ARE YOU THERE?

© Cleopatra Ratshell. The Swedish Spacediver Anders Widén in his small fragile spacevehicle autumn 2003. It will totally burn down to ashes when he enters the atmosphere on the way back to earth. “I love simplicity”, he jokes, “jump in the very exact moment, or die.”

Saker händer snabbt nu. Cleopatra har försvunnit. Hon svarar inte när jag ringer. Varken hemma, i stugan, på mobilen, eller SMS, Mejl. Inte ens den specialkontakt vi upprättat via en person vi båda känner i New Jersey vet var hon är. Säkerhetsavdelningen säger givetvis ingenting när jag ringer, det skulle vara rent tjänstefel av dem. Etiska rådet inom IFG nekar till att de satt säk på att hålla Cleopatra borta från CNN. Men jag antar att det ändå är vad som hänt, att säk håller henne. Jag hoppas det, för jag står inte ut med tanken att det hänt henne något.

Jag har känt Cleopatra så länge. Minns jag rätt var det 1992 vi träffades första gången. Då blev jag arg på henne eftersom hon avslöjade mig. Hon var på ett knäck för ABC-News i Alaska för att täcka en story om de lastbilskaravaner som kör på frusna sjöar och över permafrosten för att ta sig fram till oljefälten med tung materiel. På sommaren är det väglöst land och det var anledningen till att vi valt platsen för landning. Och att det är tomt med människor. Döm om min förvåning när en snygg brud pulsar fram till mig genom snön precis när jag landat. Hon hojtade redan på håll.

- Jag älskar det! Vilken surpris! Här kommer inga lastbilar, för de har sjunkit genom isen av globala uppvärmningen. Och det var vad jag skulle dokumentera. Men här kommer istället guden Ikaros neddimpande från himlen!

- Ikaros var ingen gud, sa jag surt mest för att säga något medan jag febrilt undrade vad som kunde vara bäst att gömma, fallskärm, hjälm, rymddräkt? Jag insåg snabbt att det bara var att ge upp. Jag skulle inte kunna bortförklara mig. Istället tryckte jag igång nödsändaren, fastän jag inte var i nöd, men för att snabbast möjligt få personal och sedan säk på plats.

- Nej, stå kvar så där! ropade hon och gestikulerade. Tydligen hade jag stått i en pose hon gillat.

Jag vet inte vad som hände. Alla säkringar brann samtidigt i hjärnan på mig. Jag slet av mig grejerna och rusade vilt skrikande mot henne. Jag minns inte alls vad jag sa, men den gapiga påstridiga äckliga journalisten med sina tre fyra kameror om halsen bytte plötsligt skepnad. Hennes ögon blev stora, munnen föll ned. Så sänkte hon huvudet och mumlade förlåt, att hon inte hade rätt att tränga sig på, strängt taget visste hon inte hur hon skulle kunna be om ursäkt. Hon sträckte till och med sin största kamera emot mig och sade att jag fick ta den.

Med ens blev jag lugn. Något i hennes hållning gjorde att jag förstod att hon talade sanning. När hon lyfte blicken mot mig igen såg jag att hennes skönhet var av det kleopatriska slaget och orden flög ur mig.
- Du borde heta Kleopatra!
En smilgrop kom fram i hennes ena kind.
- That´s my name! And you?

* * *

Säk tog henne den gången. På det följde många års kamp för att hon skulle få tillstånd att dokumentera valda delar av IFG:s verksamhet. Till slut blev det väl ändå den smartaste lösningen för alla parter. Hon är ackrediterad av IFG, samtidigt som hon bytt jobb från ABC-news till CNN.

Jag sitter och tummar på kortet hon tog strax innan den förfärliga uppskjutningen i Uzbekistan 2003. Jag kan inte hjälpa mig, tårarna kommer. Jag var så ängslig den gången, som om jag hade föraningar, och hon skämtade rätt saker för att lugna mig.
- Jag plåtar aldrig förlorare, vet du.

