Alliansen

The Smash and grab squad in Rosenbad (© o ursprunglig källa DN)

Jag har fått bredband. Jag har gjort ett litet svep över nätet.

Det bästa jag hittat skrivet om regeringen publicerades 8 maj i Piteåtidningen.

Kolla här

Hittar ni bättre grejer, tipsa!

Jag är på flykt och har ett uppdämt behov att läsa tokroliga saker!

Det hemliga och det officiella spåret

Taiyan Satellite Launch Center 25/7 2004 (klicka för större bild)

Givetvis följs de hemliga och de officiella uppskjutningarna åt i många stycken. Ändå är vår totala kunskap så bristfällig att samma mängd data som tas ned från himlen kan tolkas helt olika av exempelvis Européerna inom ESA och kineserna inom CNSA.

Min organisation, IFG (Intergalactic Force Group) bildades egentligen av en slump och på ideell basis av forskare som inte längre stod ut med att se hur olika tolkningsmönster inte alls tilläts överlappa varandra utan låg sida vid sida så att mänskligheten fortsatte att famla i okunskapens mörker, enbart beroende på att jordklotet var indelat i godtyckliga geopolitiska instabila partiklar med småsinta nationalstater som bräcklig idébas. IFG blev också svaret på vad några kosmonauter hade upplevat. Det hela började ta fart efter det att en Österrikisk psykolog eller psykiater, jag minns inte vilket, men med anknytning till ESA träffat Vladimir Borisovich Alekseyev strax efter det att han pensionerat sig 1983. Vladimir hade då jobbat som kosmonaut allt sedan 1967 och visade sig ha förbluffande informationer som han tidigare inte delgivit någon, särskilt inte sina överordnade, i ren och skär rädsla att inte få behålla jobbet och bli betraktad som tokig.

Fem år senare, 1988, sköt IFG upp sin första kapselhoppare och sedan dess försöker vi samordna all kunskap som kan utvinnas mellan olika länders forskningsprojekt. IFG anstränger sig naturligtvis även för att stötta dessa nationalstaters regeringar och rymdorganisationer att närma sig varandra. En av IFG:s största framgångar ledde till att CNSA (Chinese National Space Administration) och ESA (European Space Agency) den 25 juli 2004 i ett nära samarbete sköt upp den sista av två satelliter som skulle samverka i ett så kallat ”dubbelstjärneprogram”. Satteliten sköts upp från Taiyuan Satellite Launch Center, buren av en kinesisk raket, Chang Zheng 2C/SM.

Få förstår hur mycket skrot vi skickat upp i rymden och denna uppskjutning utgjorde den 6258:e i raden av officiellt tonnage som lagts i omloppsbana runt jorden. För Kinas del var det den 83:e.

Om en kapselhoppare skjuts upp hör det inte till den officiella räkningen. IFG (Intergalactic Force Group) och vi kapselhoppare har en egen kronologi och den hemlighållna uppskjutning som gjordes strax efter den ovan beskrivna i Taiyan räknades som alla övriga internt på följande sätt; 6258+ nnnn+1, det vill säga det officiella antalet plus eget antal hemliga uppskjutningar plus den aktuella uppskjutningen.

Satelliten som placerades i bana den 25 juli 2004 heter Tan Ce 2 (TC-2) och kompletterar den sattelit (Tan Ce 1) som redan fanns omloppsbana kring ekvatorn. Satteliternas jobb var att under 12 och 18 månader ta en nära titt på samspelet mellan solvinden och jordens magnetfält. Positionerna och omloppsbanorna för dessa ”dubbelstjärnesatteliter” valdes med största omsorg så att man kunde genomföra en mer storskalig undersökning av magnetsfären (Van Allen bältena) än vad som annars varit möjligt. TC-1 befinner sig i en elliptisk bana på höjderna av 550 x 63780 km, och TC-2 i en omloppsbana över polerna på höjderna 700 x 39000 km.

Kinesisk illustration över hur de båda satteliterna arbetar vinkelrät från varandra för att skanna av och samla in största möjliga mängd data. Både ESA och CNSA bearbetar bredast möjliga datamängd, medan vi inom IFG fokuserar vår forskning att endast gälla Klass-2 anomalier, dvs gordiska knutar (se föregående inlägg )

I januari 2004 samlade ett kluster av andra lägre satteliter och TC-1 in en häpnadsväckande mängd data efter en massiv eruption i solens korona som gav en bågformad chockvåg av solvind mot jorden.

