta en lika stor utmaning som när folkhemstanken väcktes.

Nu handlar det om vår planet, vår miljö. Vi går stora och spännande utmaningar till mötes.

Näbbstövlar köpes!

Trodde aldrig jag skulle annonsera här i bloggen, men det är ungefär vad jag hinner med just nu.

Är i stort behov av ett par näbbstövlar i läder, storlek 42. Inte mindre, något nummer större kan fungera.

Tänk om någon råkar ha och vill bli av med dem!

Mejla i sådana fall till anders(at)djingiskhan.com

Där (at) byts ut mot snabel-a.

Eller skriv en kommentar!

Mina sysslor

Jag arbetar i 60 till 90 minuter med manuset. Sedan en kort paus då jag går ut för att hämta mer ved. Samtidigt passar jag på att skjuta 3 serier med pilbågen.

Utan dessa pauser skulle jag inte orka ta sådana 14-timmarspass som det blev igår...

Under lunchen joggade jag över till grannen där Max för tillfället också bor. Max kan det här med läder. Han har börjat rita hur rustningen ska konstrueras. Han har även skurit ut några läderbitar och gjort hål för sömmar.

Manus på gång att bli färdigt.

En pilbåge är under konstruktion och en rustning börjar också ta form!

I kväll kommer familjen hem. De åker bort när jag har sådana här hemska arbetspuckar att ta tag i. Nu längtar jag efter dem - och måste hinna klart till en viss sida till Bolibompa just tar slut, för då kommer barnen. Då ska de ha en glad pappa som inte sitter och fräser vid datorn att han vill jobba vidare...

Korrigering av text

Mitt bord är så fullt av kautschuksmulor att varje tillverkare av suddgummin måste önska sig att alla författare skrev fler, eller snarare, rättade sina böcker än flitigare än vad vi gör.

Otroligt vad skräpigt det kan bli!

Detaljer i en roman ska stämma

En del tror att jag bara håller på med pilbågar. Inget kan vara mer fel.

Det är romaner jag skriver och då behöver man få fram stoff om en rad saker.
Fakta ska stämma i böcker, annars blir de vare sig trovärdiga eller roliga att läsa.
Annat kan vara fantasifullt, såsom dialogen, och till viss del handlingen.

Alltså söker jag informationer om allt som rör Centralasien och 1200-talet.


Bland annat måste jag veta hur deras rustningar fungerade. Jag har hittat en gammal bild. Av struktur och ihopsättningsteknik framgår att den är av läder.

Genom att inte bara titta på gamla bilder utan även återskapa en rustning av den här typen får man fram massor med information. Hur lång tid tar det att bereda hudar till läder, att spinna tråd till sömmar, att skära till, stansa hål och sy?

Allt detta är viktig information. Vi glömmer gärna bort alla dessa basala saker och tror att folk ”bara” krigade förr i tiden.
Då, som nu, lades mesta delen av tiden ned på att rusta sig…

Detaljstudie av kinesisk rustning från den så kallade terracottaarmén.
Deras rustningar var i läder, tovad ull/filt, bland annat. Denna typ av rustning stod sig väldigt länge i Kina och förekom under lång tid och många dynastier. Gemensamt med den mongoliska rustningen är att den är lättare och ger större rörlighet än våra europeiska riddarrustningar av plåt.

Just nu fortskrider pilbågsbyggandet parallellt med att en rustning ska tas fram. Förutom det rättar jag vidare i manuset. De sista hundra sidorna kom till mig igår från redaktör Sara.

Teorier och frågor om stall

Tidigare inlägg har startat en flod av teorier som nu fyller syberrymden. De flesta har valt att mejla dessa teorier till mig - och jag svarar så gott jag kan.

Lägger upp ett svar här som någorlunda täcker in det hela. En sorts FAQ-svar, så jag kanske kan börja ägna mig åt mitt manus och få det färdigt:

Svar på din stallfråga. Du skrev;
Beträffande stallet. Kan det vara så att den hindrar bågen att slå sig baklänges vilket kan hända när topparna är så vinklade?


Jag tror att mongolerna ville bygga in så mycket statisk spänning som möjligt i sina bågar, detta för att få hög dragkraft redan i början av uppdrag. Till skillnad från dig tror jag draglängd/strängens påskjut på pilen i sträcka och tid har inverkan på den slutliga pilhastigheten.