Det var som om vi båda redan var förvissade att den där uppskjutningen skulle bli min vådligaste dittills och nästan ta livet av mig. När hon tog ner kameran från ansiktet såg jag en tår i ögonvrån. Var är hon nu? Var det fel av mig att gå med på att komma ut genom henne? Fast hon ville ju det själv. Jag borde ha sagt nej.

* * *

Jag har haft för avsikt att berätta allt. Även om uppskjutningen i Uzbekistan, men bara att plocka fram och läsa loggen för att friska upp minnet gör mig smått illamående. Jag gör en faximil av delar av den dagens logg och publicerar det istället:


* * *

…Logg Anders Widén tnr: 2003-09-12 20:42 Uzbekistan…

…
…
Teknisk del:
Tändning normalt förlopp.
Nomalt förlopp vid inlåsning mot mål samt första fas av acceleration 20 sek.
Små skakningar observerade vid ytterligare acceleration och 5g, inga instrument indikerade fel.
Därefter kraftiga skakningar och upplevt släp mellan min handkontroll och måldatorn.
Hela flygningen från ca 30 sek till återinträde i atmosfären 47 minuter senare har jag endast detta upplevda släp mellan handkontroll och måldator att rapportera.
Onormala världen var följande:
g-mätarmax 14g
g-mätarmedel 8g
g-mätarminus 5g

Läkarrapport, fysisk del:
Oregelbunden hjärtverksamhet och trolig blackout ett flertal gånger under uppskutning, samt senare vid studs mot atmosfären vid första återinträdsförsöket . Blåmärken efter bältesinfästningar vid axlar, midja, samt ljumskar. 4 brutna revben, 3 spräckta revben. Hr vadben brutet. Vr lunga punkterad, ödem. Brännskador höger hands ovansida av grad 3, hr underarm grad 2. Krossår vr lår ovan knät samt liten fraktur. Skattad blodförlust 1l. Märkliga skador på vr fot, troligen efter läcka i dräkt och nära blodkokning av undertryck, dock ej fastställt. Begär kontroll av dräkt hos haverikom.

Psyk. Utlåt:
A håller sig aggressivt tystlåten. Vill inte tala. Upprepar endast: ”Vi fick inte ut något den här gången så jag vill inte snacka! Lappa ihop mig och skaffa fram en ny raket. Jag snackar gärna om jag varit uppe i Van Allen och lyssnat. Det vet du.”
Höll A kvar för obs i 3 dygn.
Det enda vi kunde utläsa var att han ilsket liksom bara bidade av tiden.
Han vägrade att ”Ventilera sina känslor”, som han sade. ”Jag har inga känslor. Jag var skitskraj i 47 jävla minuter och trodde jag skulle dö. Det är allt som finns att säga. Det var något fel mellan mig och styrspaken. Punkt.”
Har fått bekr av haverikom. att de forcerat fram liknande fel vid simulering av A uppskjutning. Måldatorn tycks ha valt två mål, teknikerna kallar det ”shimmereffekt” och ska inte kunna uppträda, men verkar ha gjort det.
Håller för troligt att A:s aggressiva tystnad inte är patogen. Släpper hem pat för att vila i hemmiljö.
Sänt remiss till etiska rådet att de bör ta kontakt med A för samtal.

* * *
... C. You know the drill...

Perceptioner

Åter med familjen efter utfört uppdrag.

Jag har beslutat att komma ut. Särskilt efter det som hänt i Montauk, Long Iseland. Jag säger detta endast till CNN:s utsände, Cleopatra Ratshell, som på så sätt får exklusiv ensamrätt i denna sak.
(Se i Sverige bland annat http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3021369.ab)

Det började år 1988 då jag värvades av dåvarande IGFTG nuvarande IFG (Intergalactic Force Group).
IFG är en hemlig organisation som drivs av 47 länder parallellt med men utan samröre med FN. I USA är delar av NASA underställt detta organ. Även Moskva har sitt kontor och under dem sorterar helt naturligt de rymdingenjörer, kosmonauter och styrkor som är erforderliga för att täcka och bevaka det gigantiska område förutvarande Sovjet utgör.