Det var denna oerhörda skur av protoner som fick oss inom IFG att skönja hur de gordiska knutarna rör sig, men vi behövde så snabbt som möjligt etablera ytterligare en sattelit i omlopp för att konfigurera ett finmaskigare avkänningsområde. Äntligen gav många års hårt arbete med att få ESA och CNSA närmare varandra frukt. Det var alltså inte tur att våra forskningsmål sammanföll med två olika forskningsprojekt drivna ESA och CNSA. Man kan inte säga att det var skicklighet heller. Ibland är det bara långsiktigt och envist arbete som gäller för att nå framgång. Tack vare detta långa arbete gick det för en gångs skull snabbt att få upp en dubblett, det vill säga TC-2.

Efter detta har vi fått större förståelse för hur knutorna både rör sig och beter sig. Även ESA och CNSA är nöjda med sina datamängder, men kan ännu inte utläsa det vi inom IFG utvinner ur samma informationsmängd. Trots samarbetet dem emellan styrs de fortfarande av helt befängt och godtyckligt revirtänkande nationer emellan, revir inpinkade av jag vet inte vem, för inte ens dagens politiker vill ha världen så idiotiskt fragmenterad.

Den kunskap vi fått fram hade vi sannerligen behövt den där ödesdigra dagen i september 2003, då jag sköts upp efter noggranna beräkningar som ändå visade sig helt vansinnigt felaktiga. (se ilägg Are You There?)

(Jag kommer i det följande att berätta mer om den uppskjutningen, men den hänger fortfarande kvar i mig som ett svårt trauma.)

Länkar officiella oberoende källor:

Nasa Space Science

Nasa Spacewarn

ESA

Spacereport #531

Van Allen belts

Här en enkel principskiss och som alla förstår var det jag som under utbildningen kladdade dit det som är skrivet i gult och rött.

I princip består Van Allen-bältena av två skal, ett yttre skal där elektroner fastnar och ett inre där protoner ansamlas. Vid varje uppskjutning måste vi inte bara igenom, utan vistas i protonskalet. Det är helt stilla i rymden, men våra instrument kan ibland se ut att uppleva rena protonstormar, beroende på vilka utbrott som sker på solen. Man ser oftast inget och man hör inget, men man vet av mätarna att man är omgiven av skrämmande mycket strålning.

Vad vi kapselhoppare får lära oss är att den positiva laddningen från omgivande protoner sjunker med 75% när vi närmar oss en knuta. Plötsligt befinner vi oss i en sorts joniskt vakuum, relativt sett.
Medan måldatorn sniffar sig fram mot knutan befinner vi oss hela tiden i protonregnet. Kapseln är till största delen i Alu-7078 T9 legering men gittrerad i den mjukare alu-7075 med tunna ledare av koppar. Kapseln får därmed ytterst låg vikt men fungerar ändå bra som elektronisk bur, dvs. leder elektriska laddningar runt sig istället för in i sig.

Vår lärare, Jerry Bird, kärleksfullt kallad ”Birdman” av oss alla sa:
- Bli inte skraja när kapseln börjar lysa av grön eller orange mareld. Det är bara bonus och då vet ni att skiten inte kommer in, utan lattjar norrsken utanför ert fönster!
(Birdmans lätt färgade amerikanska är oefterhärmlig och närmast oöversättbar: ”…the bonus is, you know the danger fuck´n stuff haven’t hit you if the shit glows and plays fucking firecrackers outside the damned window)

Mot andra och tyngre typer av strålning har vi invävda nanogitter av bly i själva rymddräkten. Allt för att få mesta möjliga skydd mot minsta vikt.

Vi har samlat tusentals lyssnartimmar i knutor belägna i ytterdelen av Van Allen-bältets protonskal.

Vi har ännu inte fångat en enda gordisk knut, men provat. Oftast är de för långt borta från jorden.

Jag har själv försökt fånga tre gordiska knutar. Det svåra med dem är att de mesta delen av tiden är för långt bort från jorden, men när de vänder vid polerna är de tillräckligt nära.

Uppskjutning

Jag kom ut den 3:e aug.
Jag utförde som sagt mitt senaste uppdrag då.

Jag sitter på ett internetkafé och hoppas att jag lyckats lura det lokala nätverket med en ny dynamisk IP-adress, allt för att försvåra spårning.

