Att vilja skapa fattigdom

Min ambition var att bloggen skulle vara helt valfläskfri.
Men idag skrev Puttes Universum något i stil med:

’Vi i vår del av värden glömmer lätt att vi är undantaget. Majoriteten av människorna på jorden lever under helt andra förhållanden.’

Jag har gått på stora soptippen utanför Kairo. Myndigheterna i Egypten vet inte hur många som bor där. Jag kan säga att det var många, kanske lika många som i min kommun. Barn satt och sorterade sopor. Av gamla tomma kletiga konservburkar tillverkade deras fäder krimskrams till turisterna på basarerna. Av bildäck gjorde man sandaler. Hittades något ätbart, ja då åt barnen…

I USA åkte jag en gång till sjukhus efter en surfolycka. Det som syntes mest var att jag blödde från flera sår i ansiktet, men det jag och mina kompisar befarade var att jag skadat nacken. På väg till sjukhuset stod oräkneliga skaror människor med enkla wellpapplakat med texten ”Work for Food”. Jag svalde, tänkte: Jag är i världens enda supermakt på väg till ett sjukhus och här står folk i drivor och är helt utslagna. Plötsligt kände jag mer med dem än vanligt. Skadad i nacken som jag var kände jag mig oerhört utsatt.

På sjukhuset blev inte frågorna som jag väntat; ”Vad är det med dig? Vad har hänt?”
Nej, i USA börjar man i en annan ände när en sönderslagen människa kommer in. Fråga nr 1:
”Do you got any social security number”.

Mitt ödesdigra svar: ”No”.

”Do you have any valid insurance?”

Mitt ödesdigra svar: “I don’t know”.

”What insurance company does you got?”

Med hjälp av mina vänner som kunde prata bättre (jag var svårt skadad och låg ned med blodet fortfarande rinnande) fick vi klart för oss att vi kunde få ihop pengar till några röntgenplåtar för att konstatera felet och en stödkrage, sen var det bara att flyga hem till Sverige för operation, om det skulle behövas.

Nacken behövde aldrig opereras, men på fakturan från detta privata sjukhus stod sedan allt prydligt uppställt: Röntgen $257, stödkrage $46.20, bandage $7.42, kirurgiska instrument och dess användning $106, kompress $0.20 osv…

Jag och mina kompisar skramlade och betalade kontant och med Visa-kort.

Inget valfläsk var det. Men jag kan inte låta bli att minnas Carl Bildt när han var statsminister. Det var samtidigt med min olycka i USA.
När han avgick efter det att folket ville ha bort borgarna 1994 lämnade han efter sig ett budgetunderskott på 300 miljarder kronor. Det var vad borgarnas skatteväxlingar och inköp av nya leopardstridsvagnar hade kostat oss, det svenska folket.
Det är min minnesbild.

Leopardstridsvagnarna, som hör till världens bästa, står nu i malpåse till ingen nytta eftersom vi dragit ned på försvaret.

Och det har tagit till nu för att Sverige ska ha ett bättre finansiellt läge igen.

Carl Bildts drömland är USA.
Han tror på att privatiseringar till varje pris är bra.
Det tror hans efterträdare också.

Vårt land hör till undantagen i världen. Och jag är glad över det.
En del politiker vill göra Sverige mer likt andra länder, där skillnaderna mellan de som har och de som inte har är större.
Dessa partier kallar detta för att skapa drivkraft.
Jag kallar det att skapa fattigdom.

Inskolning av far och dotter

Det bästa som har hänt Naya den senaste tiden är dagis. Hon började i måndags. Idag var det min tur att följa med och skola in. Det var sagt att inskolningen skulle ta två veckor. Naya trivs så bra att jag redan efter en sekund inte hade någon betydelse mer.
- Kan jag ta en promenad på någon timme? Frågade jag.
- Gå du pappa. Kom tillbaks ikväll.

Jag gick. Det här med dagis är inget märkvärdigt för Naya. Däremot märker jag att det är det för mig. Jag går min straffpromenad på en timme. Jag har en klump i halsen hela tiden. Av glädje men också sorg. Jag är glad att min dotter är så social och anpassningsbar och har så omedelbart kul vart hon än är. Sorgen jag känner är inte särskilt stor, men är en föraning av den separation jag förstår är på väg och måste ske, även om fortfarande ligger många år in i framtiden. Det är det enda som gör mig en aning sorgsen, att jag redan nu kan se mer än tio år framåt.

Det förfärliga är att jag kommer att ha svårare att anpassa mig än min dotter. Att vara hemmapappa och få stor kontakt med barnen har varit odelat positivt - och nu ska vi plötsligt inte vara tillsammans...