IFG finansieras, lite märkligt kan tyckas, av sina underorganisationer, sådana som NASA, dess motsvarande ryska, europeiska och kinesiska organisationer, i Indien av försvaret och i Sverige av S-range, för att nämna några exempel. Indien har kommit att bli en av de största bidragsgivarna eftersom de det senaste decenniet haft flest incidenter. Detta förfarande har varit det enda sättet att hålla det som händer hemligt fram till nu.

Min utbildning började som sagt 1988 och redan det året gjorde jag mina första kapselhopp ur en Pegasus STD över Alaska.

Några av de bärraketer IFG använder, levererade av den kommersiella samarbetspartnern Orbital. © Orbital Launch Systems Group.

Under hela utbildningen evaluerades jag och mina kamrater. Av 642 antagna i min kull återstod till sist 17. Testerna består givetvis av en fysisk del. Man måste bland annat klara av att hantera och arbeta under en konstant belastning av 5g, samt momentana och upprepade g-fraktpåkänningar på upp till 9g. Det förekom även sk blackout-tester eftersom man vid vissa tillfällen har uppmätt att kapselhoppare utsatts för 19g.

Svårare och mer oförutsägbara är de psykologiska tester som aldrig vill ta någon ände och är otroligt tröttande.

Till en början rekryterade man av naturliga skäl erkänt duktiga stridspiloter eftersom man visste att de skulle klara de fysiska kraven och även är väldigt psykiskt stabila, men det visade sig att de råkade ut för oförklarliga ångestattacker som medförde misstag som gjorde dem oförmögna att slutföra sina uppdrag. Många tog rent av livet av sig i kapseln under det vi kallar ”lyssningen”. Särskilt inträffade dessa saker under exponeringen i det som senare visade sig vara vad vi kallar ”knutor” i Van Allen-bältet, de områden vi numer söker oss till eftersom jaktlyckan är bäst där.

År 1992 gjorde jag min första skarpa uppstigning med en Peacekeeper Taurus.
Som namnet antyder är raketen ursprungligen inte gjord för att bära en människa, utan är konstruerad för vapenlast. Istället för stridsspets apteras en specialtillverkad människokapsel i konen och bärraketen orkar nu, tack vare sin lättare last, skjuta upp en människa i jordnära rymdområden.

Man hade funnit att jag trots vissa mentala handikapp, bland annat kan jag omöjligt memorera längre sifferserier i korttidsminnet, så skulle mitt psyke troligen klara längre exponeringar inne i Van Allen-bältet. Mitt handikapp är mer komplext än så och den viktigaste beståndsdelen har i detta sammanhang visat sig användbar, kanske rentav nödvändig. Det är svårt att hitta oss, för vi är få i normalpopulationen, som har en läggning, som gör att vi inte lider av avundsjuka. Denna egenskap, en lättare störning i korttidsminnet parad med brist på avundsjuka, har visat sig vital, men vid tillfället jag sköts upp första gången var den statistiska evidensen för detta samband endast 62% och hade upptäckts helt nyligen och fullständigt slumpartat.

Jag ska här inte breda ut mig om min rädsla vid första uppskjutningen, men oddsen tycktes mig förfärande. Rent mekaniskt var chansen att bärraketen eller någon svetsfog i kapseln skulle fallera hela 11 %. Därutöver grinade mitt eget psyke mot mig med fyra chanser på tio att jag skulle bli galen, få så svår ångest att jag inte skulle kunna utföra mina manövrer och därmed heller inte kunna återinträda i atmosfären, eller rent av ta mig själv av daga.

Bandupptagningar, som bärgats från kapslar där föraren begått självmord, innehållande kroppsdata såsom blodtryck, adrenalinhalt, röstupptagning osv tyder på att deras sista minuter bestod av yttersta stress och ett mentalt tillstånd som är bortom allt vi tidigare känt till.

Innan första skarpa uppskjutningen får vi lyssna på dessa band som en sista förberedelse och möjlighet att tacka nej.

Jag visste det inte då och jag vet det ännu inte idag vad det är vi möter där ute i Van Allenbältets knutar, men klart står att det inte enbart kan vara elektromagnetiska vågor i form av radio och röntgenstrålar eller solvind i form av protoner eller annan mätbar energi.