Om allt stämmer lyckas ni se senaste uppskjutningen genom att trycka på länk nedan.
Kanske man behöver MS mediaspelare. i vart fall är formatet ”Streaming Windows Media Video File”. Storlek 18Mb. (Jag har inte tillgång att konvertera format här).

LÄNK till Logg: Spacediver Mr Anders Widén Launch august 2 (PDT) or august 3 (UTC) 2008

Sätt på ljudet så får ni en mer total audiovisuell upplevelse av hur det är att skjutas ut i rymden.

(Denna raket levererades av en ny aktör på marknaden).

* * *
C. You know the drill.

ARE YOU THERE?

© Cleopatra Ratshell. The Swedish Spacediver Anders Widén in his small fragile spacevehicle autumn 2003. It will totally burn down to ashes when he enters the atmosphere on the way back to earth. “I love simplicity”, he jokes, “jump in the very exact moment, or die.”

Saker händer snabbt nu. Cleopatra har försvunnit. Hon svarar inte när jag ringer. Varken hemma, i stugan, på mobilen, eller SMS, Mejl. Inte ens den specialkontakt vi upprättat via en person vi båda känner i New Jersey vet var hon är. Säkerhetsavdelningen säger givetvis ingenting när jag ringer, det skulle vara rent tjänstefel av dem. Etiska rådet inom IFG nekar till att de satt säk på att hålla Cleopatra borta från CNN. Men jag antar att det ändå är vad som hänt, att säk håller henne. Jag hoppas det, för jag står inte ut med tanken att det hänt henne något.

Jag har känt Cleopatra så länge. Minns jag rätt var det 1992 vi träffades första gången. Då blev jag arg på henne eftersom hon avslöjade mig. Hon var på ett knäck för ABC-News i Alaska för att täcka en story om de lastbilskaravaner som kör på frusna sjöar och över permafrosten för att ta sig fram till oljefälten med tung materiel. På sommaren är det väglöst land och det var anledningen till att vi valt platsen för landning. Och att det är tomt med människor. Döm om min förvåning när en snygg brud pulsar fram till mig genom snön precis när jag landat. Hon hojtade redan på håll.

- Jag älskar det! Vilken surpris! Här kommer inga lastbilar, för de har sjunkit genom isen av globala uppvärmningen. Och det var vad jag skulle dokumentera. Men här kommer istället guden Ikaros neddimpande från himlen!

- Ikaros var ingen gud, sa jag surt mest för att säga något medan jag febrilt undrade vad som kunde vara bäst att gömma, fallskärm, hjälm, rymddräkt? Jag insåg snabbt att det bara var att ge upp. Jag skulle inte kunna bortförklara mig. Istället tryckte jag igång nödsändaren, fastän jag inte var i nöd, men för att snabbast möjligt få personal och sedan säk på plats.

- Nej, stå kvar så där! ropade hon och gestikulerade. Tydligen hade jag stått i en pose hon gillat.

Jag vet inte vad som hände. Alla säkringar brann samtidigt i hjärnan på mig. Jag slet av mig grejerna och rusade vilt skrikande mot henne. Jag minns inte alls vad jag sa, men den gapiga påstridiga äckliga journalisten med sina tre fyra kameror om halsen bytte plötsligt skepnad. Hennes ögon blev stora, munnen föll ned. Så sänkte hon huvudet och mumlade förlåt, att hon inte hade rätt att tränga sig på, strängt taget visste hon inte hur hon skulle kunna be om ursäkt. Hon sträckte till och med sin största kamera emot mig och sade att jag fick ta den.

Med ens blev jag lugn. Något i hennes hållning gjorde att jag förstod att hon talade sanning. När hon lyfte blicken mot mig igen såg jag att hennes skönhet var av det kleopatriska slaget och orden flög ur mig.
- Du borde heta Kleopatra!
En smilgrop kom fram i hennes ena kind.
- That´s my name! And you?

* * *

Säk tog henne den gången. På det följde många års kamp för att hon skulle få tillstånd att dokumentera valda delar av IFG:s verksamhet. Till slut blev det väl ändå den smartaste lösningen för alla parter. Hon är ackrediterad av IFG, samtidigt som hon bytt jobb från ABC-news till CNN.

Jag sitter och tummar på kortet hon tog strax innan den förfärliga uppskjutningen i Uzbekistan 2003. Jag kan inte hjälpa mig, tårarna kommer. Jag var så ängslig den gången, som om jag hade föraningar, och hon skämtade rätt saker för att lugna mig.
- Jag plåtar aldrig förlorare, vet du.