När jag kommer tillbaka till dagis sitter de och läser. Naya är som vanligt helt inne i berättelsen. Hon är helt trygg i den nya miljön. Personalen säger att vi inte behöver inskola så mycket mer. I morgon ska hon lämnas helt ensam på dagis hela dagen.

Pappa shoppar

Äldsta dottern fyller snart fyra. Pappa skulle iväg och köpa presenter. Han hade alldeles bestämt hört att hon önskade sig en pilbåge. Pappa fixar och trixar och åker runt och till slut handlar han en väldigt fin pilbåge. Det är bara ett fel med pilbågen. Den heter inte ”Lillknattens indianset med 6 sugkoppspilar” utan ”Lynx Magnum” och har 70 kp dragkraft. Med andra ord: Dragkraften i den är oerhört mycket större än dotterns totala vikt. Dottern kan inte en rubba strängen. Dottern tycker inte om pilbågen.
Pappa tycker om pilbågen.
Pappa älskar pilbågen och säger stolt till hustrun:
- Det är en compound. Troligen kan man skjuta rakt igenom en människa med den.
Hustrun som annars gärna pratar om saker väljer att ingenting säga.

Pappan har en pilbåge. Ibland gör det inget att det regnar. Han går omkring på gården och är mallig alldeles ensam. Han spänner sin båge lite nu och då. Han märker inte ens att han blir blöt.

Värdegrund

En vän ringde. Han och jag äger en varm värdegemenskap. Vi tror på solidaritet, att man ska hjälpa varandra och att väldigt få saker, om ens några, som verkligen ger kvalitet i livet kan värderas i pengar. Nu var han upprörd. Han undrade hur jag kunde ha en länk till Attila överst på min nya blogglista.
- De ligger i bokstavsordning, sa jag.
- Men han propagerar för det borgerliga blocket!

Vännen är socialdemokrat. För honom är det valtider och det gör honom nervös, särskilt som valet ser ut att bli en rysare.
- Tänk om någon faller för hans argument, sa han andfådd.
- Tror du verkligen någon kan göra det?
- De osäkra väljarna avgör det här valet, sade han tungt.
- Du menar alltså på fullt allvar att folk röstar efter att ha läst eller hört några enstaka argument? Det handlar väl ändå om vilken värdegrund man har.
- Var inte naiv, sa han.

Jag föll i tankar. Jag är politiskt obunden och så fjärran från att följa med i någon valkampanj att jag glömt att ett val faktiskt har betydelse. Jag satt tyst. Länge.
- Var är du?
Jag tog sats.
- Varför ska jag rösta på dig? Du var ju med! Redan 1994 blev jag inbjuden att tala inför hela partistyrelsen. Jag framlade mina närmast oöverstigliga problem, inte som författare, utan som innehavare av FA-skattsedel. Vi möttes och förstod varandra. Ni förstod mig! Men inget har hänt. Av ren egennytta borde jag testa vad Reinfeldt går för, åtminstone ge honom fyra år.

Nu var det vännen som tystnade.
- Var är du? Frågade jag.
- Menar du allvar? Hörde jag honom mumla. Han lät alldeles slagen. Krossad.
- Naturligtvis inte, men jag hatar dig, sa jag.
- Du får gärna hata mig, bara du röstar på oss, sa han.
- Är det din nya slogan?
- Tja, va’fan, sa han.

Samtalet ebbade ut. Vi var båda utmattade. Det märks inte alltid på de ord som blir sagda vilka vulkaniska känsloutbrott som ligger bakom.

Nu gnager samtalet i mig. Politik är viktigt. Politiken slår rakt in i varje människas och familjs liv. Även om jag inte vill argumentera politik borde jag kanske ändå presentera min värdegrund? För även om jag fortsätter att vara politiskt obunden ligger min värdegrund fast som berget.

Inget parti kan någonsin uppnå det jag vill och kräver: Total rättvisa och lika värde. Full frihet att utveckla sig precis hur man vill, oavsett om det gäller att bli snickare, kirurg eller företagare. Jag tror på fördelning, men för den skull inte på lika lön för alla sysslor.
Jag tror att människor blir friare och gladare och lyckligare om de känner att det samhälle de lever i är tryggt för dem.
Jag tror att vi är beroende av varandra och hellre borde vara givmilda än snåla och egoistiska. Jag tror att livet blir trevligare och skönare så.
Det är kul att inom begränsade former tävla, men konkurrens till varje pris gör mig sjuk av oro. Jag tror att det gör många andra sjuka också. Jag har sett exempel på att det finns hela företag som är så sjuka av oro att inte klara konkurrensen att de dumpar gifter i havet och hindrar fackföreningar från att bildas, allt för att göra sina produkter billigare – och själva överleva.