Nästan alla kapselhoppare i väst har utvalts för att de är icke religiösa, icke konfessionella. I Indien har man en annorlunda taktik och låter sikher, muslimer och hinduer att bli kapselhoppare, bara de i en rad psyktester sammanställda i Calcutta kan uppvisa att de har rationell bedömningsförmåga, trots sin konfession.

Oavsett tidigare konfession gäller följande: Kapselhoppare som överlever varken ser, känner, luktar, smakar eller hör någonting utöver det våra medhavda kameror och andra olika mekaniska sensorer kan mäta, registrera eller förklara.

Ändå är det numer 100 procents evidens att kapselhopparens psyke percipierar ”saker” och det är dessa förnimmelser som gör att vi kan genomföra våra uppdrag. Det är som om en skrämmande slump vi inte kan varsebli men ändå "lyssnar in" tillät oss, eller leder oss, att lyckas varje gång.

Det är känslan man har kvar i maggropen under hemfärd och uthopp. Det kan också komma över en medan man äntligen hänger under fallskärmen och således är räddad de mest ödesmättade tankar. Många talar om att de får mentala bajonetter instuckna i hjärnan, på psykologernas jargong, Post Van Allan-syndrom.

Har man vistats i Van Allen-bältet längre tid än märkliga men distinkta 67 timmar börjar ”saker” förfölja en. (Eg ”ting” med vilket menas ”psykiskt ting” på vår jargong) Samtidigt blir man givetvis skickligare i att ”lyssna” och därmed i att utföra sina uppdrag varför vi med många timmar alltid står på tur för fler färder, naturligtvis efter förödande tråkiga och långa psyktester, samt kontroll av broskbildning och ryggens övriga skador som blivit efter upprepade kompressioner av kotpelaren.

Numer har det ändå blivit rutin. Ett gäng rätt udda människor, som oftast inte riktigt passar in i det övriga sociala sammanhanget här på jorden, skjuts upp och positioneras ut i de strålningsknutor Van Allen-bältena ibland kan uppvisa och så försätts vi i dvala. Temperaturen i kapseln sänks till 18 grader, klarar vi det utan att börja huttra görs kapseln ytterligare svalare. Så ligger vi fullkomligt stilla och ”lyssnar”, som vi kallar det.

Detta har vi hållit på med sedan 1988. I början strök fruktansvärt många kapselhoppare med eftersom ledningen för IFG vid den tiden hade bristande kunskaper om hur manskapets psyken borde vara disponerade.

I nuläget kan jag endast beklaga att det vi inom IFG kallar incidenter har uppträtt på fler ställen än Indien, där det lyckats oss att effektivt tysta ned det hela. Nu, efter Montauk, Long Iseland och Optands flygfält, Sverige, är saken, som man säger, redan ute.

Inom IFG råder för tillfället djup splittring och det är bara därför jag vågar, vill, och även anser att jag närmast är skyldig att komma ut.

Mina många timmar därute gör mig inte oantastbar inom IFG men ändå tämligen behövlig. Även om jag genom dessa yttranden förargar många blir det svårt att avhysa mig, dock har jag valt att uppehålla mig på hemlig ort.

Ingen vet längre hur vi ska eller bör hantera den uppkomna situationen. Allra minst vet jag det själv.

Kybele

Att sitta på huk och plocka blåskimrande sfärer i mörka skogen…

Får mig att tänka på besynnerliga saker!
(Läs smygteologiskt erotiska)

Kybele står för mig, (för dem som inte vet var hon) en betydelsefull jord- och fruktbarhetsgudinna i mindre Asien. Hon älskade Attis, likaledes en fruktbarhetsgud men tillhörande den frykiska gudaskaran.

När Attis i sin tur förälskade sig i en vanlig mänsklig prinsessa och började vänstra med henne blev Kybele vred och gjorde honom så förryckt att han under ett vansinnesutbrott snöpte sig själv. Hans lem var så stor och präktig att han ganska snart avled av blodförlust. När han dog växte violer upp ur detta hans blod, säger några, andra menar att han blev till ett pinjeträd. Hur som, tre dagar senare ångrade sig Kybele, och när kättjan blev henne för svår återupplivade hon sin älskade Attis

Behöver jag säga att ritualerna kring de här båda gudarna, Attis och Kybele var orgiastiska? Folk flängde omkring i skogarna och - tja - åt inte blåbär för att få i sig antioxidanter precis, utan förlustade sig!