Det var som om vi båda redan var förvissade att den där uppskjutningen skulle bli min vådligaste dittills och nästan ta livet av mig. När hon tog ner kameran från ansiktet såg jag en tår i ögonvrån. Var är hon nu? Var det fel av mig att gå med på att komma ut genom henne? Fast hon ville ju det själv. Jag borde ha sagt nej.

* * *

Jag har haft för avsikt att berätta allt. Även om uppskjutningen i Uzbekistan, men bara att plocka fram och läsa loggen för att friska upp minnet gör mig smått illamående. Jag gör en faximil av delar av den dagens logg och publicerar det istället:


* * *

…Logg Anders Widén tnr: 2003-09-12 20:42 Uzbekistan…

…
…
Teknisk del:
Tändning normalt förlopp.
Nomalt förlopp vid inlåsning mot mål samt första fas av acceleration 20 sek.
Små skakningar observerade vid ytterligare acceleration och 5g, inga instrument indikerade fel.
Därefter kraftiga skakningar och upplevt släp mellan min handkontroll och måldatorn.
Hela flygningen från ca 30 sek till återinträde i atmosfären 47 minuter senare har jag endast detta upplevda släp mellan handkontroll och måldator att rapportera.
Onormala världen var följande:
g-mätarmax 14g
g-mätarmedel 8g
g-mätarminus 5g

Läkarrapport, fysisk del:
Oregelbunden hjärtverksamhet och trolig blackout ett flertal gånger under uppskutning, samt senare vid studs mot atmosfären vid första återinträdsförsöket . Blåmärken efter bältesinfästningar vid axlar, midja, samt ljumskar. 4 brutna revben, 3 spräckta revben. Hr vadben brutet. Vr lunga punkterad, ödem. Brännskador höger hands ovansida av grad 3, hr underarm grad 2. Krossår vr lår ovan knät samt liten fraktur. Skattad blodförlust 1l. Märkliga skador på vr fot, troligen efter läcka i dräkt och nära blodkokning av undertryck, dock ej fastställt. Begär kontroll av dräkt hos haverikom.

Psyk. Utlåt:
A håller sig aggressivt tystlåten. Vill inte tala. Upprepar endast: ”Vi fick inte ut något den här gången så jag vill inte snacka! Lappa ihop mig och skaffa fram en ny raket. Jag snackar gärna om jag varit uppe i Van Allen och lyssnat. Det vet du.”
Höll A kvar för obs i 3 dygn.
Det enda vi kunde utläsa var att han ilsket liksom bara bidade av tiden.
Han vägrade att ”Ventilera sina känslor”, som han sade. ”Jag har inga känslor. Jag var skitskraj i 47 jävla minuter och trodde jag skulle dö. Det är allt som finns att säga. Det var något fel mellan mig och styrspaken. Punkt.”
Har fått bekr av haverikom. att de forcerat fram liknande fel vid simulering av A uppskjutning. Måldatorn tycks ha valt två mål, teknikerna kallar det ”shimmereffekt” och ska inte kunna uppträda, men verkar ha gjort det.
Håller för troligt att A:s aggressiva tystnad inte är patogen. Släpper hem pat för att vila i hemmiljö.
Sänt remiss till etiska rådet att de bör ta kontakt med A för samtal.

* * *
... C. You know the drill...

Perceptioner

Åter med familjen efter utfört uppdrag.

Jag har beslutat att komma ut. Särskilt efter det som hänt i Montauk, Long Iseland. Jag säger detta endast till CNN:s utsände, Cleopatra Ratshell, som på så sätt får exklusiv ensamrätt i denna sak.
(Se i Sverige bland annat http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3021369.ab)

Det började år 1988 då jag värvades av dåvarande IGFTG nuvarande IFG (Intergalactic Force Group).
IFG är en hemlig organisation som drivs av 47 länder parallellt med men utan samröre med FN. I USA är delar av NASA underställt detta organ. Även Moskva har sitt kontor och under dem sorterar helt naturligt de rymdingenjörer, kosmonauter och styrkor som är erforderliga för att täcka och bevaka det gigantiska område förutvarande Sovjet utgör.

IFG finansieras, lite märkligt kan tyckas, av sina underorganisationer, sådana som NASA, dess motsvarande ryska, europeiska och kinesiska organisationer, i Indien av försvaret och i Sverige av S-range, för att nämna några exempel. Indien har kommit att bli en av de största bidragsgivarna eftersom de det senaste decenniet haft flest incidenter. Detta förfarande har varit det enda sättet att hålla det som händer hemligt fram till nu.

