Perceptioner

Åter med familjen efter utfört uppdrag.

Jag har beslutat att komma ut. Särskilt efter det som hänt i Montauk, Long Iseland. Jag säger detta endast till CNN:s utsände, Cleopatra Ratshell, som på så sätt får exklusiv ensamrätt i denna sak.
(Se i Sverige bland annat http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3021369.ab)

Det började år 1988 då jag värvades av dåvarande IGFTG nuvarande IFG (Intergalactic Force Group).
IFG är en hemlig organisation som drivs av 47 länder parallellt med men utan samröre med FN. I USA är delar av NASA underställt detta organ. Även Moskva har sitt kontor och under dem sorterar helt naturligt de rymdingenjörer, kosmonauter och styrkor som är erforderliga för att täcka och bevaka det gigantiska område förutvarande Sovjet utgör.

IFG finansieras, lite märkligt kan tyckas, av sina underorganisationer, sådana som NASA, dess motsvarande ryska, europeiska och kinesiska organisationer, i Indien av försvaret och i Sverige av S-range, för att nämna några exempel. Indien har kommit att bli en av de största bidragsgivarna eftersom de det senaste decenniet haft flest incidenter. Detta förfarande har varit det enda sättet att hålla det som händer hemligt fram till nu.

Min utbildning började som sagt 1988 och redan det året gjorde jag mina första kapselhopp ur en Pegasus STD över Alaska.

Några av de bärraketer IFG använder, levererade av den kommersiella samarbetspartnern Orbital. © Orbital Launch Systems Group.

Under hela utbildningen evaluerades jag och mina kamrater. Av 642 antagna i min kull återstod till sist 17. Testerna består givetvis av en fysisk del. Man måste bland annat klara av att hantera och arbeta under en konstant belastning av 5g, samt momentana och upprepade g-fraktpåkänningar på upp till 9g. Det förekom även sk blackout-tester eftersom man vid vissa tillfällen har uppmätt att kapselhoppare utsatts för 19g.

Svårare och mer oförutsägbara är de psykologiska tester som aldrig vill ta någon ände och är otroligt tröttande.

Till en början rekryterade man av naturliga skäl erkänt duktiga stridspiloter eftersom man visste att de skulle klara de fysiska kraven och även är väldigt psykiskt stabila, men det visade sig att de råkade ut för oförklarliga ångestattacker som medförde misstag som gjorde dem oförmögna att slutföra sina uppdrag. Många tog rent av livet av sig i kapseln under det vi kallar ”lyssningen”. Särskilt inträffade dessa saker under exponeringen i det som senare visade sig vara vad vi kallar ”knutor” i Van Allen-bältet, de områden vi numer söker oss till eftersom jaktlyckan är bäst där.

År 1992 gjorde jag min första skarpa uppstigning med en Peacekeeper Taurus.
Som namnet antyder är raketen ursprungligen inte gjord för att bära en människa, utan är konstruerad för vapenlast. Istället för stridsspets apteras en specialtillverkad människokapsel i konen och bärraketen orkar nu, tack vare sin lättare last, skjuta upp en människa i jordnära rymdområden.

Man hade funnit att jag trots vissa mentala handikapp, bland annat kan jag omöjligt memorera längre sifferserier i korttidsminnet, så skulle mitt psyke troligen klara längre exponeringar inne i Van Allen-bältet. Mitt handikapp är mer komplext än så och den viktigaste beståndsdelen har i detta sammanhang visat sig användbar, kanske rentav nödvändig. Det är svårt att hitta oss, för vi är få i normalpopulationen, som har en läggning, som gör att vi inte lider av avundsjuka. Denna egenskap, en lättare störning i korttidsminnet parad med brist på avundsjuka, har visat sig vital, men vid tillfället jag sköts upp första gången var den statistiska evidensen för detta samband endast 62% och hade upptäckts helt nyligen och fullständigt slumpartat.

Jag ska här inte breda ut mig om min rädsla vid första uppskjutningen, men oddsen tycktes mig förfärande. Rent mekaniskt var chansen att bärraketen eller någon svetsfog i kapseln skulle fallera hela 11 %. Därutöver grinade mitt eget psyke mot mig med fyra chanser på tio att jag skulle bli galen, få så svår ångest att jag inte skulle kunna utföra mina manövrer och därmed heller inte kunna återinträda i atmosfären, eller rent av ta mig själv av daga.