Jag tror på fri handel och att det finns naturliga mekanismer inom marknadsekonomin som är bra. Människan har alltid bedrivit handel och det borde inte vara någon politikers uppgift att hindra det. Samtidigt ser jag att det finns behov av att inskränka vissa friheter. Sedan människan hittade på att inte bara människor utan även företag kan vara juridiska personer måste vi tyvärr etablera en makt som är mäktig nog att hindra företag från att utsätta människor och miljö för rovdrift.

Kort sagt, jag tror att man som politiker måste ha en vision om ett bättre och mer rättvist samhälle, men samtidigt vara pragmatisk nog att inse att företagande är det som driver oss framåt och skapar välfärd och resurser att fördela.

Det här tror jag i korthet på. Det är en hastigt och illa uttryckt värdegrund som jag nöjer mig med eftersom jag varken vill argumentera eller propagera.
Jag har vänner med alla partifärger, men det har visat sig att aktiva socialdemokrater ligger närmast min innersta vision, även om de oftast formulerar den annorlunda.

Jag äger en värdegemenskap med socialdemokratin.

Om det borgerliga blocket har jag inget att säga. Jag förstår dem inte och kan inte på allvar sätta mig in i hur de uppfattar världen eftersom deras ideologiska grundval i mina ögon innehåller fasansfullt egoistiska och elitistiska element.

Hopp och förtvivlan

Det finns många bråddjup. Språket självt är ett sådant. I språket har vi ord som är sina logiska motsatser, som exempelvis tragedi och komedi. Samtidigt klarar våra hjärnor att abstrahera varje begrepp ett snäpp till. Vi presterar rent av sådana märkliga saker som att vända ord till sin raka motsats.

Hopp och förtvivlan är två andra motsatser. Frågan infinner sig; kan dessa ord på samma enkla vis byta betydelse med varandra som tragedi och komedi?

De kan, men det är mycket svårare och följderna ofta nog katastrofala.

Helt sant är att vi människor kan känna hopp. När vi är hoppfulla är vi lyckliga.
Vad vi mer sällan reflekterar över är att hoppets grundval är tro. För att kunna hoppas måste vi tro att vi kan lyckas, att det kommer att gå oss väl, eller att vår käras sjukdom vänder så att hon åter blir frisk.
Allt hopp grundar sig på en enda sak: Tro.
Förtvivlan kommer över oss först när vi inte längre tror att vi kan få den vi åtrår, inte har råd att köpa mat, när sjukdomen hos den vi älskar förefaller obotlig.

Det går inte att leva utan tro. Utan tro, inget hopp. Det är när vi slutar tro vi hamnar i förtvivlan. Vi tror alla. Därmed inte sagt att alla tror på Gud.

Allas våra liv utspelar sig på den vassa egg tron utgör. Bråddjupet bredvid är inte tragedin, utan total och hopplös förtvivlan.

Att leva i förtvivlan är outhärdligt, våra psyken står inte ut med det. Knuffad över kanten går människan under eller visar sig plötsligt förmögen att upptäcka helt nya utvägar. Svävande över det värsta bråddjup där man ser att hela ens familj, hela ens klan, ja, hela ens folk inte har någon utväg så bereder sig människan till sist att utföra det sista offret. Människan uppfinner en ny tro, tänder ett nytt hopp och det mest omdömesgilla man kan tänka ut i det nya ljuset är att göra sig till martyr.
Så föds självmordsbombaren i ett sista försök att ta bort hotet från sina kära och påverka sin övermäktiga fiende.

Komedi är allvar

Sedan antiken har vi gått på teater för att ta del av de stora öden som utspelas i tragedierna. (Moderna varianter är exempelvis biobesökstormarfilmer som Love Story). Tragedier innehåller för oss arma människor alltså en form av härlig sötma – och största njutning.
En tragedi, om den är väl genomförd, äger tyngd och gör att varat förefaller mer betydelsefullt.
Komedier däremot är mer lättflyktiga – och känns inte lika viktiga, och synes oss därför inte vara lika betydelsebärande.

Vi sätter gärna likhetstecken mellan komedi och bagatell, vilket vi aldrig skulle få för oss att göra om någon enda tragedi.

Kanske ligger mänsklighetens största problem häri; att vi har svårt att ta allt roligt som finns på allvar.

Tragikomisk logik

De klassiska tragedierna har alltid en bestämd form. Man får redan i början veta vad hemskt som komma skall. När vi lever skriver vi däremot våra livs historier utan att veta, vi blir ständigt överraskade. Härav följer en enkel logisk slutsats:

Eftersom en tragedi alltid är förutsägbar
måste livet vara en komedi.