Min utbildning började som sagt 1988 och redan det året gjorde jag mina första kapselhopp ur en Pegasus STD över Alaska.

Några av de bärraketer IFG använder, levererade av den kommersiella samarbetspartnern Orbital. © Orbital Launch Systems Group.

Under hela utbildningen evaluerades jag och mina kamrater. Av 642 antagna i min kull återstod till sist 17. Testerna består givetvis av en fysisk del. Man måste bland annat klara av att hantera och arbeta under en konstant belastning av 5g, samt momentana och upprepade g-fraktpåkänningar på upp till 9g. Det förekom även sk blackout-tester eftersom man vid vissa tillfällen har uppmätt att kapselhoppare utsatts för 19g.

Svårare och mer oförutsägbara är de psykologiska tester som aldrig vill ta någon ände och är otroligt tröttande.

Till en början rekryterade man av naturliga skäl erkänt duktiga stridspiloter eftersom man visste att de skulle klara de fysiska kraven och även är väldigt psykiskt stabila, men det visade sig att de råkade ut för oförklarliga ångestattacker som medförde misstag som gjorde dem oförmögna att slutföra sina uppdrag. Många tog rent av livet av sig i kapseln under det vi kallar ”lyssningen”. Särskilt inträffade dessa saker under exponeringen i det som senare visade sig vara vad vi kallar ”knutor” i Van Allen-bältet, de områden vi numer söker oss till eftersom jaktlyckan är bäst där.

År 1992 gjorde jag min första skarpa uppstigning med en Peacekeeper Taurus.
Som namnet antyder är raketen ursprungligen inte gjord för att bära en människa, utan är konstruerad för vapenlast. Istället för stridsspets apteras en specialtillverkad människokapsel i konen och bärraketen orkar nu, tack vare sin lättare last, skjuta upp en människa i jordnära rymdområden.

Man hade funnit att jag trots vissa mentala handikapp, bland annat kan jag omöjligt memorera längre sifferserier i korttidsminnet, så skulle mitt psyke troligen klara längre exponeringar inne i Van Allen-bältet. Mitt handikapp är mer komplext än så och den viktigaste beståndsdelen har i detta sammanhang visat sig användbar, kanske rentav nödvändig. Det är svårt att hitta oss, för vi är få i normalpopulationen, som har en läggning, som gör att vi inte lider av avundsjuka. Denna egenskap, en lättare störning i korttidsminnet parad med brist på avundsjuka, har visat sig vital, men vid tillfället jag sköts upp första gången var den statistiska evidensen för detta samband endast 62% och hade upptäckts helt nyligen och fullständigt slumpartat.

Jag ska här inte breda ut mig om min rädsla vid första uppskjutningen, men oddsen tycktes mig förfärande. Rent mekaniskt var chansen att bärraketen eller någon svetsfog i kapseln skulle fallera hela 11 %. Därutöver grinade mitt eget psyke mot mig med fyra chanser på tio att jag skulle bli galen, få så svår ångest att jag inte skulle kunna utföra mina manövrer och därmed heller inte kunna återinträda i atmosfären, eller rent av ta mig själv av daga.

Bandupptagningar, som bärgats från kapslar där föraren begått självmord, innehållande kroppsdata såsom blodtryck, adrenalinhalt, röstupptagning osv tyder på att deras sista minuter bestod av yttersta stress och ett mentalt tillstånd som är bortom allt vi tidigare känt till.

Innan första skarpa uppskjutningen får vi lyssna på dessa band som en sista förberedelse och möjlighet att tacka nej.

Jag visste det inte då och jag vet det ännu inte idag vad det är vi möter där ute i Van Allenbältets knutar, men klart står att det inte enbart kan vara elektromagnetiska vågor i form av radio och röntgenstrålar eller solvind i form av protoner eller annan mätbar energi.

Nästan alla kapselhoppare i väst har utvalts för att de är icke religiösa, icke konfessionella. I Indien har man en annorlunda taktik och låter sikher, muslimer och hinduer att bli kapselhoppare, bara de i en rad psyktester sammanställda i Calcutta kan uppvisa att de har rationell bedömningsförmåga, trots sin konfession.

Oavsett tidigare konfession gäller följande: Kapselhoppare som överlever varken ser, känner, luktar, smakar eller hör någonting utöver det våra medhavda kameror och andra olika mekaniska sensorer kan mäta, registrera eller förklara.