Ju snabbare och starkare strängen far framåt, ju snabbare flyger pilen iväg. Men det finns en till faktor:

Acceleration. Jag tror också att pilen accelererar hela vägen strängen skjuter på den. Har du en längre sträcka med påskjutande sträng så hinner pilen accelerera mer, förutsatt att strängens dragkraft/hastighet på slutet av sträckan inte börjar sakta in.

1)Min gissning är alltså att mongolerna först böjde sina lemmar/syahs mer framåt.
Då upptäckte de att pilen fick mer fart/hann accelerera mera under strängens powerstroke.

2) Mongolerna böjde då sina lemmar/syahs ännu mer framåt, ända tills de upptäckte att bågen kunde slå sig baklänges.

3) För att undvika detta byggde de stallet.

4) Stallet kan ha som bieffekt att strängen slår så hårt och hastigt mot det att strängen en enda gång gör en framåtrörelse och ”katapultar” iväg pilen ett litet grand.
När jag skjuter med min pilbåge kan strängen ibland vibrera någon sekund efter skott. Ett slöseri med energi som borde gått till pilen. Ett riktigt utformat stall kanske så att säga tar hand om denna sista energi och lämnar strängen stilla och tyst? Pilen fick istället alla energi…

5) Ytterligare kan det vara så att stallet tillfördes pilbågen för att kunna ha denna vansinniga vinkling framåt på syahn. Jag försöker beräkna vad detta kan ge i extra ”tip-travel” på slutet av skottet. Pilen har redan fått upp högfart av dragkraften i början av sin färd. Dragkraften har visserligen minskat nu i slutet av strängens färd, men så ökar plötsligt stränghastiheten något och strängen orkar även öka pilens hastighet eftersom det tröghetsmoment den har från början i stillastående är övervunnet.
Stallet kan kanske även öka tip-travel-hastighet i slutet, alltså även strängens och pilens hastighet.

Detta är bara teorier, ännu, men det är detta som på sikt ska testas.

MvH
Anders

Testbänken

Den här bilden har jag försökt att publicera i inlägget "Pilbågar III" i tre dagar. Blogger har vägrat att ta upp bilden...

Nå, detta är den "testbänk" till pilbågsstock jag byggde för omkring ett halvår sedan. Den är inte vacker, men har lärt mig att justera och beräkna tiller, samt att se vad det får för effekt att förflytta pilen i sidled. Ju längre från centrum pilen kommer, ju svårare blir det att sikta rätt. Men det går.
Pilarna behöver också vara mjukare, alltså böja sig mer. Det finns tabeller för detta och det mäts i Spine.

Prototyp nr1

Första prototypen av den verksamma delen av en mongolisk pilbåge; en lem men pålimmad syah.
Det var folken på den centralasiatiska stäppen som kom på att det gav högre pilhastighet att göra lemtoppen styv, och vinkla den brutalt framåt, bort från skytten.

Denna prototyp är byggde i masonit, med ett limmat lager glasfiberväv över som ska motsvara en riktig pilbåges träkärna med överdrag av senor som först bultats och rådbråkats så våldsamt att de blivit fibrösa.

Prototypen har byggts enbart för att testa infästningen av syah.

Pilbågar III

I kommentarerna till föregående inlägg om pilbågar halkade diskussionen in på nördighet. Det hela blev ett underhållande samtal. Och nu, nördigt eller inte, gräver jag vidare i pilbågarnas underbara värld.

Man vet med bestämdhet att människan har använt sig av pilbågar i minst 10.000 år, troligen längre. Själv har jag börjat mina efterforskningar så att säga baklänges. Det första jag byggde, borträknat alla hundratusen pilbågar jag gjorde i pojkåren, var en sorts modern variant av en Stock, alltså mittpartiet på det som idag kallas recurvbågar. Jag byggde den hafsigt och enkelt av vanlig furu, men adderade en del teknik, bland annat satte jag dit en Plunger. Det var Schweizaren, Vic Berger, som uppfann plungern när han experimenterade för att få pilbågen mindre känslig för felsläpp av strängen. Nu sitter det en plunger på varje tävlingskytts recurvebåge. Själv använder jag inte plungern till det den är avsedd för, utan utnyttjar den för att enkelt kunna flytta pilen åt vänster eller höger. Detta för att testa olika grad av anhåll mellan pil och pilbåge. På historiska bågar blev detta anhåll lika stort (eller tjockt) som pilbågen var eftersom man förr i tiden inte gjorde urskärningar i pilbågarna.

