 |
| Från CC CopyCat byrån |
När Anna Troberg skriver ett inlägg med den talande rubriken: "Varför trycker regeringen på samhällets self destruct-knapp?" väcker det en rad frågor i mig:
Var går gränsen för att jag utför eller börjar mana till civil olydnad?
Jag har levt i 48 år och det är en fråga jag aldrig behövt ställa mig själv tidigare.
En följdfråga blir, kan man ens längre arbeta inom ramen för civil olydnad, eller sätter de nya terroristlagarna stopp för sådan planering och därpå följande aktioner? Civil olydnad har varit väsentlig för vår civilisations utveckling, genom den har vi vunnit kampen mot svåra avarter inom lagstiftningen, som exempel apartheid.
Var går gränsen för att staten anser att jag är en terrorist, eller uppviglar till terror?
Jag undrar när jag läser om det nya lagförslaget i Svd. Nu var ändringen inte så stor, men som bekant skär man in på oss medborgare från alla håll. Vårt utrymme blir allt snävare.
Hur länge till kan vi i diskussionen på nätet göra 'remixer' av bilder från exempelvis kända dataspel och lägga till några ord som "FRA-datorn" och "OK. Jag är inne. Var ska jag placera laddningen?", utan att polisen kommer och knackar på dörren?
Jag håller för troligt att personerna i regeringen vill gott, att de vill skydda vårt samhälle, att det är deras tro och övertygelse att det de lagstiftar för med sig ökad trygghet.
Hur ska vi få dem att förstå att effekten är den rakt motsatta?
Jag kan bara vittna om mig själv, vilket stup av hopplöshet man släpar mig mot, dag för dag, lag för lag. Det känns som man är i färd med att kväva mig. Som individ. Som samhällsmedborgare. Som samtalspartner. Som intelligent och kännande varelse.
Mitt liv har lärt mig att öppenhet är en förutsättning både för demokrati, ökad förståelse och tolerans.
Vår regering och andra makthavare går rakt motsatt väg. De inför strängare och vidare definitioner av vad terrorism är. De gör allt fler saker i hemlighet, bakom lykta dörrar, som ACTA.
Inte bara medborgarens rörelseutrymme krymper, även transparensen i beslut som rör oss minskar, för att inte säga; görs obefintlig.
Det slår mig att den dyraste och bästa utbildning samhället har givit mig är den militära, då man tvångsuttog mig och utbildade mig till massmördare i form av artilleribefäl som inom loppet av sju sekunder kan få 1,8 ton spränggranater att detonera på en av mig i tid och rum bestämd plats. (Vad sägs om Rosenbad?)
När jag nått fänriks grad och passerat kadettskolan hade min utbildning kostat skattebetalarna 2 miljoner kronor. I det skedet vapenvägrade jag. Alla pengarna bortkastade eftersom jag ansåg i det innersta av mitt väsen att jag inte ville ta till militärt våld för att lösa en enda konflikt åt vare sig mitt lands eller något annat lands regeringars konflikter.
Med skakiga knän och med fladdrande hjärta tog jag 23 år gammal mitt livs hittills största beslut, för jag trodde att jag skulle åka i fängelse när jag iklädd min uniform med gradbeteckningar på axlarna och allt (som jag helt perverst i situationen var stolt över) anmälde min vägran att mörda på order.
Jag slapp med nöd och näppe fängelse, skickades istället till civilförsvaret där jag bestods med ännu mer kostsam utbildning och blev befäl igen och utbildad att röja minor. Jag är förutom militärt utbildad massmördare också min- och sprängämnesexpert på skattebetalarnas bekostnad.
Kära regering och stat. Vad vill ni att jag ska göra med mina kunskaper?
Personligen vill jag värna demokratin, det öppna samtalet och förmedla tolerans, men snart vet jag inte hur.
I rasande fart krymper ni mitt och mina medmänniskors utrymme.
Vi upplever det inte längre som att ni har en vilja att skydda oss.
Vi upplever det motsatta.