Ändå är det numer 100 procents evidens att kapselhopparens psyke percipierar ”saker” och det är dessa förnimmelser som gör att vi kan genomföra våra uppdrag. Det är som om en skrämmande slump vi inte kan varsebli men ändå "lyssnar in" tillät oss, eller leder oss, att lyckas varje gång.

Det är känslan man har kvar i maggropen under hemfärd och uthopp. Det kan också komma över en medan man äntligen hänger under fallskärmen och således är räddad de mest ödesmättade tankar. Många talar om att de får mentala bajonetter instuckna i hjärnan, på psykologernas jargong, Post Van Allan-syndrom.

Har man vistats i Van Allen-bältet längre tid än märkliga men distinkta 67 timmar börjar ”saker” förfölja en. (Eg ”ting” med vilket menas ”psykiskt ting” på vår jargong) Samtidigt blir man givetvis skickligare i att ”lyssna” och därmed i att utföra sina uppdrag varför vi med många timmar alltid står på tur för fler färder, naturligtvis efter förödande tråkiga och långa psyktester, samt kontroll av broskbildning och ryggens övriga skador som blivit efter upprepade kompressioner av kotpelaren.

Numer har det ändå blivit rutin. Ett gäng rätt udda människor, som oftast inte riktigt passar in i det övriga sociala sammanhanget här på jorden, skjuts upp och positioneras ut i de strålningsknutor Van Allen-bältena ibland kan uppvisa och så försätts vi i dvala. Temperaturen i kapseln sänks till 18 grader, klarar vi det utan att börja huttra görs kapseln ytterligare svalare. Så ligger vi fullkomligt stilla och ”lyssnar”, som vi kallar det.

Detta har vi hållit på med sedan 1988. I början strök fruktansvärt många kapselhoppare med eftersom ledningen för IFG vid den tiden hade bristande kunskaper om hur manskapets psyken borde vara disponerade.

I nuläget kan jag endast beklaga att det vi inom IFG kallar incidenter har uppträtt på fler ställen än Indien, där det lyckats oss att effektivt tysta ned det hela. Nu, efter Montauk, Long Iseland och Optands flygfält, Sverige, är saken, som man säger, redan ute.

Inom IFG råder för tillfället djup splittring och det är bara därför jag vågar, vill, och även anser att jag närmast är skyldig att komma ut.

Mina många timmar därute gör mig inte oantastbar inom IFG men ändå tämligen behövlig. Även om jag genom dessa yttranden förargar många blir det svårt att avhysa mig, dock har jag valt att uppehålla mig på hemlig ort.

Ingen vet längre hur vi ska eller bör hantera den uppkomna situationen. Allra minst vet jag det själv.

Kybele

Att sitta på huk och plocka blåskimrande sfärer i mörka skogen…

Får mig att tänka på besynnerliga saker!
(Läs smygteologiskt erotiska)

Kybele står för mig, (för dem som inte vet var hon) en betydelsefull jord- och fruktbarhetsgudinna i mindre Asien. Hon älskade Attis, likaledes en fruktbarhetsgud men tillhörande den frykiska gudaskaran.

När Attis i sin tur förälskade sig i en vanlig mänsklig prinsessa och började vänstra med henne blev Kybele vred och gjorde honom så förryckt att han under ett vansinnesutbrott snöpte sig själv. Hans lem var så stor och präktig att han ganska snart avled av blodförlust. När han dog växte violer upp ur detta hans blod, säger några, andra menar att han blev till ett pinjeträd. Hur som, tre dagar senare ångrade sig Kybele, och när kättjan blev henne för svår återupplivade hon sin älskade Attis

Behöver jag säga att ritualerna kring de här båda gudarna, Attis och Kybele var orgiastiska? Folk flängde omkring i skogarna och - tja - åt inte blåbär för att få i sig antioxidanter precis, utan förlustade sig!

Blåbären, som jag nu inte bara avnjutit utan även fångat med makrofunktionen på min kamera, var visserligen goda, men jag måste erkänna att jag inte under någon del av vistelsen i skogen föll i vare sig tygellös extas eller fick vansinnesutbrott.

Likväl har jag givetvis njutit i fulla drag, medan jag stilla och drömskt viskat för mig själv: ”Kybele, Kybele! Visa dig!”

* * *

På DN anser man att det är ont om bär i år.