Här startade min resa bakåt i tiden. Att förflytta pilen mer och mer i sidled, bort från dagens tävlingsskyttars centruminställda pilar till att börja skjuta mer och mer snett. Det blev svårare och svårare. Långsamt började jag förstå att en skicklig skytt förr i tiden, han var skicklig. Även piltillverkaren måste varit oerhört skicklig förr i tiden, för varje pil måste böja sig exakt lika mycket för att de ska träffa likadant. Gör de inte det sprider sig pilarna slumpvis och man har ingen aning om var de kommer att träffa.

Nästa stopp blev att begripa Tiller. Tiller är ett statiskt mått och mäts mellan sträng och lemmarna, både över och under Stocken (handtaget). Oftast har man ett positivt värde på Tillern, alltså stränghöjden är högre vid den övre lemmen än den undre.

Det här låter säkert helt obegripligt – och kanske ointressant för de flesta av mina läsare. Men jag ska försöka förklara på ett annat sätt.

Varje bågskytt håller i bågen med handen strax under centrum. Detta medför att kraften i pilbågen fördelas osymmetriskt när man spänner strängen. För att motverka detta ser varje god bågmakare till att göra den övre lemmen, den övre böjliga delen av pilbågen, något svagare.

Det statiska medelvärde man fått fram är att stränghöjden ska bli minst 3 mm högre vid den övre lemmen, ibland mer. Stränghöjden blir högre eftersom denna svagare lem böjer sig mer.

Lämplig Tiller är också avhängigt hur skytten skjuter, framför allt hur han drar bågsträngen vid uppdrag, vilket medför att lämplig tiller kan variera i – just det – det oändliga.

Jag tänker inte förklara mer, men varje läsare anar redan här att ur en till synes vanlig enkel pillbåge kan man börja extrahera hur många kraftekvationer och vektorer som helst.

Min historiska resa har varit lång. Tillsammans med min pilbågmakare börjar jag ändå känna förhoppningar om att all möda strax ska ge frukt.

Med posten idag kom pilbågmakarens första ritning på den pilbåge vi ska bygga.

Nörd eller inte. Jag är lycklig!

Mysteriet med strängstallet

Jag har tagit kontakt med en bågbyggare.

Hm, vad lamt och dumt det låter… Tagit kontakt med… Vi pratar livligt på telefon. Än livligare mejlar vi varandra. Vi är helt enkelt sjukt entusiastiska och engagerade.

Jag har just fått reda på att mongolerna modifierade sina pilbågar under 1100-1200talet. De byggde dem plötsligt med än högre prestanda än tidigare.

Ovan bild; överst en strängad mongolisk pilbåge och den nedre pilbågen är osträngad. Den böjer sig i osträngat skick som ett C bort från skytten.

All denna spänning och statiska energi lagras alltså i pilbågen vid strängningen, innan ens skytten börjat dra i strängen.

Så hade även turkiska bågar sett ut en lång tid.
I Indien finns bilder och beskrivningar av pilbågar som var deflex-reflex-böjda sedan 2000 år tillbaka, men denna C-form har jag inte hittat ens i Indien.

Men det verkligt nya som dök upp på stäppen i slutet av 1100 var lemmens stall, att strängen vilar mot ett stall, enligt detaljbild nedan.


Det var denna modifiering och förbättring mongolerna gjorde.

Jag har nu läst all litteratur jag kunnat komma över, men förstår fortfarande inte vad stallet fyller för funktion.
Alla andra pilbågar är utan detta stall. Turkarna hade det inte. Inte Uigurerna heller. I själva verket finner jag inte dessa stall någonstans på den centralasiatiska slätten, mer än hos mongolerna.

Varken jag eller min nyvunne vän, bågmakaren, förstår vad stallet på lemmen tillför.

Det man vill vinna när man bygger en pilbåge är två ting – och de två är oförenliga eftersom det inte går att göra våld på fysikens lagar :
1) Pilhastighet
2) Förlåtande egenskaper vid teknikfel utförda i skyttet av skytten.

Om vi tar del 1, pilhastighet, så förstår jag inte rent fysikaliskt hur detta stall kan höja pilhastigheten.
Och del 2, stallet ökar inte vridstyvheten i lemmen eller något annat som kan göra pilbågen mer förlåtande om skytten släpper strängen på ett dåligt sätt.

Jag och bågmakaren har äntligen listat ut hur vi ska få fason på allt övrigt, alla vinklar, alla mått, för att få en väl balanserad pilbåge.

I teorin kommer den att skjuta bra, definitivt bättre än långbågar med samma dragstyrka, kanske lika bra som en modern recurve. För jag vågar inte hoppas och tro att det till och med kan bli bättre än dem. Nu ska vi bara bygga den.
Tyvärr måste vi bygga den första utan stall. Vi förstår helt enkelt inte funktionen.

