Van Allen belts

Här en enkel principskiss och som alla förstår var det jag som under utbildningen kladdade dit det som är skrivet i gult och rött.

I princip består Van Allen-bältena av två skal, ett yttre skal där elektroner fastnar och ett inre där protoner ansamlas. Vid varje uppskjutning måste vi inte bara igenom, utan vistas i protonskalet. Det är helt stilla i rymden, men våra instrument kan ibland se ut att uppleva rena protonstormar, beroende på vilka utbrott som sker på solen. Man ser oftast inget och man hör inget, men man vet av mätarna att man är omgiven av skrämmande mycket strålning.

Vad vi kapselhoppare får lära oss är att den positiva laddningen från omgivande protoner sjunker med 75% när vi närmar oss en knuta. Plötsligt befinner vi oss i en sorts joniskt vakuum, relativt sett.
Medan måldatorn sniffar sig fram mot knutan befinner vi oss hela tiden i protonregnet. Kapseln är till största delen i Alu-7078 T9 legering men gittrerad i den mjukare alu-7075 med tunna ledare av koppar. Kapseln får därmed ytterst låg vikt men fungerar ändå bra som elektronisk bur, dvs. leder elektriska laddningar runt sig istället för in i sig.

Vår lärare, Jerry Bird, kärleksfullt kallad ”Birdman” av oss alla sa:
- Bli inte skraja när kapseln börjar lysa av grön eller orange mareld. Det är bara bonus och då vet ni att skiten inte kommer in, utan lattjar norrsken utanför ert fönster!
(Birdmans lätt färgade amerikanska är oefterhärmlig och närmast oöversättbar: ”…the bonus is, you know the danger fuck´n stuff haven’t hit you if the shit glows and plays fucking firecrackers outside the damned window)

Mot andra och tyngre typer av strålning har vi invävda nanogitter av bly i själva rymddräkten. Allt för att få mesta möjliga skydd mot minsta vikt.

Vi har samlat tusentals lyssnartimmar i knutor belägna i ytterdelen av Van Allen-bältets protonskal.

Vi har ännu inte fångat en enda gordisk knut, men provat. Oftast är de för långt borta från jorden.

Jag har själv försökt fånga tre gordiska knutar. Det svåra med dem är att de mesta delen av tiden är för långt bort från jorden, men när de vänder vid polerna är de tillräckligt nära.