Blåbären, som jag nu inte bara avnjutit utan även fångat med makrofunktionen på min kamera, var visserligen goda, men jag måste erkänna att jag inte under någon del av vistelsen i skogen föll i vare sig tygellös extas eller fick vansinnesutbrott.

Likväl har jag givetvis njutit i fulla drag, medan jag stilla och drömskt viskat för mig själv: ”Kybele, Kybele! Visa dig!”

* * *

På DN anser man att det är ont om bär i år.

Kvinnan i hatt

Jag hade en dröm inatt. Jag gav mig ut att leta efter en främmande kvinna i stråhatt. Jag fann henne inte. Istället för att bli besviken bestämde jag att få ett återfall, att bli författare igen och gick därmed in i min skrivtunnel.

Jag lyckades inte skriva.

Jag lyckades inte komma ut.

Drömmen fortsatte att vibrera i ögonvrån i tre hela dagar. Jag tyckte mig se flygplan. Kanske en DC3. Namnet Ana, eller Anis kom för mig, men det hela gled bort.

Jag stod inte längre ut i min skrivtunnel och dröm, bortkopplad från världen. Jag behövde komma "dit ut igen". Jag tog kontakt med IFG; frågade om de någonstans hade en raket redo.

Åt mig.

* * *

Om allt stämmer lyckas ni se uppskjutningen genom att trycka på länk nedan.
Kanske man behöver MS mediaspelare. i vart fall är formatet ”Streaming Windows Media Video File”. Storlek 18Mb. (Jag har inte tillgång att konvertera format här).

LÄNK till Logg: Spaceman Mr Anders Widén Launch july 30 (PDT) or july 31 (UTC) 2008

Sätt på ljudet så får ni en mer korrekt audiovisuell upplevelse av hur det är att skjutas ut i rymden.

(Denna raket levererades av en ny aktör på marknaden).

* * *

Eftersom namnet i drömmen aldrig blev klart kommer jag efter landningen att vända mig till Cleopatra. Se länk Perceptioner

Cleopatra ersätter kvinnan i drömmen till den dag kvinnan i drömmen materialiserar sig.

Semester

Barnen vaknar tidigt.
De vill bada fastän det inte blivit varmt än.
Jag ser mig omkring. Jag ryser. Åt alla håll husvagnar.
Jag tänker. Det här är inte klokt.
I tredje världen bor folk i kåkstäder med dåliga hus av papp och plåt och vad de hittar.
I den fattiga kåkstaden hämtar man vatten någontsansifrån, oftast en kran alla delar.

Likadant beter vi oss på campingar. Det finns bara en skillnad; i kåkstäderna är husen byggda av så billig materiel som möjligt. På en camping kostar varje rapplig husvagn, med detta världsmått, en hel förmögenhet. I övrigt beter vi oss lika, går för att köa vid vattenkranen, sedan diska i klunga under ett dåligt tak, man tömmer sin egen stinkande latrin och om kvällarna startar varje familj sin eld att tillaga mat över. Dock, vi ägnar inte dagen åt att samla ved, istället köper vi färdiga bricketter och häller på någon liter tändvätska för att det verkligen ska ta sig. Fort.

Varför trängs vi i den rika världen frivilligt i eländiga och tillfärlliga kåkstäder bestående av husvagnar om semestern?

Jag fattar inte – och kommer aldrig i mitt liv göra om misstaget att hyra en husvagn.
Jag avskyr hela grejen.

Men som vanligt. Inget bekymrar barnen.

- Pappa! Vi vill bada!!

Morgonen är ung och kall.
Jag klär på barnen mer än de vill.
Jag går med barnen till stranden.
De vill inte klä av sig.
Först nu är det kallt, känner även de.