Visst, vi kan smacka dit ett stall, men det ger ju ingenting – om man inget förstår.

Jag vet inte hur jag ska förklara, men sådana här saker försätter mig i yttersta spänning. Jag blir sömnlös och grubblar mig halvt fördärvad och nu måste jag tåla mig i säkert flera månader innan vi testat och fått ut vettiga testresultat och data ur den första pilbågen utan stall innan vi kan bygga en med stall.

Ack, lycklig den som har något att se fram emot, att längta efter!

Jag längtar efter att lösa mysteriet med strängstallet. Först då kan jag på ett vettigt sätt i min kommande bok nr 4 om Djingis Khan förklara varför man började använda denna tekniska innovation.

Vila från manus - pilbågar

När jag tar vila från korrekturet konstruerar jag pilbågar, än så länge endast på ritbordet.
Jag vill förstå hur de fungerar, men även bygga en.
Dessutom ska ett kapitel i nästa bok handla om hur mongolerna tillverkade dem. De var mycket innovativa. Deras pilbågar, nästan alla asiatiska, var överlägsna de mycket enklare pilbågskonstruktioner vi ägnade oss åt här i Europa. Ett undantag kan vara de samiska pilbågarna, som i sin konstruktion liknade de asiatiska.

De mongoliska/asiatiska pilbågarna ser inte mycket ut för världen, är små och korta, men har oerhörda prestanda.
På Djingis Khans tid tog det upp till fem år att preparera trä, senor, hornämne och fisklim till en båge. De var alltså gjorda av dåtidens motsvarighet till kompositmaterial och inte på något sätt sämre i prestanda än vad vi kan åstadkomma idag med modernare material.
Nuförtiden kan vi fuska, använda glasfiber och epoxy som vi stryker på en kärna av trä. Byggtiden reduceras till några dagar.

Det finns uppgifter att man med en kraftig mongolisk pilbåge har uppmätt en skottlängd på 952 meter.



Asiatisk pilbåge. Genom sin uppbyggnad av senor, trä och hornämne fick de oerhörd styrka. Lägg till det en innovativ konstruktion med stela hävarmar längst ut på lemmarna, vilket ger ett rekylfriare skott, men ändå högre pilhastighet än de europeiska pilbågarna kunde prestera.


Engelsk långbåge, byggd i ett enda stycke trä, ibland med hornförstärkning i lemspetsen för att strängen inte skulle slita ut träet. Även om dragvikten kunde vara lika hög som hos en asiatisk pilbåge, blev aldrig pilhastigheten lika hög.

Efter helvetet med adjektiven

Helvetes jävla skit fan, va bra! Underbart! Ritsch ratsch filliboom bom bom! Så riktigt äckligt super att jag vill hinka i mig bärs och vin och klämma en snygg flicka på tuttarna, för det är nu en gång så att blyga pojkar aldrig får kyssa vackra flickor!
Tur alltså att hustrun snart kommer hem!

Så virvlar det i mig av glädje.

Med hjälp av redaktör Sara har jag löst de värsta problemen i första halvan av boken. Just nu är det bara en snubbe som halkat ut ur berättelsen; en kille som dök upp i bok två och av sina stridskamrater kallades: ”Den ständigt hungrige”.

I bok 2 började jag ge den här killen lite karaktär, för han kommer att få betydelse i den planerade bok nr 4. Här, i bok 3, figurerade han bara lite som statist i mitt råmanus. Med hjälp av Sara har han nu blivit mer anonym, bara ”stridskamrat”, eftersom hon mycket riktigt påpekade att all vidare information om denna helt ointressanta bifigur för varje läsare måste vara helt irrelevant och ointressant…

Tja. Nu har jag alltså sopat bort ”Den ständigt hungrige” ur denna bok, men ångrar mig.

Jag ångrar mig så jävla bittert!!!

Fan, killen är av kött och blod, fast han är påhittad och det bara är i min hjärna han uträttade stordåd, då, någon gång år 1197, på den centralasiatiska stäppen…

Jag vill ha honom kvar, så att de läsare som orkar och vill följa hela serien kan känna igen honom. Samtidigt vet jag att det kommer att ta mig någonstans mellan tre och fyra arbetsdagar att återställa honom i texten…

Roligare jobb kan man tänka sig.

Fatta! I min iver att göra texten lättare och skönare att braka igenom för läsarna har jag nästan dödat en kille!