Bandupptagningar, som bärgats från kapslar där föraren begått självmord, innehållande kroppsdata såsom blodtryck, adrenalinhalt, röstupptagning osv tyder på att deras sista minuter bestod av yttersta stress och ett mentalt tillstånd som är bortom allt vi tidigare känt till.

Innan första skarpa uppskjutningen får vi lyssna på dessa band som en sista förberedelse och möjlighet att tacka nej.

Jag visste det inte då och jag vet det ännu inte idag vad det är vi möter där ute i Van Allenbältets knutar, men klart står att det inte enbart kan vara elektromagnetiska vågor i form av radio och röntgenstrålar eller solvind i form av protoner eller annan mätbar energi.

Nästan alla kapselhoppare i väst har utvalts för att de är icke religiösa, icke konfessionella. I Indien har man en annorlunda taktik och låter sikher, muslimer och hinduer att bli kapselhoppare, bara de i en rad psyktester sammanställda i Calcutta kan uppvisa att de har rationell bedömningsförmåga, trots sin konfession.

Oavsett tidigare konfession gäller följande: Kapselhoppare som överlever varken ser, känner, luktar, smakar eller hör någonting utöver det våra medhavda kameror och andra olika mekaniska sensorer kan mäta, registrera eller förklara.

Ändå är det numer 100 procents evidens att kapselhopparens psyke percipierar ”saker” och det är dessa förnimmelser som gör att vi kan genomföra våra uppdrag. Det är som om en skrämmande slump vi inte kan varsebli men ändå "lyssnar in" tillät oss, eller leder oss, att lyckas varje gång.

Det är känslan man har kvar i maggropen under hemfärd och uthopp. Det kan också komma över en medan man äntligen hänger under fallskärmen och således är räddad de mest ödesmättade tankar. Många talar om att de får mentala bajonetter instuckna i hjärnan, på psykologernas jargong, Post Van Allan-syndrom.

Har man vistats i Van Allen-bältet längre tid än märkliga men distinkta 67 timmar börjar ”saker” förfölja en. (Eg ”ting” med vilket menas ”psykiskt ting” på vår jargong) Samtidigt blir man givetvis skickligare i att ”lyssna” och därmed i att utföra sina uppdrag varför vi med många timmar alltid står på tur för fler färder, naturligtvis efter förödande tråkiga och långa psyktester, samt kontroll av broskbildning och ryggens övriga skador som blivit efter upprepade kompressioner av kotpelaren.

Numer har det ändå blivit rutin. Ett gäng rätt udda människor, som oftast inte riktigt passar in i det övriga sociala sammanhanget här på jorden, skjuts upp och positioneras ut i de strålningsknutor Van Allen-bältena ibland kan uppvisa och så försätts vi i dvala. Temperaturen i kapseln sänks till 18 grader, klarar vi det utan att börja huttra görs kapseln ytterligare svalare. Så ligger vi fullkomligt stilla och ”lyssnar”, som vi kallar det.

Detta har vi hållit på med sedan 1988. I början strök fruktansvärt många kapselhoppare med eftersom ledningen för IFG vid den tiden hade bristande kunskaper om hur manskapets psyken borde vara disponerade.

I nuläget kan jag endast beklaga att det vi inom IFG kallar incidenter har uppträtt på fler ställen än Indien, där det lyckats oss att effektivt tysta ned det hela. Nu, efter Montauk, Long Iseland och Optands flygfält, Sverige, är saken, som man säger, redan ute.

Inom IFG råder för tillfället djup splittring och det är bara därför jag vågar, vill, och även anser att jag närmast är skyldig att komma ut.

Mina många timmar därute gör mig inte oantastbar inom IFG men ändå tämligen behövlig. Även om jag genom dessa yttranden förargar många blir det svårt att avhysa mig, dock har jag valt att uppehålla mig på hemlig ort.

Ingen vet längre hur vi ska eller bör hantera den uppkomna situationen. Allra minst vet jag det själv.