Flickorna stannar i vattenbrynet. Tåspetsarna på sandalerna snuddar precis vattnet.
Det är den gräns de finner förnuftig.
Odin stannar inte.
Han traskar i vattnet utan att blinka.
För honom finns ingen gräns.

Så förefaller det.
Så olika är våra världar – och äntligen glömmer jag mig. Jag glömmer att jag har tusentals idiotiska husvagnar i ryggen, fyllda med fulla feta svenskar på semester som jag snart ska tvingas stå i stinkande latrinkö med.

Båttur

Med flickorna fungerar det som så att man säger: "Stå still här och håll i er".

Med grabben, som jag märkt begriper mer än han låtsas om, går inte samma trick. Han låtsas helt enkelt inte höra.

Istället får vi vuxna jobba i skift.

Och eftersom både jag och hustrun har ett militärt förflutet kör vi med ordentliga överlämningar:

- Jag tar befälet över O.

- Jag tar över här.

- Du tar befälet när han kommer upp. Jag går tillbaka till flickorna.

Under tiden klättrar och undersöker unge hr O precis allt som går att beklättra på båten.

Några detaljer jag minns som jag fick hejda honom från att slutföra:

* Att dra ur sprinten ur brandsläckaren i serveringen.

* Att vrida kulventilen till stora vattensprutan på övre däck.

* Att pilla loss hakarna till räcket vid landgången.

* Att klättra upp i livbåten.

* Att ge sig ut på akterdäck där det inte längre fanns reling utan mer endast bildade tak.

* Att klättra stegen hela vägen ned i maskinrummet.

* Att ha ut allt toalettpapper ur hållaren. (Han hann bara ca 7 meter papper).

Tja, listan kan göras längre; allt medan flickorna satt eller stod på sina anvisade platser...

En del påstår att det märks att det är min son och att det har med genuppsättningen att göra. Jag minns bara att när jag var i Odins ålder så selade fröknarna på dagis alltid fast mig i staketet. Alla andra barn fick springa omkring fritt. Jag satt eller stod fastselad.

Eller också fick jag sitta på föreståndarens kontor, som straff och varnagel för att jag gjort något. Grejen är att jag aldrig begrep att jag gjort något fel. Jag bara satt där och hade tråkigt och bröt av hennes pennuddar när hon inte såg. (Det var mitt straff tillbaka och den enda njutning jag kunde utvinna på hennes tråkiga kontor)

Jag tyckte dom vuxna var astaskiga, och jag hatade vuxna och sedan alla auktoriteter långt upp i åren.

På båten, betedde sonen sig så som jag som barn, upp och ned för lejdaren hundra gånger, och den var så pass säker att jag kunde ta kort. Det kunde jag inte när han hängde över relingen och räckena och andra ställen. Eller snarare, jag kunde gjort det, men vågade inte.

När vi kom i land på verkön såg hr O intressanta djur på andra sidan och ville förstås in direkt, en enkel staketklättring på land som jag kunde ta bild på.

Om 14 dagar fyller Odin 2 år.

Jag började rymma ordentligt när jag var 3 år.
Jag tror min mamma och mormor, som också hade hand om mig ibland, tillkallade polis för att hjälpa till att leta efter mig sju gången innan jag ens fyllt 4.

Vad beror sådant här på?

I mina ögon rymde jag aldrig! Och jag ser på min son att han heller inte rymmer eller gör dumheter. Det är bara det att toarullen får sån skön fart när man snurrar den och räcken sitter där för att beklättras; man kommer närmare den häftiga bogvågen som sprutar då...

Skratt klarare än kristall

Sommarkväll i huset vid skogens rand

Dukar ute
barnen springer omkring
tjo ho
och över allt
förbi ängarna
högre än fågelsången
och molntussarna
hörs mänskobarnens
- mina barns -
skratt klarare än kristall

en klump i halsen av
det dubbla jag allt oftare erfar
och jag sväljer
klarar rösten och ropar
- Ra ra ra rabaaarber paj!

och barnen rusar fram
över så mjukt grönt gräs
att mitt öga en kort stund
verkligen, verkligen,
får för sig, att världen,
hela världen,
är precis så vacker
som mina näthinnor
och öron
i denna stund tror