Ytterligare en svår fråga inställer sig – hur fan återupplivar jag honom på ett bra sätt i nästa bok?!

Vad göra?
Samtidigt är jag yster och glad. Vi har verkligen sanerat första halvan av boken från en faslig massa skräp.

Tack Sara.

En sida korrektur

Denna sida höll mig sömnlös.

Av elva adjektiv är nu fyra strukna.

Meningsbyggnaden är förändrad i tre satser och två interpunktionsfel är korrigerade.

Allt annat kladd som syns på sidan är bara resonemang och kommentarer på vägen...

En del sidor tar tre minuter att rätta. I detta fall tog det 27 timmar.

Tonläge

När man skriver består den allra första ansträngningen i att hitta rätt tonläge. Som journalist fick jag ofta till uppgift att porträttera personer. Ena gången var det en överläkare som efter pension i tio års tid arbetat fram ett akuthjälpmedel för att kunna ge patienter kroppsvarmt dropp, även vid bilolyckor som skett mitt på vintern i trettio graders kyla. Andra gånger skulle jag skriva om ungdomsbrottslingar, eller om en man som med 35 knivhugg hade dödat sin hustru i ett svartsjukedrama.

Ett av de känsligare och svårare porträtten att genomföra var om ett barnlöst par, som förutom sorgen över sin barnlöshet riktade skarp kritik mot landstinget men hyllade en privat gynekolog. På så sätt fick det som från början såg ut som en enkel men sorglig historia om barnlöshet även djupa politiska konsekvenser. Jag tvingades intervjua landstingspolitiker, chefsläkare och en hel rad med anvsariga inom sjukvården för att sedan skriva flera kompletterande artiklar för att tidningen inte skulle hamna i ett sorts jäv, kanske även få anmälningar på sig för att rikta osaklig kritik mot landstinget.

Varje sådan historia har sitt tonläge. Jag skriver dem inte på samma sätt. Som författare har jag nu oändlig nytta av den träning jag fick som journalist. Ändå hamnar jag rätt som det är i klistret. Jag vet inte vilket tonläge som blir bäst i en bok.

De elva adjektiven som jag skrev om igår har naturligtvis hållit mig vaken inatt. De hade ett syfte när jag skrev dem, med det var också lite av det jag kallar ”jazz”.

I vanliga fall när jag bestämmer temat och historien för en bok väljer jag noga ett tonläge som jag sedan håller. Man kan säga att jag på förhand, innan skrivandet, orkestrerar min historia. Jag bestämmer vilken sorts komponenter som ska ingå. Därefter går det lätt och smidigt att skriva, man följer bara sina egna uppsatta regler för just den berättelsen.

Det gjorde jag inte lika väl när jag satte igång med ”Den andra hustrun”. Jag tillät mig att ”jazza”, svänga till det, improvisera, alldeles så som ett jazzband gör.
Att skriva på det sättet känns härligt och öppnar givetvis för nya kreativa impulser. Det kan bli väldigt bra, läsaren kan i lyckliga fall känna samma glädje och lust i läsandet som författaren erfor när han skrev.

Det kan också haverera. Det kan bli så kvistigt och yvigt att läsaren efter ett tag inte känner igen sig, börjar fråga sig vad författaren menar, vart han vill. Det kan till och med bli oskönt, rentav obekvämt att läsa.

Min förläggare, Lars, blev glad, närmast euforisk, när han läste manuset. Han tyckte det var det bästa hittills. Men nu sitter jag här med min sönderplockade bok, så som det blir efter ett väl utfört korrekturarbete av en duktig redaktör.

Jag har alltså en överlycklig förläggare som vill ge ut boken exakt som den är, minus stavfel förstås.
Jag har en redaktör, Sara, som färgat stora delen av texten blå och röd och grön och rosa och strukit med svart och skrivit vildsinta kommentarer över hela sidorna.

Slutligen har jag mig själv som ska fatta de avgörande besluten över varje ords öde. Om det ska strykas, bytas ut, eller stå kvar.
Det låter säkert futtigt, att byta ett ord här eller där kan väl inte vara så märkvärdigt.
Men det handlar om tonläge. Om jag kan känna mig säker på att läsarna kan följa med i det lite jazziga, då blir boken som bäst utan strykningar. Känner jag mig det minsta osäker på det måste jag styva upp tonläget, därmed språket. Då måste jag rensa hårt bland orden.

