tisdag, augusti 05, 2008

ARE YOU THERE?

© Cleopatra Ratshell. The Swedish Spacediver Anders Widén in his small fragile spacevehicle autumn 2003. It will totally burn down to ashes when he enters the atmosphere on the way back to earth. “I love simplicity”, he jokes, “jump in the very exact moment, or die.”

Saker händer snabbt nu. Cleopatra har försvunnit. Hon svarar inte när jag ringer. Varken hemma, i stugan, på mobilen, eller SMS, Mejl. Inte ens den specialkontakt vi upprättat via en person vi båda känner i New Jersey vet var hon är. Säkerhetsavdelningen säger givetvis ingenting när jag ringer, det skulle vara rent tjänstefel av dem. Etiska rådet inom IFG nekar till att de satt säk på att hålla Cleopatra borta från CNN. Men jag antar att det ändå är vad som hänt, att säk håller henne. Jag hoppas det, för jag står inte ut med tanken att det hänt henne något.

Jag har känt Cleopatra så länge. Minns jag rätt var det 1992 vi träffades första gången. Då blev jag arg på henne eftersom hon avslöjade mig. Hon var på ett knäck för ABC-News i Alaska för att täcka en story om de lastbilskaravaner som kör på frusna sjöar och över permafrosten för att ta sig fram till oljefälten med tung materiel. På sommaren är det väglöst land och det var anledningen till att vi valt platsen för landning. Och att det är tomt med människor. Döm om min förvåning när en snygg brud pulsar fram till mig genom snön precis när jag landat. Hon hojtade redan på håll.

- Jag älskar det! Vilken surpris! Här kommer inga lastbilar, för de har sjunkit genom isen av globala uppvärmningen. Och det var vad jag skulle dokumentera. Men här kommer istället guden Ikaros neddimpande från himlen!

- Ikaros var ingen gud, sa jag surt mest för att säga något medan jag febrilt undrade vad som kunde vara bäst att gömma, fallskärm, hjälm, rymddräkt? Jag insåg snabbt att det bara var att ge upp. Jag skulle inte kunna bortförklara mig. Istället tryckte jag igång nödsändaren, fastän jag inte var i nöd, men för att snabbast möjligt få personal och sedan säk på plats.

- Nej, stå kvar så där! ropade hon och gestikulerade. Tydligen hade jag stått i en pose hon gillat.

Jag vet inte vad som hände. Alla säkringar brann samtidigt i hjärnan på mig. Jag slet av mig grejerna och rusade vilt skrikande mot henne. Jag minns inte alls vad jag sa, men den gapiga påstridiga äckliga journalisten med sina tre fyra kameror om halsen bytte plötsligt skepnad. Hennes ögon blev stora, munnen föll ned. Så sänkte hon huvudet och mumlade förlåt, att hon inte hade rätt att tränga sig på, strängt taget visste hon inte hur hon skulle kunna be om ursäkt. Hon sträckte till och med sin största kamera emot mig och sade att jag fick ta den.

Med ens blev jag lugn. Något i hennes hållning gjorde att jag förstod att hon talade sanning. När hon lyfte blicken mot mig igen såg jag att hennes skönhet var av det kleopatriska slaget och orden flög ur mig.
- Du borde heta Kleopatra!
En smilgrop kom fram i hennes ena kind.
- That´s my name! And you?

* * *

Säk tog henne den gången. På det följde många års kamp för att hon skulle få tillstånd att dokumentera valda delar av IFG:s verksamhet. Till slut blev det väl ändå den smartaste lösningen för alla parter. Hon är ackrediterad av IFG, samtidigt som hon bytt jobb från ABC-news till CNN.

Jag sitter och tummar på kortet hon tog strax innan den förfärliga uppskjutningen i Uzbekistan 2003. Jag kan inte hjälpa mig, tårarna kommer. Jag var så ängslig den gången, som om jag hade föraningar, och hon skämtade rätt saker för att lugna mig.
- Jag plåtar aldrig förlorare, vet du.

Det var som om vi båda redan var förvissade att den där uppskjutningen skulle bli min vådligaste dittills och nästan ta livet av mig. När hon tog ner kameran från ansiktet såg jag en tår i ögonvrån. Var är hon nu? Var det fel av mig att gå med på att komma ut genom henne? Fast hon ville ju det själv. Jag borde ha sagt nej.

* * *

Jag har haft för avsikt att berätta allt. Även om uppskjutningen i Uzbekistan, men bara att plocka fram och läsa loggen för att friska upp minnet gör mig smått illamående. Jag gör en faximil av delar av den dagens logg och publicerar det istället:


* * *

…Logg Anders Widén tnr: 2003-09-12 20:42 Uzbekistan…



Teknisk del:
Tändning normalt förlopp.
Nomalt förlopp vid inlåsning mot mål samt första fas av acceleration 20 sek.
Små skakningar observerade vid ytterligare acceleration och 5g, inga instrument indikerade fel.
Därefter kraftiga skakningar och upplevt släp mellan min handkontroll och måldatorn.
Hela flygningen från ca 30 sek till återinträde i atmosfären 47 minuter senare har jag endast detta upplevda släp mellan handkontroll och måldator att rapportera.
Onormala världen var följande:
g-mätarmax 14g
g-mätarmedel 8g
g-mätarminus 5g

Läkarrapport, fysisk del:
Oregelbunden hjärtverksamhet och trolig blackout ett flertal gånger under uppskutning, samt senare vid studs mot atmosfären vid första återinträdsförsöket . Blåmärken efter bältesinfästningar vid axlar, midja, samt ljumskar. 4 brutna revben, 3 spräckta revben. Hr vadben brutet. Vr lunga punkterad, ödem. Brännskador höger hands ovansida av grad 3, hr underarm grad 2. Krossår vr lår ovan knät samt liten fraktur. Skattad blodförlust 1l. Märkliga skador på vr fot, troligen efter läcka i dräkt och nära blodkokning av undertryck, dock ej fastställt. Begär kontroll av dräkt hos haverikom.

Psyk. Utlåt:
A håller sig aggressivt tystlåten. Vill inte tala. Upprepar endast: ”Vi fick inte ut något den här gången så jag vill inte snacka! Lappa ihop mig och skaffa fram en ny raket. Jag snackar gärna om jag varit uppe i Van Allen och lyssnat. Det vet du.”
Höll A kvar för obs i 3 dygn.
Det enda vi kunde utläsa var att han ilsket liksom bara bidade av tiden.
Han vägrade att ”Ventilera sina känslor”, som han sade. ”Jag har inga känslor. Jag var skitskraj i 47 jävla minuter och trodde jag skulle dö. Det är allt som finns att säga. Det var något fel mellan mig och styrspaken. Punkt.”
Har fått bekr av haverikom. att de forcerat fram liknande fel vid simulering av A uppskjutning. Måldatorn tycks ha valt två mål, teknikerna kallar det ”shimmereffekt” och ska inte kunna uppträda, men verkar ha gjort det.
Håller för troligt att A:s aggressiva tystnad inte är patogen. Släpper hem pat för att vila i hemmiljö.
Sänt remiss till etiska rådet att de bör ta kontakt med A för samtal.

* * *
... C. You know the drill...

1 kommentar:

Anonym sa...

Mera, mera............ det blir bara mer spännande, hälsar UiU