onsdag, maj 30, 2007

Den skenbara friheten


Att bo på hotell är som att sitta i fängelse. Fast man tror att man är fri.

I själva verket är man aldrig fri.

Vad är frihet?

Jag har trott att jag varit fri och att jag skriver fritt, men det är inte så.

Jag är en del i en expansiv kommersiell underhållningsindustri.

Som författare har man bara två val att göra: Antingen drar man sig tillbaka och sätter sig verkligen och experimenterar med form och språk – och kanske faller det ut något nytt och vackert efter tio års möda…

Eller så spottar man i nävarna och låter tänderna glimma i ett vargleende och så kastar man sig ut på det brusande marknadstorget och säljer sig.

Några andra val finns inte.

Detta är en del av min ledsenhet. Jag har försökt att tillfredsställa båda dessa aspekter, dels försvara min konstnärliga frihet, dels knipa tillräckligt mycket av publikens öra så att jag kan leva på det jag älskar mest av allt – skriva.

Jag känner mig deprimerad för jag vet inte riktigt vem jag är och var jag står.
Så många verkligheter krockar i mig. Jag är familjeförsörjare och måste dra in pengar. Jag är också vårdande och byter blöjor och lagar mat och tvättar.
Jag kämpar att vara konstnär – och det är väl det som är värst.

Schakalerna kommer allt närmare.

Det är så det känns.

Ytterst har jag två hedervärda saker att försvara: Min familj och mitt författande.

Alltså har jag inte tid att vara deppig – ändå är jag det – och om någon timme ska jag hålla föredrag.

Det får mig att känna mig som en pajas.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Kramfors har aldrig varit en positiv upplevelse....tro mig jag är född där, kunde inte komma därifrån förrän min mor förstod att flytta. Och Sollefteå kanske inte var roligare men det var ljusare och en mer levande stad.
Jag säger som Täppas gjort i ett TV program ham gjorde om Kramfors
"Vet ni vart Kramfors ligger?
-Mittemot Domus är svaret."
Fortfarande är vi tvungna att vara i Kramfors ibland. Vi åker ju ner dit från Undrom när vi skall handla och gå på bolaget. Men ibland blir man faktiskt mörkrädd på ljusa dagen av Kramfors. Då åker vi till Sollefteå istället men man måste ju alternera ibland.
Så snart skall vi i upp till Undrom för sommaren och då blir tyvärr Kramfors ett tvunget utflyktsmål. Jag kan tänka mig att åka från Näslägden till Kramfors blir ett uppbrott man kan bli deppig av. Sköt om Dig nu och lyssna på din inre stämma hälsar UiU

Peter Madison sa...

Broder...du skulle varit med på gudstjänsten i Harlem, då hade ditt resonemang kanske varit lite annorlunda och du känt dig gladare! Kom ihåg att du ändå är ganska lyckligt lottad som får hålla på med det du allra helst vill. Du tjänar ju trots allt pengar på det och kan försörja din familj. Du hade kunnat jobba skift i en spånplattefabrik och kräkts varje morgon för att du måste åka till ett ställe du inte vill sätta din fot i.

Alla konstnärer/artister kräks på "branschen", det har de alltid gjort för branschen är precis som du säger, en schakalverksamhet, men vad är alternativet? Även om du sålde en miljon böcker så skulle det vara samma schakaler som är ute efter dig... Gilla läget, förbättra läget och ändå försök vara nöjd i det du har...liksom.

Anders sa...

UiU:
Där ser man, du är från Kramfors!!!
Så illa var det nu inte. Hotell Kramm bjöd på en skön dusch på rummet - och bredband, bara det en upplevelse som var fantastisk. Det tog bara en sekund att få upp min blogg och börja skriva i den, hemma tar det 14 minuter...
Vår koppartråd är väldigt, väldigt dålig.
Nå. återkommer i inlägg om hur det går vidare med allt.

Anders sa...

Peter: Harlemgiget verkar häftigt!
Och visst, jag gnäller över ett lyxproblem!!! Jag borde skämmas!!!
Och gör det. Jag skäms. Men det gör ju inte deppigheten bättre - att jag skäms över att jag har det så bra och inte bor i Darfur... Ändå gnäller jag...

Deppighet är hemskt. Substanserna i hjärnan kommer i obalans - och man kan inte göra något åt det.

Nå. Jag jobbar på det, för om jag vill inte ha det så här.