Givetvis vet jag inte svaret. Varken min förläggare som hyllar boken som den är, eller Sara, min redaktör som hittat brister har rätt, sitter inne med sanningen. Det är blott två olika temperament som råkat läsa samma text och upplevt olika saker.

För mig återstår hårt arbete. Min utgångspunkt är att varje text alltid kan göras bättre.

De elva adjektiven

Idag: Tio timmar vid korrekturet av det som ska bli en bok. Just nu är den fullständigt sönderplockad i sina minsta beståndsdelar, orden. Det finns mindre komponenter i språket, element som är betydelsebärande; fonemen, men dem har vi ännu inte plockat isär och jag hoppas vid Gud att vi inte får för oss att göra det.

Tio timmar och jag kom inte många sidor framåt. Jag fastnade på en sida där min korrekturläsare pekat ut elva adjektiv. Hon tyckte jag plötsligt gödslade överdrivet mycket med dem. Först höll jag mekaniskt med, tog bort dem, ett efter ett. Varför i hela friden hade jag skrivit så många adjektiv? Det är inte min stil, och avviker helt från mitt ideal. Ord ska vara betydelsebärande – och helst föra handlingen framåt. Det gör inte adjektiv.

Det tog bara tio minuter att få bort de där adjektiven. Så plötsligt slog det mig. Jag hade haft en avsikt med dem. När jag för två år sedan skrev boken ville jag förstärka gestaltningen av en speciell person. I filmer gör man ofta så, man smetar ned linsen med rosa vaselin för att visa att nu är det kärlek och ljuvhet på gång.
I vissa TV-serier gör man så varje gång en viss person är på väg in i rummet. Då vet man som tittare att snart kommer den där ljuva.
I andra fall använder man blått hårt ljus för att visa kyla, skräck, oro.

När man skriver kan man inte leka med ljus eller vaselin på linsen. Man har inga stråkar eller annan musik att lägga i bakgrunden heller. Man har bara en viss sorts ord att ta till. Ibland är det adjektiv.

När jag plötsligt, som genom en ingivelse äntligen kom ihåg min ursprungliga avsikt blev jag tvungen att gå tillbaka till sidan, och det var då jag räknade de nu överstrukna orden och upptäckte att det var adjektiv och elva stycken till antalet.

Summering av dagen. Jag har ägnat tio timmar åt elva adjektiv och vet fortfarande inte hur jag ska göra. Om de ska stå där eller strykas.

Kanske hälften ska stå kvar som en kompromiss?

Jag tänker: Min fantastiska korrekturläsare kände instinktivt att dessa elva adjektiv är överflödiga, bör tas bort.
Men plötsligt strider den uppfattningen helt mot mina ursprungliga avsikter och hur jag byggde upp denna gestalt i boken.

Vad göra?
Jag vet inte.
Det är bara städa köket, som ser ut som ett katastrofområde efter dagens lekar där, natta barnen och sedan bara försöka somna utan att tänka en enda tanke mer på de elva adjektiven.

Den specifika jämvikten

Hm. Jag sitter alltså med ett fruktansvärt svårrättat manus, som jag tydligen själv har skrivit en gång i tiden, och försöker få ordning på det. Det är tur att ingen svensklärare har fått det till bedömning… I snitt är det 1 syftningsfel, 5 stavfel, och 3 interpunktionsfel per sida.

Jag hade INTE blivit godkänd i svenska.

På de 178 första sidorna har min ovärderliga korrekturläsare hittat och markerat 1078 fel.

Värst är det att komma till rätta med upprepningarna. I ett stycke om nio rader händer det att jag skriver ordet ”fienden”, just det, nio gånger.

Hitta på åtta synonymer till ordet ”fienden” den som kan! Och som blir bra och passar i sammanhanget.

Igår jobbade jag hela dagen – och kom 17 sidor framåt… Ändå fick jag lämna kvar en del fula upprepningar, annars hade bara den enda sidan tagit mig flera dagar att skriva om.

Ibland kan man bara rätta och korrigera till en viss punkt. Det gäller att hitta den specifika jämvikt, där en text fungerar, trots en del skönhetsfel.

Valet står ofta mellan begriplighet och skönhet.

I denna bok väljer jag begriplighet.

Arbete

Rättar manus. Under hård press.
Förlaget skulle ha haft in det för några dagar sedan.

Stressigt

Jag rättar manus.
Jag hinner inget annat än det och familjen.
Som tur är får jag hjälp med manuset av S.
Suverän hjälp.

Annars skulle jag inte hinna med allt som ska göras.
Med manuset. Med allt annat.